Konung och adel/Kapitel 4

←  Kring den 16 mars 1792

Konung och adel av Carl Forsstrand Redskapet

De fyra landsflyktiga  →

IV.
Redskapet.

Lindö, den nära sjön Fysingen, i Vallentuna socken, vackert belägna herrgården ägdes och beboddes under 1760—90-talen af öfverstelöjtnanten Jacob Johan Anckarström, högt aktad och ansedd som framstående militär och driftig jordbrukare och därtill känd som lifligt intresserad för vittra och vetenskapliga idrotter. Född år 1729, hade han vid femton års ålder antagits till handtlangare vid Artilleriet, men redan följande år gått i fransk krigstjänst, där han blef löjtnant vid regementet Royal-Suédois och bland annat utmärkte sig vid belägringen af Namur 1748. Efter hemkomsten ingick han vid Nylands infanteriregemente, blef kapten, deltog i pommerska kriget, befordrades 1766 till major och erhöll slutligen följande år öfverstelöjtnants afsked. Gift 1760 med Hedvig Ulrica Drufva, dotter af landshöfdingen, baron Petter Drufva och Brita Christina von Berchner, af den förmögna sörmlandssläkten, hade han slagit sig till ro på Lindö, där han delade sin arbetslust mellan landthushållning och litterära sysselsättningar — han startade sålunda tillsammans med Gjörwell en »Encyclopedie eller Fransyskt och svenskt real- och nominallexicon» — samt kemiska försök och undersökningar. Med de sistnämnda följde enligt tidens sed äfven alkemistiska funderingar men utan att, så vidt man vet, afkasta något guld. Detta torde också för den värde öfverstelöjtnanten ha varit på det hela taget likgiltigt, ty han hade genom sitt gifte blifvit en förmögen man, som utom Lindö ägde flera andra gårdar i trakten, förde ett gästfritt hus och kunde ge sina barn en god uppfostran.

Allt var sålunda väl beställdt på Lindö gård, och ingen kunde väl vid ifrågavarande tid ana, att det Anckarströmska namnet ett par, tre decennier senare skulle omgifvas af så sorglig ryktbarhet, som blef fallet genom öfverstelöjtnantens äldste och hans dopnamn bärande son, den olycklige kungamördarens förvållande. Intet fanns ju vare sig i föräldrahemmet eller i släktarf och påbrå, som därtill kunde gifva uppslag eller anledning. Anckarströmska släkten hade visserligen både på fädernet och mödernet skottsk och vallonhärstamning, men det var så länge sedan, att flera ätteled hunnit uppblanda och utspäda det främmande heta blodet; men en orsak till att Jacob Johan Anckarström d. y. blef en de obehärskade lidelsernas man och förvärfvade sin ryktbarhet, fanns möjligen däri, att han som elfvaårig förlorade sin moder och femton år gammal eller år 1777 sin fader och att han följaktligen i den farliga ynglingaåldern stod utan uppsikt och ledning. Kom så därtill, att han började sin bana uti världsvimlet bland Gustaf III:s pager, d. v. s. i en kår, som nog emellanåt blifvit med orätt förtalad, men i alla händelser knappt kunde göra anspråk såsom någon skola för moral och goda seder, så är det rätt förklarligt, om han under sin vidare utveckling ej skulle visa sig vara något mönster. Detta är nämligen intrycket af hans korta lefnadssaga, som dock knappast hade blifvit känd eller mera uppmärksammad, om ej de tragiska slutkapitlen eller de om kungamordet och hans straff därför hade kommit. Genom dem blef han en historisk person, som varit föremål för många skildringar, berättelser och karaktärsanalyser. Folkböcker och skillingstryck ha sysslat med hans person och gärning, kanske lika mycket som med stortjufven Lasse-Maja och herrarne Hiärt och Tektor m. fl., tecknarnas stift och gravörernas sticklar ha i talrika bilder förevigat hans utseende, särskildt under förnedringens dagar, och i nyaste tid har en af våra mest berömda författarinnor^[1] om honom som hufvudperson skrifvit en stor och underhållande bok, hvari verklighet och romantik blandats med hvarandra, i det vackra och lofliga syftet att skänka den så länge afskydde mannen åtminstone några sympatiska drag, men tyvärr utan att man i allmänhet kan bilda sig en föreställning om hvad som är dikt eller icke.

Emellertid är det öfverflödigt att ånyo syssla med Anckarströms biografi, men däremot af intresse att framlägga några nya eller mindre beaktade bidrag till kännedomen om hans person och lefverne under det sista, stormiga och kritiska decenniet af hans lif.

Efter att år 1783 ha med kaptens namn, heder och värdighet erhållit afsked från Gula gardet, där han 1777 och samtidigt med pageanställningen antagits till volontär och följande år blifvit fänrik utan lön vid öfverstelöjtnant Ehrenkrooks kompani^[2], bosatte han sig först på Mellösa ryttmästarboställe och sedan på det ej långt ifrån Lindö och vid Fysingen belägna Thorsåker, hvilka egendomar han arrenderade. Med ägaren af Thorsåker, ryttmästaren Olof Rudbeck, som några år förut genom köp och byte förvärfvat det stora godset af sin svärmoder, friherrinnan Anna Christina Lybecker, f. Åkerhielm af Margretelund, kom Anckarström angående arrendet i en långvarig och vidlyftig process, hvari för första gången, åtminstone mer offentligt, framkommo vittnesbörd om hans egennytta, bråkiga lynne och benägenhet att ställa till trassel. Processen med Rudbeck gällde hufvudsakligen arrendeafgiften, som Anckarström sölade med eller alldeles ville uraktlåta att betala, såsom framgår af rättegångshandlingarna vid Vallentuna häradsrätt och kanske än mer af efterföljande tvenne bref från Rudbeck till arrendatorn^[3]:

Den 7 december 1787.

 Välborne Herr Capitaine!
 Min Högtärade Herr Broder!

Jämte tillönskan af en frögdefull hälg för Dig och de Dina får jag på det högsta anhålla hos min Broder om de återstående 987 rdr, emedan Seltong^[4] ej will längre vänta. Är det sanning i att min Broder har handlat sig en gård? Förblifver min Herr Broders

Ödmjuke tienare
O. P. R. Rudbeck.

 Min Herr Broder!

Ehuru jag förut vet, att du aldrig svarar på mina bref, så will jag anhålla hos dig, att du munteligen säger till Haglund, hvad dag denna månad jag får lyfta 1⁄2 arrendet för Thorsaker. Som min Herr Broder försummat förklaringen hos Executor, så tag ej illa upp att du nu får ett iteratum. Min vördnads anmälan till Nådiga Cousine.

