Konung och adel/Kapitel 3

←  En gammal räf

Konung och adel av Carl Forsstrand Kring den 16 mars 1792

Redskapet  →

III.
Kring den 16 mars 1792.

DEN 20 och 21 januari 1792 voro dagar, som gästgifvarne och skjutsbönderna invid stora landsvägen mellan Stockholm och Gefle nog länge bevarade i minnet och önskade att de ej måtte återkomma. De hade nämligen genom kronobetjäningen blifvit uppbådade att hålla hästar i beredskap för konungen, som skulle färdas till sistnämnda stad, där riksmöte var utlyst att öppnas den 23, och de visste af erfarenhet, att h. maj:t tyckte om att åka fort och utan uppehåll och att han ingalunda sparade på deras krakars krafter. Visserligen var det bra före, men ett gement väder med rätt stark kyla och yrande blåst, och det var naturligtvis ej blott konungen själf och hans uppvaktning, som skulle ha dragare, utan också hela den vidlyftiga kungliga trossen, köksdepartementet med hofmästaren Le Griel i spetsen, kockar, munskänkar, lakejer och annan betjäning, samt vidare trupper för vakthållningen, kanslitjänstemän m. fl. En tröst i bedröfvelsen var att man möjligen kunde få se en skymt af den unge kronprinsen, som ryktet omtalat skulle göra sin höge fader sällskap, samt de utländska ministrarne, hvilka konungen särskildt inbjudit att närvara vid det högtidliga riksdagsöppnandet.

Upplandsbönderna voro emellertid ingalunda de enda, som voro missnöjda med konungens påhitt att utlysa riksdagen till Gefle. Att midt i smällkalla vintern till samlingsort välja denna stad med dess otillräckliga tillgångar på bekväma bostäder och andra behag hade tvärtom väckt stor ovilja på många håll, där man såg riksdagskallelsen ur andra synpunkter än beträffande tröttkörda och ledbrutna hästar, och missnöjet var starkt ej minst bland riksdagsmännen själfva. Detta besvärade emellertid icke konungen, som tvärtom torde ha gjort sitt val för att hålla så många som möjligt, särskildt bland ridderskapet och adeln, borta; men för öfrigt hade han sörjt för att tillställningen skulle försiggå under öfliga former och att den solennitet och ståt, som han älskade, ej skulle fattas. En sammanfattad redogörelse härför har efter samtida skildringar lämnats af det i våra dagar mot under den gustavianska tiden så präktiga och eleganta Gefles historieskrifvare^[1], och därur må några utdrag anföras.

Konungen jämte kronprinsen tog sin bostad i slottet, där landshöfding Johan Magnus af Nordin fungerade som ståthållare — i stället för den ordinarie, men konungen misshaglige och därför under någon förevändning till Stralsund transporterade landshöfdingen grefve Cronstedt —, men då hvarken i slottet eller för öfrigt i staden fanns något lämpligt rum att användas till rikssal, hade en sådan af trä uppförts intill nordöstra sidan af slottet. Byggnaden, som var 86 alnar lång, 26 alnar bred och 19 alnar hög, var ett kraftprof på drift och snabbhet af landshöfding af Nordin. Den 2 januari utsågs platsen och lades grunden, och den 23 var allt färdigt. Salen hade 12 fönster, amfiteatrarna voro inredda med golf och trappor samt bänkar för 1,400 personer. Den kungliga tronen var med barriären och behöriga planer uppbyggd 3 alnar från golfvet. Det hela säges ha haft »ett intagande utseende. Salens storlek, de förträffliga mästerstycken af konungens historiska gobeliner, hvarmed den blifvit beklädd, barriären för amfiteatrarna, bänkarna och det öfriga, öfverdraget med blått kläde, tätt öfversǎlladt med kronor, den kungliga tronen af blått sammet med dess rika broderier; allt var ägnadt att sysselsätta sinnet och fägna ögat.»

Sekreta utskottet, där konungen själf fungerade som ordförande, höll sina sammankomster i den s. k. stora eller stensalen på nedre botten i slottet. Framför ena väggen, som till en del doldes af ett förhänge af blått damast, stod konungens stol med en från vinden nedtagen eldskärm mellan sig och spiseln, hvilken skärm blef den oskyldiga orsaken till mycket gräl och åtskillig ond blod. Den var nämligen målad med figurer, och på en af afdelningarna syntes fyra markattor, fängslade med kedjor och dansande efter en harlekins piska. Oppositionen ville däri nödvändigt se en skandalös allegori på de fyra stånden, men om markattorna voro dessa, skulle väl harlekin föreställa konungen, och i så fall kunde ju parterna kvitta. Bredvid konungens stol stod ett fyrkantigt bord, täckt af en blå sammetsduk med guldkronor, hvarpå Carl IX:s klubba och rikssilfverskriftyget voro placerade. Till riddarhus användes Sofia Magdalena eller Hospitalskyrkan, »ett ganska vackert sessionsrum och alldeles passande och tillräckligt stort för så få ledamöter». Riddarhusdirektionen och herreklassen åter samlades i en sal med sex fönster och, »om så påfordrades», 4 vaxljus i kronan, hos rådman P. Brändström. Prästeståndet höll sina sammankomster i gymnasium, »ett uselt och förfallet trähus fullt af drag och olidligt kallt», borgarne voro »i stora rådstufvusalen förträffligt och väl logerade», och bönderna »voro i skolrummet under samma tak som gymnasium, men med annan ingång».

För riksdagens plena och förhandlingar voro sålunda erforderliga anstalter vidtagna, och äfven för husrum, kost o. s. v. hade åtgärder gjorts, som ej blott kunde tillfredsställa rimliga anspråk utan äfven hålla humöret uppe och befordra den sällskapliga samvaron. De höga ämbetsmännen och förnämligare riksdagsmännen voro sålunda inkvarterade hos stadens förmögnare borgare och ortens honoratiores, som ägde hus i staden. Sålunda bodde riksdrotsen grefve Wachtmeister hos brukspatron Carl Strömbäck, och »på det att allt äfven i hans enskilda bostad skulle försiggå på ett sätt, som kunde anses motsvara hans höga ämbete, var enligt konungens vilja i hans sal under en tronhimmel konungens egen fåtölj uppställd, i hvilken drotsen satt, då han utdelade biljetterna till de ofrälse stånden. Han hade sina stånddrabanter och i stället för ekipage på konungens begäran en portchaise, hvari tvenne hejdukar alltid buro honom till och från slottet.» Landtmarskalken grefve Ruuth bodde hos apotekaren Luth och förde »med stor magnificens» taffel; dagligen gafs middag för 30 personer och hvarje onsdag var »assemblée med dans från kl. 6 till 9 à 10 om aftonen». Riksmarskalken grefve Oxenstierna bodde hos grosshandlaren C. A. Garberg, men riksmarskalkstaffeln hölls hos öfverstekammarherrn grefve Posse, boende hos assessor Nordblad. Ärkebiskopen, borgarståndets talman Wallin och landshöfding af Nordin hade tafflar hos en fru Lindberg, som höll värdshus på Djurgården vid Stockholm och kallades Silfverfrun.

Präktigast uppträdde emellertid konungens gunstling Armfelt, men på ett sätt som väckte anstöt och ingalunda ökade hans popularitet. Han bodde hos en brukspatron Tottie och hade ensam honnörsposter vid sitt hus. »Han gaf dagligen», skrifver Schröderheim, som naturligtvis var med och hade mycket att bestyra vid riksdagen, hvarom han efterlämnat en roande skildring^[2], »mat åt några och 30 personer, under taffelmusik och tvenne superba serviser. Han själf intog alltid främsta rummet, emottog af hvarje rätt första tallriken, hade sitt särskilda förgyllda kuvert, gick först ut till bordet och ropade dem, hvilka skulle sitta bredvid honom. Han brukade en portchaise, lika med riksdrotsen, och lät bära sig till och ifrån slottet af tvenne hejdukar uti sitt livré, men han var tillika alltid precederad af sina adjutanter och ordonnanser, samt tvenne af den corps, som utgjorde hans särskilda lifvakt. — Hans bord gick för kungens räkning, men han hade till hofmästare den ypperste, som fanns af det slaget, prinsessans hofmästare Aubert. Armfelt bjöd till sitt bord à tour de rôle utaf hofvet och alla stånden. Söndagen efter sedan riksdagen var öppnad hade han bjudit grefve Brahe, Lantingshausen, Stierneld, Carl De Geer och jag menar Frietzcky, tillsammans med tre à fyra präster, med Abraham Westman och trenne, som lika marquerade sig 1789 (N. B. Westman var en ibland dem, som hade arresterat flera af dessa herrar), samt dessutom tre à fyra de otäckaste och svinaktigaste bönder. Bönderna kysste Armfelt på hand, då de kommo från bordet, och herrarna hafva, som man försäkrat mig, icke marquerat den minsta förundran, men inskränkt sig inom den mest ordinära politesse. Kungen var med denna tillställning mycket missnöjd. Baron Armfelts rum voro alltid uppfyllda af folk, och där speltes jeu de hazard från morgon till afton. Baron Otto Wrangel vid Södra Skåningarna och en hannoveransk kapten vid namn Hesse höllo bankerna. En mängd domestiquer af alla slag ökade härligheten, men icke konsiderationen hos ständerna och icke förtroendet hos konungen, hvars missnöjen däröfver lyste fram som oftast.»

Såväl adeln som de öfriga stånden hade sina klubbar, där det enligt tidens sed gick mycket grundligt till i mat och dryck. Särskildt utpekas i detta hänseende prästeståndets klubb, och de vördiga fäderna måtte ha gjort allt för att på eget bevåg förpläga sig, medan konungen beträffande bondeståndet tycks ha följt samma princip som sin store stamfader Gustaf Vasa — enligt historien om riksdagen i Arboga och ölet, som kom efter. Ståndet »förplägades nämligen», skrifver ett samtida ögonvittne^[3], »beständigt på sin klubb, en trappa upp i ett stort trähus nära torget och hölls i ett ständigt sus, att ej säga rus. Natten före den dagen, då frågan om skuldens garanti skulle förekomma, trakterades gräsligt på klubben, och bönderna höllos där, tills de följande morgonen gingo upp i ståndets samlingsrum, en högljudd och raglande skara. Då det blef dager, sågos alla fönstren till klubbrummen öppna och därifrån utåt väggen ned till gatan ohyggliga frusna kaskader likasom på sidan af ett skepp, fylldt af sjösjuka passagerare under stark sjögång — men här mycket ymnigare —, och dessa kaskader kunde ej snart fås bort, ty kölden var ovanligt skarp och beständig. Denna skandal varade åtminstone i tre dagar, ett föremål för samtliga riksens ständers och alla Gefle invånares åskådning.»

