Kolbrännaren (Sex norska folksagor och äfventyr)
| ← Askepilten och de goda hjelparne |
|
Guldfågeln → |
Kolbrännaren.
Det var en gång en kolbrännare, som hade en son, och han var också kolbrännare. Då fadern var död, gifte sonen sig, men han ville icke taga sig något till; slarfvig var han att passa på milan också, och till slut ville ingen ha honom till att bränna kol mera. Men så hade han ändå en gång fått bränna en mila, och reste till staden med några kollass och sålde, och då han hade sålt dem, strök han fram och åter på stadsgatorna och såg sig omkring. På hemvägen kom han i lag med grannar och socknebor och festade och drack och pratade om allt det han hade sett i staden. Det underligaste han såg, sade han, det var att der voro så många prester, och dem gingo alla menniskor och helsade på och togo af sig mössan för; “jag skulle önska jag vore prest, jag också, så helsade de kanske på mig ock; nu låddes de mest inte se mig,“ sade han.
“Ja, är du inte annat, så är du då svart nog till prest, du ock,“ sade grannarna till kolbrännaren; “medan vi nu äro ute på färd i alla fall, så kunna vi resa på auktionen efter gamle-presten och få oss en tår till lifs, och der kan du köpa kappa och krage,“ sade de. Ja, de gjorde så, och då han kom hem, hade de icke en skilling qvar.
“Nu har du väl både mat och dryck och pengar?“ sade käringen.
“Ja, nu skall här bli bröd och vin, mor,“ sade kolbrännaren: “ty nu har jag blifvit prest!“ sade han; “här ser du både kappan och kragen!“ — “Och det vill du få mig till att tro! — starkt öl gör stora ord,“ sade käringen; “du är samma kräk hvad för en skylt du visar, du,“ tyckte hon.
Så var det en dag, der reste så mycket prestklädt folk förbi hos kolbrännaren på väg till kungsgården, så de kunde märka, att det var något på färde der. Ja, kolbrännaren ville vara med han också och tog på sig prestdrägten. Käringen mente tro på, det vore väl klokare att stanna hemma, ty råkade han få en häst att hålla åt en förnäm herre, så gick den väl ned i strupen den drickspenningen han fick för det också. “Alla tala om drycken, men ingen om törsten, mor,“ sade mannen; “dess mera en dricker, dess mera en törstar,“ sade han, och så gaf han sig på väg till kungsgården. Der blefvo alla de främmande bedda in till kungen, och kolbrännaren följde med han också. Så sade kungen till dem, att han hade mist den dyrbaraste fingerringen sin, och han trodde bestämdt att den var stulen. Derföre hade han kallat samman alla de prestlärde i landet, om der var någon af dem, som kunde säga honom hvem tjufven var. Och så utlofvade han, att han skulle löna den som kunde säga det; var han i prestlära, skulle han få pastorat; var det en prest, skulle han bli prost; var det en prost, skulle han bli biskop, och var han biskop, skulle han bli närmast efter kungen. Sedan gick kungen från den ena till den andra och frågade dem allesammans, och då han kom till kolbrännaren, så sade han: “Hvem är du?“ “Jag är den vise prest och den sanne profet,“ sade kolbrännaren. — “Så kan väl du säga, hvem som har tagit ringen min då?“ sade kungen.
“Ja, det är inte alldeles fjerran från vån och vett, att det, som har skett i mörkret, kan bringas fram i ljuset,“ sade kolbrännaren, “men det är inte alla år som laxen leker i furutopp,“ sade han. “Nu har jag läst i sju år för mig och mina, och har inte fått pastorat ändå, så skall tjufven fram, måste jag ha god tid och mycket papper, ty jag måste skrifva och räkna igenom många land.“
Ja, han skulle få god tid och så mycket papper han ville, om han bara kunde skaffa fram tjufven.
Så kom han upp på ett rum för sig sjelf i kungsgården, och der dröjde det icke länge förrän de märkte, att han måtte kunna mer än Fader vår, ty han skref upp så mycket papper, att det låg der i stora hopar och högar, och ingen menniska begrep ett ord af allt det han skref, ty det såg bara ut som krokar och krumelurer. Men tiden led, och han fick icke reda på någon tjuf. Slutligen blef kungen uppledsen vid alltsammans och sade, att kunde han icke skaffa fram tjufven om tre dagar, så skulle han mista lifvet.
