Kejsarn av Portugallien/Kapitel 33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Jan och Kattrinna
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Begravningen
Det döende hjärtat  →


[ 186 ]

BEGRAVNINGEN.

Inte hade det kommit bud eller hälsning till Jan Andersson i Skrolycka, att han skulle närvara vid begravningen efter Björn Hindriksson i Lobyn, det hade det inte, men de efterlevande kunde inte heller rätt veta om han ville räkna släkt med dem, sedan han hade stigit upp till en sådan ära och härlighet, som han nu levde i.

De tänkte kanske också på att det skulle bli svårt att ordna med både ett och annat, om en sådan man som han kom på begravningen. De närmaste släktingarna till Björn Hindriksson ville förstås åka främst i liktåget, men där borde det ju med rätta göras plats för honom, som var kejsare.

De visste ju inte, att han aldrig var nogräknad med sådant, som andra satte mest värde på. Han var i alla fall den han var, han. Det föll honom aldrig in att vilja gå i vägen för dem, som var glada åt att få sitta främst vid gästabuden.

För att inte bli orsak till någon förargelse gick han alltså inte till begravningsgården på morgonen, innan liktåget hade gett sig av, utan han vandrade direkt till kyrkan. Och först när [ 187 ]klockorna ringde och den långa processionen ordnade sig på talbacken, steg han fram och tog plats bland de andra släktingarna.

De såg allt liksom litet häpna ut i begravningsföljet, när han kom, men nu var han så van vid att folk blev överraskade av hans nedlåtenhet. Sådant fick man lov att ta med lugn. Säkert hade de velat ställa honom i främsta ledet, men det var det ingen tid med, för tåget hade redan satt sig i rörelse bortemot kyrkogården.

När jordfästningen var över och han följde med begravningsgästerna och satte sig i samma bänk som de nere i kyrkan, såg de återigen litet generade ut. Men de hann inte säga någonting om det, att han för deras skull hade flyttat ner från den fina platsen på läktarn. Det gick inte an att göra ursäkter, just som ingångspsalmen stämdes upp.

Efter gudstjänstens slut, när alla åkdon, som hörde till begravningsföljet, körde fram på talbacken, gick han och satte sig på den stora flakvagnen, där kistan hade stått under färden till kyrkan. Vagnen skulle gå tom hem tillbaka nu, det visste han, så att där tog han inte upp platsen för någon. Magen och dottern till Björn Hindriksson gick förbi ett par gånger och såg på honom, som satt där. De var kanske ängsliga över att de inte kunde bjuda honom att åka i en av de främsta kärrorna, men han ville ju inte, att det skulle ske någon omflyttning för hans skull. Han var den han var i alla fall, han.

[ 188 ]Medan han for från kyrkan, kunde han inte låta bli att tänka på den gången, då han och den lilla Klara Gulla hade gått för att hälsa på de rika släktingarna. Ja, det var alltsammans ombytt nu, det var det. Vem var det nu kanske, som var mäktig och ansedd? Vem var det nu, som gjorde de andra en heder genom att besöka dem?

Allt eftersom gästerna kom fram till begravningsgården, blev de införda i det stora vardagsrummet på nedre botten, där de lade av sig kläderna. Sedan kom ett grannfolk till Björn Hindrikssons, som var utsedda att sköta värdskapet, och bad de förnämsta bland de främmande att stiga upp i övervåningen, där middagsbordet stod dukat.

Det var ett ansvarsfullt uppdrag att välja ut dem, som fick gå dit upp, för på en så stor begravning var det inte möjligt att få rum för alla gästerna vid middagsbordet på en gång, utan man fick lov att göra flera bordsättningar. Men det var många, som skulle ha ansett det för ett så stort bevis på missaktning, om de inte hade fått komma med i första omgången, att de aldrig skulle ha kunnat förlåta det.

Och vad nu särskilt beträffar den, som var upphöjd till kejsare, så kunde han ju vara medgörlig i många stycken, men att han skulle få sitta med i första bordsättningen, det var han tvungen att hålla på. Annars skulle folk tro, att [ 189 ]han inte visste med sig, att han hade rätt att gå före alla andra.

Men det var förstås ingen fara, fastän han inte blev ombedd att stiga upp i övervåningen bland de allra första. Det var ju så självklart, att han skulle få äta på samma gång som prästen och herrskaperna, så det behövde han inte ha någon oro för.