För ordningens upprätthållande hade till Gefle kommenderats 600 man af Blå och Gula gardena, en skvadron af Lätta dragonerna och en afdelning af Helsinge regemente, men de fingo ej mycket att göra, ty de befarade oroligheterna uteblefvo. De tre ofrälse stånden voro, oafsedt någon opposition inom borgarståndet, afgjordt konungska, och fastän konungens motståndare af ridderskapet och adeln väl voro i majoritet, aflöpte förhandlingarna å det tillfälliga riddarhuset öfverhufvud stillsamt och fredligt. Egentligen fanns det bland adeln tre partier, skrifver hertiginnan Charlotte i sina anteckningar, nämligen de våldsamma, hvilka ledda af sin hämndkänsla ville bruka våld, de förståndiga, hvilka sökte uppnå sitt mål genom mildhet, och de svaga, som då de märkte, att kungen hade majoritet inom ständerna, stilla lade sitt hufvud under oket; slutligen fanns det äfven en del likgiltiga personer, som undveko alla intriger och då de nödgades afgifva sitt votum följde de mer sansade. Oppositionens anseddaste ledare, såsom Frietzcky och Lantingshausen iakttogo för att undvika ytterligheter en lugn beslutsamhet, general Pechlin deltog som vanligt i intrigerna och hade nog inflytande, men undvek att framträda personligen, och landtmarskalken skötte med stor takt och mycken skicklighet förhandlingarna. Dessa aflöpte sålunda i allmänhet helt fredligt, men det var blott lugnet före stormen, och märkligt nog berättas det att konungen skall hafva yttrat, att han ansåg detta lugn mera oroväckande, än om den återhållna vreden fått gifva sig luft. Det sägs ju äfven, att den ryktbara spåkvinnan mamsell Arfvidsson hade varnat honom för denna riksdag^[4]; men vare sig han nu trodde att någon fara hotade honom i Gefle eller ej, visst är, att han så mycket som möjligt påskyndade riksdagsarbetet. Sedan ständerna fort nog tillmötesgått hans önskningar om garanti för riksskuldens betalande och om nya bevillningar, kunde också riksdagens afslutning äga rum redan den 24 februari. Konungens åtgärder för att få säkerhetsakten införd i riksdagsbeslutet strandade emellertid på adelns bestämda motstånd, och hans ombud eller underhandlare för sakens genomdrifvande, lagman Håkansson, blef föremål för mycken driſt och på skämt hotad till lifvet, hvilket han trodde vara allvar. Det tyckes ha varit A. L. Hamilton, som gaf upphofvet till denna mycket omtalade episod, som han själf skildrar sålunda^[5]: »Trött, ledsen och ond står Hamilton i sekreta utskottets rum och betraktar lagman Håkansson, upphofvet till allt detta onda, går till Ruuthen och säger till honom på skämt: ’Hälsa Håkansson från oss och säg honom, att i morgon klockan tre kvart på nio slå vi ihjäl honom’. Ruuthen sade: ’Idén är excellent’, gick direkt till Håkansson, tog honom afsides och sade till honom, att såsom vän och gammal bekant och äfven som kristen borde han underrätta honom, att adeln, som fått vink om hvad som förehades mot deras stånd, beslutit att följande dagen slå ihjäl honom och bondesekreteraren Ahlman. Håkansson visade sig i början käck och svarade, att med ett godt samvete fruktade han ingenting. Men lämnad åt sina egna tankar, började han mörkna i ansiktet och gick direkt in i konungens rum, fann där riksdrotset och berättade honom landtmarskalkens förtroende.» På riksdrotsens föreställningar skall konungen sedan ha låtit frågan om säkerhetsakten falla.

Riksdagsafslutningen ledsagades af artighetsbetygelser mellan konungen och ständerna samt ordensutnämningar och andra utmärkelser, och omedelbart efteråt skyndade konungen att med sin vanliga hastighet lämna Gefle. Där hade han haft mycket tråkigt; kronprinsens examen inför ständerna, de publika spisningarna och mottagningarna, omväxlande med läsning af teaterpjäser och de franska avisorna samt patience-läggning, hade beredt blott ringa förströelse, och han längtade åter till Stockholm med dess maskerader och andra fastlagsnöjen. Blott med möda hade Schröderheim och andra personer i hans närmaste omgifning förmått honom att ej göra en titt till hufvudstaden på fettisdagen, då maskerad gafs på k. operan; men nu skulle han taga skadan igen, fastän den fatala månaden mars, som han alltid fruktat, snart var inne.

Efter återkomsten till hufvudstaden ägnade sig konungen åt sina vanliga sysselsättningar, men hängaf sig särskildt åt sina planer och förhoppningar att kunna ingripa i de franska angelägenheterna och krossa revolutionen och jakobinerna, hvilka nu äfven genom agenter, tidningar och flygskrifter vunnit anhängare och beundrare i hans eget land. Med allt detta var han så upptagen, att han ägnade blott ringa eller ingen uppmärksamhet åt de rykten om en sammansvärjning emot honom, som meddelades af polismästaren Liljensparre och andra personer och hvilka han, äfven om han gjort sig närmare underrättad om dem, knappast skulle ha tillmätt någon vikt. Det berättas ju, huru han på tal om ryktena yttrade, att han ej tilltrodde svenskarna nog beslutsamhet att sätta i gång en revolution, och då man angaf Pechlin som sammansvärjningens ledare, svarade han: »Det är åtminstone en man med hufvud» och återföll i sin vanliga sorglöshet eller snarare fatalistiska uppfattning om hvad som kunde hända och ske.

De snart följande händelserna skulle emellertid visa, icke blott att en statshvälfning var förberedd af ett rätt betydande antal oppositionsmän, utan äfven att en sammansvärjning för att rödja konungen ur vägen och sålunda underlätta eller förmedla den eftersträfvade förändringen samlat några af hans bittraste motståndare och personliga fiender. Meningen var att den sistnämnda planen skulle sättas i verket under den operamaskerad, som gafs den 9 mars, men på grund af den då rådande starka kölden blef tillställningen så föga besökt, att de sammansvurna ej funno tillfället lämpligt utan uppsköto sitt uppsåt till följande vecka, eller fredagen den 16. Den då anordnade maskeraden hade samlat talrika deltagare, och konungens ödestimma hade kommit.

Ur de talrika samtida berättelserna härom, sedermera och långt in i vår tid mer eller mindre utlagda och romantiserade af Crusenstolpe och andra fantasirika författare, må här anföras några, som i hög grad äga tillförlitlighetens prägel. De äro nämligen afgifna dels af personer, som stodo konungen nära och voro närvarande längre eller kortare tid den olycksdigra aftonen, dels af andra maskeradbesökande eller deras anhöriga, som erhöllo underrättelserna om hvad sig tilldragit i första hand.

Bland de förra märkes i främsta rummet G. M. Armfelt, som den 15 mars på aftonen varit ute hos konungen på Haga och då lofvat att infinna sig på maskeraden. Armfelt hade aflägsnat sig från Haga före supén, men erfor sedan, att samtalet under denna mellan konungen och hans sällskap, ryske ministern grefve Stackelberg, grefve de S:t Priest m. fl., hufvudsakligen rört sig om mord och mordförsök — ett egendomligt förebud eller varsel till det som skulle komma. Om tilldragelserna följande dag skrifver han^[6]: »Den olyckliga fredagen den 16 mars var ett stort slädparti, hvari deltogo nästan alla ledamöterna af den s. k. oppositionen. Jag erinrar mig icke, om några af de sammansvurna voro med bland dem, som tillställt denna lilla fest. H. Maj:t hade också farit ut i släde, för att åse hela cortègen, som for nedanför Haga på Brunnsviken. På morgonen hade riksdrotset varit hos konungen för Muncks sak^[7], hvilken redan börjat handläggas vid kämnärsrätten. Man har sagt mig, att konungen denna dag var vid ovanligt nedstämdt lynne och att han talat om Idus Martii, mot hvilken han liksom Julius Cæsar hade en särskild motvilja. Jag ärnade resa till Haga och äta middag, men grefvinnan ...’s sjukdom förmådde mig att ändra beslut; för öfrigt var jag rätt nöjd att kunna ägna några stunder åt vänskapen och mina enskilda angelägenheter, åt hvilka jag nästan aldrig hade tid att offra mer än några minuter ... Konungen kom på aftonen på spektaklet och begaf sig att supera i operahuset med sitt vanliga sällskap. Jag ämnade också begifva mig dit, så snart som man hos grefve Rewentlow^[8] gått till bords; jag skulle t. o. m. ha kunnat resa därifrån förr, men den aktning och vänskap, som jag hade för denne aktningsvärde man, gjorde att jag ansåg mig vara honom skyldig all uppmärksamhet. I samma ögonblick, som jag skulle gå, hejdades jag af baron J. von Düben, en af riksgäldskontorets revisorer, som länge talte om en angelägenhet vid denna revision. Slutligen ryckte jag mig lös från detta ledsamma samtal och skyndade hem för att påtaga min maskeraddräkt.

Då jag kom hem, blef jag förvånad öfver att finna min våning tom och ingen betjäning, men allt i ordning, som jag behöfde på balen. Som det redan var sent, ville jag skynda mig för att kunna hinna träffa konungen, innan han slutat sin supé; och utan att vänta eller fråga efter mitt tjänstefolk, klädde jag mig i min venetianska domino och begaf mig till operahuset. När jag kom dit, märkte jag ingenting ovanligt. Andra lifgardet, hvars sekundchef jag var, hade vakt den dagen. Då jag steg uppför trappan, för att genom stora salen gå in i konungens rum, tänkte jag endast på att se efter truppens hållning och prydliga skick. Jag hade gjort mig otroligt besvär därmed, för att den icke skulle blifva sedd öfver axeln af hoffolket och föraktas af oppositionen, som hade särskilda anledningar att ej tåla denna trupp^[9].

