Konung och adel/Kapitel 2
| ← Anjala, Fredrikshof, Danviken, S:t Barthélemy |
|
Kring den 16 mars 1792 → |
II.
En gammal räf.
DET område af Blasieholmen, som för några år sedan upptogs af norska ministerhotellet med tillhörande uthus m. m. mellan Södra Blasieholmshamnen, Hofslagaregatan och Blasieholmsgatan och som numera upptages af ett af den moderna Stockholmsarkitekturens dyrbara och utan tvifvel charmant inredda men i afseende på skönhet klent utrustade mästerprof, var under senare hälften af 1700-talet och långt in på 1800-talet bebyggdt med ett par hus, som under några decennier ägdes af den ryktbare general Pechlin. Efter att år 1756 genom köp från sin hustrus farbroder, grosshandlaren Anders Plomgren, ha förvärfvat den stora och välbelägna fastigheten, hvilken förut hade tillhört bland andra De la Gardieska släkten och presidenten Erland Broman, lät generalen, hvars fullständiga namn var Carl Fredrik Pechlin, friherre von Löwenbach, densamma genomgå en grundlig reparation eller snarare ombyggnad. Denna torde ha varit fullbordad i början af 1760-talet[1], och huset bestod då jämte hufvudbyggnaden åt hamnen af ett par flyglar eller mindre hus, som sträckte sig till Blasieholmsgatan och där förenades af en stenmur med en port i midten af gjutjärn och bärande initialerna C. F. P. och däröfver en friherrlig krona.
Generalen bodde själf i hufvudbyggnaden, under riksdagarna och eljes då han ej uppehöll sig på sin egendom Ålhult i Vimmerbytrakten, och bostaden var nog både rymlig och präktig, ty enligt mantalslängderna skattade generalen för 32 dubbla, 99 enkla och 24 mindre fönster, för förgyllda möbler med sidenklädsel, guldlister o. s. v. I de öfriga lägenheterna bodde enligt traktens förnämste kännare[2] »mest patrask», hvarmed antagligen menas en hjulmakare, en hofslagare samt innehafvarne af två näringsställen o. s. v.; men benämningen var kanske tillämplig äfven på några andra af invånarne, såsom generalens förtroendemän och politiska handtlangare, kaptenen Adam Stålhammar och våginspektoren Philip Befvie (Boivie), och på den illa anskrifne och ansedde ryske ministern Simolin, om hvilken Ulla Fersen sade, att »han såg ut som en lakej som blifvit kammartjänare», och hvars förhållande till en aktris gaf G. J. Ehrensvärd anledning att skrifva: »I hennes sällskap glömde han sina förtretliga stunder utan att ge henne många roliga.»
Emellertid funnos bland hyresgästerna äfven respektablare och aktningsvärdt folk, såsom Anders Fredrik Ristell, den bekante bibliotekarien och olycklige teaterdirektören, och Domenico Michelessi, den lärde och vitterlekande italienske abbén, som var Bellmans och Beylons vän och öfver hvars graf i Jakobs kyrka riksråden Anders von Höpken och Carl Scheffer anbragte en minnestafla. — Antagligen hade äfven grefve Mussin-Puschkin sin bostad i huset, och hans efterträdare grefve Rasumowski bodde där 1788, då han med
Efter originalporträtt i olja af okänd mästare, tillhörigt frih. A. von Plomgren.
anledning af ryktena om att han med våld skulle föras ombord på svenska flottan plötsligen lämnade det och tog sin tillflykt till österrikiska sändebudet grefve Stadion. Denna de ryska diplomaternas tillvaro i huset kan ju ha varit blott en tillfällighet, men det är ej uteslutet, att den var arrangerad med hänsyn till den lättnad, som därigenom bereddes för deras och hyresvärdens gemensamma intriger och stämplingar.