 Förblifver jag med estime

Min Herr Broders
Ödmjuke tienare
O. P. R. Rudbeck.
Gustafs-Berg d. 17 feb. 1788.

Det gick slutligen så långt, att Anckarström genom häradsrättens utslag den 31 mars 1788 blef dömd att betala de niohundraåttiosju riksdalerna och att utmätning förestod, då saken ändtligen uppgjordes i godo. Men ett par år senare eller 1790 måtte han ha tröttnat på landtlifvet, ty då afstod han arrenderätten, som han i februari 1787 fått förnyad på lifstid, och flyttade till Stockholm.

Samtidigt med sitt afskedstagande och bosättning på landet hade Anckarström ingått äktenskap med Gustafviana Elisabeth Löwen, hvars föräldrar och släktskap med Gjörwell förut omtalats.^[5] Af de få meddelanden, som finnas om henne, framgår, att hon måtte ha varit ett ganska styfsint fruntimmer, och man skulle däraf och med hänsyn till mannens af så godt som alla minnestecknare vitsordade hårda och häftiga lynne kunna tro eller förmoda, att äktenskapet var mindre lyckligt. Så var måhända också förhållandet, men den disharmoni, som tilläfventyrs fanns, var i alla händelser icke beständig, i det att makarna erhöllo ej mindre än sju barn, nämligen fem söner och två döttrar, under de knappa nio år förbundet varade, och att vittnesbörd finnas om att Anckarström var varmt fästad både vid dem och deras moder.

Efter återflyttningen från Thorsåker till hufvudstaden bodde familjen i huset nr 9 och 10 i kv. Bryggaren, som nu motsvaras af nr 28 vid Gamla Kungsholmsbrogatan och då ägdes af kofferdiskepparen Petter Fernström. Hyresgästerna utgjordes af en ganska blandad societet, nämligen mademoiselle Catharina Ley, fröken Ulrika Linnerhielm, den för sin framstående talang såsom skådespelerska men äfven för sitt lättfärdiga lefverne kända premiäraktrisen Lisa Åberg^[6], gravören Grandell, afskedade styckjunkaren J. G. Savarij, kopparslagaren O. Lodin, porslinsformaren Peter Lemming, afskedade rustmästaren A. Lind, kammardrängen B. Wennberg, skomakaregesällen E. Godtlund, salpeterisjuderidirektören J. Berggren och utfattiga kakelugnsmakaränkan Stadlings dotter Susanna — sålunda hufvudsakligen småfolk eller personer i anspråkslösa förhållanden, bland hvilka den Anckarströmska familjen och fröken Linnerhielm bildade det aristokratiska elementet. Nyssnämnda fröken är af särskildt intresse, ty hon var syster till grefve Claës Fredriksson Horns hustru, och det var antagligen genom henne Anckarström blef bekant med sin blifvande medbrottsling i kungamordet. Det är äfven möjligt, att han hade träffat Horn, liksom kanske också Ribbing, hos mamsell Åberg, som hade många bekanta bland Stockholms eleganta kavaljerer och hvars rymliga hjärta nog räckte till äfven för de två grefliga, just ej som några dygdemönster kända kungamördarne.

Enligt en uppgift i J. G. Carléns upplaga af Bellmans skrifter skall också Bellman ha bott i huset vid Gamla Kungsholmsbrogatan och samtidigt med Anckarström. »Detta hus, där Bellman afled», skrifver nämligen Carlén, »finnes ännu (1861) kvar, men betydligt förändradt. Han hade sin bostad inne på gården, 2 trappor upp, och under honom bodde Anckarström. I en ännu för några år sedan befintlig trädgårdstäppa plägade Anckarström och Bellman träffas för att samspråka och röka sina morgonpipor, och därmed höllo de ut i den hjärtligaste förtrolighet, så länge de bodde under samma tak.» Uppgiften, som är föga sannolik redan på grund af de högst olika känslor för Gustaf III, som besjälade de två märkvärdiga männen, nämligen den enes fanatiska hat och den andres entusiastiska beundran, och hvilka säkerligen ej skulle medgifvit något umgänge och än mindre något vänskapsband dem emellan, är helt visst oriktig. Den bestyrkes nämligen ej af mantals- och taxeringslängdernas för de första åren af 1790-talet uppgifter, liksom ej heller af Bellmansforskningens upplysningar om skaldens materiella tillvaro. Då Bellman i juni år 1794, efter att på våren samma år ha varit bysatt för skuld, hos rådsturätten anhöll om att bli förklarad omyndig, bodde han nämligen i kapten Lindblads hus i Mäster Samuels gränd, och skulle han verkligen ha bott i huset vid Gamla Kungsholmsbrogatan, måste det således ha varit senare, eller efter höstflyttningen 1794 och under de få närmast följande månaderna till hans frånfälle i februari 1795, men alls icke under något af de år Anckarström i samma hus hade sin bostad. Carlén stöder sin uppgift på ett inbjudningskort till skaldens begrafning, hvartill samlingen skulle ske »i sorgehuset, Bourdillons vid Gamla Kungsholmsbrogatan», och det är ju en mycket bestämd och beaktansvärd uppgift, som bestyrker det ofvannämnda antagandet om flyttningen, allrahelst Bourdillons hus var identiskt med den förut omtalade skepparen Fernströms^[7], men ej bevisar något om Bellmans och Anckarströms bekantskap och umgänge. Historien därom hör helt visst till diktens område.

På tal om Anckarströms bostad i Stockholm må ytterligare nämnas, att underrättelsen om hans andel i kungamordet måtte i huset ha verkat som en riktig sprängbomb, som skingrade hyresgästerna åt vidt skilda håll. Med undantag af gravören Grandell befinnas de nämligen samtliga redan i augusti 1792, då mantalsuppgifterna för året aflämnades, ha flyktat från huset, hvari de väl ej ville bo kvar med anledning af den obehagliga uppmärksamhet, som kommit detsamma till del.