“Den, som skall rå, får icke vara för brå; en kan då inte kara ut kolen, förrän milan är släckt,“ sade kolbrännaren. Men kungen blef vid sitt ord, han, och kolbrännaren började märka, att lifvet hans var icke mycket värdt. Nu var det tre af konungens tjenare, som passade honom upp hvar sin dag, och dessa tre hade gemensamt stulit ringen. Då den ena betjenten kom in och tog af bordet efter qvällsvarden och gick ut igen, drog kolbrännaren en djup suck och såg efter honom: “Det var den första,“ sade han; han menade den första af de tre dagar, han hade igen af lifvet sitt. “Den der presten kan mera än mata sig,“ sade betjenten, då han blef ensam med kamraterna sina, och så berättade han, att han hade sagt, att “jag var den första,“ sade han. Den andre, som passade upp honom följande dagen, skulle då lägga väl märke tiil hvad han sade, och alldeles riktigt, då han hade dukat af efter qvälls var den, stirrade kolbrännaren stort på honom, suckade djupt och sade: “Det var den andra.“ Nu skulle den tredje lägga märke till, huru han betedde sig den tredje dagen, och det gick värre och icke bättre; ty när betjenten tog i dörren och skulle gå med koppar och tallrikar, så knäppte kolbrännaren ihop händerna och sade: “Det var den tredje,“ och dervid suckade han så djupt, som om hjertat velat brista.
Han kom ut till kamraterna med andan i halsen och sade, det var uppenbart att presten visste det, och så gingo de in och gjorde knäfall för kolbrännaren och tiggde och anropade, att han icke måtte säga, att det var de som hade tagit ringen; de skulle gerna gifva honom hundra daler hvar, om han ville låta bli att bringa dem i olycka, om han fick pengarne och ringen och en stor grötklimp. I den packade han väl in ringen, och lät sedan en af dem gifva den åt kungens största galt och vakta den, så att den icke gaf ringen ifrån sig igen.
Om morgonen kom kungen; då var han icke god, och han ville ha rätt på tjufven.
“Ja, nu har jag räknat och skrifvit igenom några länder,“ sade kolbrännaren, “men det är icke någon menniska, som har stulit ringen,“ sade han. — “Puh! hvem är det då?“ sade kungen. “Åh, det är den stora galten, kungens,“ sade kolbrännaren. Ja, de togo och slagtade galten, och ringen hade den i sig; det var allt riktigt, det. Så fick kolbrännaren pastorat, och kungen var så glad, att han gaf honom häst och gård och hundra daler på köpet. Kolbrännaren töfvade icke med att flytta, och första söndagen, som han var kommen till pastoratet, skulle han till kyrkan och läsa upp fullmakten, men innan han reste, skulle han ha dopp; så lade han ifrån sig fullmakten på brödskifvan, men tog sedan fel och doppade brefvet i grytan, och då han kände att det var segt att tugga, gaf han hunden hela biten, och den slukade det genast.
Nu visste han icke hur han skulle bära sig åt. Men till kyrkan måste han, ty allmogen väntade, och då han kom dit, gick han upp på predikstolen med detsamma. Der begynte han åbäka sig så, att alla tänkte, det är visst en förfasligt rar prest. Men när allt kom omkring, var det icke så rart ändå.
“De ord, mina åhörare, som I skullen fått höra denna dag, foro i hundarna, men kom igen en annan söndag, mina kära församlingsbor, så skolen I få höra på annat! — och dermed är denna predikan slut.“
Allmogen tyckte det var en underlig prest, ty en sådan predikan hade de aldrig hört; men så tänkte de, “han tör väl bli bättre, och blir han icke det, så blir det väl någon råd med honom.“ Nästa söndag, då der var gudstjenst igen, var det så fullt med folk, som ville höra den nye presten, att det knapt fans rum för dem i kyrkan. Ja, han kom nu också, och gick upp på predikstolen med detsamma; der stod han en stund och sade icke ett ord, men så smällde han till med ens och ropade: “Hör du, gamla Bock-Brita, hvarför sitter du så långt bak i kyrkan? — “Åh, jag har så trasiga skor, far,“ sade hon. — “Nå, du kunde väl ta dig ett gammalt soskinn och göra dig nya skor, så kunde du komma lika så långt fram i kyrkan, du, som de andra qvinnorna. — För resten sa må’n I betänka, hvad för en väg I gå’n på; ty jag ser, när I kommen till kyrkan, gå komma somliga norrifrån och somliga söderifrån, och sammalunda är det, när I resen ifrån kyrkan igen; men I stannen väl, och då spörjes det hvad det blir af er. Ja, hvem vet, hvad det blir af oss allesammans? — Så skall jag lysa upp om en svart märr, som har kommit bort för gamla prestmor. Hon har hofskägg och hängman och mera sådant, som jag inte vill nänna på detta ställe. Och så har jag ett hål på min gamla byxeficka, det vet jag, men inte I; men om någon har en lapp, som kunde passa till hålet, det vet hvarken I eller jag,“
Den predikan voro några af allmogen rätt belåtna med. De trodde icke annat än att det skulle bli en bra prest af honom med tiden, sade de, men de fleste tyckte att det var för galet, och då det blef prostvisitation, så klagade de på presten och sade, att slika predikningar hade ingen hört förr, och så var der en, som kom ihåg den sista och läste upp den för prosten.
