Konung och adel/Kapitel 1
|
En gammal räf → |
I.
Anjala, Fredrikshof, Danviken, S:t Barthélemy.
DET var i maj år 1788. Efter flera veckors regn, blåst och kyla hade det ändtligen blifvit omslag i väderleken. Några dagars sydliga vindar med solsken och värme verkade snabbt på växtlighetens utveckling, och stockholmarne, mer än sina ättlingar i våra dagar älskare af sin stads natursköna omgifningar, begagnade alla lediga stunder för att njuta af den omsider komna våren. I malmgårdar och täppor prunkade redan snödroppar, påskliljor och aurikler, men då assessor Carl Christoffer Gjörwell, som hela året om bodde vid Kaptensudden på Djurgården, tidigt på morgonen den 23 maj en stund slet sig ifrån de litterära sysselsättningarna och begaf sig ut för att inspektera sina planteringar, fann han att den stränga vintern farit illa fram bland många andra af de perenna växterna. »Gossen i det gröna», som med sina grannt lysande blommor och sitt fina bladverk plägade utgöra hans särskilda glädje, hade nästan gått ut, de eljes så frodiga aklejorna företedde en bedröflig anblick, och Corydalis nobilis, den sibiriska nunneörten, som under vanliga förhållanden brukade ha svårt att på de kraftiga stänglarna bära upp sina tunga blomhufvuden, såg ut att lida af tvinsot. Assessorn insåg, att han måste vidtaga några extra åtgärder för att fylla luckorna i rabatterna, och så beslöt han sig för att genast uppsöka sin hortikulturelle rådgifvare, trädgårdsmästaren Albom, som bodde i Djurgårdsstaden vid Skolgatan, hvilken fått sitt namn efter det ganska ansenliga trähus, där pedagogen Skogberg »educerade Djurgårdens uti allsköns ärbarhet både tillkomna och uppväxande ungdom». Assessorn satte särskildt värde på mäster Albom, därför att denne hade studerat vid gymnasiet i Västerås och till assessorns stora förnöjelse alltid plägade kalla hans blommor vid deras latinska namn.
Efter en afskedsnick åt sin nyss mornade maka, den »däjliga, dygdiga, kvicka och ömma» fru Brita Nora, började assessorn sålunda sin vandring bland knoppande hägg och blommande sippor. Han försjönk också snart enligt sin vana i pastorala funderingar, men väcktes plötsligen ur dessa genom anblicken af ett par hofekipage, som höllo utanför porten till galérskjulen. Det var en ovanlig företeelse vid den tiden på dagen, ty klockan hade ej ännu slagit 8, och vetgirig eller nyfiken som vanligt kunde assessorn ej motstå impulsen att fråga ett par i närheten stående underofficerare i flottan om hvad som stod på. Den ene af de unga männen, som såg mycket glad ut, svarade, att kungen själf redan tidigt på morgonen varit på Skeppsholmen och nu befann sig ute vid galérerna, om hvilkas ofördröjliga utrustning befallning hade utfärdats, »så att de nu, Gud vare lof, ändtligen skulle komma i sjön».
Assessorn måtte ha blifvit alldeles förbluffad öfver detta meddelande, ty i sina anteckningar talar han ej vidare vare sig om blomsterpromenaden eller om de upplysningar han möjligen ytterligare fick om rustningarna. Men ett par veckor senare hade han återvunnit jämvikten och tillika väsentligt riktat sitt vetande, ty då sände han ett långt bref[1] till svenske ministern i Köpenhamn, baron Gustaf d’Albedyhll, hvari han meddelade, hur man alltsedan nämnda 23 maj såg och hörde »det starkaste armement», men ännu ej begrep någonting. Så mycket kunde man dock förstå, att konungen förehade stora ting till rikets ofelbara heder, nytta och säkerhet. På flottans varf arbetade man med den största ifver från kl. 4 på morgonen till kl. 9 på kvällen, äfven om söndagarna, och vid midten af juni låg hela galéreskadern med omkring trettio fartyg i vattnet, tacklad, bestyckad och bemannad. Hela stranden vid Slottsbacken, liksom å ömse sidor om Skeppsholmen och längs utmed Djurgårdsstaden, låg fullt med svenska, finska och tyska fartyg, som intagit ammunition och lifsmedel och omedelbart skulle börja inskeppa hästar och manskap.
»Rörelsen ibland folket är ovanlig», tillägger den meddelsamme brefskrifvaren, »och hvad som mest af allt gläder mig är dess munterhet och manhaftighet. Nästan dansande komma de om aftonen ifrån det långvariga dagsarbetet, men också arbeta de under den tvenne gånger hvarje dag dem besökande konungens ögon och för friska penningar. Under konungens frånvaro i Carlskrona — där stora flottan utrustades — for hertig Fredrik två gånger om dagen förbi mina fönster, för att på lika sätt vaka öfver arbetets drift. Ofta höres menighetens glädjeskri vid dessa besök. Dagligen lästes nya kungörelser, hörande till utredningen, och den 12 majus var utsatt i papperen till stora lägrets öppnande på Gärdet, och den 12 på aftonen intågade i detsamma Lifkompaniet och Lifregementet, som konungen i egen person mottog vid Haga.»
Härefter följer redogörelse för de öfriga regementenas intåg, för besättandet af de högre befälsposterna, för utnämningarna af hofpredikanten grefve von Schwerin till fältprost, af lifmedikus Salomon Brodén till förste fältmedikus och af öfverdirektör Théel till förste fältkirurg o. s. v., och därefter omtalar Gjörwell hur excellensen, grefve Johan Gabriel Oxenstierna var sysselsatt med affattandet af ett manifest, som med åberopande af fredstraktaten i Stolbova 1617 och senare traktater hade till syfte att visa det berättigade i Rysslands uteslutande från Östersjön. Så långt gingo nämligen förhoppningarna, och om den roll, man väntade att konungen skulle spela vid deras förverkligande, vittnar Gjörwells slutord i det citerade brefvet: »Allt sedan revolutionen 1772 har jag ej sett så mycket lif eller hört så många välsignelser öfver Gustaf, den bäste kung som Sverige äger, som nu sedan den 23 maj.»
Den sålunda rådande krigsifvern erhåller ytterligare belysning i en några dagar senare eller den 27 juni och i samband med truppernas affärd till Finland afsänd skrifvelse till baron d’Albedyhll: »Trupper hafva ankommit, gått i läger, rastat, paraderat, hållit korum, kort sagdt varit hufvudstadens mest sökta skådespel, till dess de nästan mangrannt i måndags den 23 gingo ombord. Dock hafva mindre embarkeringar både förut och sedan ägt rum. Af alla regementena utmärkte sig Västmanlänningarna, som den 18 juni vid Haga hälsades af konungen och anfördes af sin chef, hertig Fredrik själf. Jag tror, att han är den skönaste prins i Europa, åtminstone har jag ej sett skönare herre uti hela vår svenska noblesse. Hans regemente bestod af ungt, högt och välbyggdt manskap. Eld och mod lyste utur allas ögon; dock detta loford måste tilldelas alla regementena, och ehuru tågande från hemorten, där de knutna blodsbanden kanske nedtryckt någras sinnen, så blef dock, i lägret förenade samt mest dagligen seende konungen färdig att i spetsen för dem våga sitt lif, tonen enahanda, martialisk, svensk, konungen helt tillgifven, emot Ryssland högst förbittrad. Tal, sång och åtbörder tolkade allt detta; också har man sett en stor del af manskapet sjungande och nästan dansande gå ombord. Jag kan intyga detta så mycket vissare, som jag stora embarkeringsdagen, den 23, såg fem regementen tåga förbi mina fönster till sina fyra olika embarkeringsställen på Djurgården. Hela Dalregementet låg en stund och hvilade på backen just under huset. Detta regemente var det enda, som än uti sista stunden såg sina kvinnfolk omkring sig, ty nästan alla uti staden på arbete varande dalkullor hade samlat sig dit, hvarvid både glada och rörande scener tedde sig för mitt öga. Jag såg en far tala vänligt till två unga kullor, sina döttrar, som sågo så stinnt och blödigt på den afskedstagande fadern, en stor manlig och gladlynt karl, hvilken åter tog dem så godt i handen och bad dem hoppas på sin återkomst. En annan hade sin hustru bredvid sig, som stod helt nedslagen, medan han klappade henne på axeln, tog ett stycke bröd utur sin rensel, åt det med henne, tog häruppå upp sin snusdosa, gaf henne äfven med sig af denna i deras smak så läckra rekreation, stående således tillhopa tills trumman slog ställning och afmarsch. Under allt detta stodo unga dalkullor, som icke ägde hvarken fäder eller bröder ibland soldaterna, på ett högt ställe och kvädde dalvisor samt lockade dymedelst de raska ogifta gossarna omkring sig. Alla denna syn motsvarande känslor fyllde hela själen hos mig, och jag kan icke med torrt öga nu åter föra mig hela denna scen till minnes, äfvensom jag vid en predikan för Helsingarna under bar himmel icke kunde hålla mig ifrån milda tårars gjutande, då prästen började bedja för konungen. Gud vet bäst, huru innerst i hjärtat det rörde mig, då jag besinnade de faror, vår i alla afseenden oss högst omistelige konung nu själf i egen person går till mötes, då jag såg det käcka och ärliga folket, som han ärnar föra emot en oss uti talrikhet så vida öfverlägsen fiende, samt alla de följder ett företagande af denna natur kan hafva för vårt rike, ifall något vådligt drabbar konungen. Afvände Gud all fara från hans helgade person, också ifrån dess herrar bröder, hvilka icke spara mera sina lif än konungen sitt!
Hans maj:t konungen har vid flera tillfällen offentligen yttrat dess stridbara föresats att återställa svenska krigsärans forna glans, och har jag af ett åhöra vittne erfarit, att hans maj:t en gång sagt: ’När svärdet är draget, måste det ock med heder föras’ och ’när man satt mig uti behofvet att försvara mitt rike, så skall jag ock för hela världen visa, att jag kan göra det’. Uppbrottet till Finland är också nästan allmänt. Jag har läst uti papperen, att flera tusen tunnor hafre blifvit inskeppade i Uddevalla för att gå till Helsingfors, äfvensom jag i dag fick af åsyna man höra, att Västerbottens regemente nu är under vägen ifrån därvarande hamnar till Sveaborg. Vill tillägga att Västerbottningarna utgjorde det regemente, som konung Carl XII af alla för dess oförskräckthet mest värderade. Helsingarna lära icke heller vika för dem uti ståndaktigt mod för konung och fädernesland. Då jag en afton besökte deras läger och hörde en soldat tala om sin beredvillighet att uppoffra sista blodsdroppen emot fienden, sade jag: ’Det är svenskt!’ — ’Ja, herre’, svarade han, ’jag är utom dess helsing!’ — det är uttolkadt: ’Jag är en så mycket säkrare svensk, som jag är helsinge’.
Samma afton var jag ock vid Laboratoriibryggan, hvarifrån lådor med muskötkulor fördes på båtar till transportfartygen, och då jag frågade hvad som låg i lådorna, efter de voro så tunga att lyfta, svarade artillerikarlen med en så förnöjd uppsyn: ’Det är blåbär, som ryssen skall spisa’. Såväl ifrån denna brygga som ifrån gamla och nya Arsenalsbryggorna hafva dagligen transporter skett till Finland af dessa och andra dödsens redskap.
Hur skulle ej händelserna under redan de närmast följande veckorna grusa de här ofvan skildrade ljusa förhoppningarna och visa, att kriget, all hänförelsen och de nu omtalade anstalterna till trots, var illa förberedt och iscensatt. Inför de snart kommande motgångarna, vill man nästan tro, att bakslaget var ödets straff för den orättfärdigt började fejden, medan historien säger, att det orsakades därigenom att Sveriges adel svek sin konung.
★
Allt sedan riksdagen 1786 befann sig Gustaf III
på spänd fot med flertalet af rikets första stånd.
Visserligen hade ej heller under de föregående åren af
hans regering, hvilka han själf plägade kalla de
lyckliga, anledningar till missämja saknats, och redan
vid 1778 års riksdag hade han fått erfara, hur den
med genombrottet af den 19 augustis morgonsol
följande förtjusningen ej förmått kväfva den från
partitidehvarfvet kvarlefvande oppositionen eller dämpa oviljan
mot den utvidgade konungamakten. Men först 1786
kom det till öppen brytning, och fastän äfven de
ofrälse stånden då visade föga tillmötesgående mot
Gustafs förslag och fordringar, var det dock mest
från riddarhuset, som motståndet kom, för att under
den närmaste tiden tillväxa och 1788 och 1789 nå sin
höjdpunkt. Allt detta är emellertid så allmänt bekant,
att ett återupprepande af historien är obehöfligt. Det
är nog att erinra om, hur konungen på förvåren 1788
inför det allmänna, på allehanda orsaker grundade missnöjet i landet befann sig i en högst brydsam
belägenhet, ej minst i finansiellt hänseende, hvarur han ansåg
räddningen blott kunna vinnas genom ett ärofullt krig,
och hur denna hans uppfattning förledde honom till
en brytning med den för öfrigt ej alltför vänskapligt
sinnade östra grannen. Den direkta förevändningen
gafs genom ryske ministerns i Stockholm grefve
Rasumowskis sårande uppträdande och genom en af honom
öfverlämnad not, som innehöll mot konungen
förolämpande uttryck. Det uppgifves, att Gustaf i sina
krigsplaner styrktes af Ruuth och Toll, och att han äfven
uppmuntrades eller särskildt påverkades af gunstlingen
Gustaf Mauritz Armfelt, omtalas af flera bland de
samtida memoarskrifvarne och bestrides ej ens, ehuru med
någon reservation, af Armfelts mest sympatiske biograf.[2]
Bland de många berättelserna om förloppet välja vi emellertid den, som lämnats af grefve Adolf Ludvig Hamilton.[3] Dennes skildring är måhända ej den mest opartiska, men Hamilton var i allmänhet mycket väl underrättad, och hans meddelanden äro af stort intresse såsom belysande den uppfattning om såväl konungen som hans inflytelserike vän, hvilken var rådande inom den adliga oppositionen.
Sedan Hamilton medgifvit, att konungen kunde ha anledning till missnöje med Ryssland, bland annat på grund af det emottagande, den dit öfverlupna och med förrädiska stämplingar sysslande friherre Göran Magnus Sprengtporten erhållit, men äfven påpekat, hur ett krig utan ständernas samtycke stred emot 1772 års regeringsform, säger han, att Gustaf vid tanken på sin egen vanmakt och Rysslands öfverlägsenhet var villrådig, då ett samtal med Armfelt deciderade honom:
»En afton då konungen syntes ledsen och modfälld, svarade han på Armfelts tillfrågan om orsaken därtill, att hans skuld och verkliga penningebehof, som ständernas sist yttrade vidrighet ej syntes vilja afhjälpa, bekymrade honom.