Ungefär samtidigt med flyttningen från Thorsåker kom Anckarström i sin antagligen första beröring med Stockholmspolisen, af en visserligen ganska obetydlig men hans nonchalanta rättsbegrepp belysande anledning. Enligt poliskammarens diarium anlände nämligen den 7 april 1790 en skrifvelse från landshöfdingen i Stockholms län S. af Ugglas med anhållan, att Anckarström skulle tillhållas att återlämna tre stycken karbiner, som tillhörde rusthållet på Thorsåker och som han olofligen hade tillägnat sig. Hörd häröfver, förnekade han emellertid angifvelsen och förklarade, att han lämnat karbinerna till efterträdaren i arrendet ryttmästaren Tersmeden, och därmed tycks saken ha blifvit ordnad. Några månader senare inträffade händelser, som skulle medföra en allvarligare och obehagligare sammandrabbning med rättvisans handhafvare och enligt Anckarströms egna och många andras uppgifter blifva den omedelbara anledningen till den stora krisen i hans lif.

I augusti företog nämligen Anckarström i sällskap med dåvarande auditören Barthold Runeberg en färd till Gottland, som invecklade honom i en långvarig rättegång, hvarunder han förmenade sig ha blifvit föremål för konungens ovilja och därmed följande hård och orättvis behandling. Den afvoghet, han såsom tillhörande oppositionen på riddarhuset och särskildt med anledning af förenings- och säkerhetsakten förut hyste mot konungen, öfvergick härigenom till bittert hat och kom Anckarström att rufva på och förbereda den hämnd, som resulterade i mordet på monarken. Historien om allt detta har emellertid i våra dagar genom en framstående forskares utredning^[8] fått en belysning, som ställer rättegången och därmed förbundna förhållanden i en väsentligt olika dager, än den genom Anckarströms bekännelse efter mordet och många bland memoarförfattarnes och andra skildrares berättelser nästan häfdvunna. Ur denna intressanta utredning må därför följande hufvudfakta anföras.

Efter några inledande meddelanden om hur Anckarström och Runeberg begåfvo sig till Gottland, dit de skulle haft sällskap af den sedermera i mordanslaget mot konungen inblandade häradshöfding Anders Nordell, som emellertid blef hindrad att medfölja, erinrar författaren om, hur de samtida memoarförfattarne och särskildt A. L. Hamilton, i enlighet med Anckarströms egen anvisning, framhållit resan, hvars uppgifna ändamål att för eventuella köp bese landtegendomar blott var en förevändning, såsom en antaglig förklaringsgrund till Anckarströms hat mot konungen.

»Inom den historiska litteraturen har emellertid», yttrar förf. vidare, »en viss försiktighet gjort sig gällande i denna punkt; man har nöjt sig med referat af Anckarströms egen berättelse. En för några år sedan utkommen romantiserad skildring^[9] af Anckarströms lif har däremot lagt en väsentlig vikt på Gottlandsäfventyret och, tydligen efter Hamiltons anvisning, framställt processen såsom en synnerligen hård och rättsvidrig förföljelse, som kastar en mörk skugga på konung Gustaf personligen. Ehuru detta arbete har rent skönlitterär karaktär, hvilar detsamma dock tydligen på en ganska ingående kännedom om dithörande litteratur och på forskningar i dittills obegagnade källor, hvarför det torde kunna i sin mån influera på den allmänna uppfattningen af konung Gustaf III. Författaren af denna lilla uppsats har icke minst på grund häraf funnit det vara af intresse att närmare belysa denna dunkla episod i Anckarströms lif.»

Härefter följer en på Svea hofrätts protokoll m. fl. handlingar grundad redogörelse för rättegångens orsak, förlopp m. m. Den 9 augusti anlände Anckarström och Runeberg till Kyllej hamn på Gottlands östra kust. Redan ombord på skeppet hade de under samtal med skepparen yttrat sig mycket fritt om det pågående kriget samt klandrat konungen och hans politik och därigenom ådragit sig sina medpassagerares uppmärksamhet och ogillande. Väl i land, togo de resande in hos skepparen Olof Unerus, och sedan fru Anckarström, som också var ned, gått till hvila, tillbragte herrarne aftonen hos värden i sällskap med hans fosterföräldrar, kalkbruksägaren Mathias Schilder och dennes hustru, samt uttalade sig under samtalets gång i förklenande ordalag om konungen och mycket pessimistiskt om krigets utgång och utsikterna för framtiden. Det var ej underligt, om deras tal väckte oro och förstämning, särskildt med hänsyn till Gottlands hemsökelse af ryska flottor, och sedan främlingarne följande dag afrest och strandridareinspektoren Edvard Robsahm anländt till Kyllej, lämnade Unerus och Schilder honom en utförlig redogörelse för hvad som passerat. Robsahm, som fick den uppfattningen, att Anckarström var en spion och Runeberg såsom hemma på Gottland hans vägvisare, skyndade att till konungens befallningshafvande inberätta hvad han erfarit, och innehöll angifvelsen bland annat, att Runebergs och Anckarströms tal gått ut på att med skymfliga och smädliga utlåtelser tadla såväl konungen som hela svenska armén, i det de sagt, att 1790 års batalj mot ryska skärgårdsflottan var af intet värde; att tacksägelsedagen för segern var allenast att inbilla den enfaldiga hopen; att Anckarström sagt till Unerus, att om han ville skicka sin hund till Finland, så kunde också denna blifva fänrik; att kriget ej skulle sluta på ännu två eller tre år; att konungen ej gjort rätt i, att förklara kriget, innan ständerna blifvit sammankallade; att armén således ej varit skyldig att gå längre än till gränsen; att Gottland ej borde lämna något bistånd med båtsmän, o. s. v.

Konungens befallningshafvande fann naturligtvis saken betänklig och öfverlämnade Robsahms anmälan till Visby rådhusrätt, hvarjämte vederbörande landsfiskal ålades att insända berättelse till justitiekanslersämbetet. Runeberg och Anckarström blefvo stämda att svara på angivelsen, men den senare kunde ej anträffas och den förre bestred dess riktighet, hvarpå Robsahm hördes och rätten beslöt att remittera målet till justitierevisionen med förfrågan, om det skulle upptagas eller ej. De anklagade fingo tillstånd att lämna Gottland och återvända till Stockholm, men sedan skrifvelse från justitiekanslern af den 21 september anländt med förordnande, att målet skulle lagligen beifras, beslöt rådsturätten den 16 oktober, att Anckarström och Runeberg inom fyra veckor efter erhållen kallelse skulle åter inställa sig i Visby för att undergå rannsakning.