När jag kom till ingångsdörren, sade portvakten: ’Herr generalen har rättighet att gå in, men icke att komma ut igen.’ Jag trodde, att han mistat förståndet och låtsade icke förstå honom samt öppnade själf dörren. Då närmade han sig till mig och sade: ’Kungen är sårad af ett pistolskott och ingen får gå ut, ty man vill gripa mördaren.’ Jag blef så häpen öfver denna förskräckliga nyhet, hvilken likväl föreföll mig osannolik, att mina tankar förvirrades; och utan att alldeles tro på hvad denne man berättat mig, tog jag en annan väg för att komma in i konungens våning. Knappt hade jag gått några steg, förrän mina krafter syntes svika och mina knän ej längre ville bära mig. Ingen fanns i förstugan; matsalen var endast upplyst af ett enda ljus, och där fanns endast en liten page, som satt och grät vid kakelugnen. Jag frågade: ’Hvar är kungen?’ — ’I divanen’, svarade han snyftande, — ’Sårad?’ frågade jag. — ’Ja!’ — Jag störtade genom salongen och kabinettet, men erinrar mig icke hvilka som voro där; allt hvad jag därom vet, är att där voro några få personer och att där härskade en ovanlig tystnad. Några dagar förut hade konungen låtit inreda sin våning i operahuset, så att han bakom sitt stora kabinett hade en divan och ett litet enskildt rum, allt i öfverensstämmelse med den nyss färdiga inredningen på Haga. Från balsalen hade h. maj:t blifvit buren till divanen.

Jag stiger in helt förfärad; jag vill minnas, att spanske ministern chevalier Corral och preussiske ministern Brockhausen också voro där, jämte några pager och kammartjänare. Så snart kungen fick se mig, sade han: ’Min vän, skulle ni någonsin ha trott, att jag skulle bli sårad bakifrån?’ — Han räckte mig därpå handen och smålog samt sade med anledning af den obeskrifliga bestörtning, hvari jag befann mig: ’Var inte så förskräckt, min kära Armfelt, ni vet hvad det är att vara sårad. Det här är ingenting, det gör icke alls ondt.’ — Under tiden såg jag hur blodet strömmade och färgade den gråa mantel, som kungen hade svept kring nedre delen af kroppen, samt öfverdraget på soffan. Jag hade hjärtat så beklämdt och sinnet så bedröfvadt, att jag icke kunde få fram tio ord i stöten. Sjuk och svag, som jag var efter min blessyr, sveko mig mina krafter. H. maj:t lät mig sitta ner, och chevalier Corral bjöd mig ett glas vatten. — Under tiden såg jag folk springa hit och dit utan att just veta hvad de gjorde. Jag frågade, om man skickat efter Théel eller Acrel, man svarade nej. Upprörd öfver att ingen gjort hvad som borde göras vid ett dylikt tillfälle, samlade jag hela återstoden af min fysiska och moraliska kraft, för att gå ut och träffa anstalter, då kungen tog mig i handen och hviskade mig i örat: ’Skicka hem till La Perrière och se efter om han icke är här; jag tror att jag kände igen honom helt nära mig.’ (La Perrière var en fransk skådespelare, bekant för sina jakobinska tänkesätt; tämligen dålig aktör, spelade han vanligtvis gubbroller.) Jag utförde ögonblickligen befallningen, och man kom och sade mig, att han helt lugnt låg i sin äkta säng. På samma gång gick jag ut i balsalen, för att skicka åstad några officerare och gardister, dels för att skaffa läkare och fältskärer, dels för att underrätta hofvets mest framstående personer om olyckan.

De som befunno sig i salen och som där rörde sig, dels med, dels utan masker, hade bra olika uppsyn. Från några hörde jag utrop af smärta och förtviflan; från dessa var det lätt att skilja den hycklade känslan hos dem, som hoppades, att konungen skulle vara död inom 24 timmar. Befallning var gifven att icke låta någon slippa ut; och jag tror att den punktligt efterlefdes, så snart första ögonblickets förvirring var öfver, därföre att det, såsom jag nämnt, var andra

OPERAMASKERADEN
Efter gravyr i K. Biblioteket

gardesregementet, som var på vakt den dagen; och detta regementes åsikter och intressen voro helt olika första gardesregementets, på hvilket mördaren och de sammansvurna hade byggt sina största förhoppningar. Knappt hade jag kommit in i salen, förr än jag blef omgifven af alla människor och öfverhopades med frågor, på hvilka jag svarade fåordigt och kort, ty jag var angelägen att blifva dem kvitt. Men grefve Horn och grefve Ribbing — den sistnämnde gjorde mig den äran att kalla mig ’kusin’ — väckte min uppmärksamhet genom det ömma och personliga deltagande, som de nu voro angelägna att visa för en konung, mot hvilken de alltid uppträdt som motståndare. Jag läste ofrivilligt i djupet af deras själ deras verkliga känslor; och jag yttrade, då jag åter gick in i konungens rum, till någon af mina närmare bekanta, att jag skulle vilja svära på, att dessa båda herrar voro med i komplotten. Baron Kurck, som sedan frikändes, kom med de andra och bad mig tillåta honom komma ut, för att, som han sade, gå och lugna sin fästmö, och jag beviljade det utan närmare besinnande, af den vana, som jag alltid haft att icke säga nej till personer, hvilka endast tycktes hafva redbara och tillbörliga afsikter. Tjänstgörande generaladjutanten, general Klingspor var i yttersta oro och förberedde redan inom sig planer för sitt uppförande, såvida konungens sår medförde döden, utan att han likväl försummade någonting af förställningskonsten hos en gammal hofman, hvilken under skenet af ärlighet och uppriktighet och genom ett visst sätt att skicka sig vet att dölja ett förtorkadt hjärta.

Då jag återkom till konungen, fann jag hans båda bröder, riksdrotset, hela corps diplomatique o. s. v. församlade, och rummen fulla af personer af alla samhällsklasser. Då jag underrättade h. maj:t, att La Perrière var i lugn hemma hos sig, sade han: ’Så mycket värre! Det är då en svensk, men låt oss icke tala därom nu. Se här någonting, som ni skall läsa!’ — Han stack då i handen på mig den bekanta biljett, skrifven med blyertspenna, som Lilliehorn författat och som, i stället att hindra konungen att begifva sig på balen, tvärtom bestämt honom för att begifva sig dit.

Konungen var icke af naturen modig. Han hade en medfödd rädsla, som han bevarade under hela sitt lif — i småsaker; men detta hindrade icke, att han i alla viktiga ögonblick, då det behöfdes att visa mod och bestämdhet, var en öfverlägsen man och detta med en oändlig ledighet och behag. De som icke kände honom nära, beundrade honom såsom en man, född till hjälte; de som däremot kände hans svagheter, så väl de medfödda som dem, som voro följder af hans uppfostran, sågo i honom någonting ännu högre än en hjälte ... Han ansåg detta olycksaliga bref som en list eller en liten intrig; kanske betraktade han det t. o. m. som en utmaning, för att sätta hans mod på prof. Oaktadt baron Essens böner — för honom hade han visat biljetten, strax sedan han mottagit den — skyndade han därför att begifva sig till balen och var i salen, så fort klockan slagit 11, något som han aldrig brukat göra.

Jag utelämnar här alla detaljerna rörande mordet; eftersom styrelsens afsikt under första tiden efter detta brott ännu icke var att beskydda och belöna konungamördarne, hafva offentliga skrifter därom lämnat en tämligen noggrann redogörelse. Sedan jag läst det ofvannämnda brefvet, tänkte jag öfver, hvad som vore att göra för att hindra verkställigheten af den plan, som tycktes därmed vara sammanlänkad; ty om den endast inskränkte sig till att döda konungen, så borde den nödvändigt misslyckas. I följd häraf gaf jag hemliga befallningar till olika personer och lät andra gardet gå i vapen och ladda skarpt. Jag vet icke, om det var detta, som skyddade oss från vidare blodsutgjutelse; men säkert är att första gardesregementet, med undantag af chefens och baron Bennets kompanier, förhöll sig stilla och att allt aflopp utan buller.»

Armfelt berättar vidare, hur konungen, sedan läkarne infunnit sig och ägnat honom sina tjänster, bars ned till sin vagn och åkte till slottet i sällskap med Armfelt och Essen, medan flertalet af dem, som infunnit sig med anledning af mordanslaget, följde å ömse sidor om vagnen och en mängd folk, som fått kännedom om hvad som timat, skockade sig under uttryck af sorg och beklagande på ömse sidor om vägen. »Konungen led mycket af vagnens skakning; men då han kommit fram till foten af den höga trappan till gården, hvarest man återigen skulle börja bära honom, antog han en glad och lugn uppsyn, hälsade och tackade alla människor med vänlighet och talade med alla, som kommo i hans närhet, med den godhet och det behag, som han så väl förstod använda, då han ville väcka deltagande och hänförelse. Alla, som infunnit sig i hans våning i operahuset, gingo in i hans sängkammare, tillsammans med folk från gatan, så att konungen kläddes af och lades nästan offentligen; och öfverstekammarjunkarne betjänte honom såsom på stora ceremonidagar. Sedan han blifvit lagd till sängs, samtalade han med alla de personer, som hade något angeläget att säga honom med anledning af de närvarande omständigheterna. Mer och mindre länge talte han med hvar och en af de främmande ministrarne — längst med ryske ambassadören grefve Stackelberg och engelske minister Liston.»

Då trängseln i sängkammaren och den öfriga våningen tilltog och värmen blef besvärande, anhöllo läkarne att alla skulle aflägsna sig och konungen lämnas i ro, hvarpå h. maj:t på det nådigaste afskedade hela församlingen, men lät några af sina närmaste förtrogna kvarstanna och rådgjorde med dem om de anstalter, som borde vidtagas för handhafvandet af regeringen och de löpande ärendena under hans sjukdom. Han bar med stor behärskning de utan tvifvel stora smärtorna och tycktes ej hysa någon oro, ehuru han å andra sidan ingalunda dolde att förloppet kunde blifva allvarsamt. Efter allt att döma bar han sin olycka som en man, och egendomligt är att läsa, hur han äfven i denna kritiska belägenhet visade den förbindlighet och artighet, som väl voro oskiljaktiga från hans natur, men af hans fiender så ofta stämplats som förställning och falskhet.