’Ers majestät’, invände Armfelt, ’har ej mer än trenne sätt att komma ur denna förlägenhet. Antingen genom den största indragning i lefnadssätt och den starkaste hushållning, eller medelst ett nytt ständernas sammankallande med formlig afbön för skedda misstag i finansen, eller slutligen ett krig, i hvars kostnaders beräkning de forna utgifterna utan svårighet kunna bortblandas. Lyckas detta krig, så är svenska nationen så beskaffad, att intet ansvar äskas, intet understöd nekas, ingen makt vägras en segervinnare. Misslyckas detta företag, står afbön alltid öppen, och om dess föremål är ett krigs omkostnad eller en misshushållning i fredlig tid, blifver förhållandet å ers majestäts sida och slutföljden å ständernas enahanda. De knorra, men betala’. — Han föreställde vidare, huru lätt kejsarinnan kunde öfverraskas, som, trygg vid svenska regeringssättets ordalydelse, aldrig kunde förmoda blifva från denna sida antastad.
Konungen gillade utan betänkande denna sistnämnda utväg, föreläste själf i rådet föregifna depescher från sin minister i Petersburg, uppfyllda med berättelser om så fientliga anläggningar å ryska sidan, att rådskammaren tillstyrkte arméns sammandragande mot ryska gränsen.»
Sedan beslutet var fattadt, vidtogos skyndsamma åtgärder för att sätta detsamma i verket, och medan krigsifvern i Sverige underhölls och stärktes genom allehanda osanna rykten om ett ryskt anfall, skedde truppsammandragningarna med sådan raskhet, att i slutet af juni månad omkring trettiotusen man voro samlade vid Helsingfors.
Den 23 juni var konungen färdig att i sällskap med prins Fredrik Adolf afresa till Finland, och uppbrottet skedde under utvecklande af stor, nästan teatralisk ståt. Sålunda skrifver en samtida antecknare[4]: »Samma afton var stor cour, hvarefter konungen och hertig Fredrik gingo ombord i ett ganska vackert väder, för att göra sitt första fälttåg. Detta var just den 23 juni, samma dag då Gustaf II Adolf först landsteg på tysk botten och började det för Sverige så ärofulla som fördelaktiga tyska kriget, biträdd af en adel, som aldrig svek fosterlandet och öfverheten. De flesta utrikes ministrarna voro på couren; men den preussiska allena följde med ned till sjön. Konungen, företrädd af alla kavaljererna och följd af alla damerna, förde vid handen drottningen, som på vänstra sidan ledsagades af hertig Fredrik. Näst efter kom hertiginnan, förd af kronprinsen. Det kvarblifvande gardet formerade haye öfver Logården till Kungsbryggan, hvarest konungen tog ett ömt afsked af den i tårar badande drottningen samt omfamnade den gråtande kronprinsen och den bedröfvade hertiginnan. Han steg därefter i en slup, som roddes längs Skeppsbron, hvarest en mängd folk af alla stånd och åldrar under tårar och välsignelser önskade en lycklig resa. Konungen steg ombord på sitt vanliga reseskepp Amphion och hertig Fredrik på jakten Esplendian, båda till ankars under kastellet.» — Prinsessan Sophia Albertina, som några timmar senare återkom till Stockholm från Quedlinburg, där hon vistats sedan hösten 1787, skyndade att begifva sig ombord på Amphion för att säga konungen farväl. Det var emellertid god tid, ty först midsommardagen på kvällen, då vinden blef gynnsam, kunde konungen afsegla österut. Den 1 juli passerades Hangö, och följande dag skedde ankomsten till Helsingfors, där konungen emottog underrättelse om de i Savolaks började fientligheterna och om ryssarnas härjningar i Karelen.
Beträffande de sistnämnda gingo rykten, att de föröfvades af i ryska dräkter förklädda svenskar, som chefen för Savolaksbrigaden öfverste Hastfehr med konungens goda minne utsände för att inbilla befolkningen i gränstrakterna, att det var ryssarna som bröto freden. Dessa rykten torde emellertid få skrifvas på den mot konungen rådande oviljan; men däremot lär det ej kunna förnekas, att Hastfehr på annat sätt hade gått konungens önskningar till mötes i afseende på krigsutbrottet. Han hade nämligen haft del i de förut nämnda depescherna om ryssarnas rustningar och infall öfver gränsen, och när han längre fram såsom delaktig i de förrädiska officerarnas stämplingar ställdes inför rätta och blef dömd till halshuggning, slapp han undan med tjänstens förlust, hvartill väl bidrog hans förnäma släktförbindelser — han var gift med en dotter till riksrådet grefve G. Bonde —, men äfven hans dubbelspel med konungen.[5]
Konungens ärelystna drömmar och förhoppningar om framgång skulle emellertid snart grusas. De upplysningar, han efter ankomsten till Helsingfors fick om truppernas krigsberedskap, bekräftade de underrättelser om den dåliga utrustningen, han förut erhållit, men ej velat tro på, och först den 11 juli kunde han ge den svenska förtruppen befallning att skrida till anfall. G. M. Armfelt skulle »genast gå öfver gränsen och intaga passet vid Puttis samt repoussera fienden på andra sidan Högfors, för att hindra honom att härja och förstöra landet», och generalmajor C. G. Armfelt, gunstlingens farbroder, som förde befälet öfver hufvudarmén, erhöll order att vid Anjala slå en bro öfver Kymmene alf och därpå tåga in på det ryska området. Nu följde några smärre framgångar, i det ryssarna utan nämnvärdt motstånd veko tillbaka, den svenska örlogsflottan, hvilken länge väntats, utkämpade den 17 juli under hertig Carls befäl det ärofulla slaget vid Hogland, som ehuru oafgjordt betraktades som en svensk seger och firades med Te Deum, och man talade om hur den svenska armén snart i enlighet med den sangviniska fälttågsplanen skulle rycka in i S:t Petersburg. Men truppernas bristfälliga utrustning försenade deras uppbrott till krigsskådeplatsen, flottan befanns efter Hoglandsaffären lida sådan brist på ammunition och proviant, att den ej åter kunde gå till sjöss, och ett rykte att Savolaksbrigaden hade stormat och intagit Nyslott befanns vara falskt. Planerna mot Petersburg måste uppgifvas, och i stället beslöts, att hufvudanfallet af de förenade svenska och finska arméerna skulle riktas mot Fredrikshamn. Den 23 juli gafs också order om framryckande mot denna fästning, d. v. s. de finska trupperna skulle omedelbart aftåga, men de svenska kvarstanna, till dess de under general Siegroths befäl kunde på galérflottan afsegla till Fredrikshamn. Men nu inträffade första utbrottet i handling af den pliktförgätenhet och upprorsanda inom officerskårerna, som redan gifvit sig luft under samtal och öfverläggningar och inom knappt ett par veckor skulle få sitt mest pregnanta uttryck i det beryktade Anjalaförbundet samt fullständigt förinta de med nämnda beslut förbundna förhoppningarna.
Enligt den tillförlitligaste, på ingående forskningar grundade skildringen[6] af konspirationens förspel och förlopp, började myteriet i den svenska arméafdelningen, i det att ett stort antal officerare skyndade att inlämna sina afskedsansökningar, under förklaring att de ej kunde deltaga i ett krig, som blifvit börjadt utan ständernas samtycke. Initiativet togs af majoren grefve Per Adolf Kalling, son af den gamle mösschefen och det för sitt demonstrativa uppträdande vid 1772 års revolution bekanta riksrådet, grefve Per Kalling, och hans exempel följdes af minst ett femtiotal officerare, mest adelsmän, som reste hem till Sverige, där de särskildt i Stockholm blefvo föremål för de bredare samhällsklassernas demonstrativa klander. Sålunda berättar Barfod, att en mängd folk samlades utanför Malmens källare vid Myntgatan, där ett par af de från Finland anlända officerarne tagit in. Man ville se »pultronerna», sorlade och hvisslade, och den kände oppositionsmannen baron Carl De Geer, som kom på besök hos de resande hjältarne, skymfades af folkmassan under ledning af bryggaren Abraham Westman, den bekante storborgaren och rojalisten. Det var blott med svårighet, som polismästaren Liljensparre, hvilken för öfrigt misstänktes för att själf ha ställt till upploppet, lyckades föra bort De Geer och återställa ordningen. Emellertid rönte de pliktförgätna officerarne ogillande äfven i sina egna kretsar och till och med af oppositionens anhängare. Upplysande i sistnämnda hänseende är Axel von Fersens uttalande: »Allt hvad dessa herrar kunde förebära af konfusion uti arméns befäl, af brister och patriotiskt nit för grundlagens bestånd, afböjde inte den allmänna dom af feghet och otro, som öfver dem fälldes.»
I Finland grep emellertid den sålunda utbrutna uppstudsigheten hastigt omkring sig, och i den under general Armfelts befäl stående och tills vidare vid Husula lägrade finska arméafdelningen togs ledningen af »patrioterna» om hand af några bland det högre befälet, nämligen öfverstarna Johan Henrik Hästesko, frih. Sebastian von Otter och Robert Montgomery. Inom kort hufvudpersonerna i Anjalaförbundet, bildade dessa tre herrar en ganska egendomlig trio. Af en samtida[7], som kände dem alla tre mycket väl, tecknas nämligen Hästesko såsom »hvarken utmärkt militär eller statsman; af godt naturligt förstånd, men utan kunskaper och beslutsamhet, var han ingalunda den person, som passade till hufvudman för en revolution», medan von Otter får vitsordet »en ganska hederlig man, som älskade sitt fädernesland, men var svag och slapp till karakteren, utan allt slags beslutsamhet», och den gamla mössan Montgomery skildras som »djärf och energisk men utan förmåga att utföra handlingar, där kraft och beslutsamhet erfordrades, men därjämte ytterligt högmodig och häftig, hade han ej förmått vinna förtroende inom armén». Fastän de sålunda efter allt att döma voro föga skickade att leda oppositionen, beslöto dessa tre herrar att ej tåga vidare utan i stället tvinga konungen att återföra armén inom svenskt område samt där nödga honom att gå in på det aristokratiska partiets fordringar, hvilka i första hand gällde sammankallandet af en riksdag. Sedan konungen den 28 juli ankommit till Husula, uppvaktades han några dagar senare af Hästesko och von Otter, hvilka föreställde honom, att kriget på grund af den bristfälliga utrustningen och det allmänna missnöjet ej kunde fortsättas, såvida ej en riksdag därtill gaf sitt bifall och medel, och slutligen, då konungen ej fäste minsta afseende härvid, förklarade att soldaterna voro ledsna vid kriget och ville gå hem. Gustaf, som ej ville tro detta och kände sig upprörd vid »tanken på att svenska krigare skulle vägra att gå i fält, när deras egen konung ledde dem», tillkännagaf sin afsikt att följande dagen personligen göra sig förvissad om deras sinnesstämning, hvarpå Hästesko å sin sida skyndade att sätta i gång en agitation emot honom. Han tillkallade därför flera af sitt regementes officerare och uppmanade dem att inverka på manskapet att göra gemensam sak med befälet — en uppmaning, som villigt följdes och föranledde flere bland
officerarne att excellera i märkliga, mot konungen riktade vältalighetsprof. Kapten F. von Willebrand sade sålunda, att »kungen vore värre än en elak och oduglig dragon, ovärdig att styra ett rike, och att han förde dem i ett olagligt krig att slaktas som oxar», och fänrik Ivendorff förkunnade, att »kungen blott hade en liten trupp, den han förde till slaktbänken, samt att kejsarinnan ansåg dem alla för narrar; blefve hon ond, kunde hon sända en stor hop folk, som ihjälsloge och förstörde dem allesamman; bäst vore därför att vända.»
Dessa uppmaningar blefvo emellertid utan verkan. När konungen den 1 augusti, efter att dagen förut ha haft ett stormigt uppträde med Hästesko, Montgomery m. fl., hvilka uppträdde ohöfviskt och till och med berättas ha förgått sig mot hans person, lät Åbo och Björneborgs regementen paradera och i vältaliga ordalag frågade soldaterna, om de ville strida under hans banér, ty »jag går med Eder och med dem, och i afton skola ni intaga Fredrikshamn», svarade nämligen manskapet enhälligt att de ville följa honom i lif och död. Den förhoppning om en gynnsam förändring till det bättre, som denna med ed bekräftade förklaring ställde i utsikt, blef dock ej af lång varaktighet. Hindrad af motvind, kunde general Siegroth först den 3 augusti landsätta sina trupper, och i väntan på dem hade konungen fått ökad anledning att tvifla på befälets vid Husulaarmén benägenhet att följa honom, äfven om han kunde lita på soldaterna. Visserligen beslöts i ett efter G. M. Armfelts ankomst och på hans initiativ sammankalladt krigsråd, att anfallet på Fredrikshamn omedelbart skulle verkställas, men Hästesko forsatte sina stamplingar, och fastän förloppet af det närmaste dygnets händelser ej är fullt utredt, var detsamma i afseende på befälets offervillighet och pålitlighet så nedslående, att konungen den 4 augusti fann sig nödsakad att uppgifva planerna på Fredrikshamn samt låta Husulaarmén draga sig tillbaka till Liikala och strax därpå till Anjala, medan han själf tog sitt högkvarter på Kymmenegårds kungsgård.
De dagar, som nu följde, voro kanske de bekymmersammaste i Gustafs skiftesrika lif. Det berättas också, att han fann sin belägenhet så brydsam eller till och med så förtviflad, att han ej vågade tillbringa nätterna i land utan bodde ombord på Amphion, med landbryggan indragen. De snart från det upproriska lägret ingående underrättelserna visade, att detta försiktighetsmått ej var öfverflödigt. Bland officerarne vid armén i Liikala tjänstgjorde som en af general Armfelts öfveradjutanter öfverstelöjtnanten Anders Johan Jägerhorn, en ärelysten, hänsynslös och farlig man, som befryndad med Sprengtporten och en af dennes ifrigaste anhängare lifligt omfattade det allmänna missnöjet med konungen och nu ansåg tidpunkten vara inne för att begagna detsamma ej blott för utverkande af fred utan äfven för Finlands lösryckande från Sverige — alltså förspelet till de förrädiska stämplingar, som tjugo år senare skulle erhålla sin slutakt i Sveaborgs nesliga kapitulation.
Jägerhorn, som tillhörde den gren af sin urgamla ätt, hvilken skref sig till Spurila, hade i ungdomen på konung Gustafs bekostnad fått fullända sin militära utbildning vid krigsakademien i Berlin, men lönade denna konungens välvilja med otack. Sedan han såsom lärare vid krigsskolan i Brahelinna kommit under Sprengtportens inflytande, vanns han nämligen lätt för dennes planer angående Finlands skiljande från Sverige och blef efter den farliga ränksmidarens afvikande till Ryssland den egentlige ledaren för det s. k. själfständighetspartiet, som i lägret vid Liikala äfven var representeradt af general Armfelts rikt begåfvade måg majoren Carl Henrik Klick, kaptenerna Magnus Wilhelm von Törne och Gustaf Wilhelm Ladau, m. fl. Med dessa konspirerade nu Jägerhorn samt begagnade sig klokt och djärft af oviljan mot konungen för att bringa armébefälet till något steg, som kunde befordra hans egna planer. Han uppgjorde sålunda ett förslag att medelst en beskickning hos ryska kejsarinnan framställa arméns tänkesätt och utbedja sig hennes beskydd och ingripande till fredens återställande, och han lyckades för denna förrädiska underhandling, hvarmed han i hemlighet förenade uppsåtet att hos kejsarinnan verka för Finlands själfständighet under ryskt hägn, vinna ej blott Hästesko, von Otter och den ärelystne och ränkfulle öfverstelöjtnanten vid Björneborgs regemente, friherre Otto Klingspor, utan äfven den hederlige och högt aktade, men svage och lättledde general Armfelt.