Det var en mycket god predikan, sade prosten; ty det var antagligt, att han hade talat i liknelser, om att söka ljuset och sky mörkret och dess gerningar, om den som gingo på den breda eller smala vägen; och i synnerhet, sade han, var det som han lyste upp om den svarta prestmärren en herrlig liknelse om huruledes det skulle gå med oss till slut. Fickan med hålet på, det skulle betyda hans armod, och lappen var offer af milda gåfvor, som han väntade af menigheten, sade prosten.
“Ja, så mycket begrepo vi ock, att det var prestsäcken det gälde!“ ropade de.
Till sist sade prosten, att han tyckte menigheten hade fått en så bra och förståndig prest, att de icke borde klaga på honom, och slutet blef att de icke fingo någon annan; men då de tyckte att det blef värre och icke bättre, så klagade de för biskopen.
Ja, sent omsider kom han också, då det skulle bli biskopsvisitation. Men dagen förut hade kolbrännaren varit i kyrkan, utan att någon visste af det, och sågat lös predikstolen, så att det var nätt och jemnt att den hängde der, om man gick varsamt upp på den. När nu menigheten rar församlad och han skulle till att predika för biskopen, smög han sig försigtigt upp på predikstolen och började lägga ut som han plägade; men då han hade hållit på en stund, tog han hårdare i, slog ut med armarna och ropade högt: “Finns här någon, som har något ondt eller någon ogerning på sig, så är det bäst att han lemnar detta ställe; ty i denna dag skall här ske ett fall, hvars make icke har skett sedan verldens skapelse,“ och dermed slog han till i predikstolen, så att det dånade, och predikstol och prest och hela surfven ramlade ned mot kyrkväggen med ett brak, så att allmogen satte af ut ur kyrkan, som om den yttersta dagen stodo för dörren.
Men nu sade biskopen till allmogen, att han undrade på, att menigheten kunde klaga öfver en prest, som hade sådana gåfvor på predikstolen och så mycken visdom, att han kunde förutsäga tillkommande ting. Han tyckte, att han minst borde vara prost, sade han, och det dröjde heller icke länge förr än han blef det. Sålunda gafs der ingen råd, — de fingo dragas med honom.
Hu var det så, att konungen och drottningen der i landet icke hade några barn, men då kungen fick höra, att der kanske kuude komma ett, blef han nyfiken att få veta, om det skulle blifva en arfvinge till land och rike, eller om det bara skulle bli en prinsessa. Så blefvo alla de lärde i landet sammankallade till slottet, för att de skulle säga, hvad det månde blifva. Men då der icke var någon af dem som kunde det, så kommo både konungen och biskopen att tänka på kolbrännaren, och det drog icke långt om innan de fingo honom till sig och började utfråga honom. Nej, han kunde icke säga det, han heller, sade han, ty det var icke godt att gissa det som ingen kan veta.
“Nå ja,“ sade kungen, “jag är lika glad antingen du vet det eller du icke vet, jag; men du är ju den vise prest och sanne profet, som kan förutsäga tillkommande ting; och vill du icke säga det, skall du mista både kappa och krage,“ sade kungen. “Men det är detsamma, jag skall pröfva dig förut,“ sade han, och så tog han den största silfverkannan han egde och gick ned till stranden. “Kan du säga mig, hvad som finnes i den här kannan,“ sade kungen, “så kan du nog säga det andra ock?“ sade han och höll handen öfver kannlocket.
Kolbrännaren vred händerna och beskärmade sig: “Ack, du olyckligaste kräk och krabba på denna jord, hvad har du nu för allt ditt släpande och trälande!“ sade han.
“Ja, ser du nu, att du visste det!“ sade kungen, ty han hade en stor krabba i silfverkannan. Så måste kolbrännaren in i storstugan till drottningen. Han tog en stol och satte sig midt på golfvet, och drottningen gick fram och tillbaka i rummet.
“En skall inte göra bås åt oburen kalf, och inte träta om namnet förrän barnet är födt,“ sade kolbrännaren; “men slikt har jag hvarken hört eller sett,“ sade han. “När drottningen kommer emot mig, så tror jag mest det blir en prins, och när hon går ifrån mig, ser det ut som om det vore en prinsessa.“ Då tiden kom, var det både prins och prinsesssa; det var tvillingar, så att kolbrännaren träffade rätt den gången också. Och för det att han kunde säga det, som ingen kunde veta, fick han pengar lassvis och så blef han den närmaste näst kungen. Trip, trap, trille, han blef mera än han ville.