I Armfelts berättelse finns helt naturligt ingen redogörelse för hvad som passerat före hans ankomst till operahuset. Förloppet torde också vara så allmänt bekant, att det här är tillräckligt att erinra om^[10], hur konungen efter att ha superat, ledsagad af Essen, begaf sig ner i redoute-salen, där balen pågick. Han hade ej fäst afseende vid Essens böner att med anledning af det anonyma varningsbrefvet afstå därifrån, och nere i salen var folksamlingen så obetydlig, att konungen sade till Essen: »Brefvet måtte ha ljugit, ty kan ni verkligen finna denna folkmassa tillräckligt stor, för att här skulle kunna begås ett kungamord?» — Bägge kände sig också lugnade, men sedan de gått ett hvarf genom salen och in i foajéen, funno de vid utträdet därifrån en mängd personer, som tycktes ha samlats för att åse en kontradans. Äfven konungen stannade och omgafs då af flera lika klädda masker, och omedelbart därpå hördes ett pistolskott. Konungen, som var nära att falla omkull, men hölls uppe af Essen, utropade: »Jag är sårad, aj, aj!» — Rop hördes, att elden var lös, men konungen själf hade nog sinnesnärvaro, att förklara, att så ej var förhållandet utan att det var han, som blifvit sårad. Essen, som hjälpte honom till en närstående bänk, ropade, att dörrarne skulle stängas för att hindra mördaren att undkomma. Med bistånd af Essen och kammarjunkaren De Besche begaf sig konungen, som hade tillräcklig styrka att gå, därefter till sin våning.

Nära öfverensstämmande med Armfelts skildring, men af intresse därför att den i ett par detaljer fullständigar denna, är den berättelse, som lämnats af en annan bland konungens kavaljerer, nämligen den vid ifrågavarande tidpunkt blott tjugofyraårige baron Carl Didrik Hamilton^[11]. Dennes anteckningar torde visserligen vara nedskrifna många år efteråt, men förf. var ännu på sena ålderdomen i besittning af fulla kropps- och själskrafter, och ehuru han ej tillhörde konungens intimaste krets, var han honom varmt tillgifven och åtnjöt anseende som en fullt trovärdig person med klart och redigt hufvud.

Äfven Hamilton hade på förmiddagen den 16 mars varit ute på Brunnsviken för att åse slädpartiet och hade där träffat konungen, som befallt honom att begifva sig till hertig Carl och hans gemål samt anmoda dem äfvensom prinsessan Sophia Albertina att bevista aftonens maskerad, hvilket de emellertid arböjde. »Jag var till följe däraf samma afton på souper hos hertiginnan», fortsätter han; »men gick därifrån till operahuset och maskeraden. När jag ville begifva mig uppför den stora trappan, som ledde till kungliga rummen, nekade därvarande dragonvakt mig det, stängande porten för mig med i kors satta musköter. Under det jag påstod min rättighet att få passera in, kom vakthafvande kaptenen, grefve Gustaf Löwenhielm, befallde dragonerna att släppa in mig och sade till mig, ’Le roi est grièvement blessé, et si vous voulez le trouver vivant, dépêchez vous!’ — Mina känslor och min bedröfvelse vid denna underrättelse voro obeskrifliga. Jag flög uppför trappan och genom rummen och träffade en grupp af de herrar, som souperat hos konungen, rådplägande. Jag frågade dem, hvarest konungen sig befann, och hänvisades till lilla divanen. Där fann jag äfven h. maj:t sittande lugn, men ensam. Genast tilltalade konungen mig, frågande: ’Hvad fattas er, ni är så blek och ser så bestört ut?’ — När jag utgjutande alla mina känslor sade, att min bestörtning var så naturlig öfver den fasansvärda händelsen samt frågade huru konungen mådde och hvarest blessyren var, svarade han: ’Jag mår bra och hoppas, att min blessyr snart skall blifva läkt’, hvarefter han tillade, att skottet träffat i ryggen. ’Men’, sade han, ’det är besynnerligt att blifva blesserad på ett operahus, när man nyss återkommit oskadd från ett krig, och ni, som städse åtföljt mig, vet att jag icke sparat min person och att ryssarna också icke kunnat skjuta mig i ryggen.’»

Här har berättaren tillfogat en not, hvari han säger sig kunna intyga konungens ibland till och med onödiga mod och tillägger: »Jag intygar äfven, att de smädelser äro osanna, som i flera tryckta skrifter och senast i Morianens 2:dra del blifvit sagda om salig konungens böjelse för starka drycker och öfverlastning. Jag var de senare åren i konungens intimité och såg aldrig konungen dricka annat än seltersvatten, blandadt obetydligt med champagne, men kanske en gång om året ett glas fin punsch. Lika litet begicks något emot anständighet och god ton i konungens societet’». — Beträffande de senare påståendena torde man med stöd af de talrika uttalanden om motsatsen, som förekomma i memoarlitteraturen och bland andra af så trovärdiga skildrare som hertiginnan Charlotte, Adlerbeth, L. von Engeström m. fl., trots Hamiltons utsago om hans intima ställning till konungen kunna betvifla, att han hade någon närmare kännedom om monarkens enskilda lif. Hamilton var emellertid ingalunda ensam om sin uppfattning, och denna torde väl ha berott därpå, att konungen hade, såsom det står i medeltida beskrifningar om lejonet, två naturer, nämligen en som öfverensstämde med hans konungsliga värdighet och det passandes fordringar, och en annan, som ej var främmande för tidsandans moraliska snedsprång.

Hamilton berättar slutligen hur han erhöll konungens befallning att gå ner i maskeradsalen och se efter, om grefve Ribbing var där, samt fråga polismästaren, om man fått reda på mördaren. Han skulle också skicka bud till aktören La Perrière’s bostad och fråga, om han varit hemma hela natten, eller om han var ute. »Ty», sade konungen, »jag tror, att detta skott skickats mig af propagandan i Paris och misstänker denna aktör att vara tillhörig propagandan. Jag vill ej ens tänka det vara möjligt, att en svensk kunnat begå ett sådant nidingsverk.»

Denna konungens som förut nämnts äfven till Armfelt yttrade misstanke mot fransmannen, hvilken under åren 1791—92 jämte sin hustru tillhörde den k. franska teatertruppen, bestyrkes från många andra håll och är af intresse såsom belysande, huru föga Gustaf kände till och förstod att bedöma den emot honom bland hans egna undersåter och särskildt bland adeln rådande oviljan. Den visar också huru stora ögontjänare hans vänner måtte ha varit, då de ej bibringat honom en annan uppfattning, och man måste förvånas öfver att sådana män som t. ex. Armfelt, Taube, Schröderheim m. fl., hvilka voro honom varmt tillgifna och säkerligen väl kände till ej blott missnöjet med utan äfven på många håll hatet emot honom, ej lämnade honom en fullt klar föreställning om hvad han eventuellt hade att vänta. Hade de det gjort, är det möjligt, att konungen med den rikedom på utvägar, han brukade äga, hade ändrat system och

Samtida engelsk gravyr i K. Biblioteket

försökt åstadkomma den försoning med adeln, som han enligt många uppgifter eftersträfvade och särskildt efter Gefle riksdag hoppades på. Efter den 16 mars och under de få dagar, han hade kvar i lifvet, kom ju också denna försoning med åtskilliga af oppositionens ledare till stånd, men då var det för sent, och först genom det olycksdigra skottet på maskeraden tycks konungen ha fått riktigt klart för sig hur landet låg. Därom vittnar hans befallning till Hamilton att efterfråga Ribbing, som också inom kort befanns vara en af sammansvärjningens hufvudmän.

Hvarken af Armfelts eller Hamiltons berättelser får man emellertid någon föreställning om bestörtningen i balsalen och om intrycket i Stockholm, då mordgärningen följande dag blef allmännare bekant. De samtida tidningarna, så olika våra dagars, innehålla också blott knapphändiga och ofullständiga meddelanden, och den intresserade är därför hänvisad att tillfredsställa sin vetgirighet hos tidehvarfvets flitiga krönikörer och brefskrifvare, hvarvid naturligtvis Gjörwell först kommer i åtanke. Till all lycka, kan man säga, var assessorns hustru med på maskeraden, och då denna fick ett så tragiskt slut, har den mångskrifvande maken gifvetvis ej försummat att skildra den i sina bref, särskildt till dottern fru Gustafva Lindahl i Norrköping.^[12] Det var dock först den 10 maj, som han kom sig för med detta värf och i samband med den utförliga skildring af mördarens afrättning m. m., hvarur framdeles skall lämnas några utdrag.

»Nu kommer jag till själfva den fasliga natten», skrifver sålunda Gjörwell, »då mordet fullbordades. Magister Flintenberg, som mycket umgås i vårt hus, fastän han icke fick lilla Louise^[13], hade icke förr varit på någon maskerad, utan bad min hustru få följa med på denna, som ock skedde. Till aftonen kom också Calle^[14] till oss, ovanligt munter och glad, men som alldeles intet ärnade sig till maskeraden, ty den förstör hans följande dag, och han vill ingenting af sina göromål försumma; men söta mor intalte honom att följa med för att hafva ett närmare och mera bekant sällskap. Jag önskade alla en god natt, och de reste af, tagandes en af pigorna med för sina knyten vid ombyten. Själfva händelsen där detaljeras uti de fatala protokollerna, och hvad jag har att tillägga, skall antingen inflyta uti ett bref till farbror Lidén, eller ock sägas muntligen, ty åtskilligt är alls intet skrifbart. När alla måst demaskera sig, fick Calle också se Anckarström, som gick med den gladaste och oskyldigaste uppsyn allestädes omkring samt talade med flera. Vissa andra ansikten sågo helt annorlunda ut. Före skottet rådde en silence morne ibland maskerna, så att min hustru, som snart gifver ton och sätter masker en train, förstod sig icke på sitt folk den aftonen. Sedan, efter demaskeringen, fick hon först se åtskilliga af sina högre connaissancer, med hvilka också åtskilligt taltes; dock härom med mera sparas detaljer tills vi råkas. Om morgonen kom pigan efter vanligheten in och gaf mig vattenfatet för att skölja mina ögon, hvarvid hon sade: ’Herr assessorn skall tro att frun har haft en ängslig natt på maskeraden!’ — ’På hvad sätt?’ med häftighet. — ’Ack! Där har händt en faslig sak’. — ’Hvad för en sak?’ med ännu större häftighet. — ’Kungen har blifvit skjuten’. — ’Herre Gud! Hvad säger ni?’ under det jag for med förskräckelse tillbaka i sängen. — ’Ja, han har blifvit skjuten med en pistol.’ — Min första tanke härvid inom mig var den: Det har aktören La Perrière gjort; min anledning till denna tanke skall jag omskrifva uti bror Lidéns bref, ty den hänger ihop med en annan och lång sak. Sekreter Björkegren däremot gissade rättast, ty när han om morgonen fick höra talas om konungens mord, tänkte han genast inom sig: ’Herre Gud, det har Anckarström gjort!’ — Jag hastade ur sängen och in till Brita Nora, som då berättade mig hela förloppet.