För att öfvervinna den sistnämndes betänkligheter att låna sitt namn till ett företag, som han fann ovanligt och motbjudande, sattes, skrifver Tigerstedt, alla krafter i rörelse. »Då Armfelts måg, den talangfulle, rikt begåfvade Klick förenade sina föreställningar och böner med de öfriges, lyckades man slutligen förmå Armfelt, anföraren öfver en kår af föga mer än tvåtusen man, till det oerhörda steget att på blott fem mils afstånd från sin konungs och högste befälhafvares läger, denne ovetande börja en fredsafhandling med fienden. Armfelt lät af Klingspor, med hvilken Hästesko och von Otter instämde, intala sig, att Gustaf i den belägenhet, han befann sig, med nöje skulle se, att fredsfördrag gjordes, utan att han själf därvid behöfde synas. Den arme gubben trodde, att han genom sitt handlingssätt skulle rädda den finska fosterbygden för infall och plundringar, hvilka ofelbart skulle öfvergå landet, sedan den ryska flottan i början af augusti åter visat sig i Finska viken, instängt den svenska i Sveaborgs hamn och besatt Hangö udd. Han var förvissad om att den föreslagna utvägen var den enda att frälsa den i Finland förlagda armén från faran att afstängas från Sverige och därigenom förgås af brist på förnödenheter.»
Sedan Armfelts medverkan erhållits, skyndade sig Jägerhorn att smida medan järnet var varmt. Efter rådplägningar med de öfriga i saken invigda, uppsatte han sålunda förslag till en not, hvilken skulle tillställas kejsarinnan och som, sedan den varit föremål för ytterligare öfverläggning, utarbetades af den i skrifgöromål förfarne Klick och på natten mellan den 8 och 9 augusti underskrefs af Armfelt, von Otter, Hästesko, Klingspor och Klick samt öfverstelöjtnanterna Per af Enehielm och friherre Gustaf von Kothen. De bägge sistnämnda hade af Jägerhorn lurats att deltaga.
Redan kl. 4 f. m. den 9 augusti var Jägerhorn färdig att afresa till Petersburg med skrifvelsen, som med fullaste skäl af sammansvärjningens ofta citerade skildrare betecknas som »en af de sorgligaste urkunder, den svenska historien har att framte och därjämte det tydligaste bevis på huru långt fosterlandskänslan under frihetstidens partistrider sjunkit. Ty noten var icke framkallad genom rysk intalan, ej heller ett verk af själfständighetspartiet, ehuru detta, begagnande sig af den allmänna sinnesstämningen, först väckte tanken på densamma och däri fick intagen anhållan om återgifvandet af det genom freden i Åbo afträdda landområdet; den var en yttring af aristokratiens förbittring mot den utvidgade konungamakten, ett uttryck af den anda, som för ögonblicket kväfd genom 1772 års revolution, vid 1786 års riksdag gifvit sig luft och nu öppet, på det mest krypande sätt åkallade utländsk makts biträde att mot monarken värna den svenska nationens rättigheter. Endast händelsen gjorde att blott finska officerare hade del i notens afsändande. Men då desse, i sin ifver att hastigt förinta konungens myndighet, åstadkomma fred och riksdag samt ensamma förvärfva sig den patriotiska lagerkransen, ej på förhand meddelade sig med det svenska armébefälet, hvarifrån, för att begagna Mannerheims ord, ’alla såkallade missnöjen hade sitt ursprung’, väcktes misstro mot finnarnas aſsikter och svenskarna började frukta att noten till kejsarinnan haft till ändamål att befordra Finlands själfständighet under ryskt beskydd.»
I samband med Jägerhorns affärd från Liikala utspelades en liten komedi, afsedd att dölja innebörden i hans förehafvande. Med det ryska befälet i Fredrikshamn, som han delgifvit ändamålet med sin beskickning, hade han nämligen öfverenskommit att blifva skenbart tillfångatagen. När han ledsagad af Klingspor, som var invigd i hemligheten, hade lämnat lägret och kommit något stycke framom de svenska förposterna, stannade Klingspor, men Jägerhorn fortsatte, hvarpå efter en stund hördes ett par pistolskott, som utgjorde det öfverenskomna tecknet att öfverlöparen lyckligen nått den emot honom från Fredrikshamn utskickade truppafdelningen. Klingspor återvände då till de svenska posteringarna, låtsades vara mycket bekymrad och yttrade sina farhågor för att Jägerhorn blifvit tagen af kosacker. En utsänd dragonpatrull sökte honom förgäfves, hvarefter utspreds i lägret, att han tillfångatagits af ryssarna, och redan samma dag erhöll konung Gustaf härom från Anjala en rapport, hvars sanning han emellertid på goda grunder kunde betvifla.
Några timmar förut hade nämligen konungen från öfverste Hastfehr bekommit en till honom från guvernören i Viborg, generallöjtnant Güntzell anländ skrifvelse, hvari denne meddelade, »att finska trupper declarerat sin konung, det de på intet sätt låta bekväma sig att attaquera hennes ryska kejserliga majestäts trupper eller göra ett steg framåt i landet, såvida de blifvit uppbådade att skydda fäderneslandet för fiender», hvarjämte den finska armén hos Güntzell anhållit, att han för sin monarkinna måtte »underlägga ett sådant deras tänkesätt», hvilken begäran han sade sig äfven hafva fullgjort. — På detta sätt erhöll Gustaf den första underrättelsen om stämplingarna i general Armfelts arméafdelning, och sedan rapporten ingått om Jägerhorns s. k. tillfångatagande, misstänkte han att detta hade sammanhang med de förra. I denna riktiga uppfattning sände han genast befallning till general Armfelt att afgifva en utförlig redogörelse hur tillfångatagandet försiggått, och två dagar senare öfversände han Hastfehrs skrifvelse med förständigande för generalen att inkomma med förklaring hur det förhöll sig med de förrädiska stämplingarna. Vidare anmodade han Armfelt att förmå officerarne skriftligen förbinda sig att följa sin konung mot rikets fiender och strida för honom hvar som helst till sista man».
I Anjala hade man hoppats, att konungen skulle blifva i okunnighet om beskickningen till kejsarinnan, till dess Jägerhorn återkommit med ett tillfredsställande svar, men då så ej visade sig vara fallet, beslöto sig upprorsmännen för att yppa allt, sedan de för att minska sitt eget ansvar försäkrat sig om officerskårens godkännande af hvad de gjort. Efter en gemensam öfverläggning mellan dem, som undertecknat Liikala-noten, uppsattes därföre i hela arméns namn en deklalaration, hvilken var afsedd att rättfärdiga chefernas dittills tagna steg och sedan den försetts med de underlydande officerarnas underskrifter skulle tillställas konungen.
Det märkliga dokumentet, som affattades af Klick, hade enligt Tigerstedt följande innehåll: »I följd af regeringsformen, som gör konungen till arméns högste befälhafvare, och krigslagarna, som intet tillåtit att pröfva, huruvida man bör lyda eller icke, hade undertecknarne på konungens befallning gått öfver gränsen, men då de å ryska sidan endast märkt defensiva steg, hade de fattat den till visshet sannolika tanken, att anfallet var gjordt af svenska nationen. Äfven soldaterna voro öfvertygade om, att misshälligheterna voro började från svenska sidan; de saknade öfvertygelse om krigets nödvändighet och voro motvilliga att strida mot den nation, som de tro önska vår vänskap. Bristen på kläder, förfriskningsmedel, proviant och ammunition hafva ökat truppernas missnöje. Därtill hade kommit att säkra underrättelser inlupit om att en öfverlägsen rysk flotta kryssade utanför Sveaborg och under svenska flottans och arméns ögon tagit och uppbränt ett svenskt linieskepp, hvarför undertecknarne trodde rikets skärgård öppen för mord och brand och med förtviflan måste tänka, att det var endast ryska nationens mänsklighet, Sverige har att tacka för att mord, brand och förödelse icke öfvergått landet, och ehuru den gräns, svenska trupperna betäckte, var tillbörligen bevakad, vore det likväl osäkert, huruvida Hastfehr kunde skydda Savolaks för ryssarnas inbrott, och i händelse han skulle vika för antalet, vore hela landet öppet och hade intet annat än de segrandes ädelmod och mänsklighet att lita på.
I betraktande af denna ohyggliga men sanna målning hade undertecknarne börjat besinna, att de ej voro blott krigare utan äfven medborgare; kärleken till fäderneslandet och den trohet, de svurit konungen, hade tvungit dem att vända sig till kejsarinnan och försäkra henne om nationens tänkesätt. De hade ansett det vara redlige svenske män värdigt att öppna medel till negociation mellan två krönta hufvuden, hvilket de trott sig kunna göra bättre än någon utländsk makt, emedan de, med uppoffrande eller åtminstone äfventyrande af egna fördelar, endast rådfrågat kärleken till fosterlandet och troheten mot konungen. I hvad de en gång börjat ville de äfven fortfara och förbundo sig därför med full lit till den Höga lefvande Guden, som såg renheten af deras afsikter, i Hans Heliga Namn och vid sin egen heder, att med uppoffrande af lif, blod och egendom söka afvärja de olyckor, som hotade fäderneslandet, äfvensom de medels denna deklaration med samma heliga ed sins emellan afslöto det fastaste förbund och stallbroderskap för att råda, hjälpa och bispringa hvarandra uti alla de mål, som med allmän eller enskild säkerhet hade gemenskap, och i händelse hennes kejserliga majestät icke ville bekväma sig till en för nationen hederlig fred, ansågo sig undertecknarne från den stunden hvar och en personligen anfallne och förpliktade sig att icke lefvande nedlägga vapnen, innan fäderneslandet blifvit satt i fred, ro och säkerhet.»
Deklarationen, som i strid med från andra håll framställda åsikter enligt Tigerstedts utredning är den egentliga Anjala-förbundsskriften, utskrefs i tre exemplar, nämligen ett för konungens räkning, ett för att cirkulera bland Anjala-arméns officerare och det tredje för att skickas till Hastfehr. Det förstnämnda, dateradt den 12 augusti, afsändes ej med någon adjutant utan med vanlig bondpost och var ej undertecknadt, men åtföljdes af ett af general Armfelt i förbundets namn affattadt bref. Å det bland armén cirkulerande exemplaret fortgick samlandet af underskrifter något öfver en vecka, och var handlingen slutligen undertecknad af 113 personer, af hvilka dock kaptenen vid Tavastehus regemente C. G. Toll och sannolikt äfven öfversten vid Björneborgs regemente Jakob Carl Gripenberg vid närmare betänkande utströko sina namn. De återstående voro general Armfelt, 36 officerare vid Björneborgs regemente, 32 vid Åbo läns regemente, 22 vid Nylands dragoner, 10 vid Tavastehus läns regemente, 5 vid k. artilleribataljonen, 4 vid Kymmenegårds eller Elimä bataljon och 1 vid Karelska dragonerna. De märkligaste bland undertecknarne och de egentliga ledarne af konspirationen, som blifvit vida bekant under benämningen Anjala-förbundet, voro de förutnämnda Hästesko, von Otter, Montgomery, Enehielm, von Kothen och Klingspor samt vidare den som framstående militär men äfven för sitt häftiga lynne kände öfversten grefve Olof Vilhelm Leijonstedt. Klick och von Törne räknades också bland de verksammaste i förbundet, men hade ej och antagligen på uppmaning af general Armfelt underskrifvit deklarationen. En sergeant Johan Segerstorm utmärkte sig genom att gå de upproriska officerarnes ärenden och söka uppvigla manskapet. — Det till Hastfehr med kapten Ladau sända exemplaret af deklarationen återlämnades utan några påskrifter af den savolakska kårens officerare.
Man kan lätt föreställa sig den grämelse och
förtrytelse, konungen skulle känna vid dokumentets
emottagande. Redan det ogrannlaga sättet för dess
öfverlämnande måste ha sårat honom, och dess
innehåll var ju ägnadt att i allra högsta grad öka hans
genom de lidna motgångarna och underrättelsen om
Jägerhorns beskickning till Petersburg brydsamma
belägenhet. Emellertid sansade han sig snart, sände
omedelbart efter G. M. Armfelt, lämnade honom det
bekomna plakatet och inhämtade hans åsikt därom.
Tigerstedt berättar, att Armfelt, som helt naturligt
med bedröfvelse och förtviflan såg sin farbroders
underskrift, dock utan tvekan uppmanade konungen att genast
låta till sig kalla och häkta honom och förbundets andra
chefer och sålunda kväfva konspirationen. Men Gustaf,
som ej ville besluta sig för en åtgärd, den han ej var
säker om att kunna utföra, svarade efter en stunds
betänkande: »Nej, man måste låtsa om intet. Kanske
Ryssland i den förlägenhet, det befinner sig, går in
på en hederlig fred, och då skall jag draga fördel
däraf; hvarom icke, är stränghetens väg alltid mig
öppen.» — Tegnér berättar, att vid denna öfverläggning
äfven närvoro baron Evert Taube, baron Fabian Wrede och grefve Axel von Fersen d. y., hvilka alla voro
konungen personligen tillgifna. De delade icke
Armfelts åsikt utan biträdde konungens, och man beslöt
sig för att se tiden an. Men på e. m. samma dag,
det var den 14 augusti, afsändes till Anjala kungens
adjutant baron Albrekt von Lantingshausen för att
göra sig underrättad om förhållandena, och vid sin
återkomst meddelade denne, att konfederationen var
allvarsamt etablerad och att öfverste Hästesko, som
var dess verkliga hufvud, höll general Armfelt och
öfverste von Otter nästan under bevakning, så att de
ej skulle kunna visa sina rätta tänkesätt.
Under de närmast följande dagarna var konungens belägenhet mycket kritisk. Det talades både om öfverhängande fientliga anfall mot högkvarteret och att de sammansvurne umgingos med planer att bemäktiga sig hans person. Den 19 augusti, årsdagen af den lysande bedriften 1772, ansåg till och med Armfelt ställningen så förtviflad, att han i ett bref till sin maka yttrade, att konungen var nära sin undergång och att det enligt alla personers mening, som ville honom väl, ej återstod någon annan utväg än att han kastade sig i nationens armar och ärligt erkände, att han hade misstagit sig.
Men räddningen var nära. Underrättelser ingingo om att Danmark ämnade med vapenmakt uppträda på Rysslands sida, och Gustaf, som härigenom fick en fullgod anledning att lämna Finland, bröt den 25 augusti upp från Kymmenegård. Samma dag afvisade han i Lovisa Anjalamännens ombud, öfverstelöjtnanten frih. E. A. Leijonhufvud, under förklaringen: »Jag underhandlar icke med rebeller», och afreste skyndsamt öfver Helsingfors och Åbo till Stockholm, uppskjutande till ett gynnsamt tillfälle i framtiden att anställa efterräkning med konspirationens ledare och medlemmar.