Egendomens största märkvärdighet var dock ägaren själf, baronen generalen, som under sitt långa lif förvärfvade den tvetydiga äran att vara frihetstidens och det gustavianska tidehvarfvets störste ränksmidare och partigängare och som därföre i memoarer, minnesteckningar och andra skildringar ofta nämnes med tillägget »en gammal räf». Född år 1720 i Holstein samt son af holsteinske ministern vid svenska hofvet Johann Pechlin, som år 1743 blef tysk riksfriherre med namnet von Löwenbach, kom han vid sex års ålder till Sverige. Efter studier i Lund inskrefs han 1733 i svensk krigstjänst och blef efter att ha haft anställning vid flera regementen år 1751 öfverstelöjtnant vid Kalmar regemente och naturaliserad svensk adelsman. År 1761 befordrad till öfverste vid Jönköpings regemente, blef han 1770 generalmajor och erhöll tre år senare på egen begäran afsked. Hans militära bana var emellertid af ringa märkvärdighet, fastän han under Pommerska kriget utmärkte sig som käck och duglig officer, men så mycket mer den politiska. Redan vid ett par och tjugo års ålder kastade han sig nämligen in i partistriderna, och sedan han år 1749 ingått äktenskap med den både som affärsman och politiker ryktbare Thomas Plomgrens äldsta dotter Anna Christina, fick han därtill ännu rikligare anledningar och tillfällen. »Plomer Ölkanna», såsom svärfadern kallades i samtida nidskrifter, förde nämligen ett mycket gästfritt hus, som var samlingspunkten för det vid midten af 1740-talet härskande hattpartiet. Till detta slöt sig Pechlin först, för att sedan tidt och ofta sadla om och uppträda än som hatt, än som mössa, intrigera, bråka, taga och utdela mutor, hänsynslöst förfölja politiska motståndare och framför allt göra lifvet surt för den beskedlige kung Adolf Fredrik och hans härsklystna och oroliga gemål.
Enär i våra dagar, då riksdaglifvet hotar att antaga om frihetstidens erinrande former och politici af Pechlins cert med framgång gjort sig gällande, denna generalens verksamhet visserligen ej i dess helhet men från parlamentariska synpunkter omtalats med erkännande, torde några meddelanden och omdömen om den märklige mannen vara af intresse.
Redan som yngling skall han ha gjort sina politiska lärospån eller en lofvande start för sin sedan så slippriga och växlande bana. Det berättas nämligen[3], att han gömd i en spisel lyssnade på de samtal, som hans fader höll med sina vänner angående hertigens af Holstein val till svensk tronföljare, och sedan förrådde öfverläggningarnas innehåll åt det Hessiska partiet. Denna debut följdes tydligen af ytterligare träning, ty under riksdagen 1742—43 befinnes den tjugotvåårige löjtnanten tjänstgöra som den ryktbare partigängaren, öfverste C. G. Lagercrantz’ adjutant och gjorde sig mer än misstänkt för tillkomsten af den falska Carteretska instruktionen, som var afsedd att framställa Englands afsikter mot Sverige i den förhatligaste dager. Under de följande åren tillhörde han merendels hattarnas parti, först efter introduktionen på riddarhuset kunde han med större framgång kasta sig in i partifejderna. Vid riksdagen 1755—56 fick han, skrifver sålunda en af hans biografer[4], med undanträngande af den gamle ränkmakaren Fr. Gyllenborg förnämsta bestyret med utdelandet af de franska mutorna och visade mycken ifver att omintetgöra hofvets planer på ökad makt samt att förfölja dess anhängare. Från Pommerska kriget reste han hem för att deltaga i 1760 års riksdag och blef där en af ledarne för den starka opposition, som under namn af landtpartiet uppstod mot hattregeringen. Men i januari 1761 förrådde han mot penningar, men väl äfven af fruktan för »frihetens» inskränkning, sina vänner genom en hemlig öfverenskommelse med franska sändebudet och Fersen och föranledde därigenom partiets upplösning. Hans beteende väckte emellertid sådan harm, att han den 24 augusti 1761 för då pågående och följande riksdag uteslöts från riddarhuset. Vid riksdagen 1769—70 uppträdde han åter i hattarnas led, men svek denna gång detta parti, då det i sin ordning umgicks med planer på frihetens inskränkning. Med Rysslands, Danmarks och Englands sändebud öfverenskom han nämligen att mot en bestämd summa omintetgöra hattarnas sträfvanden, af hvilka det förnämsta var statsskickets förbättring, och därefter öfvergick han öppet till mössorna samt lyckades verkligen förhindra reformplanen.