Knappt kunde jag mera tala, utan försänkt uti flera, men alla smärtfulla reflexioner, klädde jag på mig, för att komma till staden och höra om konungens tillstånd; men som det var svåra halt att gå, skickade jag pigan ner till Norrmalmstorg för att hämta mig en släde. Hon kom ock med en sägandes: ’Herr professorn skall tro, att i dag var det svårt att få släde, ty torget var fullt med polisbetjänter, hvilka skulle skrifva upp allas namn, som begärde slädar, hvarefter gevaldigern gaf lof eller förbud att få slädar. När jag tillspordes, hvilken skulle hafva slädan, och jag sade, att det var assessor Gjörwell, svarades genast: ’Ja, han skall visst få släde!’ — Det var första beviset och intrycket hos mig rörande den allmänna vaksamheten på jämväl minsta rörelse; då voro redan ock alla tullarna lästa. Jag for således till staden, hörde mig för, fick veta att konungen lefde, satt litet i boklådan, men trefs där intet, utan ville komma hem igen. Men då jag kom i stora Kyrkobrinken, såg jag ett tryckt papper uppslaget på hörnet och mycket folk stå och läsa, förmodade således, att det var en bulletin om konungens tillstånd, som det ock var, steg ur slädan och ställde mig att läsa, då en karl bredvid mig i detsamma sade: ’Nu är banemannen upptäckt!’ och som jag vände mig om för att fråga: ’Hvem?’ tager en i detsamma från slottet kommande löjtnant Sjöberg — som du torde minnas dig hafva sett hos oss i sällskap med fröknarna af Stenhof och spela en commun med den äldsta af dem på klavér — mig vid armen och säger: ’Jag skall säga er hvem det är — det är kapten Anckarström.’ — Jesus! Hvilken faselig känsla öfverföll mig! Det var som en dolk hade gått igenom mitt hjärta; jag kastade mig uti släden och for hem under ett obeskrifligt kval och som hindrade tårarna rinna, ty så förskräckt var jag öfver både missgärningen och missgärningsmannen. När jag kom hem, hade min hustru redan fått veta denna händelse; vi öfverlämnade oss åt de bittraste tårar.»

Gjörwells och hans makas bestörtning och bedröfvelse öfver Anckarströms dåd hade sin förklaring i deras nära bekantskap med den olycklige kaptenen och i assessorns släktskap med hans hustru. Gjörwell var nämligen oäkta son af öfverstelöjtnanten Christoffer Ehrensparre, hvars dotter Margareta, i hans gifte med en fröken Ingelotz, i sitt äktenskap med öfverstelöjtnanten Sten Joachim Löwen blef moder åt Anckarströms hustru Gustafviana Elisabeth Löwen. Gjörwell var sålunda halfbror till Anckarströms svärmor, och Anckarström hade i ungdomen ofta vistats i hans hus.

Medan Gjörwell sålunda af lätt förklarliga skäl i det anförda brefvet hufvudsakligen gaf luft åt sina personliga känslor med anledning af mordgärningen, har en annan samtida iakttagare, nämligen myntproberaren Peter Jakob Hjelm, mer skildrat den allmänna stämningen i Stockholm eller »hvad folket sade och hvad följden blef», såsom det heter i en af de gamla men väl numera afskaffade pantlekarne. Hjelm, som längre fram blef myntgardien och var ledamot af vetenskapsakademien och om hvilken det i en anteckning läses, att »han ägde ett förträffligt lynne och var som ämbetsman nitisk och arbetsam», tycks ha tillhört Gustaf III:s motståndare eller åtminstone ogillat hans politik, och hans dagboksanteckningar^[15] äro följaktligen färgade af afvoghet mot konungen och sålunda mindre tillförlitliga, men de äro äfven upplysande för förhållandena i hufvudstaden under ifrågavarande oroliga tid och således af intresse. Några utdrag må därför anföras, till omväxling med de officiella källornas mer exakta, men emellanåt väl torra underrättelser. Med några förkortningar och rättelser samt omskrifningar i afseende på stafning och interpunktion äro Hjelms anteckningar för dagarna efter maskeraden och till konungens död af följande lydelse:

»Den 17 mars. Fram på dagen berättades, att kungen på maskeraden i natt blifvit träffad af en kula och att två pistoler, den ena afskjuten, den andra med kula i, samt en dolk blifvit funna på golfvet. Men det låter som tillställning för att försöka och äfven reta folket. Längre fram på dagen blef dock banemannen upptäckt och var en kapten Anckarström, som förhördes först af polismästaren och sedan fördes upp i hofrätten, hvarest han äfven inlogerades att bo. Mycket folk var därvid församladt, men utan allt stoj och buller.

Den 18 mars. Öfverstelöjtnant Lilliehorn vid Gardet hade i går natt blifvit satt på högvakten och fördes på eftermiddagen ner till hofrätten. Han är en älskad herre, och Gula gardet ville ta honom lös, men blef hindradt. Folket började skrika vid nedresan, men gardeskarlarne tystade det. Man nämnde nu flera medbrottsliga, och baron Kurck och Ribbing lära stått till rätta för polismästaren i följande natt.

Den 19 mars. De förra dagarne har det varit mycket stilla i staden, men nu började blifva mera rörelse bland folket. Många skulle nu arresteras och ibland dem unge grefve Horn. Dess fader ville man ock göra sig försäkrad om, men folket skockade sig dit och slog ut fönstren, så att han ej kunde föras upp till slottet förrän efter kl. 5 e. m., då Armfelt ledsagade honom med mycken vakt. Man talte nu om många, som skulle arresteras. De i fredags afgångna posterna återhämtades i lördags och skola gifvit många upplysningar.

Den 20 mars. Man vet inte ännu, om någon mer blifvit tagen i natt; men en person med handklofvar, klädd i vargskinnspäls, skall ha blifvit införd i dag på förmiddagen, söder ifrån landet. Ingen har fått resa härifrån i dessa dagar, men alla släppas in. Huru konungen mår visa anslagen, men man vet intet med visshet. Berättelserna äro olika, och de flesta stämma in däruti att konungen blir bättre. Några regementen, såsom Upplands, Södermanlands och Lifregementets bataljoner, sägas skola inkomma. Borgerskapet började förliden natt patrullera för att bevaka konungens testamente, som sades vara upplämnadt i hofrätten, och för att förekomma eldsvådor, som nu troddes skola följa på det öfriga, m. m. dylikt prat. Oldenburg blef stadsmajor, sedan borgerskapet förkastat den ordinarie såsom varande adelsman.^[16] Baron Kurck och Ribbing sitta ännu lediga i ett rum. Polismästaren säges bruka tumskrufvar och har på det sättet bragt Lilliehorn att bekänna på Horn. Fadern (Horns) sitter ännu på slottet med en officer i sitt rum, för att vara säker för pöbeln, men rätteligen emedan man tror honom velat sätta sig i spetsen för en revolution. Vid middagstiden kungjordes, att pöbeln skulle hålla sig stilla och ej blanda sig uti sakerna.

Den 21 mars. Bönderna fingo nu tillstånd i går att ifrån kl. 7 till 2 fara ur staden, efter sträng visitation, men inga andra. Anckarström är med block och handklofvar starkt fängslad. Poliskammaren är nu också flyttad till hofrätten^[17]. Norlin är aktor, emedan Wallquist befunnits oskicklig till mer än att börja. Amiralitetshuset på Riddarholmen är inredt till fängelserum. En kommission omtalas skola inrättas, emedan hofrätten ej har tid med denna vidlyftiga sak, som tros ligga mycket djupt och hafva tredje brodern till hufvudman^[18], men det ser ej så ut. I Malmö, Christianstad och Göteborg talas om uppresningar och att mycket folk torde blifva olyckliga. Gud styre allt till det bästa! Kårerna af arméns flotta och artilleriet hafva i går och förgår varit uppe hos hertig Carl, som presiderar i regeringen tillika med riksdrotsen, Oxenstierna, Taube och Armfelt. Björkman var i dag uppe och frågade hur kungen mådde, men när han gick hem, blef han följd af polisbetjänter, och mästaren kom dit och rannsakade i hans byrå och allestädes efter papper. Baron Kurck berättades vara på fri fot. Kejsaren i Wien berättades död af stickfluss, och därom hafva kommit bref till kansliet, utom det att tyska avisorna förmäla det, men därom vet konungen ej ännu något, säger man. Kanoner äro dragna till tullarna, emedan man väntar oro från landet. Vid middagstiden kungjordes med trumslag, att man skall hafva lykta om kvällarna. Vid bönen i måndags har prinsessan dånat i slottskapellet, ty där hålles bön hvar dag kl. 12 af öfverhofpredikanten Wallquist, utom då passions- eller söndagspredikan är.

Den 22 mars. I staden äro flera officerare af de regementen, som skulle komma in, men de veta ingenting. Hofrätten har hvarken i dag eller i går haft någon session. Underligt! Och Liljensparre undersöker ensam. En Dohna vid dragonerna har varit på Hufvudsta^[19] i lördags och är däröfver förhörd. All vakt är dragen hit ifrån Drottningholm och Ulriksdal, så att de göra femtusen man, hvilket synes nog för ett så litet bullersamt folk! En del sade, att Dalregementet skulle komma hit. I går eftermiddag insattes Björkman på Castenhof och rådman Ahlgren sades ha blifvit ditförd, äfvensom notarien Enhörning vid magistraten. Tredje brodern skall ock hafva hemligen vakt. Kronprinsen berättades må illa. I Uppsala har borgerskapet svurit ny trohetsed och skickat fullmäktige hit att uppvakta. Bror Skog är en ibland dem. På Riddarhusbron var i går afton kanoner uppställda med manskap. Men om dagen var allt borta. Vid alla gästgifvaregårdar närmast Stockholm är också dragon- eller ryttarevakt. En del säga att baron Kurck ej är fri. Björkman fick det värsta hålet på Castenhof, men bekom bättre utbyte i dag. Han har accepterat en sedel, utgifven till sammangaddningens behof. Ahlman och Lundeberg revidera i dag hans böcker. Någon af de brottslige lär ha bekänt på baron Thure Bielke, som intog förgift, så snart han fick veta det, och i slottskansliets närvaro bekände, att han gifvit planen till allt. Han dog, ehuru motgift ingafs. Konungen mår illa af svullnad och värk. Borgerskapets officerare voro i dag uppe hos hertig Carl, som grät inför dem. Prinsessan har också vakt. I Carlskrona är revolt och Tollen skjuten. I Christianstad har Gustafssköld och i Malmö säges Almfeldt ha gjort detsamma. Sveaborg har likaledes inneslutit sig.