I Sverige hade emellertid underrättelserna om
tilldragelserna i Finland väckt den största bestörtning;
man beklagade djupt de oväntade krigiska motgångarna,
hvilka ej kunde hemlighållas, och man fördömde
armébefälets och särskildt Anjalamännens tillvägagående.
Ett flertal emot dem riktade ströskrifter trycktes och
spredos vida i landet. En bland dessa för den tidens
politiska broschyrskrifveri så upplysande publikationer
bär titeln »Bref till en vän i Armén» och bjuder på
följande högtrafvande afslutning: »Hölj Er fege i
gruset och i skammen af den förnedring, i hvilken I
så när försatt både konung och rike, men som ensamt
skall drabba Er. Ännu är det gamla ärliga svenska
blodet icke förskämdt, ännu gifves bland svenska folket
varma hjärtan för konung och fosterland. Med Eder
blygd skolen I finna stockens tillgifvenhet, nit och mod
och ära skall blifva dess belöning, då I gömmens uti
evig nesa och förakt bland alla ärbara nationer».
En annan traktat, som kallas »Erindringar till de missnöjda i landet» och som uppgifves ha författats af biskop Jakob Lindblom, den sedermera bekante och för sin katekesbearbetning ej alltför populäre ärkebiskopen, inledes med några uttalanden om, att Gustaf III var en åtskilligt bättre kung än Johan III, som störde samvetsfriden i riket, än Carl IX, som lät strömmar af blod flyta omkring tronen af rikets högste ämbetsmän, än Carl XI, som återtog gods och egendomar för att göra sin skattkammare rik, än Carl XII, som för egen ärelystnad lät en miljon medborgare stupa för svärdsegg och fältlefnad. Därpå kommer en vädjan till de olika stånden och slutligen följande beska vidräkning med det fronderande ridderskapet, säkerligen skrifven med höga vederbörandes goda minne:
»Men en del af Eder, Svea ädlingar, det är för din skull, som mitt hjärta vill brista, min blod stelna och min själ försättas i den djupaste fasa. Känner du ej hvad denne konung för dig gjort hafver? Känner du ej, att det är blott för dina förfäders ärorika gärningar, du nästan för intet äger mest hälften af den bördigaste jord i riket, under det bonden skall skaffa dig en läcker mat på ditt bord, granna kläder på din kropp och klingande metall, för att vid spelbordet göra dig ett angenämt tidsfördrif? Känner du ej att Gustaf III dragit dig och dina barn fram till rikets mest lönande sysslor, omfattat dig med den yttersta nåd och beklädt dig med de största ärotecken? Men hvad hafver du honom och fäderneslandet däremot gjort? Jo, då han är nödsakad att för egen och för fäderneslandets heder och säkerhet draga i fält mot en hotande och trotsande fiende, då han öfvergifver ett kärt fädernesland, de ömmaste och käraste blodsförvanter, då han har dragit sitt svärd och inför Gud heligt lofvat vara den förste, som det vill färga i ovänners blod, så sticker en del af dig sitt i skidan, vänder om och vandrar af och lämnar din konung allena mot fiendens styrka, färdig att af feghet och klingande skäl öfverlämna både kung och fosterland till en hätsk fiendes egenvilliga åtgärd; men måttet är icke fullt, utan till råga talar du hätskt emot konungens dyra person, vill göra försök att inskränka hans helgade rättigheter och börjar ånyo spöka med dina för hela den bildade världen förhatliga riksdagshvälfningar. Ser du ej att du är upprorisk? Ser du ej att du är förrädisk? Kära fosterbygd, hvarför hafver du klädt, hvarför hafver du födt, hvarför hafver du lönt dessa? Jo, för att bibehålla lugn inom och försvar utom rikets gränser, men ej för att vanvörda den mildaste och bäste af konungar, ohörsamma dess befallningar och vilja på ett trotsande och högmodigt sätt härska och tyrannisera mesta och nyttigaste delen af medborgare?
Du fega och föraktliga del af Svea medborgare, hvad har du för skäl till dina missnöjen?»
Det var emellertid icke blott adelns vanliga antagonister och fiender, som i skrift och tal yttrade sin för öfrigt mycket berättigade förtrytelse öfver de pliktförgätna officerarnes uppförande och Anjalamännens förrädiska handlingssätt. Äfven inom oppositionen funnos många som ogillade desamma, och hertiginnan Charlotte, hvilken, medan hennes gemål intog en vacklande hållning, i likhet med prins Fredrik Adolf och prinsessan Sophia Albertina ingalunda beundrade Gustafs politik och särskildt ogillade kriget, klandrar dem flerstädes i sin dagbok.
Emellertid fick man efter konungens återkomst till Stockholm annat att tänka på än den tills vidare undanskjutna Anjala-frågan. Medan uppmärksamheten på de finska angelägenheterna trädde i bakgrunden, intresserade man sig nämligen inom de högsta kretsarna i Stockholm i främsta rummet för frågan om konungen skulle besluta sig för fred och riksdag, hvartill han i rådet allvarligt tillråddes af riksrådet friherre Carl Sparre, som där i hans närvaro lämnade en hopplös skildring af rikets värnlösa belägenhet, och hvilket äfven Armfelt ifrigt yrkade på. Men till Sveriges lycka, skrifver Tegnér, blefvo föreställningarna härom utan verkan. Konungen var nära att gifva vika, men fann understöd hos franske ambassadören markis de Pons. »Gustaf III:s mod och förtröstan till sitt folk segrade öfver de betänkligheter, som framställdes mot krigets fortsättande, och han insåg därjämte, att en riksdag skulle medföra större vådor än en ärlig strid, äfven med underlägsna krafter, mot den nye fienden. Han beslöt att i en folkbeväpning söka de medel till rikets försvar och ordningens uppehållande, som ej annorstädes stod till buds, och han dröjde ej att gripa verket an. Han begaf sig till Dalarna för att, enligt sina egna ord, uppmuntra dalkarlarna, som på visst sätt hafva genom gammal häfd rätt till rikets värn mot danskarna, att upprätta en kår, som skulle skickas ned till Göteborgs försvar.»
Denna Gustafs Dalafärd, som ingalunda saknade en mot hans lynne och smak svarande teatralisk iscensättning, blef af samtiden rätt olika bedömd. Äfven bland konungens vänner och anhängare funnos de, som hyste betänkligheter mot företaget. Sålunda säges Nordin hafva varnat för »att allmogen ej borde få tillfälle att svärma, ty sådana saker stanna ej där de begynna», och Rosenstein varnade likaledes »för att i inrikes saker nyttja allmogen, hvilken alltid blir farlig för den som brukat densamma». Inom oppositionen följde man konungens förehafvande med oro och ogillande, och i Hamiltons anteckningar läser man under det roande försöket att förlöjliga och förvränga konungens uppträdande en tydlig grämelse öfver dess framgångsrika resultat: »Hvar som helst i dessa okunniga trakter någon minnesvård fanns öfver Gustaf Vasa, höll denna hans ättling rörande tal till allmogen. Hvar denne store konung kunde nämnas, där nämndes han. Armén gafs ut för förrädare, danskarna (af hvilka ett inbrott förmodades) för lika regeringslystna nu som då, dalallmogen för Sveriges i alla tider utkorade skyddsänglar. — Dalkarlarna voro ej svåra att öfvertala. De trodde sig lika ärorika nu, då de smidde bojor åt sitt fädernesland, som fordom, då de befriade det från dylika, och utlofvade till en början en frikår på tretusen man.»
Gustaf hade emellertid bedömt förhållandena riktigt. Hans vädjan till dalkarlarna liksom till flera andra landskaps allmoge medförde en allmän folkresning, danskarnas för öfrigt ganska lamt utförda anfall tillbakaslogs. Göteborg räddades från att falla i deras händer genom hans personliga ingripande, och sedan ett vapenstillestånd genom engelska sändebudet sir Hugh Elliots kraftfulla bemedling ingåtts, fick konungen rådrum att återupptaga försvaret mot Ryssland och att ägna sig åt de inre angelägenheternas ordnande. Den stora penningebristen gjorde ständernas sammankallande nödvändigt, och så utfärdades kallelsen till den märkliga, på öfverraskningar så rika och i sina följder för konungen ödesdigra riksdagen 1789, som öppnades i Stockholm den 2 februari. Här är ej nödvändigt att redogöra för densammas allmänt kända innebörd och förlopp, utan må vi begränsa oss till några erinringar om de märkligare episoderna i den spännande striden mellan konungen och adeln om förenings- och säkerhetsakten — episoder, som jämte de i dem mer framträdande personerna voro föremål för det samtida Stockholms lifliga uppmärksamhet och intresse.
Bland oppositionens ledare på riddarhuset märktes i främsta rummet fältmarskalken grefve Axel von Fersen, den gamle högt ansedde partichefen från frihetstiden, samt vidare kammarherren friherre Carl de Geer af Luefsta, »djärf, nitisk och den rikaste adelsman, törhända den förmögnaste enskilda person i Sverige», lagman Johan Adolf Spaldencreutz, riddarhusets bäste talare, den högt aktade direktör Claës Frietzcky, generalen grefve Fredrik Horn, som vid 1772 års revolution varit en af konungens hängifnaste beundrare, men nu var en af hans hätskaste motståndare, m. fl. Jämte dem märktes den gamle partigängaren general Pechlin, bröderna Johan och Jakob von Engeström, högt ansedda för redbarhet och den förstnämnde på grund af sina grundliga statsrättsliga insikter kallad »riksens ständers nötknäppa», åtskilliga andra framstående militärer och civila ämbetsmän och en mängd yngre adelsmän, bland hvilka den sedermera genom sin inblandning i mordanslaget ryktbare grefve Adolf Ludvig Ribbing gjorde sig särskildt bemärkt genom sin hetsighet och sina lidelsefulla inlägg i debatterna.
Utan tvifvel befunno sig sakkunskapen och det medborgerliga anseendet hufvudsakligen på oppositionens sida, medan enligt bland andra hertiginnan Charlottes uppfattning konungens anhängare så godt som allihop voro mindrevärda, obetydliga, ja till och med tvetydiga personer. Särskildt om dem ibland dem, som togo den konungens ärenden gående landtmarskalkens parti och hvilka hon stämplar såsom för alla tider illa beryktade, fäller hon mycket oblida omdömen. Medan några helt enkelt affärdas med benämningen »mauvais sujet», så betecknar hon sålunda åtskilliga
andra med det franska uttryckets väl ännu förklenligare svenska motsvarighet »dålig människa» och skänker andra en utförligare och ännu ofördelaktigare karakteristik. Baron Gustaf von Düben var således »en föga ansedd jägmästare från landsorten», kornetten, baron Carl Armfelt »en okunnig man, som låtit förleda sig af sitt begär att göra lycka», baron Svante Leijonhufvud »präst och något sinnesrubbad», kapten Carl Leonhard Stålhammar »bankruttör, som för sitt uppehälle idkar ett tämligen dåligt författarskap och för öfrigt är färdig att begå hvilka nedrigheter som helst», o. s. v. Om öfverjägmästaren Per Gustaf von Unge upplyses, att »han super från morgon till kväll och aldrig plägar infinna sig på riddarhuset annat än i berusadt tillstånd», och majoren Johan Henrik Steuch var »icke blott en dålig människa, som ofta plägade vara hos kungen, utan hade också flera gånger varit gift men alltid behandlat sina hustrur illa och betraktat dem som handelsvara», medan hofjunkaren Carl Fredrik von Flygarell och lagman Baltzar Elias Hoppenstedt hade flera gånger varit bysatta och ansågos vara mindre ärliga».
När en hög dam, som stod eller borde stå öfver eller åtminstone utom partierna, kunde omfatta och nedskrifva sådana omdömen, kan det ej förvåna, om konungens och landtmarskalkens anhängare från oppositionens sida voro föremål får en ännu förklenligare värdesättning. Mycket af hvad som i den vägen sades och antecknades har emellertid skattat åt förgängelsen, men ett och annat har bevarats, och däribland må nämnas en förteckning[8] på »Subscribenter på landtmarskalkens klagomål till K. Maj:t öfver ridderskapet och adeln vid 1789 års riksdag», hvilken efter vederbörandes namn upptager bidrag till deras karakteristik, enligt motståndarnes uppfattning. Flera af dessa omdömen äro så plumpa, att de ej kunna återgifvas, men några andra må, fastän saftiga nog, anföras, upplysande som de äro för den gustavianska riddarhusandan.
Nästan alla de af hertiginnan utpekade personerna återfinnas i förteckningen, men äro ännu värre tilltvålade. Sålunda kallas G. von Düben »en gammal försupen storljugare, alltid färdig att vittna med eller mot för tio plåtar», och C. F. von Flygarell betecknas som »bortkörd page, tjuf, tiggare, bof, fyllhund, örfilad och ökänd». Bland de öfriga, af hertiginnan skonade eller förbisedda, må nämnas herr Nils Henrik Åkerfelt, »vice korpral, ordinarius hos Maja Lisas Jeana, dum som en åkerhöna»; herr Abraham Georg von Castanie, »hofpredikant, hecticus, hycklare, hanrej, begått stöld, pliktat för h—r, svurit falskt, till öfverflöd besläktad med vice landtmarskalken»; kornetten J. G. Dalman, »ohne Kopf und Sitten»; herr S. F. Duse, »postmästare och bof efter instruktion»; herr Gustaf von Heidenstam, »fordom drabant, så jägmästare, så drankfogde, så kapten vid fricorpsen, en för all slags nedrighet känd, detestabel krympling»; herr Carl Leonhard Stålhammar, »alltid lusig, ofta trasig». En medlem af den då liksom nu talrika ätten Uggla affärdas som »en roffågel från Västergötland», medan kammarjunkaren, baron A. U. Wrangel kort och godt betecknas som »vansläktig» och herr Johan Magnus Lannerstierna, den ju ej oäfne vitterlekaren, som »page, känd för diverse odugligheter både på vers och prosa».
Äfven om många bland dessa och andra omdömen voro öfverdrifna och osanna, voro dock många andra utan tviſvel sanna och befogade, och man må ej undra öfver, om konungen någon gång tänkte »Gud bevare mig för mina vänner» och med grämelse grubblade öfver sitt spända förhållande till den bättre delen af ridderskapet. Men konungens anhängare utgjordes ingalunda uteslutande af hoffjäskar, lycksökare och andra betänkliga individer, hvilka för öfrigt ej heller saknades på motsidan.
