Kongl. Vetenskaps-Academiens Handlingar/1764/Anmärkningar vid den år 1763 i Västerbotten infallna märkvärdiga Vinter

Anmärkningar vid den år 1763 i Västerbotten infallna märkvärdiga Vinter av Pehr Högström

ANMÄRKNINGAR
Vid den år 1763 i Västerbotten infallna märkvärdiga Vinter

Af
PEHR HÖGSTRÖM,
Probst och Kyrkoh. i Skelleftå.

Som Norrlänningen, i anseende til sina vinterkörslor, ej ser ogärna, at marken i rättan tid, det är vid medlet af October månad, blifver väl genomfrusen, innan den betäckes af snö; så syntes man, om hösten 1762, i Västerbotten hafva vunnit denna sin önskan, då från början af samma månad inföll et kuligt nordanväder, hvarpå, den 10, vintren började blifva så alfvarsam, at både all mark med kärr och sjöar starkt frös, och lagom snö därpå infant sig, som gjorde godt slädföre til månadens slut.

Naturens Herre har til vår fördel gjort så vis inrättning, at när kölden i vårt norra climat måste vintertiden vara i högre grad och varaktigare, så måste ock tillika snön blifva beständigare, at den må tjena til täckelse för växterna samt värja jorden från för djup tjäla, som plägar gemenligen hafva flere olägenheter med sig i följe. Så sker det jämväl i Västerbotten, när vintrarne äro ordentlige. Dock händer stundom, at Naturen ej så noga följer denna sin ordning, och det antingen när snö om höstetiden faller på aldeles ofrusen mark och blifver hela vinteren liggandes, hvaraf ofta sker, at en hop växter taga skada af qvalm och röta; eller ock när snön för ofta tinar op, hvarigenom jorden blir bar eller is-lupen och växterna blottstälde för en starkare köld, än de kunna fördraga.

Af detta senare slaget var förenämde vinter; ty vid början af November månad infant sig en obeständig väderlek, som ifrån den tiden nästan til sena våren 1763 omskiftade med köld och blida, hvarigenom föga snö blef qvarliggandes och kölden fick tilfälle at utöfva för stark verkan på den is-lupna marken, til märkelig skada för en del växter, som måste ärfara fölgderne af denna ovanligt djupa tjäla.

At sådan ombytlighet här å orten är sälsynt och ovanlig, kunde jag visa af mina Meteorologiska observationer öfver samma år, jämförde med de förra årens. Men för at ej blifva vidlyftig, går jag desse förbi, och får allenast nämna, at ehuru kölden denna vinter var stundom stark och gick en gång til 34 grader, som var den 23 Febr. om morgonen, gick den likväl den öfriga tiden sällan längre än til 20, men mäst omkring 15 och 10: samt at under blidorne Thermometren hölt sig gemenligen vid 1, 2 och 3:dje graden, sällan 4 och allenast en gång 5, öfver frys-puncten, som var den 27 Januarii om qvällen. En så ringa grad af varma gjorde dock fyllest at antingen blotta marken af snö, eller åtminstone packa snön så tilsamman, at den af den dess imellan infallande kölden syntes blifva som förvandlad til is, hvarigenom tjälan kunde gå så djupt ned i jorden, som de äldste landets inbyggare ej minnas hafva skedt sedan år 1709, då den jämväl skal hafva haft samma fölgder med sig, som nu.

Ty, i anseende til den tjocka is, som hunnit tilfrysa i sjöar, Haf och älfvar, och den påföljande kalla våren, gick ej allenast is-lossningen ganska sent för sig, som för isens myckenhet gjorde ovanlig skada på broar och qvarnar, utan våra Handlandes sjöfart blef ock mycket hindrad, då ännu is fans flytande i Hafvet inemot midsommars-tiden, hvilket hår å orten varit ohördt sedan 1709, då en af Piteå-stads äldste Handlande, som då skal hafva haft sit fartyg vinterliggande i Stockholm, påminner sig vid hemresan, i början af Junii månad, hafva mött is i Skårgården, hvilket ifrån den tiden ej skal hafva händt.

För den starka jord-tjälan fick man ej så vår-sädet förr än sista dagarna i Maji månad, då man nödgades göra början, ehuru marken ännu på de fläste ställen var nedunder tilfrusen. Och emedan höst-sädet hela tiden qvaldes både nedifrån af köld och upifrån af torka, gick därmed så långsamt, at man ej förr än midsommars-dagarna fick se ax på råg-åkrarna. Och som ännu den 9 Julii, jorden på et ställe, det man då kom at upgräfva, väl fants uptinad til 8 fots djup, men därunder räkte ännu den tjälade jorden 612 fot ned, var ej underligt, at med all slags säd och växter, både på åker och äng, gick ovanligt sent til, samt at betes-markerne fingo sent nyttjas, til mycken saknad for ladugården under en svår foderbrist. Men emedan den öfriga delen af sommaren var varm, och härlig väderlek infant sig med ymnigt regn och utan frost intil sena hösten, blef dock års-växten, emot allas väntan, god och ymnig, ehuru den ej fick uphämtas förr än vid slutet af Augusti månad; men gräs-växten blef öfver alt sämre.