Han satt tyst och ensam på en bänk, för här var det inte någon, som kom fram och ville språka om kejsarinnan. Det var nog så, att han kände sig litet missmodig. När han gick hemifrån, hade Kattrinna sagt till honom, att på den här begravningen borde han inte gå, därför att folket här i gården var av så hög ätt, att de krusade varken för kungar eller kejsare. Nu såg det allt ut, som om hon skulle få rätt. Gamla bönder, som hade bott på samma gård, allt sedan världen skapades, de höll sig förmer än alla andra högheter.

Det gick inte fort att samla ihop dem, som skulle vara med om första bordsättningen. Värden och värdinnan gick länge omkring och sökte efter de värdigaste, men fram till honom kom de inte.

Bredvid honom satt ett par ogifta kvinnfolk, som inte hade den minsta förhoppning om att bli uppkallade redan nu, och språkade i god ro. De talade om hur väl det var, att Linnart Björnsson, sonen till Björn Hindriksson, hade hunnit hem i tid och fått försona sig med fadern.

[ 190 ]Det hade ju inte varit någon egentlig ovänskap mellan dem, utan det förhöll sig så, att för en trettio år sedan, då Linnart var ett par och tjugu år gammal och skulle till att gifta sig, hade han frågat gubben om han inte ville låta honom överta gården, eller om han kunde ställa på annat sätt, så att Linnart fick bli sin egen. Men gamle Björn hade sagt nej både till det ena och det andra. Hans önskan var, att sonen skulle gå kvar där hemma som förut och överta gården, när gubben hade lagt sitt huvud till ro. — »Nej,» skulle då sonen ha sagt, »inte vill jag gå hemma å vara dräng under er, så far min ni är. Jag får hellre gå ut i världen å skaffa mej mitt eget, för jag måste vara lika god karl som ni, annars blir det snart slut på vänskapen mellan oss.» — »Den kan ta slut ändå, om du vill gå dina egna vägar,» hade då Björn Hindriksson svarat.

Sedan hade sonen dragit upp i de stora skogarna norr och öster om Duvsjön, slagit sig ner i den värsta obygd och röjt upp en gård åt sig. Hans hemman låg i Bro socken, och han visade sig aldrig i Svartsjö. Inte på trettio år hade föräldrarna sett till honom, men för åtta dar sen hade han råkat komma hem, just som gamle Björn låg på sitt yttersta.

Jan i Skrolycka blev riktigt glad. Det här var goda nyheter. Förra söndagen, då Kattrinna hade kommit hem från kyrkan med underrättelsen, att det snart var slut med Björn Hindriksson, hade Jan strax frågat efter sonen och undrat [ 191 ]om han hade blivit efterskickad. Men det hade han inte blivit. Kattrinna hade hört, att Björn Hindrikssons hustru hade tiggt och bett, att hon skulle få sända bud till honom, men hon hade blivit så strängt förbjuden. Gubben hade förklarat, att han ville ha fred på sitt dödsläger.

Men Jan hade inte lugnat sig med detta. Han hade inte kunnat låta bli att tänka på Linnart Björnsson, som gick där borta i sin skog och ingenting visste. Och så hade han, Jan, beslutat sig för att handla tvärt emot gamle Björns önskan och gå med bud till sonen.

Han hade ingenting hört om hur allt hade avlupit förrän nu här på begravningen. Han blev så upptagen av att lyssna till det, som de två kvinnfolken talade om, att han rent glömde bort att tänka på både den första och andra bordsättningen.

Ja, när sonen hade kommit hem, hade de varit så blida mot varandra, både han och fadern. Gubben hade skrattat och sett på hans kläder. — »Du kommer i dina arbetskläder,» hade han sagt. — »Ja, jag borde väl vara finklädd, eftersom det är söndag,» hade Linnart Björnsson svarat, »men, ser ni, det har varit ett sånt överflöd på regn oppe hos oss i sommar. Jag hade just tänkt köra in lite havre på söndagseftermiddan.» — »Nå, hann du å få in någe?» frågade gubben. — »Jag hann å lassa på ett lass, men det lämna' jag kvar på åkern, när budet kom. Jag gav mej i väg genast utan å bry mej om å byta kläder.» — »Vem var [ 192 ]det, som kom med bud te dej?» frågade fadern om en stund. — »Det var en karl, som jag aldrig har sett förr,» svarade sonen. »Jag tänkte inte på å fråga'n vem han var. Han såg mest ut som en liten tiggargubbe.» — »Den karl'n ska du ta reda på å ge honom tack från mej,» hade gamle Björn, sagt med stort eftertryck. »Honom ska du hedra, var du råkar honom. Han har menat väl med oss.»