För eftervärlden kvarstår emellertid det intrycket, att ridderskapet och adeln vid 1789 års riksdag var en mycket heterogent sammansatt församling, hvars oregerlighet ökades genom konungens olyckliga val af landtmarskalk och vice landtmarskalk. Till den förra befattningen utsåg han den för densammas maktpåliggande värf alldeles oduglige generalmajoren, grefve Charles Emil Lewenhaupt. Om helt få politiska personer torde så många oblida och förlöjligande omdömen och uttalanden ha fällts som om denna bärare af det gamla ansedda släktnamnet. Han var son af den olycklige, i partistriderna och för det så föga ärorika finska kriget på 1740-talet offrade generalen med samma namn och född år 1721, hvadan han redan på grund af sin höga ålder torde ha varit mindre skickad för den ej blott klokhet och kunskaper utan äfven mod och smidighet kräfvande posten. I saknad af dessa egenskaper, var han äfven i andra hänseenden olämplig, utom från konungens ståndpunkt, som i honom fann ett lydigt redskap för sina planer. Hertiginnan Charlotte erkänner visserligen, att han var en gammal hedersman och utrustad med ett så orubbligt lugn, att han utan att däraf beröras skulle kunnat se himlen falla ner, men tillägger, att han för öfrigt var i alla hänseenden inskränkt. A. L. Hamilton, som från Lewenhaupts ungdom berättar, hur han af en sjöofficer Graman lät locka sig till att yppa sin faders gömställe 1743, och med anledning häraf bifogar »dumheten kan ej gå längre än att göra sin fader hufvudlös och smida bojor åt sitt fosterland», säger om hans val till landtmarskalk, att »det väckte åtlöje, men det fordrades mycket förstånd att uppleta en med så litet».
I dessa omdömen öfverensstämma så godt som alla de öfriga memoarskrifvarne, och visst är att den gamle mannen, hvars goda afsikter dock ingen betviflade, redan vid sin debut på riddarhuset, då valet af ledamöter i sekreta utskottet skulle företagas, gjorde en slät figur och att äfven fortsättningen var föga lyckad. Efter någon tid inskränkte han också sin verksamhet till ett stumt deltagande i nyssnämnda utskotts förhandlingar och öfverlämnade ordförandeklubban på riddarhuset åt vice landtmarskalken, amiral Pehr Lilliehorn, hos hvilken enligt Hamiltons utsago »allt utvisade, att det själen var till hans kropp, det var egennyttan till hans själ», och som inom kort skulle på ett föga hedrande sätt utmärka sig i kriget. I sjöslaget vid Ölands södra udde den 26 juli 1789, hvari han deltog som kommenderande konteramiral, efterkom han nämligen ej hertig Carls order att framrycka mot fienden utan befallde i stället fyra af sina fartyg, som voro på väg att förena sig med hertigens afdelning, att vända och intaga plats i linjen. Ställd inför krigsrätt, dömdes han till arkebusering, men fick domen ändrad till landsflykt. Efter några månaders vistelse utomlands erhöll han emellertid tillstånd att åter inkomma i riket, »i anseende till de trogna tjänster, han gjort kungl. maj:t och landet under riksdagen 1789» — alltså ett vittnesbörd om konungens nåd och tacksamhet för hans förhållande som vice landtmarskalk. Men i vida kretsar rådde en helt annan uppfattning såväl härom som om Lilliehorn i öfrigt, och ett minne häraf föreligger i den roliga karikatyr, som med underskriften Finis coronat opus föreställer amiralen med en djäfvul bakom sig ridande på en galt. I bakgrunden synes ett linjeskepp med en hängande person på rånocken, i förgrunden ligga talmansklubban och den sönderbrutna landtmarskalksstafven, och ur galtens svans strömmar liksom hos sagans åsna ett regn af dukater — en hänsyftning på Lilliehorns i Carlskrona som privat näringsfång bedrifna svinhandel.
Det kungliga förslaget om förenings- och säkerhetsakten medförde skandalösa uppträden och våldsamma åtgärder. Bland de förra må anföras en episod, belysande såväl den upphetsade stämningen som hur det kunde gå till på själfva riddarhuset under det dock för förfinadt lefnadsvett ansedda gustavianska tidehvarfvet. Den här ofvan omnämnde hofpredikanten von Castanie tillät sig »i skydd af sitt heliga ämbete och i hopp om ett pastorat» vid något tillfälle att taga landtmarskalkens parti och blef med anledning häraf föremål för allmän förbittning. »Grannarna började att spotta honom i ansiktet. De öfriga bänkarna gjorde sedan detsamma genom deputationer, så mangrant, att då prästen, som ej dröjde länge, förfogade sig bort, såg han till sist ut som Azor, och hans svarta kappa liknade en tigerhud. Salfvor af skratt ledsagade hans bortgång». Allt detta enligt A. L. Hamiltons kanske något öfverdrifna skildring, men äfven hertiginnan Charlotte omtalar tilldragelsen och berättar, att den stackars hofpredikanten, som hon kallar »en illa känd prästman», väl ej blef nerspottad men fick ett ordentligt kok stryk. I alla händelser väckte affären åtskilligt uppseende, men Hamilton, som säger att adelns hämnd var kitslig och medger, att den var högst oanständig, tillägger den tröstande betraktelsen: »Men hvad förtjänar ej en sanningspredikant, som jäfvar den mest uppdagade sanning och det till sitt eget stånds vanära.»
När denna händelse inträffade, hade emellertid konungen oberoende af herr von Castanies och andra rojalisters kanske mera besvärande än gagnande bistånd vidtagit en åtgärd, som väsentligt skulle främja framgången af hans planer, men äfven betydligt vidga klyftan mellan honom och den motspänstiga adeln. Efter en del stormiga uppträden lät han nämligen den 26 februari häkta åtskilliga af oppositionens ledare och medlemmar. Grefvarne Axel von Fersen och Fredrik Horn, friherrarna Gustaf och Rutger Maclean, Stierneld och De Geer samt direktör Frietzcky fördes till Fredrikshof, medan grefve Brahe och general Pechlin fingo arrest på sina rum och justitiekanslern Lilliestråle, öfverstarne von Gerdten och Almfelt (en af Gustafs ifrigaste anhängare 1772 och därför adlad), k. sekreteraren von Engeström och riddarhussekreteraren Bungencrona m. fl. insattes »dels på högvakten, dels ock såsom tjufvar och missdådare uti de allra värsta kyffen på Kastenhof». — Hertiginnan Charlotte, som med tydlig ovilja nedskrifvit denna anteckning, meddelar äfven, att de förnämliga herrarne på Fredrikshof visserligen erhöllo tämligen anständiga rum, men att dessa såsom för förbrytare voro försedda med reglade dörrar och galler för fönstren.
Den glade kung Fredriks lustslott, där under hans och hans skötesvän Erland Bromans tid så många uppsluppna fester hållits och galanta äfventyr upplefvats, hade således förvandlats till statsfängelse, men detta var ingalunda så hårdt som hertiginnan och andra mot konungen ogunstigt stämda minnestecknare angifva. Visserligen fingo fångarne blott undantagsvis emottaga besök af sina anhöriga, men de åtnjöto stor frihet i afseende på kosthåll och förplägnad, och bevakningen tycks ej ha varit vidare sträng. Sålunda berättas det, att Fersen, som erhöll mat och dryck från sitt eget palats på Blasieholmen och som för öfrigt enligt egen uppgift lekamligen befann sig synnerligen väl under den två månader långa fångenskapen, kunde medelst i bröd inlagda skrifvelser till sin äldsta dotter, den intelligenta grefvinnan Hedvig Klinckowström, fortfarande skänka oppositionen råd och ledning. Därmed vanns emellertid föga annat än att striden ytterligare förbittrades, allrahelst oviljan mot konungen tilltog genom det understöd för sina planer, som han erhöll hos de tre ofrälse stånden, och genom Stockholmsbefolkningens demonstrationer emot adeln. Emellanåt antogo dessa demonstrationer särskildt bullersamma och hotande former, såsom t. ex. den 27 april, då konungen vid ett stormigt plenum på riddarhuset framtvang ridderskapets bifall till bevillning för ordnandet af finanserna till nästa riksdag, medan frågan om den förhatliga föreningsakten, som hade antagits af de öfriga stånden, ledsagades af voteringar, hvilka af konungen ansågos som bifall, men af oppositionen, och utan tvifvel med rätta, som afslag. På riddarhustorget hade vid detta tillfälle samlats stora folkmassor, som under skrik och oväsen afvaktade utgången och antogs vara beredda att skrida till våldsamheter mot konungens motståndare, om öfverläggningarnas resultat ej skulle motsvara hans önskningar.
Berättelserna härom äro emellertid hvarandra motsägande, och fastän det ej är lätt att afgöra hvilka som äro de tillförlitligaste, må några ibland dem här anföras. De äro ju af intresse som tidsbilder och för den belysning, de sprida öfver den gustavianska tidens lifliga men i jämförelse mot våra dagars rätt beskedliga stockholmska klasskamp.
Hertiginnan Charlotte, hvars sympatier voro på oppositionens sida, skrifver i sin dagbok: »Ett bevis på huru oberäknelig en lössläppt och berusad folkhop kan vara är, att då den underrättades om att kungen fått allt hvad han begärt, hurrades det under glädjerop för hvarje vagn med någon medlem af ridderskapet och adeln. Huru otroligt det än förefaller, var det kungen, som genom att låta utdela en half plåt per man uppviglat denna folkmassa, som bestod af bortåt tretusen personer, men den var nog icke så farlig, ty många voro ganska likgiltiga och somliga, såsom t. ex. matroser och perukmakarbiträden, höllo snarare med de förföljda. I hopen fanns dessutom en del tjänstefolk, beväpnade till sina husbönders försvar i händelse af behof, och med den numera så förändrade sinnesstämningen hade säkerligen adeln äfven kunnat påräkna understöd från borgerskapets sida. Lyckligtvis är vår nation i allmänhet rättänkande, så att man ej här behöfver befara sådana ohyggligheter som under Bartolomeinatten och liknande händelser, hvilka kostat så många människolif.»
I A. L. Hamiltons skildring, hvari folkmassan betecknas som inemot »10,000 man pöbel», uppgifves, säkerligen på goda grunder, att borgerskapet ingalunda skulle taga adelns parti, utan tvärtom, att dess kavalleri var färdigt att under hertig Carls befäl försvara konungen. Man var emellertid beredd att möta våld med våld, och hertig Fredrik och åtskilliga adelsmän befunno sig därföre beväpnade på torget. »Man påstod», tillägger den mot Gustaf så uppbragte men dock af sitt hat ej ännu alldeles förblindade krönikören, »att ett tecken var gifvet af polismästaren Liljensparre till pöbeln, hvarefter denna skulle rätta sitt förhållande. Åkte konungen från riddarhuset, skulle den bete sig fredligt, red han därifrån, borde massakern begynna. Det senare är ej troligt. Det är stridande mot tidehvarfvets seder, mot konungens lynne, som ej syntes vara blodtörstigt, och till och med mot hans egna anhängares säkerhet inom riddarhuset, emedan man ej försport, att dessa bekommit något särskildt kännemärke för att blifva fredade. Men snarare är att förmoda, att i ett dylikt fall menigheten utropat konungen för suverän och åtföljt samt fört honom i triumf till de andra stånden, hvilka då stadfäst det beslut, deras medbröder fattat. På blott en tillsägelse af konungens generaladjutant åt pöbeln att begifva sig bort, skingrades den som lösa skyar vid en väderfläkt.» — Medan debatten på riddarhuset pågick, inträffade en lustig episod, som Hamilton bevarat åt minnet. Vid ett tillfälle då konungen hade ordet var oväsendet nere på torget särskildt starkt, hvarför herr Samuel Rosén von Rosenstein öppnade ett af fönstren och med späd och gäll röst ropade: »Tig edra kanaljer, han talar själf!» — Möjligen var det i samband härmed som den unge mannen för »oförsiktigt tal» afskedades från sin befattning som sekreterare i kanslipresidentkontoret.
Den tillförlitligaste föreställningen om uppträdena torde emellertid träffas i G. G. Adlerbeths berättelse[9], hvari omtalas, hur »en stor skara pöbel, somliga bevärade med påkar, större delen rusiga och öfverlastade, hade i mycken oordning beledsagat konungens vagn upp från slottet, dels sammanstött vid hans ankomst ifrån flera gatumunnar på torget med ohyggligt skri och buller. Tillika sammandrogs gulddragaren Oldenburgs skvadron af stadens kavalleri och lätta dragonkåren utanför hertigens af Södermanland sida af slottet i afsikt, såsom det sades, att om så tarfvades styra våld och bibehålla ordningen i staden. Under så hotande anstalter intog konungen landtmarskalksstolen och gjorde adeln en eftertrycklig föreställning, i början hindrad och afbruten af pöbelns buller, som trängt sig upp i riddarhusförstugan och med möda utehölls från salen, samt ej förrän på konungens uttryckliga befallning genom en utskickad officer kunde förmås att draga sig ned på torget, där den framgent kvarblef och förstärktes. Polismästaren var där själf tillstädes och försäkrade alla, som betygade förundran öfver denna ovanliga rörelse, att ingen oordning skulle inträffa, öfver hvilket en och annan adelsman verkligen skall blifvit förolämpad».
Emellertid hade konungen vunnit sina afsikter. Visserligen kunde ej majoriteten på riddarhuset förmås att underteckna förenings- och säkerhetsakten, men konungen hade öfvertalat grefve Lewenhaupt att göra det, under påpekande af han ej vore ridderskapets och adelns utan rikets och riksens ständers landtmarskalk — en eftergift, som adeln straffade med att på den sedermera i mordanslaget mot konungen invecklade baron Thure Bielkes förslag ej låta måla Lewenhaupts porträtt i serien af de öfriga landtmarskalkarnas. För öfrigt var ridderskapets motstånd af föga betydelse, då föreningsakten genom de öfriga ståndens bifall vunnit laga kraft.
Efter gravyr i Kungl. Biblioteket.
Redan den 28 april upplöste så konungen riksdagen, sedan han förut återgifvit de fängslade oppositionsmännen deras frihet, med undantag af baron Stierneld och öfverste Almfelt. Mot dessa, hvilka i början af mars jämte direktör Frietzcky för att lämna plats å de från Finland anlända Anjalamännen blifvit förflyttade från Fredrikshof till Drottningholm, hyste konungen ett särskildt agg, och den förstnämnda fördes till Carlstens, den sistnämnda till Varbergs fästning. Anledningen till Gustafs ovilja mot Almfelt torde ha varit af blott politisk art, medan den mot Stierneld var äfven personlig. En sägen att den skulle ha berott på en spådom af mamsell Arfvidsson, den ryktbara spåkvinnan, hafva vi ej funnit någon bekräftelse på, men däremot berättar Hamilton, att den haft samband med Stiernelds påstådda härstamning från Vasaätten.
»Konungens agg härledde sig», skrifver sålunda den med hofinteriörerna förtrogna skildraren, »från ett kitsligt svar, som Stierneld för längre tid tillbaka skulle hafva gifvit konungen rörande sin ätt, den han påstod direkt nedstiga från Erik XIV genom dess son med Catharina Månsdotter. Från Polen, dit denne prins flytt, hade hans efterkommande i konung Carl XII:s tid återkommit till Sverige och blifvit introducerade på riddarhuset under namnet Stierneld. Dessa uppgifter påstod nämnda släkt sig kunna dokumentera. Vid en frukost, som Stierneld låtit tillställa på Ulriksdal i kungliga rummen under hofvets frånvaro, blef han öfverrumplad af konungen, som häröfver förklarade sitt missnöje. Stierneld svarade blott, att en slump, ett öde, deciderat dem emellan, hvem som hade största rättigheten till dessa rummen. Detta i sig själf obehöriga svar fick Stierneld nu umgälla.» — Historien får gälla hvad den kan, men här må endast påpekas, att ätten Stiernelds härstamning från den olyckliga prins Gustaf visserligen är möjlig, men ej kunnat bekräftas af den nyare genealogiska forskningen.