»I justitiekanslerns beslut ligger intet anmärkningsvärdt», skrifver professor Stavenow, »och det finnes ingen anledning att däri se någon förföljelse. Tidsomständigheterna gjorde det i högre grad än vanligt till en plikt att med omsorg följa dylika företeelser som de båda kända oppositionsmännens uppträdande på Gottland. När de anlände dit, var freden ännu oviss. Det pågående kriget med Ryssland hade under den gångna sommaren företett större växlingar och faror än under de föregående åren. Några veckor förut hade rikets hela flottmakt med landstigningstrupper och konungen ombord varit instängd i Viborgska viken och endast räddats ur en förtviflad belägenhet med förlust af en stor del af örlogsflottan, den glänsande segern vid Svensksund öfver ryska skärgårdsflottan hade väl något så när återställt jämvikten och framför allt höjt de svenska vapnens prestige, men på öppna sjön var ryska flottan efter Viborgska gatloppet afgjordt öfverlägsen, och Gottland, som saknade skärgård, var framför andra orter särskildt utsatt för ryska landstigningsplaner. Inom riket hade Anjalamyteriet, det danska infallet och riksdagen 1789 med dess våldsamma strider och omhvälfningar ytterligare upprört sinnena, och söndringarna mellan samhällsklasserna och de politiska partierna var större än någonsin. Ett uppträdande sådant som det, hvarför Anckarström och Runeberg beskylldes, måste under sådana förhållanden te sig såsom ett ganska misstänkt försök att uppvigla en aflägsen och för fienden särskildt utsatt landsända, såsom ett hotande symtom af inre nationell upplösning och politisk förvillelse, tangerande högförräderiets gränser. Det var helt enkelt en plikt för regeringen att låta närmare undersöka beskaffenheten af den grava anklagelsen. Det kunde ju för öfrigt vara en akt af rättvisa emot de anklagade att så göra, i fall anklagelsen var ogrundad.»

Kallelsen till Visby så sent på året var naturligtvis mycket ovälkommen för de anklagade, som också genom företeende af läkarebetyg och föregifvande af allehanda hinder förhalade afresan hela vintern och långt in på våren. När de ej heller då tycktes godvilligt ämna begifva sig af, togos de genom öfverståthållareämbetets försorg i förvar och skickades under bevakning till Gottland, dit de anlände den 22 april 1791. Redan dagen därpå återupptogs rannsakningen, som sedan med hörande af flera vittnen pågick till den 23 maj, då rätten beslöt, att handlingarna jämte parternas slutpåståenden skulle insändas till hofrätten, för pröfning, och förbjödos de anklagade att lämna Gottland till dess hofrätten annorlunda förordnat.

Hofrättens beslut blef att de båda anklagade skulle genom landshöfdingeämbetets försorg under bevakning förpassas till Stockholm, dit de ankommo den 26 augusti och efter meddeladt portförbud försattes på fri fot. Målets vidare handläggning försenades på grund af mellankommande omständigheter, och först den 18 oktober öfverlämnades handlingarna till advokatfiskalen för afgifvande af utlåtande, hvarpå Anckarström den 2 november af hofrätten erhöll tillstånd att för enskilda angelägenheter resa ur staden, med skyldighet att inställa sig, när så påfordrades. Härmed var portförbudet för honom upphäfdt, och därefter var han så godt som fullständigt befriad från vidare obehag af rättegången, hvilken för öfrigt fick sin afslutning först mer än ett år efter hans afrättning och med hans fullständiga frikännande.

Rättegången blef sålunda icke, såsom flere af de samtida memoarförfattarne antyda eller omtala, genom konungens ingripande nedlagd, och prof. Stavenow framhåller, att något sådant ingripande lagligen icke kunnat ske, liksom konungen ej heller kunnat inverka på den behandling, Anckarström under målets tidigare skede rönte. Om hela sakens rätta innebörd får man en säkerligen fullt exakt föreställning i prof. S:s slutomdömen: »Den, som opartiskt läser dessa gamla rättegångshandlingar och frånser det bryska och klumpiga sätt, på hvilket en underordnad tjänsteman (Robsahm) ingrep, kan icke undgå det pinsamma intrycket af att politisk hätskhet och förvillelse och en bedröflig brist på nationell känsla alltigenom präglade de båda oppositionsmännens uppträdande på Gottland, och man har svårt att värja sig för den misstanken, att bakom detta lågo längre syftande afsikter, än som klart framträdde. Redan förevändningen för resan gör ett misstänkt intryck. Tre bittra fiender till konungen, af hvilka tvenne kort därefter skola återfinnas djupt invecklade i kungamordet, besluta att gemensamt företaga en utflykt till det aflägsna Gottland, ehuru fientliga skepp när som helst kunde möta på Östersjön och ryska örlogsflottan när som helst kunde väntas kasta landstigningstrupper mot

ANCKARSTRÖM I MASKERADDRÄKT
Efter gravyr i K. Biblioteket

svenska kusten, framför allt till den isolerade och försvarslösa ön. Endast en nöjesresa kan under sådana förhållanden en dylik färd på en liten segelskuta under flera dagar i svår sjögång och rundt Gottlands nordkust till en aflägsen liten hamn på östkusten knappt hafva varit. Runeberg hade ju en plausibel förevändning för sitt besök, men Anckarström och Nordell skulle ’bese landtegendomar, som de ärnat köpa’. Nordell var dock ordinarie häradshöfding i en uppländsk domsaga och bunden vid denna provins genom sin ämbetsverksamhet; att döma af de upplysningar om hans enskilda förhållanden, som rättegångshandlingarna rörande kungamordet gifva, var han icke i besittning af någon privat förmögenhet. Att han verkligen haft för afsikt köpa en landtegendom på Gottland, har ej ens skenet af sannolikhet. Den Anckarströmska släkten var en uppländsk familj, och Anckarström själf var född och uppfödd i Uppland, hade därstädes sina släktingar och ungdomsminnen. Någon rimlig anledning att slå sig ned på den aflägsna ön är det svårt att finna. I alla händelser var tiden för ett besök därstädes i detta syfte synnerligen olämpligt vald.

Icke mindre märklig är de båda resandes ifver att både ombord på båten och omedelbart efter landstigningen förkunna sina politiska åsikter för hvem som ville höra, att utfara i smädelser mot konungen och skildra ställningen som så hopplös som möjligt inför oroliga, bekymrade och oerfarna sinnen.