Större skada, som en fölgd af denna ovanliga vinter, fick man röna på allahanda träd, både planterade och en stor del vildt växande. Alla mina tolfåriga små försök med träd-planteringar gingo denna Vår nästan helt och hållet förlorade. En myckenhet större och mindre äple-träd torkades bårt, emedan rötterna långt in på sommaren stodo i frusen jord, ifrån hvilka ingen safve kunde tilflyta stammen och qvistarna, som tillika ständigt qvaldes af en torkande NO luft. Kirsbärs och Plommon-träden hade samma öde. Mulbärs-träden, som uthärdat 8 och 9 vintrar, gingo likaledes ut; jämväl Oxel-träden, af hvilka dock en del togo sig ned vid roten, &c. Af vilda träd, led löf-skogen mångestädes skada, på hvilken man nästan öfveralt såg förtorkade toppar. En-buskar syntes dock haft svårafte ödet, hvilka på en del fält nästan aldeles utrotades. Blomster-lökar, som lågo något djupt ned i jorden, med Rhabarber och andra växter, som stått bi flera vintrar, gingo mästedels ut. Det endaste af alla främmande träd, som tog aldeles ingen skada, var Siberiska ärte-trädet, förmodeligen emedan dess rötter hålla sig gemenligen vid jord-brynet, hvaräst de förr fingo nåkas den varmare luften.

At icke egenteligen vinter-kölden, utan dess efterlämnade starka jord-tjäla var orsaken til detta onda, sluter jag ibland annat däraf, at då jag i Maji månad lät taga qvistar af äpple-trän och ympa i friska rön-stammar, syntes de gå på, ehuru träden, af hvilka de togos, både til krona och stam gingo federmera förlorade.

Som Naturen aldrig befunnits göra något förgäfves, så har man orsak at tro, det vintrar af slik beskaffenhet torde undertiden vara ämnade at i vissa afseenden befordra vår nytta. Den ögonskenligaste fördelen af denna sistnämda hafve vi i händerne, sedan vi sedt at vårt skadeligaste ogräs land-hafran blifvit denna sommar på våra åkrar mera sällsynt, och man har orsak at tro ej mer däraf upkommit, än hvad som kunnat följa med utsädet och gödseln. Det har man ock ofta rönt, at djup tjäla stundom mycket understödjer sand-aktiga åkrar och ängar under den långsama torka man här i landet i Maji och Junii månader gemenligen plägar vara underkastad. När maskar och ohyra begynna i jorden öfverflöda, lära slike vintrar vara emot dem det säkraste botemedel. Mullvadar och möss kunna ej annat än vantrifvas och ödeläggas, då de skola söka sin föda af så bärg-frusen mark. Som en myckenhet Hermeliner sommaren och hösten förut funnos vara i flyttning ifrån orten och begåfvo sig en stor del til Hafs, hvaräst de dock dränkte och ödelade sig sjelfve, så får min uti Kongl. Vet. Academiens Handlingar (Tom. X, Qvart. 1 och 2) upgifna förslags-mening om vissa djurs flyttningar, häraf någon styrka.

Jag får ännu tillägga en märkvärdighet, som tildrog sig denna vinter den 16, 17 och 18 December, och synes liknat Lissabons jordbäfningar 1755, fast i miniature. Ty när innom något mer än 2 dygn, kändes 12 skakningar, den ena lindrigare än den andra, dock så, at både jorden och husen mer och mindre altid dalrade, och det under en obeständig Thermometerns högd imellan 13 och 21 gr. under frys-puncten, så synes mig troligt, at deffa härflutit af den tjälade markens hastiga hopkrympning efter luftens föränderliga beskaffenhet. Af desse jordskalf såg man tydeliga märken i den remnade jorden, och var därvid märkvärdigast, at folk, som varit stadde ute på marken under et af desse starkaste skälfningar, berättat sig ej allenast strax kändt skakningen och märkt jorden under sig remnat, utan ock sett någon slags eld-lysna därutur upflamma. Sedan all snö och is följande Vår hunnit gå bårt, fick man beskåda dessa sprickor tydeligare, som funnos somligstädes til några hundrade famnars längd, samt til 2 à 3 alnars djup, så mycket man visst kunde utröna. Desse remnor såg man somligstädes hafva sträkt sig under gårds-tomter och byggningar, omvridit spisar och under-våningar, samt genom-skurit källrar, &c. När sådana jord-skalf oftare tildraga sig härstädes, men stundom på frusen, stundom tinad mark, utan at man altid kan märka slika remnor, och då de efter en gammal förfarenhet altid hafva luft- och väder-ombyten med sig i följe, torde det gifva anledning at finna orsakerna åtminstone til en del Jord-bäfningar. Tvänne af det lindrigare slaget, som dock tydligt märktes, tildrogo sig den 18 Sept. detta år (1763) omkring kl. 10 förr middagen, vid pass en half tima imellan hvardera, och hade jämväl samma fölgd, då slut gjordes på et ihärdigt långsamt rägn-väder och hösten tog vid med en kallare och torrare luft.