Den 23 mars. Drottningen af Portugal skall vara galen. Unga Horn hade laddat pistolerna. De kastade draffel om hvem som skulle skjuta, och Anckarström fick tre gånger högsta ögonen mot Horn och Ribbing. Då polismästaren inte fått Anckarström att bekänna, har han låtit dess barn komma in till honom, då Anckarström blifvit rörd och uppgifvit sina medbrottslingar. Horn hade velat inför hofrätten påminna Ribbing om något, då den senare sagt honom vara en vekling, som åtager sig hvad man vill. I går skola två officerare inkommit fängslade från landsorten. General Horn vill ej fara hem i sitt hus, innan han får offentlig reparation. En bonde har i tullen blifvit tre gånger rannsakad, och ändtligen funno de ett bref hos honom, insydt i tröjan. Man vet ej dess innehåll. Han var väl förklädd, men misstänktes på utseendet. Konungen mår bättre, enligt anslagen. Mot aftonen togs general Pechlin och en Stålhammar; en Fock är också tagen. Palbitzky, som kom hit med sin dotter att sättas i pension, blef ock gripen. Björkman tros komma ut, men han begär rekonvention.

Den 24 mars. Man nämner fru Kniper, fru Brandel och madame Nyman såsom delaktiga. Baron Kurck är icke fri, men de ha ingenting fått på honom. En Örnsköld vid Lifregementet är ock gripen, som både hertig Carl och andra anse oskyldig, men Liljensparre är enväldig. Hofrätten kommer att fortsätta med rannsakningen, och ingen kommission blir af. Hertig Carl var i går nere på torget och talte med det uppställda borgerskapet, som hördes ropa: Ja! Men man vet ej hvarför. Otaligt många angifvelser inkomma nu både muntligen och skriftligen, sedan belöningen utsattes. Fabrikör Stenborg är angifven för det han önskat, att ’den rackaren skulle dö strax’, och för att han skulle ge sitt folk kalas, när det skett. Ahlgren skall ha sagt åt Enhörning, att det blir roligt på maskeraden och att han därföre skulle följa med dit. Bielke hade blifvit tillsagd af polisen att hålla sig hemma; dagen därpå var han sjuk och upptäckte ingenting, ehuru polismästaren lär ha gråtit och prästen Lehnberg kom dit. Bielke sade, om alla varit så ärliga som jag, så hade ingen blifvit invecklad häruti. Öfversten vid artilleriet Gyllengranat skall i dag vara tagen; man nämner ock nu baron Cederhielm och Nordell. Inga tortyrmedel skola ännu vara brukade, men man tror, att de blifvit uppförda bland de brottsliga. Franska nationalförsamlingen skall vara sprängd i luften, säger ryktet, men vi hoppas det vara osant. Konungen skall haft mycken plåga, och det tros skrida till inflammation och kallbrand. Anslagen lofva dock ännu godt. I morse pålystes om källargluggars igenmurande och portarnas igenstängande sedan det mörknat.

Den 25 mars. General Sinclair vid artilleriet med åtta officerare af den kåren sägas skola gripas. Palbitzky har sluppit ut och gifvit en varm skrift till regeringen. Örnsköld är ock lös. Ibland misstänkta fruar har man ock räknat fru Sundbeck, fru Hildebrand, fru Schön, men det är allt osanning. Kejsarinnan af Ryssland berättas vara sjuk och konungen i Preussen död, äfven konungen i Spanien. K. sekreteraren von Engeström och kanslirådet von Engeström äro befallda att hålla sig inne. Grefve Ribbing berättas vara galen. Men Horn har bekänt och bragtes därtill, sedan hustru och barn fördes till honom, hvilka han ej kunde omfamna för handklofvarna. Bekännelseskriften är väl skrifven. Ribbing lär ock bekänt. De förvaras bägge i mörka rum, med en lampa, och vakten talar inte, utom då fången begär något. Pistolerna hafva endast varit lika med dem smeden lagat, men icke varit de samma. Planen har varit att endast gripa favoriterna, sedan konungen var död, att tillsätta en regering för kronprinsen, att rödja hertig Carl ur brädet, att införa rådet och sammanflicka en regeringsform af 1720 och 1772 års regeringsformer och af franska konstitutionen, och att för öfrigt icke komma vid någons lif. Det glunkas om, att Ryssland vore med i detta spelet och att härvarande ryska ministern ej varit okunnig därom. Men osanningar sägas nu mest.

Den 26 mars. I dag har kungen icke velat låta öppna förbandet. Det sades att han i går varit för varm, tagit af sig några kläder, blifvit kall och förkylt sig, hvaraf spänningar åt bröstet uppkommit, som med åderlåtningar och spanska flugor lindrats. De förra dagarna skall konungen ha setat uppe och i förgår ätit sin kotlett med god aptit. I dag klockan tolf utfördes baron Bielkes lik på en släpa af rackaren, med politigubben i korsgevär, svept i hvitt linne (d. v. s. icke politigubben utan liket). Men en bataljon dragoner gingo efter och en före, väl munderade. Den förmörkelse, som varit hos Horn och Ribbing, har icke varat länge. Ribbing låter skägget växa och ser faslig ut. Hans mor säges vara rörd till sina sinnen.

Den 27 mars. Staël von Holstein, som sitter i riksgäldskontoret och varit mycket hos general Pechlin, är befalld att vara inne. Adam Stålhammar bor hos generalen och har för samma orsak fått sådan tillsägelse, men har dock gått upp i banken, där han är fullmäktig. Innan Ribbing bekände, har han druckit brorskål med polismästaren, som lofvat följa honom på schavotten. Lilliehorn skall i dag eller i går gjort sin bekännelse; man får nu se hvad däraf kommer att följa. Konungen mår i dag bättre än i går, men det torde ändå vara illa nog.

Den 28 mars. Det taltes om att eld blifvit inkastad i räntmästarehuset, i Koschells hus och i ett vid Trångsund, och däraf har man tagit sig anledning till dessa anstalter, som omtalte äro. Man väntade att få se major Winblad föras ut död, sedan han skjutit sig själf, men det förra skedde inte, ty det senare var osant. Med trumslag kungjordes om krutförsäljnings upphörande. Pechlin får polismästaren icke ännu rätt på. Horn och Ribbing berömma Liljensparre mycket, och det var hos honom, som Ribbing spottade Horn i synen, då Ribbing såg sig angifven af Horn.

Den 29 mars. I går skall Björkman varit till förhör i hofrätten, så att han snart torde slippa ut. Ahlgren sitter på Riddarholmen, kanslirådet von Engeström skall i går natt blifvit tagen och ditförd, såsom den där varit med om nattkonseljerna hos Pechlin. En Strussenfelt är ock bevakad för samma orsak, men han lär ha haft mera ärende till Pechlins mademoiselle^[20]. Adam Stålhammar har sluppit vakt och gifvit parole att ej resa bort. Han är ock så sjuk, att han snart lär dö, isynnerhet efter dessa händelser. Sekreteraren Halldin (publicola) har vakt hos sig, och hans papper äro genomsedda i dess frånvaro. Han är känd såsom den där haft mycken utländsk korrespondens. Man har ingenting funnit, ehuru han själf var frånvarande. Apotekaren Schultz på Ladugårdslands apotek^[21] skall vara bevakad för det han sålt arsenik åt baron Bielkes dräng, som ock är i förvar tagen. Bokhandlarne hafva i går varit uppe kanslikollegium och fått tillsägelse att ej förskrifva böcker om franska sakerna. I morse kl. 8 har Armfelt blifvit utnämnd till öfverståthållare af konungen, som kl. 50 minuter på 11 afsomnade. Då konungens testamente uppbröts, var hertig Carl utnämnd till riksföreståndare, tills kronprinsen blir myndig. Eftermiddagen kl. 4 kungjordes konungens död och Gustaf Adolf utropades till konung af rikshärolden Hauswolff, åtföljd af två andra härolder och tre korpralskap dragoner med pukslagare. Quod felix faustumque sit!»

Det är som man ser åtskilliga vilda rykten, som den värde myntproberaren antecknat, sig själf och eftervärlden till uppbyggelse, och titeln på hans meddelanden, »Skvaller i politiken», är nog rätt befogad. Skvallrets hufvudföremål var naturligtvis den sårade konungen och allt som stod i samband med mordanslaget, men med särskild uppmärksamhet har Hjelm tydligen följt de många häktningarna, hvilka emellertid voro vida talrikare, än han hade sig bekant eller måhända fann skäligt att anteckna. Enligt poliskammarens diarium^[22] arresterades nämligen den 17 mars och närmast följande dagar ett stort antal, eller nära fyrtio, personer, såsom misstänkta för att vara inblandade i komplotten, och då listan ej förut torde ha återgifvits i tryck, må den här anföras, i polisrapportens, för tiden och omständigheterna betecknande ordalydelse:

»Den 17 mars. Sedan den förskräckeliga händelsen i förliden natt uti redoutesalen på kongl. operahuset sig tilldragit, att en okänd masque, klädd i svart domino och en svart rund hatt på hufvudet, lossat ett pistolskott på konungens höga person, hvaraf rikets konung sårad blifvit, så blef efter inlupna misstankar emot afskedade capitainen Jacob Johan Anckarström, bemälte capitaine efterskickad och inhämtad.

Capitaine Anckarström hördes måhända på föreställning att han vore den som begått denna grofva våldsgärning, hvarefter och sedan denna undersökning blifvit i protokollet intagen, Anckarström affördes till kongl. hofrätten, där undersökningen i eftermiddag skall fortsättas.

Den 18 mars kl. 10 på aftonen hördes grefve Claës Horn, majoren grefve Ribbing, baronerna Kurck och Funck.