Efter dessa föregåenden, som visa att generalen var en politisk kameleont med sällspord förslagenhet och företagsamhet, var han vid tronskiftet redo och rustad att upptaga kampen mot den nye konungen, hvilken han under kronprinstiden alltid misstrott och som under de följande tjugo åren skulle blifva föremål för hans än öppna, än dolda och försåtliga, men städse lika förbittrade angrepp. Det egendomliga är, att Pechlin härvid kunde förvärfva så många anhängare och så mycket gehör och bistånd, som utgången af striden visade, ty han var nästan lika illa ansedd som privatperson som i politiken. På sina egendomar i Kalmar län var han ju känd som en af tidehvarfvets värsta »bondeplågare», och äfven som husägare i Stockholm tycks han ha varit både egenmäktig och hänsynslös. Sålunda berättas det[5], att han kom i konflikt med kyrkoherden i Jakobs församling, den lärde dr Olof Celsius, som en gång infann sig för att hålla husförhör, men fick till svar, att generalen ej upplät några rum för sådant ändamål. Någon tid efteråt synes han dock ha fått en annan uppfattning i religionsfrågor, ty år 1770 annonserade »En hederlig fru, boende i Pechlinska huset», att hon lämnade religionsundervisning för små barn m. fl. lärdomar.
Emellertid träffas hos de samtida minnestecknarne många vittnesbörd om att generalens icke blott motståndare utan äfven anhängare eller politiska meningsfränder ägde öppen blick för hvad han i själ och hjärta gick för. A. L. Hamilton, hvilken liksom Pechlin tillhörde riddarhusoppositionen 1789, men hade en väsentligt olika uppfattning om medlen att nå målet, skrifver sålunda om hans uppträdande efter omsadlingen 1769: »Öfverste Pechlin kan räknas bland de genier man sett elda (men sällan världen till fromma), en Mahomet, en Cromwell och dylika jordklotets gissel. Hans stora vett, hans djupa kunskap om människor, i synnerhet om deras behof och dessas verkan i ett fattigt land, hade satt honom i stånd att utforska sättet att få och fästa sig anhängare. Hans hjärta, lika kallt och hårdt som vinterns isar, kunde som dessa bära de tyngsta bördor, var tillförlitligt för ingen, kallt för alla. Han var egentligen hufvudman för alla dem, som ej kände någon annan politik ingå i sina afsikter än den, som riktade deras kassa. Han behöfde fylla sin egen och vägrade återlämna det kontrakt, i hvilket flera af de betydligaste bland hattarna med sina namns underskrift tecknat sin ofärd, om mösspartiet blifvit rådande, ett papper som drottningen oförsiktigt öfverlämnat åt denne svenska Machiavelli, i afsikt att han vid granskningen af det anhang hon hade skulle märka hvad skydd han själf kunde förmoda, om han biträdde hofvets planer. Riksdagens preliminär-underhandling blef att med två tunnor guld inlösa en akt, som Pechlins affall till hofvets ovänner hade gjort högst vådlig.»
Då konungen den 19 augusti 1772 genomförde statshvälfningen, skyndade Pechlin till Småland för att sätta sig i spetsen för därvarande trupper och genom våldsamt motstånd omintetgöra förändringens fullbordan. När konungen fick underrättelse härom, blef han mycket orolig och sände ilbud till hertig Fredrik Adolf, som befann sig i Östergötland, att låta arrestera generalen, och en ung löjtnant Hierta erbjöd sig att skynda efter honom och försäkra sig om hans person. Han hann också upp honom i Södertälje, men då han ej medförde några skriftliga order, förstod generalen att utan svårighet göra sammanträffandet resultatlöst och fortsatte söderut. I Jönköping måste han emellertid gifva sig fången och fördes sedan till Gripsholm, där han förvarades under fem månader, enligt uppgift i samma fängelserum, som hyst den olycklige konung Erik XIV, och blef sedan efter aflagd trohetsed inbegripen i den allmänna amnestien.