Stierneld frigafs i maj månad 1790, och då han under påföljande augusti firade sitt bröllop med fröken Christina Charlotta Gyldenstolpe, var konungen icke blott närvarande utan fungerade äfven som brudgummens fader och kysste honom. Allt groll tycktes sålunda vara undanröjdt, men vid riksdagen i Gefle 1792 uppträdde Stierneld åter bland oppositionen. — Almfelt återfick friheten omedelbart efter nämnda riksdags slut, men förständigades att begifva sig till Stralsund och förbjöds att återkomma till Sverige. Detta förbud upphäfdes efter konungens död och sedan hertig Carl kommit till makten.
Konungen hade sålunda fått fria händer att sköta
riksstyrelsen efter eget skön, och medan oppositionen
häröfver och under inflytande af de nu åter började
krigshändelserna tills vidare dämpade sitt missnöje,
rådde på andra håll stor belåtenhet och förtjusning.
Ej minst var detta fallet bland den talrika skara
riksdagsmän och andra, som af konungen hugnades med
ordensutmärkelser. Särskildt blef prästeståndet
ihågkommet med sådana, och bland de benådade af adeln
märktes den för sitt löjliga sätt och fjantiga
uppträdande i Stockholm mycket uppmärksammade
hofjunkaren Göran Otto Wallencreutz, som blef
ordenshärold, och sålunda enligt den elake Johan von Engeströms utsago[10] »tandem ante obitum felix». Men det
fanns nog också folk, som de synliga nådetecknen
förutan voro belåtna och delade Gjörwells här ofvan
anförda åsikt om Gustaf III som den bäste kung Sverige
ägt. Som exempel härpå må följande under eller eſter
riksdagen från ett tryckeri i Stockholm utsläppta,
svamliga och för tidens åt mysticismen lutande
känslostämningar betecknande hyllning anföras:
Sanningens testamente till svenska folket.
Ängslig och tankefull öfver nuvarande tiders underliga skiften, då ett så redligt och braft folkslag, som de svenske äro, skola i sin egen barm och sköte finna medmänniskor, de där icke hafva afsky att ej allenast sönderslita hvarandra utan äfven i högsta måtto bedröfva en mild och nådig öfverhet, gick jag ensam och råkade händelsevis att stanna vid den store Gustaf Adolfs graf.
När jag märkte på hvad heligt rum jag var, ropade jag tröstlös och liksom i förtviflan:
Hvad är att vara svensk?
Då det med en klar och manlig röst svarades utur grafven:
Hvad är att vara svensk?
Af ingenting förfäras,
Ej för ett åskeknall utur flocken gå,
Af redligt folk för nit,
För tro och ära äras
Och aldrig uppå knä i oren afsikt stå,
För Gud, för kung, för lag,
För landet och dess goda
Beredd om så behöfs båd’ rock och skjorta bloda.
Jag blef häpen och i högsta måtto bestört öfver ett så oförmodadt svar; men vågade för andra gången fråga:
Hvad är att vara kung?
Då det åter svarades:
Den krona lyser bäst,
Som ej af tårar blänker,
Det svärdet skarpast är,
Som förs med lagens röst,
Det purpur aldrahögst,
Som ingen blod bestänker,
Den nyckel aldrabäst,
Som går till allas bröst.
Den kung är aldrastörst
Och har de bästa troppar,
Som öfver själar rår,
Men inga toma kroppar.
Jag vågade då icke vidare besvära denna älskansvärda öfverlefva af den störste regent i världen, utan efter en djup betraktelse ropade jag till för mig själf:
Hvem för mig alper hit,
Från spetsen ner till alfvet,
Samt berget Taunus och stora Caucas?
Jag mura skall en stod högst upp till stjärnehvalfvet:
Den III:dje Gustafs lof skall djupt däruppå dra’s,
Då tid och tiders tid skall icke vara mäktig,
Att rifva kull en stod så ståtlig och så präktig!
Historien förmäler ej hvad konungen kände och tänkte, då han mottog denna om en Yckenbergs eller Sesemans skaldekonst erinrande lofsång, men man kan antaga, att han blef både smickrad och road. Han hade emellertid viktigare angelägenheter att ägna sin uppmärksamhet åt, såsom kriget och den sedan någon tid pågående rannsakningen med Anjalamännen. Den 9 mars hade de förnämsta bland dessa, nämligen general Armfelt, öfverstarne von Otter, Hästesko, Montgomery och Leijonstedt, samt öfverstelöjtnant Klingspor jämte Armfelts adjutanter Enehielm och von Törne, anländt från Finland, medan öfverste Hastfehr och hans adjutant von Fieandt kommit några dagar förut och major von Kothen anlände ett par dagar senare. Det berättas, att konungen hade ämnat göra deras infärd i Stockholm så uppseendeväckande och förödmjukande som möjligt, nämligen under eskort af borgerskapets kavalleri genom stadens förnämsta gator, men att han afstod härifrån på hertig Carls föreställningar. Den mer försiktige hertigen, som för öfrigt på goda grunder misstänktes för att hysa sympatier för konspiratörerna, lär nämligen ha befarat, att polismästaren Liljensparre skulle i så fall ha uppviglat pöbeln att ställa till oväsen, hvilket, om det var sant, ju är en märklig karakteristik af ordningens upprätthållare. Förloppet blef emellertid ej så äfventyrligt, som det kunnat blifva, men i alla fall tillräckligt dramatiskt för att förtjäna omnämnas. Härvid må den för tillförlitlighet ansedde Barfods skildring tjäna som ledning.
Från Åbo hade de arresterade under bevakning af major Guttofsky förts på slädar den vanliga postvägen öfver Ålands haf till Grisslehamn och vidare till Stockholm. Vid ankomsten till det utanför Roslagstull belägna värdshuset Ålkistan emottogos de af en afdelning af borgerskapets kavalleri under befäl af ryttmästaren och bryggareåldermannen Wier, löjtnanten och bagaren Flor och kornetten och fabrikören Hedman, som skulle eskortera dem till Fredrikshof. Wier hade order att föra fångarna dit genaste vägen och att noga tillse det ingen af dem vare sig med ord eller på annat sätt ofredades, äfvensom att, om så behöfdes, möta våld med våld. Det hela tycks dock ha aflupit ganska fredligt och stillsamt, fastän redan vid ankomsten till Ålkistan slädarna omringades af en talrik skara nyfikna från hufvudstaden, som särskildt visade ovilja mot Hästesko. Några af de mest närgångna närmade sig hans släde och upplyfte fällen för att se, om han hade fjättrar om benen, och andra skola till och med ha spottat på honom, sedan de dragit undan lädergardinerna. Under färden genom Stockholm, som skedde på aftonen och gick framåt Roslagstullsgatan, öfver Träsktorget, Norra Humlegårdsgatan, Ladugårdslandstorg och Storgatan, betraktades det dystra tåget af oräkneliga åskådare, som oafsedt några tillmälen af harm och ovilja iakttogo ett städadt uppförande.
Härtill bidrog möjligen att de mer besinningsfulla åskådarne kände medlidande med de fängslade officerarne, som visade sig mycket nedslagna. I Grisslehamn hade de ju fått underrättelse om häktandet af riddarhusoppositionens ledare, och däri sågo de dystra utsikter för utgången af den förestående rannsakningen. Den ende, som höll modet uppe, var Leijonstedt, hvilken också efter allt att döma måtte ha varit en bekymmerslös sälle. Det berättas att han, då fångtransporten samlades på torget i Åbo, hade i champagne druckit allas skål samt försäkrat, att »som han ej hade mer än en hals att mista, så skulle han dricka så länge denna vore i behåll». Vid ankomsten till Ålkistan betraktade han trotsigt de nyfikna åskådarna och sade dem sitt namn.
Väl anlända till Fredrikshof, mottogos fångarna af kaptenen vid Lätta dragonerna baron Åkerhielm, som hade befälet öfver den till bevakning kommenderade truppen af detta regemente, och fördes till de för dem afsedda strängt bevakade rummen. Deras fängelse tycks ha varit åtskilligt hårdare än olycksbrödernas af riddarhusoppositionen, hvilket emellertid ej hindrade att de enligt krönikans vittnesbörd emellanåt beredde sig tillfälle att sammanträffa och hålla rådplägningar nattetid och att de någon gång fingo taga emot besök af sina anhöriga. Den omväxling och tröst, som härigenom bereddes dem, var säkerligen välkommen och äfven behöflig, ty rättegången blef både långvarig och rik på onödigt obehagliga episoder. Intriger och lidelser, afund och förtal spelade rikligt in, och fastän konungen ej blott tycks ha vinnlagt sig om opartiskhet i afseende på krigsrättens sammansättning utan till och med också lagat så, att flertalet af dess medlemmar tillhörde de anklagades parti eller åtminstone sympatiserade med dem, förstod han äfven att få sina egna önskningar om sträng vedergällning tillgodosedda. Upplysande i dessa hänseenden äro hertiginnan Charlottes månad efter månad nedskrifna anteckningar, hvilka vi emellertid här ej anse skäligt att återgifva. Det är tillräckligt att i korthet sammanfatta krigsrättens dom, som ändtligen den 19 april 1790 afkunnades och beträffande hufvudmännen innehöll att general Armfelt, öfverstarne Hästesko, von Otter och Hastfehr samt öfverstelöjtnant Klingspor skulle mista lif, ära och gods, öfverstelöjtnanterna Enehielm och von Kothen halshuggas samt öfverstarne Montgomery och Leijonstedt arkebuseras. De i komplotten inblandade officerarne af lägre grader dömdes, kapten Willebrand och löjtnant Gadolin att halshuggas samt en mängd andra officerare vid Åbo läns och andra finska regementen att arkebuseras och sergeanten Segerstorm, som gått deras ärenden och uppviglat soldaterna, att mista lif, ära och gods samt högra handen före hufvudet. De dömdes antal uppgick till etthundratjugofem personer.
Denna både i omfattning och stränghet väl i vår historia enastående blodsdom, som dock stod i öfverensstämmelse med då gällande lag, gick dess bättre ej i fullbordan. Gustaf III var ingalunda blodtörstig; hans minne omgifves tvärtom med många vittnesbörd om mildhet och försonlighet, om blott ej hans fåfänga hade sårats, ty då kunde han visa en lumpen hämndlystnad, och han begagnade nu sin makt att på ett för öfrigt högst godtyckligt och öfverraskande sätt bifalla flertalets bland de dömdes nådeansökningar. Beskedet härom anlände emellertid ej förrän den 22 augusti, så att delinkventerna i flera månader fingo dväljas i plågsam ovisshet. När afgörandet ändtligen kom, gällde benådningen till lifvet alla utom anstiftarne af komplotten, hvilka dock senare med undantag af Hästesko förskonades från dödsstraffet, medan samtliga de öfriga sluppo undan med längre eller kortare, i allmänhet lindrigt fängelsestraff, förlust af tjänsten o. s. v. General Armfelt, hvilken i betraktande af hans mer på oförstånd än förrädiska afsikter beroende brottslighet, men väl äfven af hänsyn till hans brorson gunstlingen, förskonades från dödsstraffet, insattes på behaglig tid på Malmö fästning, där han redan 1792 bortrycktes af döden. Hastfehr fick tillstånd att under bevakning vistas på någon af sin svåger, riksmarskalken, grefve Bondes egendomar, och därifrån begaf han sig följande året utomlands. Dödsdomarne öfver von Otter, von Kothen och Enehielm skulle gå i verkställighet den 8 september, men de benådades på afrättsplatsen, Ladugårdslandstorg, där stupstockar och likkistor för hvar och en stodo i ordning, och de torde följaktligen först i sista minuten ha fått veta förändringen i sitt öde. Det berättas också, att, medan Enehielm och von Kothen höllo sig tappert, var von Otter alldeles nedbruten af förtviflan. Klingspor, som också skulle ha varit med, var eller låtsades vara galen, så att han genom läkares och prästers ingripande slapp att föras ut, utan fördes till Danviken. Endast öfver Hästesko gick dödsstraffet i fullbordan, i det att konungen hade ställt sig obeveklig mot alla de böner om nåd, som framställts ej blott af den olycklige öfverstens anhöriga och vänner utan äfven af medlemmar af kungahuset. »Man kan», uppgifves konungen ha sagt, »förlåta ett statsbrott, men icke en chef, som uppstudsar den trupp, honom anförtrodd är; detta exempel är alltför vådligt och oförlåtligt i hvad regering som helst.»
Hästesko insåg själf det berättigade i denna uppfattning om hans förhållande och gick som en behjärtad man men kroppsligen försvagad af den långa vistelsen i fängelset till döden.
Liksom ofta varit fallet med afrättningar i gamla Stockholm betraktades exekutionen som ett folknöje. »Pöbelns sammanlopp var så stort», skrifver Adlerbeth, »att i staden under exekutionstimmen regerade en tysthet som om natten, och hus och bodar voro tillslagne. En fönsterluft vid torget betalades med 4 och 5 r:dr. Vid Hästeskos blods utgjutande har menigheten tycks utmärka någon rysning och blifvit flat, då de andra fingo nåd. De hade önskat, att en eller alla blifvit antingen benådade eller straffade.» — Hertiginnan Charlotte berättar, att »uteslutande populacen var närvarande» och att bland åskådarne ej fanns »en enda bättre människa med undantag af riksrådet Beck-Friis, hvilket ådragit honom allt hederligt folks afsky». En sägen att konungen skulle från ett fönster i något af husen vid torget ha åskådat afrättningen kan ej bekräftas och torde höra till det myckna förtal, som belastar hans minne. Att han emellertid ej lade den sorgliga episoden synnerligen på sinnet, framgår bland annat däraf att han aftonen före på Carlberg bevistade Stiernelds bröllop och då visade sin vanliga obesvärade glädtighet.
Af Hästeskos olyckskamrater fick von Otter tillstånd att vistas hos i Småland bosatta släktingar, under villkor att dessa ansvarade för honom, och Enehielm och von Kothen fördes till lindrigt fängelse, respektive i Varberg och Landskrona, därifrån de snart frigåfvos. Klingspor, hvilken som redan nämnts i stället för på Ladugårdslandstorg hamnade på Danviken, är en af de egendomligare figurerna i dramat, och hans tillvaro på det ruskiga dårhuset och senare öden äro intressanta nog som tidsbilder.