Den 19, 20 och 21 mars fortsattes på kongl. maj:ts befallning undersökningen, och hafva följande herrar blifvit arresterade och bevakade, dels på deras rum, dels i arresterna, som blifvit inrättade på Riddarholmen, nämligen: grefvarne C. F. Horn och Ribbing, baron Funck, öfverstelöjtnant Lilliehorn, generalen grefve Horn, rådman Ahlgren, auditör Örner, notarien Enhörning, baron Örnsköld, grosshandlaren Björkman, baron Wallenstierna, löjtnant Troil, öfverste Gyllengranat, löjtnant Schütz (? namnet nästan oläsligt), majorerna Hartmansdorff och Staël von Holstein, bankokommissarien Wennerstierna, fänrikarne Plomgren och Strussenfelt, k. sekreteraren von Engeström, baron Sjöblad, häradshöfding Nordell, baron Gyllenstierna, adjutanten Staël von Holstein, general Pechlin, kapten Stålhammar, kapten Bogeman, baronerna Ehrensvärd och Lybecker, k. sekreteraren Halldin, (ryttmästaren?) Fahle Bure, stallmästaren Bruse, fabrikör Högman, kanslirådet von Engeström, k. sekreteraren Anckarström och Baron Bielke.

Den 2 april arresterades k. sekreteraren Liljestråle.

Den 4 april inkom rapport att Örner hängt sig i arresten».

En af de häktade gick sålunda rättvisan i förväg, och flertalet af de öfriga frigåfvos antingen omedelbart eller efter några dagar, sedan de befunnits oskyldiga eller någon bevisning om brottslighet ej kunnat förebringas, medan de återstående, såsom framdeles skall visas, befunnos skyldiga och fingo strängare eller lindrigare straff. Rannsakningen tog tid, och intresset för densamma trädde i bakgrunden för den allt lifligare uppmärksamhet, som ej blott bland konungens närmaste och inom hofkretsarna utan äfven i hela Stockholm ägnades h. maj:ts tillstånd och de växlande utsikterna för hans tillfrisknande. Den honom tillfogade skadan torde visserligen ha varit ganska allvarlig, särskildt med hänsyn därtill att pistolens laddning jämte kulan utgjordes af småspik och skrot, som hade sönderslitit väfnaderna; men det lider knappast något tvifvel om, att konungen kunnat räddas till lifvet, om nutidens antiseptiska sårbehandling hade varit känd och kommit till användning.

I nyare tid har en framstående fackman^[23] framhållit detta och efter en redogörelse för sjukdomens förlopp m. m. kommit till följande slutsatser: »Om man i våra dagar hade fått sig uppdraget att sköta den sårade konungen, så hade man bort förfara så, att man efter en ytterst sorgfällig desinfektion af huden anlagt ett stort, fullt aseptiskt occisionsförband och lämnat såret fullständigt i ro för alla undersökningar. Då hade det varit den största utsikt för att sårförloppet blifvit fullkomligt aseptiskt. Hade detta oaktadt, i följd af patogena organismer, som införts i såret från laddningen, suppuration uppstått, så hade tiden varit inne att genom vidlyftig spaltning af sårkanalen och debrideringar af sidorna få varet uttömdt och laddningen utrensad. På så sätt, och under iakttagande för patienten af den allra största psykiska ro, vill det synas mig, att utgången möjligen blifvit en annan än den blef. Men till sist kunna vi dock lugna oss med det gamla ordspråket: ’Människan spår, men Gud rår.’»

Som det nu var, dog konungen af blodförgiftning, hvartill under de sista dagarna tillstötte en sekundär lungsäcksinflammation, som väl i betraktande af hans relativa ungdom och i allmänhet goda hälsa^[24] under normala förhållanden kunnat häfvas. Det lider intet tvifvel, att han erhöll den bästa vård i enlighet med läkekonstens på den tiden ståndpunkt, ty han sköttes af öfverdirektör Théel och lifmedikus E. Salomon, och konsulterande voro Olof af Acrel, Abraham Bäck, D. Rung, C. F. v. Schulzenheim, A. J. Hagström (sedan Hagströmer) och J. Hallman, d. v. s. det gustavianska tidehvarfvets skickligaste läkare i Stockholm. Äfven bergsrådet Dalberg, konungens gamla läkare, deltog den sista dagen i skötseln, men har ej undertecknat den af de öfriga efter dödsfallet afgifna rapporten. Att doktorernas bemödanden ej kröntes med framgång, torde, oafsedt den antiseptiska metodens frånvaro, ha berott därpå att det önskvärda lugnet vid sjukdomsbehandlingen i såväl lokalt och materiellt som psykiskt hänseende i hög grad saknades, beroende på den höge patientens egen naturell och de omgifvande förhållandena. De tretton dagarna mellan den 16 och 29 mars voro nämligen knappast mindre oroliga än eljest och anstalterna för den sjukes ostördhet skäligen bristfälliga. Visserligen upphörde i enlighet med läkarnas förordnande mottagandet af så talrika besökande, som omedelbart efter attentatet och under de två närmaste dagarna infunno sig för att betyga konungen sitt deltagande och sin tillgifvenhet och för hvilka han gaf ett slags cercle, under uttalande af sin glädje, att se många bland oppositionens medlemmar och forna vänner. Men äfven därefter gaf han, oafsedt de närmare vännerna, Armfelt, Taube, Oxenstierna m. fl., företräde åt åtskilliga personer och sysselsatte sig i enlighet med sitt lifliga och oroliga lynnes kraf med allehanda ärenden och angelägenheter, hvarjämte Schröderheim hade den maktpåliggande uppgiften att förströ honom med samtal och Lars Hjortsberg föreläste fransk lektyr o. s. v. Egendomligt nog hade konungen på sitt sjukläger ingen lust att höra talas om teaterangelägenheter, hvilka tillförene voro föremål för hans lifliga intresse, och han ville ej heller veta något om tilldragelserna i Frankrike.

Om de sålunda rätt egendomliga förhållanden, hvari konungen framlefde sina sista dagar, föreligga i memoarlitteraturen åtskilliga intressanta skildringar, liksom äfven om konungens sinnesstämning o. s. v. Sålunda har Schröderheim, som dagligen uppehöll sig i hans närhet, lämnat några meddelanden^[25], ur hvilka följande må anföras:

»Konungen förblef under hela sin sjukdom uti den öfre stora sängkammaren. Kölden i rummet var obeskriflig, ty spjället fick aldrig skjutas, så att vi, som voro inne, ofta och särdeles om nätterna, voro nödsakade under de ögonblick, han slumrade, att svepa in oss uti pälsar, hvilka voro inpraktiserade och lågo uti det öfra hörnet af rummet, bakom ett bord. Öfver golfvet voro utbredda mattor, omkring sängen var dragen den stora skärmen af hautelisse, som vanligen stod i samma rum, och framom skärmen på ett litet bord brann en papperslampa på ett oljefat, hvars svaga sken var det enda ljus, som tåltes och gaf åt detta stora rummet och de hvita figurerna på plattfonden ett lika så besynnerligt som dystert utseende. På en af kolonnerna, midt för sängen och midt för kungen, hängde dess nattklocka, men det oaktadt frågade konungen beständigt hvad klockan var. En kammarjunkare, en page, två à tre af kammarbetjäningen voro alltid inne. Uti audiensrummet församlades stundligen många af de höga ämbetsmän, särdeles af hofvet, som ägde entréerna; där var äfven uti det öfre hörnet en skärm, och bakom densamma ett bord, hvarvid doktorerna hade sina öfverläggningar. Om nätterna brann äfven där en lampa; omkring väggarna lågo dels på stolar, dels på golfvet insvepta i sina kapprockar alla, som hade vakt om nätterna, men ej behöfde vara stundligen inne i sängkammaren; utseendet af allt sammans var bedröfligt och imponerande.

Hvarje morgon ifrån 8 och 9 kommo och gingo folk af alla stånd, ända till kl. 11, då alla gingo i bönen uti slottskapellet, som där dagligen förrättades. Eftermiddagen åter ifrån klockan 4 samlades där till kl. 7 deras k. högheter prinsessorna, rikets råd och herrar, främmande ministrar, de förnämsta ämbetsmän af alla stater och fruntimmer. De vakthafvande adjutanterna och officerarne passerade där nätterna.

Hvarje morgon och eftermiddag besöktes konungen af deras k. högheter hertigarne och äfven oftare af h. k. h. hertigen af Södermanland. Konungen mottog äfven h. k. h. kronprinsen dagligen, utom det sista dygnet. Kl. 9 f. m. och 5 e. m. samlades läkarna, då i samtligas närvaro förbindningarna ömsades och blessyren undersöktes. De första dygnen hade konungen ofta långa stunder någon ro och hvila, både att ligga stilla i sängen och att sitta i stolen; men de senare måste han nästan stundligen jämka och förändra ställning, utom när sömn inställde sig. Tvenne kammartjänare höllo hvar i sitt hörn i ett örngått bakom ryggen, som ständigt flyttades, höjdes eller sänktes, både i sängen och stolen. Kammarjunkaren understödde alltid armen på den blesserade sidan; ofta var konungen soulagerad af att hålla den i bägge händerna, som satt och talte med honom, stundom måste äfven någon af kammarbetjäningen sätta sig på golfvet, för att hålla emot fötterna, särdeles den vänstra.

Under de senare dagarna gaf blessyren vid den allra minsta rörelse och följaktligen nästan beständigt en besvärande stank ifrån sig. Denna svåra lukt förorsakade konungen ofta mattighet och då, såväl som dessemellan, stänktes sängkläder och alla närvarande med Eau de Cologne, hvaraf konungen fann förfriskning. Vid ömsningen mellan sängen och stolen kunde konungen likväl alltid stödja på benen. Sällan klagade han öfver sina plågor, men oupphörligen frågade han hvad klockan var och hvilka voro därute.»