Den sannolikaste förklaringen till till detta uppträdande är den, som man i regeringskretsarna, äfven efter rannsakningen, fasthöll, nämligen att här förelegat ett försök af några förbittrade oppositionsmän att uppvigla befolkningen i en aflägsen och utsatt landsdel under ett för riket och konungen hotande läge, som de väntade skola fortvara eller försämras. Att denna afsikt ej hann att klarare framträda har tydligen berott därpå att den icke fann stöd i folkstämningen, som härstädes liksom i det öfriga Sverige under öfvermåttet af yttre olyckor allt mera omedvetet reagerade mot adelsoppositionens ofosterländska uppträdande. Det raska ingripandet af myndigheterna på Gottland och den omständigheten, att den efterlängtade freden, oväntadt för alla, inträdde redan några dagar efter de båda männens ankomst till ön, afvärjde ytterligare farorna af deras agitation. Det hela blef blott en ansats, som ej hann fullföljas och hvars innebörd därför ej blef fullt klar. Därför kunde ock den följande långsamma och alltigenom i lagliga former förda rättegången af oppositionen karakteriseras som en förföljelse.

Att en så våldsam och lidelsefull man som Anckarström sjalf delat denna uppfattning, innebär intet psykologiskt egendomligt. När han klagade öfver sina lidanden under rättegången, glömde han, att han själf genom tredska och förakt för rättsliga föreskrifter, förvärrade de obehag, som densamma medförde för honom.

Konung Gustafs förhållande till detta högmål åter ger icke, så vidt de verkliga källorna intyga, anledning till något berättigadt klander.»

Anckarströms hat mot konungen kan således icke, utom i hans egen inbillning, hafva haft någon upprinnelse i hans Gottlandsäfventyr. Liksom förbittringen hos många andra bland de sammansvurne härrörde detsamma utan tvifvel hufvudsakligen från missnöjet med konungens regering och politik och särskildt med hans åtgärder vid 1789 års riksdag. I inledningen till sin bekännelse om mordet uppger också Anckarström själf detta, men bidragande orsaker kunna ju hos en så efter allt att döma både lidelsefull och misstänksam natur ha funnits i förbittringen öfver mer eller mindre inbillade personliga oförrätter. Upplysande i detta hänseende äro några bland de samtida memoarskrifvarnes anteckningar och betraktelser med anledning af mordet. Flera bland dessa uttalanden hafva visserligen rönt omedelbart inflytande af bestörtningen och oviljan öfver missgärningen, men de äga säkerligen större giltighet än senare tiders af de direkta iakttagelserna och intrycken oberoende utläggningar.

A. L. Hamilton, hvars uppfattning, oafsedt den vanliga afvogheten mot konungen, särskildt beträffande Gottlandsepisoden är oriktig, har efterlämnat följande, för teckningen af Anckarströms karakter ganska beaktansvärda skildring: »Nu men för sent, sårad, utsträckt på sin säng, fann Gustaf det han haft orätt, då han för flera år sedan försäkrade grefve Axel Fersen, att den man ännu ej vore född, som i Sverige vågade resa upp sitt hufvud emot honom. Den mannen fanns och var en kapten vid namn Anckarström, en ung karl af omkring trettio års ålder, vacker figur, liten till växten, som under en anständig tystlåtenhet samt medelmåttigt förstånd, och detta föga uppodladt, hyste inom sig en af dessa ofantliga karakterer, hvars styrka visar människan i en synpunkt, som blott tyckes tillhöra varelser af högre natur. Han hade tjänat som fänrik vid Gardet. Hans utseende hade rekommenderat honom hos monarken, som aldrig kallade honom annorlunda än sin vackre Anckarström. Men då denne åstundade att gifta sig med en fröken Löwen, såsom ock skedde, uppkom ett brouillerie mellan konungen och honom, hvilket föranlät Anckarström att lämna tjänsten och retirera sig på landet. Några häftiga utlåtelser, uti hvilka han yttrat sig vid 1789 års riksdag, gaf anledning att förfölja honom. Helt oförmodadt blef han efter samma riksdag gripen, förd som den störste missgärningsman till Gottland, utstod där under rannsakningen en hård medfart, och då slutligen hans sak, hänskjuten till Svea hofrätt, var där på vägen att afslutas till hans förmån, kom en konungens befallning att låta domen hvila. Så mycken enskild oförrätt, tillagd till det allmänna våldet, kunde ej annat än väcka det bittraste beslut i ett lynne sådant som Anckarströms. Han förglömde hustru, fyra små barn och uppoffrade lugn, förmögenhet samt timlig välfärd åt hämnden och patriotismen. Han yppade sitt förslag att röja konungen ur vägen för en ung grefve Horn. Båda sökte taga mått och steg till dess verkställande redan före Gefle riksdag, men oförmodadt hinder mötte. Under samma riksmöte gafs ej heller därtill tillfälle, oaktadt Anckarströms bemödande, som där aldrig gick ut utan laddad puffert. En ung grefve Ribbing (den samma som konungen 1789 mötte på Norrbro) fick till Anckarströms olycka äfven härom förtroende. Ribbingen, af en äregirighet utan gränser, ville med lönmordet (som ensamt möjligen kunnat döljas) förena en revolutionsplan, den hans ungdom ej tillät honom inse vara förhastad och på intet sätt mogen. Till en dylik vidsträcktare författning fordrades flera sammansvurnas åtgärd, och så många fingo härom kunskap, att i fruktan att blifva röjd det blef en nödvändighet för Anckarström att hasta med denna gärning.»

Hertiginnan Charlotte skrifver, att Anckarström »var känd för sitt häftiga och våldsamma lynne samt sin elakhet och vinningslystnad», och hon tillägger såsom vittnesbörd om den sistnämnda, att »man till och med beskyllde honom för att genom att försumma att rädda sin syster^[10] från att blifva innebränd så godt som hafva mördat henne, för arfvets skull» — en historia, som var mycket spridd och äfven omtalas af utländska författare, men som säkerligen kan betecknas som ett af illviljan påfunnet tillägg till den olycklige kaptenens syndaregister. — Johan von Engeström, som i sina försvarsskrifvelser till öfverståthållareämbetet angående mordet bedyrar, att han hvarken kände Anckarström personligen eller hade någon vetskap om han förehafvande, fäller dock det omdömet, att hans exempel »lär visa, hvad en förborgad hämndlystnad kan uträtta hos en vildsint människa», och Adlerbeth, som på tal om mördarens upptäckt relaterar Gottlandsaffären ungefär såsom den af samtiden uppfattades, skrifver, att Anckarström »med en välskapad och stark kropp förenade ett hårdt och våldsamt sinne, en öfverdrifven snålhet, råa seder, dem ingen uppfostran mildrat». — Äfven Gjörwell, hvilken såsom har ofvan omtalats kände Anckarström vida bättre än någon af de nu nämnda, eller allt ifrån hans barndom och på grund af frändskap och umgänge, kallar honom »olycksmänniskan» och talar om hans »hårda och otacksamma sinne».