Under de närmaste åren, då stämningen öfver allt i landet var till konungens förmån och förhållandena under förtjusningen öfver den förändrade politiska ställningen ej voro gynnsamma för intriger och stämplingar, höll generalen sig mest i lugn på det vackra Ålhult och lät sin galla få utlopp i bondplågeri och processer. Och då konungen i slutet af september år 1776 på väg till Carlskrona passerade Vimmerby, »lurendräjarnes och oxhandlarnes stad», roade sig Pechlin med att uppträda som lojal undersåte och saknades ej bland ortens honoratiores, som infunno sig för att göra monarken sin cour. »Han syntes nu», skrifver ett samtida vittne i konungens följe[6], »äfven så smilande, falsk och tyst, som han förut syntes hög, djärf och orolig. Hans Maj:t talade vid honom utan att gifva honom någon distinktion, men det är icke att beskrifva, huru hans ansikte hade olika utseende vid hvarje person, som han såg, af hvilka somliga varit hans fiender, andra, af hvilka han varit fiende, somliga dess vänner, somliga dess förtrogne, andra dess undergifne och några hvilka han fruktat. Man kunde i hans ögon läsa hans lefnadslopp, då han nu såg konungen själf och riksråderne Höpken, Liewen, Scheffer, Carl Sparre, landshöfding Carl Rappe, allt hoffolket, officerare af sitt eget regemente och flera bekanta. Ingen gjorde nu värde af honom, alla undflydde honom, somliga för att icke ihågkomma forna förbindelser, andra för att icke misstänkas, några af en hedrande drift och de meste därföre att han var utan affärer och kunde hvarken gagna eller skada.»
Möjligen delade generalen själf vid denna tidpunkt nämnda uppfattning, ty det var anmärkningsvärdt tyst kring hans namn och person under de närmaste åren, och från 1778 års riksdag höll han sig borta — säkerligen det enda riksmöte allt sedan 1750-talet, som han frivilligt var ifrån. Kanske saknades han också af den ännu litet modstulna och tveksamma oppositionen, medan konungen däremot helt visst var belåten med hans frånvaro. Sålunda berättas det, hur Gustaf vid en cour på hofvet under riksdagens början blef varse friherrinnan Pechlin, hvilken han som vanligt med stor artighet hälsade och frågade, om hennes make vore att vänta till hufvudstaden. Friherrinnan svarade, att han ej ämnat komma, men om konungen önskade det, skulle hon genast skrifva och underrätta honom, hvarpå h. maj:t genmälde: »Alltid är ni söt och aimable, min friherrinna, men jag ber er för Guds skull, gör er i den saken intet besvär för min skull!»
Det skulle emellertid ej dröja länge förrän generalen åter var midt inne i de politiska intressenas och stridernas hvirfvel. Inrättandet af kronobrännerierna och det därmed följande allmänna missnöjet i landet gaf den önskade anledningen, och 1780—81 träffas den gamle partigängaren i spetsen för den knotande och bråkiga smålandsallmoge, med hvilken han förut så oſta själf legat i delo och hvars önskningar och sträfvanden han väl nu omfattade hufvudsakligen som medel att främja andra och mer vidtgående planer. I meddelanden om de rättegångar, som fördes i samband med brännvinstrasslet, omtalas nämligen hur Pechlin fällt uttalanden om ändringar i regeringsformen samt uppviglat allmogen till olydnad mot konungen o. s. v.[7] Smidig och slug som vanligt hade han emellertid uppträdt så försiktigt, att några bevis för hans fällande ej kunde företes, och vid tinget i Skillingarum i maj 1781, där han »admirerade genom sin talegåfva», kunde han följaktligen ej fällas till ansvar. Vid riksdagen 1786 tog han lifligt del i den adliga oppositionens hemliga förbindelser med ryska beskickningen, och 1789 var det nog endast konungens förutnämnda åtgärd att arrestera honom, som hindrade något verksammare deltagande i kampen mellan konung och adel. Så följde året 1790, då en allmän afmattning tyckes ha ägt rum, eller uppmärksamheten på de allt mer dramatiska händelserna i Frankrike under den stora revolutionens fortgång lät intresset för de smärre förhållandena hemma i Sverige träda i bakgrunden, och året 1791 med dess förberedelser för den slutliga kraftmätningen med konungen.
