Kompankörer

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Helig lund
Kompankörer
av Erik Axel Karlfeldt
En gammal man  →
Ur diktsamlingen Flora och Bellona utgiven 1918.


                                I

                       Adrian Brushane

Träd in du bålde kavaljer,
i sal som blomster färga!
Det skimrar sommar, när du ler
mot blek nobless och skön bohème,
så löskerligt baronförnäm
som Wivall log mot jungfru Grip
en kväll på Björkeberga,
då vinet rann ur kannans pip.
O välkommen, välkommen, herr Adrian!

Nu ringa grenarna till lov
och fest i plommontiden.
Pomona tronar i sitt hov.
Det mognar purpurbrunt och skärt.
Här är oss allting ljuvt beskärt.
Så tag din plats och bliv hos oss,
då dagen är förliden,
vid druvans brand och stjärnans bloss.

Du riddare av ris och ros,
du gäst för slott och stugor!
En man att skämtas med och tros,
du är som vi, och här bekänns
din andes dogsnad och potens.
Din hug är hög, din ätt är god.
Gjut in i höstens fugor
Brushaneklangen i ditt blod.

Besjung den vår som ej förgåtts,
fast vårens tid är gången.
Ditt friska hån, ditt glada trots
låt blänka som en rest palasch
mot stinn finans och plump gulasch,
och skin så stursk som Lucidor
en natt på Fimmelstången
med klingors klang och banesår.


                               II

                        Julia Djuplin

På Larsmässbal med glans och ståt
re'n ljusen flämta matt,
och trög och tung är spelets låt
i dov och mulen natt.
Då springa salens dörrar upp
och stråken ger ett vin -
se Julia, se djupp, djupp, djupp,
se Julia Djuplin!

Sjung, Manuel! Hon dansar in
som vind från den mörka älv,
så sol- och månhyllt i sitt skinn
som fröken Augusti själv.
Det går ett sus från grupp till grupp,
det svärmar som fikna bin
kring Julia, kring djupp, djupp, djupp,
kring Julia Djuplin.

Det står som eld ur spelmans rör
och fladdrar av och till.
En känslig våg av män och mör
nu valsvinden rör som han vill,
och ingen följer varje gupp
på Krylboms violin
som Julia, som djupp, djupp, djupp,
som Julia Djuplin.

Som blommor lyfta yrt på äng
för vinden sina skört,
så svajar här för flöjt och sträng
så mången jungfruört,
men ingen kastar högre upp
sín skära krinolin
än Julia, än djupp, djupp, djupp,
än Julia Djuplin.

O sällsamt stolta namnsdagsdans!
O Lars, du benådade man
som lutar lurvig lagerkrans
mot dessa axlars spann!
En nattgud lik du andas upp
din virak av ljuv jasmin,
av Julia, av djupp, djupp, djupp,
av Julia Djuplin.

En klocka prunkar på vårt golv;
när midnattstimmen slår,
i luckan stå apostlar tolv
och sjunga tolv gutår.
Men fåfängt manar tidens tupp
med halsen full av vin.
Se Julia Tillssolgårupp,
se Julia Djuplin!