Af alla dessa omdömen torde framgå, att Anckarström ägde just de egenskaper eller den sinnesförfattning, som erfordrades för att blifva det villiga redskapet för utförandet af Ribbings och Horns planer. Det kan nämligen icke betviflas, att de bägge grefvarne, såsom Lars von Engeström skrifver, rätteligen voro mördarne, som begagnade sig af Anckarströms entusiasm och öfverspändhet för att få gärningen utförd. Visserligen har Anckarström med beundransvärd storsinthet och ädelmod i sin bekännelse inför hofrätten och sedan han först envist förnekat, att han haft några medbrottslingar, kastat blott helt ringa skuld på dessa, men man kan mellan raderna läsa, hur både Horn och Ribbing hade uppeggat honom och påskyndat katastrofen. När denna väl hade skett, dröjde det ej heller länge förrän en reaktion inträdde, som visade hur Anckarström i mycket tycks ha handlat i öfverilning och upphetsning, och den ånger, han sedan ådagalade, kastar liksom den ståndaktighet, hvarmed han bar sitt öde och sitt öfvermåttan ohyggliga slut, en försonande dager öfver hans minne.

Härom och om Anckarströms sista dagar har Gjörwell lämnat en utförlig skildring, som visserligen förut offentliggjorts, men här må återgifvas med hänsyn icke blott till hufvudföremålet utan äfven till de upplysningar, den skänker om folkstämningen i Stockholm under afrättningen.

Det är i det här ofvan citerade brefvet till fru Lindahl, som Gjörwell skildrar denna, sedan han förut beskrifvit Anckarströms schavottering och spöslitning tre dagar å rad, på Riddarhustorget, Hötorget och Nytorget. Af alla tillställningar af detta slag i gamla Stockholm torde denna ha varit den grymmaste och ohyggligaste, men pöbeln åskådade densamma tydligen med nöje och belåtenhet. Den följde nämligen å ömse sidor kärran, hvarpå den blodiga och sönderslagna delinkventen åter fraktades till fängelset, samt »skriade och tviade med alla möjliga bannor och skällsord, och hade vakten all möda att hålla denna tross från hans person». — Om själfva slutakten skrifver Gjörwell följande:

»Ehuru regeringen önskade en skyndsam exekution, ville den dock lämna Anckarström allt möjligt rådrum för att frälsa sin själ; hvadan ock baron Armfelt, hvilken hade såsom öfverståthållare haft befälet i hela detta ärende, föll i förundran, att Anckarström var nöjd och färdig att så snart gå ut, ty så snart Roosen^[11] hade fått honom på en god väg, frågade han honom själf kort före hans frus besök: ’När vill ni själf dö?’ — ’Ack, uti denna vecka, om det låter sig göra för de därvid nödvändiga anstalterna’; och när prästen sade det de icke hindrade, sade han åter: ’Om fredag vill jag dö under åskådandet af den på en fredag för hans synder korsfäste frälsaren’. Det skedde ock. Om torsdagen voro bägge prästerna hos honom om förmiddagen, då han kommunicerade. Om middagen åt han intet, sägandes sig hafva blifvit så öfverflödigt mättad vid Guds nåds bord. Om eftermiddagen var Roosen åter hos honom, talte med honom långt in på kvällen, och då Anckarström bad honom gå hem till hvila, sade Roosen, att hans uppsåt var att tillbringa natten hos honom, såsom han af andras förfarenhet visste, att dödsfångar, ehuru väl beredde, ändå merendels sista natten kvaldes af ängsliga anfall, som voro en naturlig följd af den förestående afrättningen. ’Nej’, sade Anckarström, ’det skall ni intet göra, ty jag får en rolig natt, utan gör mig till viljes och ät med mig och gå sedan till hvila, på det jag må se eder munter här i morgon igen, då jag bättre behöfver er’. Han fick sin mat och åt med största aptit och tranquillitet ett godt mål af stekt fisk, grönt med kött, pannkaka och ölost, samt lade sig därpå till hvila i prästens närvaro och somnade innan klockan elfva, hvarefter Roosen gick hem.

Klockan fyra om morgonen var den oförtrutne och eldige prästen åter på Smedjegården, fann honom sofvande, och hade han, såsom den vakande polisbetjänten berättade, sofvit hela natten oafbrutet med största salighet och blott en enda gång rört litet på den ena armen, hvilket allt han med största förundran åskådat. Först klockan fem vaknade han glad och munter, steg upp och klädde om sig, då Roosen med en sax klippte upp det rena och fina lintyget så tillräckligt, att intet hinder måtte möta på afrättsplatsen. Sedan sade han sig vara hungrig och åt en god frukost, bestående uti tvenne kotletter och en stor skål med mjölk och bröd. Häruppå kom doktor Petrejus^[12], och talte han med bägge om sin förestående död och salighet. Nu om morgonen först eller före omklädningen miste han järnblacken, som också icke litet bidrog till hans glädje. Han bar samma kläder som på echafauten (blott med den skillnad, att han i stället för stöflar bar skor och ett par hvita strumpor). Han hade önskat och begärt, att få gå ut hela den långa vägen; men det förnekades; däremot, på pastor Roos’ bön hos den närvarande polismästaren, fick han åka ut med hatten på sig och utan förbundna ögon; då likväl första befallningen var, att han skulle åka ut med bart hufvud och förbundna ögon. Klockan nio öppnades dörren och han gick ut, satte sig baklänges på rackarekärran, men nu helt allena, dock med löst påskrufvade handklofvar, så att han kunde ledigt röra händerna, i hvilka han höll en bönbok. Under hela vägen hade han en både manlig och kristlig contenance, såg stundom upp och omkring sig, hälsade på en och annan; eljes hade han ögonen merendels ner uti boken.