Broder till den under finska kriget 1808—09 sorgligt ryktbare fältmarskalken, var Otto Reinhold Klingspor liksom denne hofman och ansågs stå så väl hos höga vederbörande, att hans anslutning till de fronderande officerarne väckte stort uppseende. Men han var en orolig och ärelysten man, som var missnöjd med sin ställning vid Björneborgs regemente, där han såsom befordrad från en annan kår icke varit välkommen. Näst Hästesko och Jägerhorn blef han genom sina intriger vid regementet och sin verksamma del i komplotten den mest komprometterade, men hade genom sitt artiga umgängessätt och höfliga väsen i Stockholm förvärfvat många vänner, som arbetade för hans benådning. Hans uppförande vid emottagandet af dödsdomen, heter det i en anteckning[11], tillkännagaf både feghet och trots samt öfvergick till verklig eller låtsad galenskap. På Danviken uppförde han sig efter några dagar som fullkomligt klok, men föll i djup melankoli vid tankarna på eller tal om dödsdomen, allra helst det ännu var oafgjordt om denna skulle gå i verkställighet eller ej. Kyrkoherden Tolleson gjorde emellertid allt för att vända hans sinne från detta världsliga[12], och då han omsider blef säker om lifvets bibehållande, gaf han sig rätt väl till freds, utan att särdeles sakna sin förra ära eller sörja öfver förlusten af hofvets nöjen. Han hade egen kost och särskildt rum på dårhuset, men höll sig så mycket som möjligt ifrån de »i grannskapet befintliga uslingarna» och vistades mest hos inrättningens föreståndare Rosenlöf eller sällskapade med en för fylleri insatt bokhållare vid namn Morin, hvilken liksom han själf var virtuos på violin. Med höga vederbörandes hemliga bifall fick han slutligen i december 1791 tillfälle att rymma utomlands och afreste med förpassning som »kammartjänare Klingson» till Hamburg. För att dölja rymningen utkastades före afresan från Danviken, hans hatt på fjärdens is, så att man skulle tro, att han hade omkommit genom drunkning. På utländsk botten lär han först ha försörjt sig som handelsbokhållare. År 1792 återfick han ära och gods, men förbjöds att återkomma till Sverige och bosatte sig först i Altona, sedan i Itzehoe i Holstein, där han dog 1802. Han gifte sig successive med två fröknar von Goetzel, döttrar af ett landtråd, och hade i senare äktenskapet en son, som, född 1802, på 1820-talet var fänrik och sedan löjtnant vid Svea lifgarde, men sedermera återflyttade till Tyskland och afled på 1880-talet i Itzehoe.
De till arkebusering dömda öfverstarna Montgomery och Leijonstedt fingo straffet ändradt till förvisning till S:t Barthélemy, hvars användning som deportationsort för politiska brottslingar väl knappast ingick i Gustaf III:s planer, då han år 1784 förvärfvade ön af Frankrike. Men landsflykt var under den senare delen af tjusarkonungens regering ett med förkärlek begagnadt sätt att blifva af med besvärliga motståndare och oroliga andar, och den lilla västindiska ön, som en föga berömvärd sparsamhet i nyare tid afhändt oss, var med sitt heta klimat knappast något paradis. Härom visste man väl föga under de första åren af den svenska besittningstiden, men den alltid påpasslige Gjörwell kunde redan samma år som Frankrikes afträdelse ägde rum lämna några meddelanden, i ett bref till P. Alströmer, som visade att ön ingalunda var något eldorado utan tvärtom ganska lämplig som förvisningsort. Den vakne nyhetssamlaren hade fått upplysningarna, som gingo ut på att S:t Barthélemy var mycket ofruktbar och mindre tjänligt som koloni än t. ex. någon af de i närheten af Porto Rico liggande öarna, af öfverstelöjtnanten vid arméns flotta, sedermera amiralen baron Victor von Stedingk, hvilken under amerikanska frihetskriget gjort sig väl hemmastadd i de västindiska farvattnen. Äfven andra flottofficerare kunde nog ge enahanda upplysningar, men mer än öns sterilitet och värmen, verkade väl det betydliga afståndet från Sverige afskräckande och förmedlade den stora ovilja, hvarmed konungens beslut angående Montgomery och Leijonstedt mottogs vid hofvet och i de högre sällskapskretsarna.
Upplysande för denna ovilja äro hertiginnan Charlottes uttalanden. I oktober 1790 eller strax efter beslutets fattande skrifver hon: »Det var under förutsättning att kungen skulle mildra straffet till lifstids fängelse, som med tiden kunde begränsas, som krigsrätten dömde dem till döden, men i stället uppfann konungen en ny straffart, nämligen att förvisa dem för sina återstående dagar till S:t Barthélemy och fullständigt aflägsna dem från alla anhöriga. För Montgomery, som har hustru och barn, är denna dom ännu grymmare än för Leijonstedt, som endast lämnar kvar vänner och en älskad broder, ty sådana band äro ej lika svåra att slita som en familjefaders». Och i februari 1791, då de biltoge voro på väg till eller kanske redan anländt till bestämmelseorten, där de säkerligen på grund af de dyra lefnadskostnaderna skulle få svårt att reda sig med de 32 skillingar om dagen, som konungen beviljat i traktamente, tillägger hon: »Kungens af fruktan eller hat framkallade hårdhet har varit oerhörd; han har visat sig okänslig för alla förböner och till och med för en makas tårar. Deras öde blifver att få försmäkta under en långvarig och pinsam landsflykt, fjärran från fosterland och vänner, den ene skild från sin maka och den andre från sin trolofvade. Ack! huru kan det komma sig, att mildheten skall vara en för vår konung så alldeles främmande känsla?» — De landsflyktigas pröfningar skulle emellertid ej blifva så långvariga, som man befarade. Efter att några månader efter Gustaf III:s död ha blifvit benådade, återfingo de friheten och längre fram äfven tillstånd att återkomma till Sverige. Leijonstedt afled emellertid på S:t Barthélemy, men Montgomery anträdde 1793 hemfärden och dog 1798 på sin gård Lindholmen i Uppland.
Det återstår nu att lämna några upplysningar om
de medlemmar af Anjalaförbundet, som genom att afvika
till Ryssland ej kunde nås af lagens arm. Jämte de
förutnämnda Jägerhorn, Klick och Ladau voro de kaptenen Lars Reinhold Glansenstierna och kornetten
Didrik Adolf von Essen. De dömdes att mista lif, ära
och gods och, sedan de ej kunnat anträffas, att »in
effigie hängas i galgen», d. v. s. deras dopnamn med
tillägg af faderns dopnamn och »son», eftersom de blifvit
förlustiga adelskapet, skulle jämte upplysningar om deras
brott uppspikas på kåken i Stockholm, Åbo och Vasa.
Häremot protesterade Jägerhorn i en till konungen af
Sverige adresserad och i ett par tyska tidningar införd
skrifvelse, som väckte stort uppseende och nog skulle
ha stått författaren dyrt, om han fallit i konungens
händer. Med låtsad underdånighet och i försmädliga
ordalag upplyste han nämligen om, att han egentligen
hette »Johan Andreas, Fredrik Andreæ Jägerhorns son»,
hvilket namn han bestred konungen rätt att ändra och
anhöll få behålla.
De af Jägerhorn hysta förhoppningarna, då han kastade sig in i Anjala-äfventyret och därmed förbundna företag, skulle förbytas till bittra missräkningar. Med Sprengtporten delade han det ryska infallets i Savolaks motgångar. Finlands ställning, som han velat förändra, blef genom freden i Värelä densamma som före kriget, och i Ryssland, där han som förut nämnts först emottogs med nåd af kejsarinnan och i hvars tjänst han inträdde med öfverstelöjtnants grad, upplöstes mycket snart äfven de ärelystna drömmarna för hans egen del. Redan 1790 måste han, antagligen på framställning af Gustaf III, lämna Petersburg och begaf sig till London, där hans lefnadsöden äro insvepta i dunkel. Enligt uppgift af Barfod skall han i England ha verkat för Frankrikes intressen och som fransk spion blifvit insatt på Towern. År 1809 uppträdde han emellertid åter i Finland och blef af kejsar Alexander ånyo insatt i sina adliga rättigheter. Som representant för sin ätt bevistade han ständermötet i Borgå nyssnämnda år och verkade där för införandet af en författning, liknande frihetstidens. I framställningar till kejsaren smickrade han denne, smädade Gustaf III:s minne och framhöll vikten af att motverka finnarnes tillgifvenhet för Sverige, och sedan G. M. Armfelt år 1811 efter sina många öden och äfventyr hamnat i Petersburg, trädde Jägerhorn i förbindelse med honom, i förhoppning om att blifva ledamot af den tillämnade finska kommittén. Då han i denna till medlemmar föreslog sin broder landshöfdingen F. A. Jägerhorn, som af många ansågs såsom den egentliga upphofsmannen till Sveaborgs kapitulation, samt dennes redskap, den sorgligt ryktbare amiral Cronstedt, kan man lätt tänka sig hur förslaget skulle mottagas af Armfelt. Jägerhorn såg äfven denna gång sina planer grusas, och bitter och hätsk drog han sig undan från världen och slutade i dyster tillbakadragenhet år 1825 i Borgå sina dagar. Han öfverlefdes några år af sin hustru, dotter af en öfverste Blomcreutz, men efterlämnade ej några barn.
Om Klick vet man blott, att han med sin familj slog sig ned på en egendom i Ryssland. Hans dödsår är obekant. Med sin maka, general Armfelts dotter, hade han en son, som blef kapten i rysk tjänst, sedan öfverste vid Helsingfors bataljon och landshöfding. Med honom utgick ätten. Glansenstierna lär efter ankomsten till Ryssland ha tagit sin tillflykt till Sprengtportens gods Mohilow. Hans vidare öden äro okända. Han var gift med en fröken Creutz, som afled på Jokkela i Finland år 1824.
Om Ladau äro uppgifterna däremot rikligare, ty han var den ende af Anjalamännen, som efter 1809 spelade någon roll i Finland, fastän af föga hedrande art. Sedan han återkommit från Ryssland, där han lär ha haft anställning på grefve Soltikoffs egendom Kiwineb, och dödsdomen upphäfts, återfick han adelskapet, blef hofråd, chef för finska postverket och medlem af kejserliga senaten, hvilket väckte mycket ond blod, ty han ansågs allmänt i Finland som rysk spion. Han afled först år 1833, och hans person och verksamhet har fått följande eftermäle: »Under mer än två årtionden stod han kvar som en sorglig representant för själfständighetspolitiken af 1788. Lika hatad som föraktad af sin samtid, skall Ladau i en framtid ihågkommas endast på grund af det onda, han gjort sitt fädernesland.»[13]
Kornetten von Essen slutligen, som blott var sjutton år gammal, då han antagligen på Glansenstiernas tillskyndan invecklades i komplotten och kom i Sprengtportens klor, drog en bättre lott ur lyckans hjul. Som följeslagare åt Sprengtporten under dennes utländska resa år 1791 träffade han i Aachen sin barndomsvän Carl Magnus Tigerstedt, hvilken som kammarpage var i Gustaf III:s följe under vistelsen vid den af franska emigranter uppfyllda kurorten. Genom hans bemedling kom han i beröring med öfverstekammarjunkaren baron Wrede, som förde hans talan hos konungen. Sedan ryske generalen von der Pahlen, som också vistades i Aachen, intygat, att Essen icke fört afvog sköld mot
Efter original i statens historiska museum, Helsingfors
fosterlandet, upphäfdes den öfver honom fällda domen, och han fick tillstånd att återkomma till Sverige. Dock skulle han under ett års tid tjäna som simpel soldat, innan han kunde återfå sin grad vid Nylands dragoner. Konungens död förkortade emellertid pröfvotiden, förmyndareregeringen gjorde Essen till kornett vid Lätta dragonerna, och sedan blef han ryttmästare vid Skånska husarerna och slutade sina dagar på 1830-talet som öfverstelöjtnant, ansedd och ärad som en hedersman. Så godt som alla de öfriga deltagarna i de märkvärdiga händelserna 1788 hade då skattat åt förgängelsen.
⁎
Ett par veckor före domens öfver Anjalamännen
verkställande hade freden slutits med Ryssland. Allt
återställdes på samma fot som före kriget, hvilket
sålunda gärna kunnat vara ogjordt, allrahelst det hade
kostat stora offer i blod och penningar. Det hade
förts med växlande lycka, det svenska krigarmodet
hade vid många tillfällen visat sig vara vid full
lifskraft, och äfven om segerbulletinerna mången gång
varit falska eller öfverdrifna, hade dock fejden
öfverhufvud förts till Sveriges ära. I Stockholm hade man
liksom öfverallt i landet med spänning och oro följt
krigshändelserna och, när goda tidningar ingingo eller
särskilda anledningar gåfvos, med dryckeslag och sång
firat segrarna. Särskildt tycks hertig Carl, hvilken
nog i allmänhet, åtminstone moraliskt sedt, var en
stor kruka, men i slaget vid Hogland och andra
sjödrabbningar utan tvifvel visade prof på manhaftighet,
ha varit föremål för de bredare lagrens beundran. Sålunda firades i Hernösand Carlsdagen 1789 med
särskilda festligheter, och tilldragelsen måtte ha
betraktats som ett berömligt exempel, ty Dagligt Allehanda
återgaf ännu så sent som den 15 april följande vid
tillfället till hertigens ära på melodien »Gustafs skål»
afsjungna och stämningen vid bischoffs- och
dragonpunschbålarna belysande sång:
Store Prins,
Ditt mod man knapt i Norden funnit,
Sverige mins
Den seger, som du wunnit,
När din arm
Mot Greighens[14] styrka sträktes,
Elden wäktes,
Skeppet bräktes,
Allt blef satt i larm.
Därför wi
Til Din och Swenska Flottans ära
Tömma i
Wår’ glas och dig hembära
Låf och Tro,
För du på ryssar segrat
Sverige fredat
Och beredat
Lugn i wåra bo.
Frögd och frid,
Må Himlen altid dig beskära,
All wår tid
Får lysa af Din ära.
För med Prål
Ell’ Prakt wi ej kun’ ljunga,
Skall wår tunga
Hurra sjunga
Amiralens Skål!
Emellanåt antogo ovationerna bullersamma former, såsom då i juli månad 1790, när underrättelsen om den den 9 vunna segern vid Svensksund hade ingått, Te Deum hölls och de från ryssarna tagna troféerna under stora högtidligheter infördes från Haga, genom stadens förnämsta gator, förbi slottet och till Borggården. »Entusiasmen var vid detta tillfälle mycket stor», skrifver hertiginnan Charlotte, »på alla krogar söp man sig full, hvilket isynnerhet lät sig förmärkas på själfva Te Deumsdagen, hvarvid bland andra särskildt aktören vid dramatiska teatern De Broen utmärkte sig genom att samla ihop gatpojkar och i deras sällskap gå omkring på gatorna och förolämpa folk. En handlande, som ej ansågs tillräckligt hafva gifvit tillkänna sin glädje öfver segern, blef förolämpad uti sitt eget hus och fick sina fönsterrutor inslagna. De antastade personer, som de mötte, särskildt misstänkta officerare, under skrän af ’svenska ryssar’. En officer blef af denne De Broen förföljd ända upp till slottet och höll på att bli misshandlad, om ej vakten ingripit och skilt dem åt; åtal har blifvit väckt mot dem båda för störande af det allmänna lugnet, och aktören har blifvit häktad.»