Materialet för kännedomen om dessa förberedelser öfverhufvud och särskildt om general Pechlins deltagande uti dem är synnerligen magert, i det att de samtida memoarskrifvarne hufvudsakligen ägnat sin uppmärksamhet åt meddelanden om den bedröfliga finansiella ställningen i landet, om konungens utrikespolitiska projekt och den nya vänskapen med Ryssland, om hans trots den stora kassanöden med ifver bedrifna byggnadsplaner och förslag till Stockholms förskönande, om märkliga franska emigranters ankomst till och vistelse i Sverige o. s. v. Men man kan vara förvissad om, att de missnöjdes verksamhet därför ej låg nere och att de särskildt rustade sig till den nya riksdag, som för finansernas ordnande var nödvändig och som också skulle gå af stapeln i Gefle under de två första månaderna år 1792. Helt visst kan man vidare antaga, att oppositionen med tillfredsställelse såg konungens med stora kostnader förenade resa till och vistelse i Aachen, under maj—juli månader, ty dels kunde den därunder så mycket ostördare ägna sig åt sina egna planer, och dels bidrog denna episod i konungens lif, hur vackra vittnesbörd den än bar om hans ridderliga föresatser att bistå det olyckliga franska kungahuset, att öka missnöjet med hans politik och följaktligen äfven med honom personligen. Det var ju också ett nästan vanvettigt företag denna Gustafs inblandning i Frankrikes angelägenheter, hvartill de för vistelsen i Aachen uppgifna hälsoskälen blott voro en förevändning, — vanvettigt med hänsyn både till Sveriges efter det ryska kriget utblottade ställning och ringa resurser och till obeslutsamheten och opålitligheten hos de utländska potentater, kejsaren af Österrike, konungen af Preussen och kejsarinnan af Ryssland, af hvilka konungen beräknade bistånd för revolutionens krossande. Sedan franska kungaparets flykt misslyckats, måste också Gustaf tills vidare uppgifva förhoppningarna om att få ställa sig i spetsen för en mot Frankrike riktad koalition och återvände till sitt land, förbittrad öfver den parisiska pressens smädelser, men något tröstad af de festligheter med maskeradbal och illumination af Kungsträdgården, med hvilka Stockholms borgerskap firade hans återkomst.
Men öfverallt i landet jäste missnöjet, och medan konungen under de sista månaderna af år 1791 mest uppehöll sig på Haga och Drottningholm, sysselsatt med öfverläggningar med de franska prinsarnas ombud baron d’Escars och ryske ministern grefve Stackelberg m. fl., och, om man får tro skandalkrönikan, med allehanda orgier till ersättning för det försvunna societetslifvet, rustade sig partierna för den stundande riksdagen. Inom adeln samlade och mönstrade både rojalisterna och patrioterna sina krafter, och i den gamle generalens hus på Blasieholmen spunnos de ränker, som om några månader skulle få sin i vårt lands historia enastående lösning. Följderna häraf för generalen själf skola liksom hans senare öden framdeles omtalas.
- ↑ I Stockholms stads byggnadskontor förvaras en ritning försedd med påskriften “Herr Baron General Pechlin skall bygga efter denna ritning. Stockholm den 27 juni 1758. Blasieholmen.“
- ↑ F. U. Wrangel, Blasieholmen och dess innebyggare. Sthlm 1894.
- ↑ De la Gardieska Arkivet, XVIII, sid. 141.
- ↑ S. Bergh i nya upplagan af Nordisk familjebok.
- ↑ Wrangel, a. a.
- ↑ G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof. D. 1. Sthlm 1878.
- ↑ Justitiekanslern Wachtmeisters bref i de Gustavianska papperen. D. 2.