Kejsarn av Portugallien/Kapitel 28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  I väntan
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Kejsarinnan
Kejsaren  →


[ 156 ]

KEJSARINNAN

Den lilla flickan ifrån Skrolycka hade varit borta i hela tretton månader, utan att Jan med ett endaste ord hade förrått, att han hade någon reda på allt det stora, som hade hänt henne. Han hade satt sig i sinnet, att han skulle tiga, ända tills hon själv kom tillbaka. Om Klara Gulla inte visste, att han visste något på förhand, skulle det bli en så mycket större glädje för henne att få överraska honom med all sin härlighet.

Men här i världen sker det mera, som är oväntat, än väntat. Och det kom en dag, då Jan fick lov att ta bladet från munnen och tala om hur det förhöll sig. Det var inte för sin egen skull, nej, han kunde ha nöjt sig med att gå omkring i sina slitna kläder och låta folk tro, att han bara var en fattig backstusittare, så länge det skulle vara. Det var för den lilla flickans egen skull, som han blev tvungen att uppenbara den stora hemligheten.

Det var en dag i början av augusti, då han hade varit nere vid bryggan och väntat på henne. För se, att gå ner till bryggan var dag för att få [ 157 ]se hennes ankomst, det hade han inte kunnat neka sig, och det kunde hon väl inte heller misstycka.

Ångbåten hade just lagt till, och han hade sett, att Klara Gulla inte var med. Han hade ändå trott, att hon skulle vara färdig med allting nu och kunna ge sig av hem. Men det hade väl kommit nya hinder i vägen, som det hade gjort hela sommarn. Det var inte gott att komma ifrån för den, som hade så mycket att stå i.

Bra stor skada var det ändå, att hon inte kom i dag, för det var så ovanligt många av hennes gamla bekanta nere vid bryggan. Där stod både riksdagsman Karl Karlsson i Storvik och August Där Nol i Prästerud. Mågen hos Björn Hindriksson var där, och till och med den gamle Agrippa Prästberg hade råkat komma dit. Agrippa hade just haft ett horn i sidan till den lilla flickan, allt sedan hon narrade honom med glasögonen. Jan kunde inte neka till att det skulle ha varit bra roligt, om Klara Gulla hade stått på båten i all sin prakt den dagen, då Prästberg hade kunnat se henne.

Men då hon nu inte kom, var det ju inte annat för Jan att göra än att vända om hem. Han skulle just stiga ner från bryggan, då den gamle elake Greppa ställde sig i vägen för honom.

»Jaså,» sa Greppa, »du springer här efter dottra di i dag mä?»

En sådan karl som Greppa var det ju bäst att inte byta ord med, och Jan vek bara åt sidan för att komma förbi honom.

[ 158 ]»Ja, jag undrar inte på att du vill möta en sån fin dam, som hon lär ha blitt,» sa Greppa.

Nu kom August Där Nol rusande fram till Greppa och ryckte honom i armen, för att han skulle tiga.

Men Greppa gav sig inte.

»Hela sockna vefet,» sa han, »då är det väl på tiden, att föräldrarna också får reda på hur det står te. Jan Andersson är en bra karl, fast han har skämt bort dottra. Jag kan inte tåla längre, att han sitter här vecka efter vecka å väntar på e — — —

Här sade han ett så fult ord om den lilla flickan i Skrolycka, att Jan, far hennes, aldrig ville upprepa det, inte ens i sina tankar.

Men nu, då Agrippa Prästberg kastade ordet emot honom med hög röst, så att allt folket på bryggan hörde vad han sade, bröt det sig fram i dagen, allt det, som han hade gått och burit på i tysthet under hela året. Han kunde inte längre hålla det dolt. Den lilla flickan fick förlåta honom, att han förrådde henne.

Han sade det, som han måste säga, utan något slags vrede eller förhävelse. Han slog ifrån sig med handen och drog på munnen, liksom föraktade han att svara.

»När kejsarinnan kommer — — —

»Kejsarinnan, vad är det för e?» flinade Greppa, som om han ingenting skulle ha hört om den lilla flickans upphöjelse.

[ 159 ]Men Jan i Skrolycka lät sig inte störas, utan fortsatte med samma lugn som förut.

»När kejsarinnan Klara av Portugallien står här på bryggan med guldkrona på huvudet, å sju kungar går omkring henne å bär opp hennes mantel, å sju lejon ligger tama vid hennes fötter, å sju å sjuttio krigsöverstar går före henne med dragna svärd i handen, då får vi se om du törs säja detsamma te henne själv. Prästberg, som du har sagt te mej i dag.»

När han hade talat ut, stod han stilla ett ögonblick för att njuta av att se hur förskräckta de såg ut allihop. Sedan svängde han sig på klacken och gick sin väg, men utan att göra sig någon brådska förstås.

Det uppstod larm och oväsen på bryggan, så snart han hade vänt ryggen till. Han brydde sig inte om det i början, men så fick han höra en tung duns, och då måste han se sig tillbaka.

Den gamle Greppa låg kullslagen på bryggan, och August Där Nol stod lutad över honom med knutna nävar.

»Du visste allt, din rackare, att han inte skulle tåla å få höra sanninga,» sa August. »Det måtte inte finnas någe hjärta i kroppen på dej.»

Så mycket hörde Jan i Skrolycka, men allt sådant som strid och bråk var honom emot. Han gick vidare uppför backen utan att blanda sig i leken.

Men det märkvärdiga var, att då han hade hunnit bort ur alla människors åsyn, kom en [ 160 ]stark och tung gråt över honom. Han kunde inte förklara vad det skulle betyda. Det var väl glädjetårar över att han hade fått uppenbara hemligheten. Han tyckte, att han hade fått den lilla flickan tillbaka.