Det hade ju ej varit underligt, om konungen under så obehagliga och tröttande förhållanden som de nu skildrade hade varit nedstämd, otålig och kinkig; men han dolde i allmänhet den nedslagenhet, han utan tvifvel kände, och var glad och vänlig mot sin omgifning. Att han, såsom A. L. Hamilton skrifver, skulle med sin vanliga skicklighet i förställningskonsten ha dolt smärtorna och sin ängslan äfven för läkarne, kan väl vara möjligt; men att han under lidandet skulle ha umgåtts med planer att taga en blodig hämnd på adeln, torde få skrifvas på antecknarens blinda hat. Historien, som är upplysande för partilidelsernas utsväfningar, till och med då motståndaren var nära döden, berättas af Hamilton sålunda: »Under detta lidande, dessa smärtor lär denne prins ej glömt sin hämnd utan fattat det afgrundens förslag, han tänkte utföra. Han lät förfärdiga åt sig en syperb nattrock af silfvermoaré. Klädd i den ämnade han från altanen åt den sidan af slottet, som kallas Logården, harangera pöbeln, anklaga adeln för sin olycka, kasta ut bland folkhopen sin blodiga skjorta och öfverlämna hämnden åt denna till raseri uppeggade menighet. Följderna äro lätt insedda. Adelns plundring och massaker hade börjat i Stockholm och sedan gått öfver hela riket. En sådan ohygglig plan kunde, då den ej gick i verkställighet, anses som blott en gissning, därest ej flera personer vid hofvet påstått sig till den grad därom vara underrättade, att de visste med säkerhet det hans öfverstekammarjunkare baron Taube förgäfves gjort knäfall för honom för att afböja denna hämnd samt att andra betydligare adelsmän i landsorten, som voro honom tillgifna och blefvo efterskickade, trodde själfva, att det endast skett i tanke att frälsa dem från den allmänna förödelsen.»

Lyckligtvis förtager Hamilton verkan af denna hårresande historia, som för öfrigt vederlägges af det faktum att konungen från sitt sjukläger anbefallde skonsamhet och mild behandling af sina mördare, då han i fortsättningen berättar hur försynen förekom konungens onda föresats. »Adelns skyddsängel», i lifmedikus Salomons skepnad, gaf nämligen tidigt på morgonen den 29 mars monarken en kopp stark buljong, med den påföljd att upphostningarna afstannade och att konungen efter några timmar afled eller, för att använda skildrarens ordalag, »uppgaf en anda, som oroat hans familj, hans rike och hela norden, samt lämnade efter sig ett vidt frejdadt rykte, men hos alla vältänkta och upplysta ett förhatligt minne».

Härom äro åsikterna som bekant åtskilligt delade, och konungens frånfälle omfattades på många håll med stor sorg, liksom hans minne hos eftervärlden, som säkerligen kan bedöma hans personlighet och verksamhet icke blott mera lidelsefritt utan äfven mera opartiskt, än hans samtid gjorde, i många fall erkänner det berättigade i hans »vidt frejdade rykte».

För öfrigt är det märkligt, att många medlemmar af samma adel, som varit konungens ifrigaste och bittraste motståndare, omedelbart efter hans bortgång skyndade sig att besvärja förenings- och säkerhetsakten samt aflägga trohetsed åt den unge konungen och åt hertigen-regenten, bland hvars första regeringshandlingar domarna öfver de i sammansvärjningen mot brodern invecklade voro föremål för det största intresset.

Rättegången hade erbjudit många öfverraskande och spännande episoder. Att en revolutionsplan varit å bane, för att med eller utan Gustafs undanröjande åstadkomma en förändring i regeringssättet, kan man icke betvifla, äfven om Hjelms uppgift, att utkastet till den nya regeringsformen skulle ha anträffats i Pechlins flaskfoder, tydligen blott tillhörde tidens politiska skvaller. Den gamle generalen var alltför slug och försiktig för att förvara en sådan handling på ett sådant gömställe, liksom öfverhufvud att lämna några som helst skriftliga meddelanden eller vittnesbörd om sina planer och stämplingar. Genom de medanklagades bekännelser framkom emellertid, att han jämte kanslirådet von Engeström och den genom sin frivilliga död från åtminstone jordiskt ansvar numera befriade baron Bielke varit de egentliga upphofsmännen till revolutionsplanen, om hvilken äfven riksrådet grefve Fr. von Rosen och generalen baron Duvall torde varit medvetna, fastän de ej kunde åtalas och än mindre fällas. Pechlin var tillika utan allt tvifvel medveten om afsikten att undanröja konungen, men hade så väl förstått sopa igen spåren af sin verksamhet i detta hänseende, att ansvaret och straffet föllo på de yngre medhjälpare, han förstått intressera för saken, nämligen Ribbing, Horn, Lilliehorn, Hartmansdorff och Ehrensvärd samt antagligen äfven Anckarström, med hvilken han bevisligen plägat umgänge men som direkt drefs till mordet af Ribbing och Horn. Den med förloppet väl förtrogne J. A. Ehrenström skrifver sålunda^[26] härom följande: »Det försäkrades af väl underrättade personer, att då han (Pechlin) blifvit underrättad om, att Anckarström åtagit sig att skjuta konungen, hade han sagt till någon: ’Det kan vara godt och väl att han förbinder sig att lossa skottet; men han är en obetydlig man i samhället; det är absolut nödvändigt, att han får medhjälpare med stora namn och viktiga släktskapsförbindelser. Tvenne sådana med heta hufvuden, grefvarne Horn och Ribbing, springa ofta hos mig. Det vore härligt om man fick dem öfvertalade att taga del i Anckarströms patriotiska förehafvande. Det skulle då icke mera synas som ett enkelt mord, hvilket alltid är ohyggligt, utan få färg af ett ädelt uppoffrande till rikets frälsning.’» — Öfvertalningen torde generalen med stor framgång hafva själf skött om, vid de talrika sammanträden, som bevisligen ägde rum i hans hus, ofta voro förbundna med underlättande medel i mat och dryck och fingo sin afslutning vid den middag, han gaf samma dag, som mordet ägde rum och till hvilken flera af de sammansvurna voro inbjudna.

För att emellertid göra en lång historia, hvilken för öfrigt ofta berättats och följaktligen torde vara vida bekant, kort, må här blott nämnas, att resultatet af det hela, d. v. s. rannsakning, vittnesmål, angifvelser och intriger, blef den, att Anckarström den 16 april efter högsta domstolens stadfästelse af Svea hofrätt dömdes, att »jämte förlust af gods och ära mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl förut till straffets skärpande tre dagar å rad på särskilda stadens torg stått två timmar i halsjärn på schavott och därpå af bödelsknekten med fem par spö blifvit hudstruken», och att den 10 maj samma hofrätt dömde Horn och Ribbing att »halshuggas och steglas», Lilliehorn och Ehrensvärd att »mista lif och ära samt gods och varda halshuggna», kanslirådet von Engeström att »mista adlig så väl som riddarevärdighet och ämbete samt för sin öfriga lifstid att hållas i fängelse på någon fästning», majoren von Hartmansdorff att »mista ämbete och ett år hållas i fängelse på fästning», k. sekreteraren von Engeström att »mista ämbetet», kopisten Liljestråle att »hållas i två månaders häkte», samt generalmajoren Pechlin, »hvars sak till framtiden utställdes, att tills vidare hållas på Carlstens fästning, för att af prästerskapet flitigt till bekännelse hållas».

Af alla dessa domar gick blott Anckarströms oförändrad i fullbordan; de öfrigas mildrades eller fingo andra former, och skola några underrättelser härom lämnas i samband med skildringen af de märkligaste bland de dömdes senare öden.

---

1. O. Fyhrvall, Bidrag till Gefle stads historia och beskrifning. Gefle 1901.
2. Skrifter till Gustaf III:s historia. Ny uppl., Sthlm 1892.
3. A. F. Skjöldebrand, Memoarer, D. 1. Sthlm 1903.
4. Se förf:s bok Spåkvinnor och trollkarlar. Sthlm 1913.
5. Anekdoter; sid. 123.
6. Tegnér, a. a.; d. 1, sid. 387 o. f.
7. Syftar på det mycket uppseendeväckande åtalet mot grefve A. F. Munck för utgifvandet af de s. k. falska Fahnehielmarne, ett mål, som efter konungens död slöt med att M. blef förlustig sina ämbeten och gick i landsflykt.
8. Danske ministern, till hvilken Armfelt var bjuden på supé.
9. Anledningen härtill var konungens bestämmelse att till officerare vid regementet, som upprättades vid krigets slut, skulle befordras förtjänte ofrälse män. Härigenom skulle bildas en motvikt mot det utprägladt adliga Gula eller Första gardet.
10. Efter hertiginnan Charlottes säkerligen på goda källor grundade meddelanden.
11. Anteckningar af en gammal gustavian. Sthlm 1836; sid. 53 o. f.
12. Efter manuskripten i k. biblioteket tryckta i Bibliotekarien C. G. Gjörwells familjebref, utgifna af O. Levertin. Stockholm 1900.
13. Assessorns yngre dotter, g. m. krigskommissarien C. G. Almquist och moder till skalden C. J. L. Almquist.
14. Gjörwells son arkitekten C. C. Gjörwell.
15. Förvarade i K. Bibliotekets handskriftsafdelning under titeln Squaller i Politiquen, m. m. Dagelige Anteckningar.
16. Öfverste S. C. Wallén, som var mycket populär och omtyckt, hvadan Hjelms uppgift torde vara oriktig.
17. Den var förut inrymd i Indebetouska huset vid Slottsbacken, som för några år sedan refs och ersattes med det s. k. Hofmarskalkshuset.
18. Här syftar väl Hjelm på hertig Fredrik Adolf, som emellertid stod alldeles utanför komplotten, om hvilken det däremot finnas grundade anledningar till att hertig Carl hade någon kännedom.
19. Herresätet i Solna socken, som beboddes af Horn.
20. Förmodligen mamsell Regina Pettersson, som enligt 1790 års mantalslängd var generalens hushållerska.
21. Hvita Björn, då inrymdt i huset nr 14 vid Nybrogatan.
22. I Stockholms stads arkiv.
23. Dr A. Bergstrand i tidskriften Eira; årg. 1892.
24. Hjelm skrifver i sina ofvan anförda anteckningar, att Gustaf skall ha haft ett ovanligt stort hjärta samt vänstra lungan fastvuxen och full med knölar och svullnader, men vid obduktionen fanns intet af allt detta. Däremot konstaterades att ett refben var skadadt, liksom ena njuren, och att skottet ej gått genom bukhinnan utan ned åt bäckenet, där man fann två kulor, hagel och spikar.
25. Gustaf III:s sista sjukdom och död. — I hans här ofvan citerade Skrifter; sid. 167 o. f.
26. Historiska anteckningar. D. 1; sid. 392.