Så där lugnt och gott hade det varit mellan dem, ända tills allt var slut. De var så lyckliga över försoningen, så att det var, som skulle döden ha bringat dem glädje och inte sorg.

Jan hade ryckt till av obehag, då han hörde, att Linnart Björnsson hade kallat honom för en tiggargubbe. Men han förstod ju, att det berodde därpå, att han varken hade haft kasketten eller kejsarkäppen med sig dit upp i obygden.

Detta förde tankarna tillbaka till hans nuvarande bekymmer. Han hade säkert väntat länge nog nu. Nu borde han allt redan vara uppkallad, om det inte skulle bli för sent. Det här stod aldrig rätt till.

Han reste sig, gick resolut över rummet och förstugan, steg uppför trappan och öppnade dörrn till stora salen i övervåningen.

Han såg genast, att middagen redan var i full gång. Det stora hästskobordet var fullsatt med människor, första rätten var redan kringbjuden. Det hade inte varit meningen, att han skulle få komma med bland de förnämsta. Där satt [ 193 ]prästen, där satt klockarn, där satt löjtnanten från Lövdala och hans fru, där satt alla, som borde sitta där, utom han.

En av de unga flickorna, som bar omkring maten, skyndade fram till Jan, så snart som han hade kommit inom dörrn.

»Vad ska ni här å göra, Jan?» sa hon med låg röst. »Gå ner med er!»

»Men, min snälla matvärdinna!» sa Jan. »Kejsar Johannes av Portugallien skulle väl vara med i första omgången.»

»Å, tyst nu, Jan!» sa flickan. »I dag passar det sej inte, att ni kommer med era dumheter. Gå nu ner, så ska ni få mat, när er tur kommer!»

Det var ju så, att Jan hade mer respekt för detta huset än för något annat i socknen. Och just därför skulle han ha satt så stort värde på att bli mottagen här så, som det anstod honom. Det kom en sådan märkvärdig modlöshet över honom, där han stod nere vid dörrn med mössan i handen. Han kände själv hur hela kejsarvärdigheten föll av honom.

Men mitt i denna svåra belägenheten hörde han hur Linnart Björnsson borta vid bordet gav till ett utrop.

»Där står ju den karl'n, som kom te mej förra söndan med bud om att far var sjuk!» sa han. — »Vad säjer du?» frågade hans mor. »Är du säker på den saken?»

»Ja visst, det kan ju ingen ann' vara. Jag har sett'en förut i dag, men jag har inte känt igen'en, [ 194 ]därför att han var så konstigt utklädd. Men nu ser jag, att det är han.»

»Ja, är det han, så ska han inte längre stå där borta ve dörrn som en tiggare,» sa den gamla matmodern. »Utan då får vi göra plats för'en här ve bordet. Honom är vi skyldiga bå' heder å tack, för det var han, som gjorde döden lätt för gamle Björn, å mej har han skaffat den enda tröst, som kunde mildra min sorg efter en sån man, som jag har mistat.»

Och plats blev det, fastän det tycktes vara trångt nog allaredan. Jan fick sitta innerst i hästskon mitt emot prästen. Bättre kunde det inte vara.

Till en början var han litet bortkommen, för han kunde inte begripa, att de gjorde sådant väsen av honom, bara därför att han hade sprungit ett par mil genom skogen med bud till Linnart Björnsson. Men så insåg han ju hur det hängde ihop. Det var förstås kejsarn, som de ville hedra i alla fall. Det var kanske därför, att ingen skulle känna sig tillbakasatt, som de gjorde det på det här sättet.

Någon annan förklaring gavs det ju inte. För snäll och beskedlig och hjälpsam, det hade han varit i alla sina dar, men aldrig någonsin hade han blivit på minsta sätt hedrad eller firad fördenskull.