Såsom vädret var vackert och merendels solsken, fast med nog blåst, beslöt jag att se denna så märkliga exekution; gick således ut, först åt norr och sedan hela den långa vägen öfver stengator och sandbackar; och den första människa, som jag råkade utanför min port, var lilla Ankar^[13]. Hvad tycker du väl? Vi talte med tårar om både sak och person. Såsom jag gick bittida ut, kom jag ock, ehuru sakta gående, tidigt fram, steg upp på en af höjderna, så att jag därifrån såg hela afrättsstället just väl. Spetsgården var stor och formerad af fyrahundra man af blåa lifgardet, vid hvilket Anckarström själf hade tjänt, samt förde den äldre grefve Schwerin där befälet. Den var midt för galgen, närmast densamma en hög påle, och framför den voro fyra stegel med sina hjul uppresta; midt på platsen en upphöjd plan af bräder med bägge blockarna på, och näst där framför, eller vid ingången, en liten hög med torrt granris. Icke långt efter mig kom Anckarström. Nu är till märkandes, att bägge prästerna åkte förut i hyrvagn och höllo där vägen till galgen tager af ifrån stora landsvägen. Där gjordes halt af eskorten, som förde ut honom och bestod af tvåhundra man af samma lifgarde, och hvilken eskort anfördes af vår baron Silfverhielm. När kärran höll stilla, voro bägge prästerna D. Petrejus och pastor Roos honom till mötes, då han, lossad ifrån sina handklofvar, full af glädje att vara sitt mål så nära och se dem åter, sprang upp som en ung gosse af kärran och ner på backen, ställde sig emellan prästerna och gick så fram, som är ett godt stycke. — När han kom inom spetsgården, hvar öfverståthållaren och polismästaren sutto till häst, stannade han vid granrishögen. Då såg jag honom först, och jag kan i all sanning bekänna, att jag i samma ögonblick kastade hela min själ ned till den store och evige förbarmarens fötter och bad efter min ringa kraft och förmåga att Frälsaren uti den stunden måtte vara hans hjärta nära: äfven som min första suck om morgonen efter uppvaknandet var för honom och ofta sedan. Omkring mig hörde jag däremot många fula och hårda ord, som jag dock icke vill eller kan här upptaga, ty bitterheten ibland folket var allmän och stor, ända in uti sista stunden. Sedan de således kommit in, föllo de alla tre på knä på granrishögen, då han själf gjorde en bön, afbad än en gång sina många och svåra synder och kastade sig med förtröstan uti Guds och Jesu armar, hvarefter prästerna läste öfver honom fader vår och välsignelsen; hvarpå han steg upp, tog bägge prästerna i famn, kastade af sig surtouten, tog upp en hvit mössa utur fickan, satte den på sig och strök håret i nacken upp under densamma; hvarpå pastor Roos tog ett ärmkläde eller en långhalsduk och band för hans ögon, sägandes därvid, att detta mörker skulle snart förvandlas till det eviga och saliga ljuset, hvarvid han uppräckte bägge armarna högt till himmelen. Således färdig ledde de honom upp på själfva afrättsplatsen, behållandes därvid röda västen på sig, såsom den var ganska mycket urringad omkring halsen, lade honom ner, och sedan hufvudet var väl passadt på sin block och handen lagd på den andra, lutade sig pastor Roos ner, strök med sin hand öfver hans bara hals och sade: ’Dig är förvarad härlighetens krona’, hvartill han med tydlig och oförfärad röst svarade: ’Pris och ära vare dig herre Jesu innerlig!’ Då i detsamma mästermannen och rackaren skilde hufvudet och handen ifrån kroppen. Alla åsågo med största förundran hans stora frimodighet och synbara glädje.

Sedan han således legat en liten stund, kom rackaren med sina drängar upp, kastade ner bägge blockarne och vände om kroppen, så att den kom att ligga på ryggen och all den öfriga bloden kunde förrinna densamma. Häruppå gingo de ned på marken igen, togo sig frukost med bröd och brännvin, för att stärka sig till den magstarka förrättningen; återträdde så upp igen, då rackaren med еп stor knif ristade upp kroppen allt uppifrån halsen till midjan; hvarefter drängarna uttogo hjärtat, inälfvorna och det hemliga tinget, och lade allt detta uti en påse, som bars i en grop under steglen, hvar det jordades. Sedan gicks på med bilan och delades kroppen först längs efter och sedan tvärs öfver i fyra delar. Västen, byxorna och skorna afdrogos först, eller före denna operation, men lintyget behöll han på sig, som styckades med. Häruppå togs hufvudet, som blottades, och slogs igenom detsamma en lång och stark dragspik, och bars sedan upp för en stege på den höga pålen och slogs där åter in med många hammarslag, vändandes ansiktet utåt platsen och vägen, seendes med det långa och svarta skägget hiskelig ut. Likaså skedde med handens genom- och uppspikande under hufvudet. Häruppå buros fjärdedelarna af kroppen och lades på sina hjul, de bägge öfre kroppsdelarna på de inre och de bägge undre på de yttre hjulen. Sist uppspikades stora taflan på själfva galgen bakom hans hufvud. Under det den uppspikades gick jag min färde, uppfylld af många betraktelser.

Sådan var denne vår olycklige, numera lycklige Anckarströms ändalykt. Gud vare lof, att både konungens och hans själ blefvo frälsta; han tackade ock Gud alltid härför, sedan hans sinnen kommit till rätta, för den nåd, som vederfarits konungen, att han fick lefva och bereda sig. Under samtalen på Smedjegården gaf han pastor Roos blott tre kommissioner att efter dess död uträtta, nämligen till öfverståthållaren baron Armfelt, hans förre tjänstekamrat vid Lifgardet, till grefvinnan Horn, fru till den arresterade grefve Horn, och till mig.»

Enligt en sägen skall Anckarströms kvarlefvor ha tillvaratagits och förts till Näfvekvarns bruksegendom i Södermanland och där jordats; men på denna uppgift ha vi ej lyckats vinna någon bekräftelse. Det skulle i alla händelser först ha skett flera veckor efteråt. P. von Jacobsson berättar nämligen hur han den 26 maj, då han på resa till Stockholm passerade Galgbacken, »noga examinerade Anckarströms slagtade kropp, dess uppspikade hufvud och hand».

Som en epilog till den afrättades lefnadssaga må följande i samband med afrättningen spridda och stämningen i Stockholms bredare lager belysande dikt^[14] anföras:

 Anckarströms resepass.

Gack, niding, gack att dö! Du är af lagen dömd.
Det är en billig hämnd, som dig att skynda bjuder,
Det är nationens röst, som för din’ öron ljuder:
Bort Anckarström att dö, men ej att blifva glömd.
Nej, glömd du aldrig blir af alla tiders folk.
Man minnes allt för väl din gärning att förbanna,
Och hedningen med nej skall sakens vikt besanna,
Att ingen kung bör dö för mordgevär och dolk.

Likväl, ack grymma hör! likväl du vågat har
Din hand, O hvilket steg! på egen kung — att mörda,
Hvars nåd och mildhet du, som brottslig nog, fått skörda;
Men, mördare, för dig han dock i vägen var.
Ack, har väl Gustafs blod din törst ej ännu släckt?
Så gack att för din själ ett värdigt offer göra.
Se, på en rättvis Gud, som skulle dig förstöra,
Men hoppas att hans nåd är af hans kärlek väckt.