De uppseendeväckande uppträdena omtalas äfven af flera andra bland tidehvarfvets memoarförfattare, men närmare upplysningar om dem erhållas i rannsakningsprotokollen vid den för målens handläggning tillsatta slottsrätten och sedan vid Nedre borgrätten. Hufvudpersonen Abraham Isaksson De Broen var som bekant en mycket framstående skådespelare, men i privatlifvet uppenbarligen ej den »père noble», som biograferna särskildt framhålla, utan ett brushufvud, en bråkmakare, hvilken ofta ställde till extra spektakel på scenen och mellan kulisserna[15] och emellanåt var i konflikt äfven med polisen. Redan en så obetydlig anledning som en anmälan att han haft sin port öppen på natten, hvilket var förbjudet i den tidens Stockholm, förledde honom, som det står i polisdiariet för april 1792, att bemöta lagens väktare »med sturskhet och otidigt uppförande»; men vid nu ifrågavarande tillfälle, då hans rojalistiska känslor under påverkan af ymnigt pokulerande kommit i särskild svallning, släppte han riktigt Barrabam lös.
Rabaldret började den 17 juli, då underrättelsen om Svensksundssegern kommit. De Broen hade begifvit sig till högvakten å k. slottet och af kornetten Westman, som hade befälet öfver den vakthafvande truppen af borgerskapets kavalleri, blifvit inbjuden att dricka konungens skål. Hvad sedan hände belyses bäst af hans egen i försvarsskriften intagna berättelse, som oafsedt bidragen till hans karakteristik lämnar intressanta upplysningar om de politiska lidelserna och de sociala motsättningarna i Gustaf III:s Stockholm.
Efter att ha omtalat, hur han infunnit sig för att »vara vittne till den glädje, som lyste fram från dessa redeliga själar, hvilka på så utmärkt sätt med pukor och trumpeter firade den dagen, då konungen vunnit seger öfver ryska skärgårdsflottan», skrifver den tydligen äfven i häktet föga modstulne skådespelaren: »Min själ vardt genast upplyst, och min lilla pegas ville icke bära mig vid jorden; jag började straxt sjunga konungens lof, och versar tröto mig icke, ehuru jag aldrig lärt att rimma. Jag tillvann mig därigenom de herrars vänskap, som den dagen voro på vakt. Under det denna glädje påstod kom källaremästaren Simson in i högvakten. Trumpetaren herr Ryberg stiger då fram till herr kornetten Westman med utlåtelse, att han ej orkade blåsa mera, hvarpå herr Westman svarade: ’Nå det blir därvid’, och som jag stod bredvid herr Westman, hade herr Simson den utlåtelsen: ’Betalar du inte de fähundarne?’
Som den där själf tjänar konungen och af aktning för riksmarskalkens fullmakt, förtröt detta mig något, hvarföre jag på en höflig fason svarade herr Simson, att man borde gå vackert till väga med sådant folk, då de äro öfverlastade, och att den som känner detta instrument, vet att det icke låter tvinga sig och att ej en gång konungen kan tvinga dem att blåsa sedan lungan är matt och organerna uttömda, samt att ingen privat kan tvinga detta folk att blåsa, om icke de själfva vilja därmed förtjäna sig en handpenning. Hvarpå herr Simson knappt tillät mig att tala ut, förrän han svarade mig: ’Herre, ta mig djäfveln, ni har mera vett än den hund där står, och om konungen vill, skall både ni och de spela på Packartorget.’ — ’Ja, herre, om det vore en teater, och med samma skäl skulle han då låta er skänka i vin där.’ — Herr Simson svarade: ’Å hut fä’, hur har ni kommit hit? Det lärer vara för att snugga er till några glas punsch, och ni lär väl krypa härifrån i kväll’, då herr kornetten Westman tog mitt parti och svarade: ’Jag har bjudit honom hit.’
Detta kostade på mig att höra af Simson, som den dagen ej var på vakt; jag bad honom därför vänligen, att han ej skulle hafva grofva utlåtelser emot mig på ett ställe, där jag ej kunde försvara mig, och fast jag ej vore mer än en komediant, hade jag ändå lika så mycken ära i själen som herr Simson. — ’Att ni är en komediant, herre, svarade han, behöfver ni inte säga mig, ty jag har skrattat mången gång åt er för min plåt, och jag undrar att ni får vara i hederligt folks sällskap.’ — Dessa utlåtelser af herr Simson upprörde mitt blod och satte det i jäsning; men jag kom ändå ihåg på hvilket ställe jag stod och bad honom därföre gå med mig tolf steg utom borgen, men oaktadt han heter Simson vågade han det icke. Jag sade intet mer än de orden: ’Herre, vi råkas!’ När herr Simson för andra gången gick från högvakten, gick jag på samma gång med, men ej i tanke att slåss. Jag gick således till herr Simson, tog honom i handen och sade: ’Herr Simson, låt oss bli vänner i det sällskap, där ni nyss chikanerat mig; jag är icke född för att tåla försmädelse, utan kom och låt oss dricka på saken och bli vänner’, hvarpå herr Simson stötte mig i bröstet med vänstra armbågen, så att jag höll på att mista andan, sägande tillika: ’Hut, sakramenskade fä!’ — Därpå slog jag honom vid örat, så att peruken flög af; att mina fingerändar äfven då torde råkat hans näsa, så att den gick i blod, kan väl vara möjligt. Herr Simson tar då sin käpp och syftar efter att gifva mig ett dråpslag, men som jag lät min vänstra arm för att sauvera mitt hufvud och ansikte taga emot slängarna, så fick jag Gud ske lof intet dråpslag.»
Simson, hvars framställning af förloppet är något afvikande och som påstod sig ha utan anledning blifvit öfverfallen af De Broen, vände sig till polismästaren Liljensparre med yrkande om sin vederdelomans bestraffning. Liljensparre sökte emellertid medla och tycks ha tagit parti för De Broen, som också redan ett par dagar efteråt visade att uppträdet ingalunda nedstämt hans mod. Under eller efter processionen med troféerna, den 21 juli, rusade han nämligen i västra slottshvalfvet på en fänrik Hammarlund, som var inbegripen i samtal med general Zöge von Manteuffel och som han trodde tala illa om konungen. Han pressade fänriken mot en pelare och »fick honom i halsen», men sedan man förehållit honom, att han störde borgfriden, begaf han sig ner till Riddarhustorget, där han på Engelska källaren lät traktera en hop utanför varande gesäller, drängar o. s. v. med punsch. Sedan satte han sig i spetsen för skaran, som tågade genom de förnämsta gatorna och ropade hurra för alla »svenska ryssar».
Särskildt skränades det utanför generalerna Duvalls och Hermanssons, grefve Carl Pipers och baron De Geers m. fl:s hus. På Norrmalmstorg råkade kryddkrämaren Lavén, som där hade sin bod och nyfiken skyndade ut för att se hvad som stod på, att i misshugg få så mycket stryk, att han enligt d:r Wertmüllers intyg hade »en blånad med svullnad omkring vänstra ögat, två bulor i hufvudet och en kontusion i nacken och på vänstra sidan». Det var tur att Lavén vände sig till Wertmüller och ej till stadsfältskären Nathorst, ty denne uppgifves gärna i sina intyg om att folk fått smörj ha lagt till, att de »kunde tåla mycket mera». Nu vardt emellertid De Broen häktad, och slutet på affären blef att han dömdes till tjugoåtta dygns fängelse vid vatten och bröd samt till offentlig afbön »för missfirmlig skrifart» mot hofauditören Edman. Men redan följande dag, eller den 7 september, befriade k. maj:t honom, i »anseende till särskildt förekommande synnerliga omständigheter», af mildhet och nåd från allt straff och vidare ansvar än den honom redan öfvergångna arresten.
Adlerbeth, som med skarpt ogillande omnämner episoden och omtalar hur polismästaren ej blott såg igenom fingrarna med oväsendet utan äfven hemligen genom sina underordnade befordrade det, tillägger, att De Broen som extra ersättning för sitt lidande skall af den nu från Finland hemkomne konungen ha bekommit 1,500 rdr.
Det ser sålunda ut som om konungen egentligen betraktat De Broens företag som en erkännansvärd detalj i festligheterna med anledning af fredsslutet och af hans återkomst till hufvudstaden. Ehuru belåtenheten med bägge och särskildt med det förstnämnda, som gjorts utan vare sig landvinning eller ersättning för krigskostnaderna, nog var delad, växlades nämligen mellan konungen och borgerskapet och stadens öfriga invånare åtskilliga artigheter under stora högtidligheter. Sålunda aftackade majestätet, som den 30 augusti höll sitt ståtliga intåg i Stockholm, på rådhuset borgerskapet och loſvade att till minne af dess trohet med anvisande af medel af krigsbytet uppresa ett monument, hvilket också kom till stånd fastän först efter hans död i obelisken på Slottsbacken. Den 31 hölls Te Deum i alla kyrkor, och därefter gaf konungen cour och publik spisning, men redan dagen därpå flyttade han jämte hela hofvet till Drottningholm. Där uppehöll han sig mest under de två närmast följande månaderna, men var då och då inne i Stockholm, såsom den 30 september, då han visade borgerskapet en ny och stor artighet. Under utvecklande af mycken ståt och prakt höll han nämligen denna dag å Adolf Fredriks torg generalmönstring med borgerskapets kavalleri- och infanterikårer. Själf fungerade konungen som generalmönsterherre och Elis Schröderheim var mönsterskrifvare.
Den mycket uppmärksammade och omtalade tilldragelsen, som förevigats i Per Hilleströms bekanta tafla på Börsen, skildras af nämnda kårers minnestecknare[16] sålunda: »På en af draperier skuggad estrad stod konungen med den 12-årige kronprinsen vid sin sida och uppvaktad af allt hvad hären hade ypperst. Diplomater med fruar och hofvets skönheter fyllde läktaren, och hvarje fönster inramade en samling täcka ansikten, öfver vaggande solfjädrar och viftande näsdukar; taken garnerades af plåtslagare och sotare och en skådelysten hop af de små gårdarnas eller gatans folk trängdes bakom ryggarna på de manhaftiga borgarsoldaterna, hvilka sträckte på ryggarna och spände vadorna för att bibehålla rättningen i den öppna fyrkant, som infanterister och kavallerister bildade på det vidsträckta torget. Inom fyrkanten sprängde adjutanter i galopp — såsom adjutanter merendels för sed hafva. Bryggarne-ryttmästarne tyglade sina vrenskande hästar, och mången oafsiktlig skänkelklapp utdelades nog af blotta hänförelsen öfver den kungliga nåden. Med utmärkt beröm antecknade k. maj:t sitt välbehag i mösterrullan och ’lät med middagsmåltid uppvakta sig af borgerskapet uppå Börsen, tillika med kronprinsen och hertigen af Södermanland, hvarvid endast borgerskapets officerare gjorde tjänst i stället för de vid dylika tillfällen uppvaktande hofämbeten’». — Till ytterligare betygande af sitt välbehag med borgerskapets förhållande under kriget undfägnade konungen den 20 november dess officerare med en stor måltid på k. operascenen, dekorerad som salong. »Deras fruntimmer fingo utur logerna», skrifver Adlerbeth, »vara åskådare. Riksmarskalken företrädde värdskapet, och konungen och kronprinsen gingo kring bordet. Om aftonen uppfördes en ny komedi med sång, kallad ’Födelsedagen’[17], som slöt med en dekoration, hvilken föreställde obelisken, den h. maj:t ärnade låta uppresa, staden till heder. I en rol af bemälde komedi var grefvinnan Lantingshausen, hennes fronderie, hennes förakt för sina borgerliga släktingar, hennes misshag med sina i kriget och för konungen nitiske landsmän målade med en anstötlig likhet, hvilket ej tillät misstag.»
Grefvinnan Jeanna von Lantingshausen, född Stockenström och f. d. hoffröken hos Sophia Magdalena, hade förut stått mycket väl hos konungen, men då hon ogillade hans åtgärder 1789 samt oförsiktigt uttalade sitt klander och höll sig borta från hofvet och uppvaktningarna vid courerna, föll hon i onåd. Konungen blef så förbittrad, att han genom polismästaren förbjöd henne att visa sig på hofvet, inom kungaborgen, på teatern, börsbalerna o. s. v. — en ukas, som väckte stort uppseende och under flera månader lidelsefullt dryftades inom societeten.
Ett par dagar efter sistnämnda festlighet, hvilken i likhet med konungens öfriga fjäsande för borgerskapet ej förfelade att väcka klander och missnöje hos den adliga oppositionen, inflyttade han från Drottningholm, där han i allmänhet visat sig till synes oberörd af de hopade svårigheterna, men emellanåt enligt hertiginnans och många andras anteckningar varit nervös och kitslig mot sin omgifning. Härtill bidrog väl i främsta rummet umgängeslifvets tråkighet och dysterhet; den förr så firade konungen hade ju öfvergifvits af hofvets lysande skönheter och eleganta kavaljerer. Han hade stött sig ohjälpligt med adeln, den samhällsklass som för honom, hur mycket envåldskung han än blifvit och hur väl han förstod att ställa sig med präster och borgare, var det enda ståndet i riket. December månad lefde han också i tillbakadragenhet på Haga, omgifven af en liten krets förtrogna och förberedande de planer och åtgärder såväl i den inre som yttre politiken, som under de femton månader, han ännu hade kvar i lifvet, skulle lämna nya vittnesbörd om hans i mycket storslagna idéer, men äfven medförde hans tragiska slut.
- ↑ Liksom samtliga i det följande citerade meddelandena af Gjörwell förvarade i k. bibliotekets handskriftssamling.
- ↑ E. Tegnér: G. M. Armfelt. 2:dra uppl. I, sid. 181, 182. Sthlm, 1893.
- ↑ Anekdoter till svenska historien under Gustaf III:s regering. Sthlm, 1901.
- ↑ J. C. Barfod: Märkvärdigheter rörande Sveriges förhållanden 1788-1794. Sthlm, 1846.
- ↑ Hertiginnan Charlotte har härom i 3:e delen af sin dagbok framlagt upplysande och för konungen högst komprometterande bref till Hastfehr.
- ↑ K. K. Tigerstedt: Göran Magnus Sprengtporten. VI, VII. Finsk tidskrift, 1879.
- ↑ C. Mannerheim i handskrifna anteckningar, förvarade på Willnäs i Finland och citerade af Tigerstedt.
- ↑ I Uppsala universitetsbiblioteks handskriftsamling.
- ↑ Historiska anteckningar. B. 1. Lund 1892.
- ↑ Historiska anteckningar och bref från åren 1771—1805. Utg. af E. V. Montan. Stockholm 1877.
- ↑ I Klingsporska arkivet på Näsby i Södermanland.
- ↑ Barfod, a. a., sid. 220 o. f.
- ↑ Castrén, Skildringar ur Finlands nyare historia.
- ↑ Ryske amiralen sir Samuel Greigh, af engelsk börd.
- ↑ N. Personne anför härpå flera roande exempel i sin 1913 utgifna Svenska teatern under gustavianska tidehvarfvet.
- ↑ C. Hellström, Om Stockholms garnison samt borgarebeväpning från äldre till nyare tid. Stockholm 1907.
- ↑ Divertissement med dans och sång af konungen själf, uppfördes 8 gånger på teatern i Bollhuset.