⁎              ⁎
⁎

I sitt äktenskap hade Anckarström som förut nämnts sju barn. Af dessa dogo tre i späd ålder. En son, som bar faderns dopnamn, dog som kapten vid Elfsborgs regemente och var gift men barnlös. Hans yngre broder Carl David blef underlöjtnant vid flottan och sedan handlande i Visby. Gift med Johanna Elisabeth Hallberg, efterlämnade han en son, med hvilken ätten, som efter farfaderns olycka förändrade släktnamnet till Löwenström, utgick på svärdssidan, samt flera döttrar, lefvande intill våra dagar. En af dessa var gift med redaktör Rudolf Wall, den bekante utgifvaren af Dagens Nyheter. Fru Anckarström, född Löwen, ingick år 1797 nytt gifte med häradshöfding Barthold Runeberg, eller samme man, som var den förra makens följeslagare på Gottlandsresan. Äktenskapet måtte ej ha varit lyckligt, ty det upplöstes genom skilsmässa, och fru Anckarström besparades därigenom en ny sorg, åtminstone i sin omedelbara närhet. Runeberg blef nämligen år 1803 på Gottland ihjälskjuten. Själf afled hon i Stockholm vid 80 års ålder, eller år 1844. Af Anckarströms bröder dog den ene, den för deltagande i sammansvärjningen oskyldigt häktade men snart frigifne k. sekreteraren Carl Ulrik, redan 1799 på Lindö. Den andre, Gustaf Adolf, ryttmästare vid adelsfanan, afled 1813. Han var gift med en fröken Anckarkrona men hade inga barn.

Enligt domen öfver Anckarström skulle hans förmögenhet indragas till kronan, men af kunglig nåd fingo änkan och barnen behålla kvarlåtenskapen, som ingalunda var obetydlig. Boets behållning utgjorde nämligen 17,923 rdr. 3 sk. och 8 r., af hvilka dock den ofvannämnda brodern Gustaf Adolf gjorde anspråk på 4,600 rdr, enligt kvitton, som lämnats af kaptenen vid afresan till riksdagen i Gefle.

Bouppteckningen förrättades redan den 14 april eller medan Anckarström ännu var i lifvet. Tillgångarna utgjordes hufvudsakligen af reverser mot inteckningar i Thorsåkers och Stjärnebergs säterier, utfärdade af friherrinnorna Åkerhielm och Lybecker samt ryttmästaren Rudbeck. Grefvinnan Louise Hård var skyldig 1,500 rdr och lagman Christian af Stenhoff några hundra rdr mot pant af en större ring med rosenstenar. Bland lösöret märktes ett briljanteradt guldur med namnschiffer, som signeradt Koch, Stockholm, nu lär finnas hos en samlare i Uppsala, en gräddskål af förgylldt silfver och 3821⁄2 lod oförgylldt silfver, ett porträtt i ram af öfverstelöjtnant Anckarström samt 20 volymer af k. vetenskapsakademiens handlingar, som antagligen voro arf efter honom. Förteckningen på möbler och husgeråd erbjuder föga af intresse och lämnar hufvudsakligen det intrycket, att inredningen och utrustningen i huset vid Gamla Kungsholmsbrogatan var ganska enkel och anspråkslös. Kaptenens garderob var rikhaltig, men uppenbarligen rätt illa faren. Jämte »en Ras de Maur samt hofdräktsjacka och kappa med Couleur de feu Echarpe» samt en gulgrön klädesjacka med byxor och sidenväst upptager nämligen förteckningen ett stort antal persedlar, angifna som slitna och nötta, samt tre par utslitna skor utan värde.

De flesta värdepapperen, en del nipper m. m. hade Anckarström lämnat, förvarade i ett skrin, hos en jungfru Lens, som emellertid fått lämna skrinet ifrån sig till polismästaren. Var detta möjligen en åtgärd af Anckarström i syfte att rädda förmögenheten från följderna af den gärning, han förberedde? Och hvem var jungfru Lens? Med kännedom om mantalslängdernas på den tiden ofta förekommande ringaktning för namns rättskrifning kan man ju gissa på den mamsell Ley, hvilken som förut nämnts bodde i huset vid Kungsholmsbrogatan.

1. Sophie Elkan: Anckarström; 1, 2. Sthlm 1910.
2. Anckarström bodde under sin gardestid i huset n:o 70 i kv. Trollhättan, d. v. s. i hörnet af Norra Smedjegatan och Hamngatan och motsvarande det nutida n:o 11 vid den sistnämnda. Huset, antagligen på den tiden helt oansenligt, ägdes af skräddaremästaren Niklas Bjurström, och jämte Anckarström voro hyresgästerna fänriken vid gardet A. Tornérhielm, löjtnanten vid Lifdrabantskåren G. Råfeldt och trumpetaren Mandelberg.
3. I frih. A. Klinckowströms arkiv på Stafsund.
4. Möjligen felskrifvet i stället för Seton, den rike grosshandlaren, som af Gustaf III köpte Ekolsund.
5. Enligt en sägen skall konungen hafva ogillat och sökt förekomma detta giftermål och därigenom hafva ådragit sig Anckarströms ovilja, medan andra berättelser vilja veta, att det var med en ung och vacker aktris som Anckarström ville gifta sig, och att det var denna plan, som konungen ogillade. Mot förbindelsen med fröken Löwen fanns så vidt man kan se inga skäl; hon var af god familj och kom från ett välbärgadt hem.
6. Om henne har N. Personne lämnat en mängd intressanta och roliga upplysningar i sin år 1913 utgifna bok Svenska teatern under gustavianska tidehvarfvet.
7. Fabrikören August Bourdillon hade ägt huset före Fernström.
8. L. Stavenow, Anckarströms Gottlandsresa och däraf följande högmålsprocess. — I Studier, tillägnade Karl Warburg på hans sextioårsdag af vänner och lärjungar. Sthlm. 1912.
9. Fru Elkans ofvannämnda bok.
10. Sophia Lovisa A., f. 1767, d. 1771.
11. Predikanten vid änkhuset Adolf Roos.
12. Kyrkoherden i Maria församling Joël Jacob Petrejus.
13. Johan Wilhelm Ankar, den dödsdömdes halfbror samt oäkta son af öfverstelöjtnant Anckarström, född i Frankfurt a. d. Oder. Inkom till Sverige på 1770-talet och blef anställd i hofkapellet. Han var småväxt och puckelryggig.
14. Tryckt hos Anders Jacobsson Nordström, Stockholm.