Konung och adel/Kapitel 5
| ← Redskapet |
|
Till bilderna → |
V.
De fyra landsflyktiga.
Det i vårt lands historia så ärorika namnet Horn bars vid början af Gustaf III:s regering af omkring ett tiotal personer, bland hvilka några gjorde sig bemärkta genom rik begåfning och dugande arbete och sålunda visade, att de skilda släktgrenarnas lifskraft och förmåga att höja sig öfver mängden ingalunda voro utdöda. Riksrådet grefve Adam Horn af Ekebyholm var visserligen ej sin berömda fader Arvid Bernhards like i snille och statsmannaegenskaper, men dock en framstående man och särskildt känd för sina varma — emellanåt kanske alltför varma — intressen för den dramatiska och musikaliska konsten och isynnerhet för dennas utöfvarinnor, och bland Åminne-Hornarne märktes jämte den bekanta men knappast hedervärda »riksgrefvinnan» Ebba (förut kung Fredriks mätress och numera riksrådinna Barck) hennes två yngre bröder, generalerna Gustaf Adolf och Fredrik. Bägge dessa voro framstående krigare, hvilka i fransk tjänst under marskalken d’Estrées och Moritz af Sachsen hade aflagt lysande prof på tapperhet och sålunda framgångsrikt upprätthållit traditionerna från sin store stamfader, Vasatidens Claës Christersson. Den yngre af dessa bröder gjorde sig som bekant särskildt bemärkt såsom en af den unge konung Gustafs ifrigaste medhjälpare vid revolutionen 1772, och många reflexer af den 19 augustis morgonsol föllo också, förvandlade i kunglig nåd, på honom. Ättens gamla friherrekrona förändrades sålunda till greflig, men det var nog välbetänkt af konungen att ej i samband därmed tillmötesgå sin entusiastiske anhängares önskan att också få förändra det gamla släktnamnet. Den 19 augustis general »Gustafsvän» blef nämligen efter några år en bland konungens ifrigaste motståndare, och vid 1789 års riksdag hade Fredrik Horn hunnit så långt i opposition, att han såsom här ofvan omtalats fick dela öde med de adelsmän, som konungen fann rådligt att taga i fängsligt förvar.
Anledningarna till Fredrik Horns öfvergång till Gustafs motståndare funnos liksom hos så många andra oppositionsmän i missnöjet med konungens förändrade regeringssätt, men också i personliga och privata förhållanden. Generalen var en lidelsefull, häftig och ärelysten man, som ansåg sitt bistånd 1772 och sina förtjänster i öfrigt ej tillräckligt uppskattade eller belönade, och konungen hade å sin sida börjat tröttna på hans »långa tal och beständiga pretentioner»[1]. Så kom år 1780 den mångomtalade Plomgrenska processen, som nära berörde Horn och medförde några rubbningar i den då ännu bestående vänskapen med konungen. Generalen var nämligen gift med kommerserådet Anders Plomgrens dotter Anna Margareta Plommenfelt — ett förbund, som i förbigående nämndt hade inledts med en romantiskt iscensatt men fullkomligt onödig enlevering, och då hans svärmor och det förut så ansedda handelshuset måste göra konkurs och hotades med skandalösa efterräkningar, särskildt med anledning af sina utländska förbindelser, gjorde Horn allt för att ej blifva inblandad i affärerna och ådrog sig därigenom konungens ogillande. För att komma ifrån trasslet reste generalen med sin familj på längre tid utomlands, under förevändning att vid någon af kontinentens kurorter låta sin sjuklige son, den nu sjuttonårige och föga mer än ett decennium senare så ryktbare Claës Fredrik, nyttja de varma baden.
Efter hemkomsten tycks förhållandet mellan konungen och generalen, som af samtida antecknare kallas än »den bullersamme» än »den besynnerlige» och i vredesmod år 1780 hade lämnat sin öfverstebeställning vid Lifregementet, ha varit jämförelsevis godt. De hade ju fått en ny föreningspunkt i det vid denna tid mycket omhuldade frimureriet, men Horn kände sig naturligtvis berörd af det öde, som 1782 drabbade hans ännu besynnerligare svåger ceremonimästaren Plommenfelt[2], i hvars konkurs han äfven varit inblandad och hvars majestätsbrott han nog i själ och hjärta gillade[3]. Ett par år senare tycks spänningen nämligen ha tilltagit, ty då anhöll Schröderheim i ett bref till konungen om ursäkt därför, att han nämnde Horn, hvilken då i alla fall »var rätt munter och vänlig», och vid 1786 års riksdag hade han öppet slutit sig till den fronderande adeln, för att 1789 intaga en ännu mer bemärkt plats bland oppositionens ledare.
Allt detta kunde jämte konungens påstådda men i själfva verket rätt tvifvelaktiga oförrätter mot fadern ej undgå att utöfva inflytande på den rikt begåfvade sonen, hvilken jämte generalens hetsiga lynne och öfverspändhet också torde ha ärft åtskilligt fantasteri från mödernesläkten. Att särskildt morbrodern Plommenfelts sysslande med frimureri och mysticism haft inverkan på Claës Fredrik, framgår af den förkärlek, hvarmed denne i sina dikter sysslar med vålnader och nattliga skräckstämningar o. s. v.[4], och belyses äfven af efterföljande konstiga bref[5]:
»Min vän, jag skrifver denna gång för viktig orsak
med Chife. Så snart du väl intryckt i minnet detta
brefs innehåll, så uppbränn det, ty jag (chiffer) att ej
låta detta upptäckas; du vet betydenheten däraf.
Dechiffrera först och läs det sedan flytande och icke ett
och ett ord i sänder. Jag kan försäkra dig, att utan
att ✠ har eller ej kan hafva minsta (chiffer) med (chiffer),
så är likväl ✠ full af ämnen, dem du en del intet och
en del känner, hvilka äro så sublima, att jag vågar
försäkra, säger jag, att man genom deras (chiffer) göres
skicklig att ingå uti så höga ämnen, som (chiffer)
innehåller.
Ju mer man arbetar, läser och funderar, ju mera upplysning får man, och du skall få en ny kunskap (chiffer) den 1:sta (chiffer). Läs det 1:sta och det 8:de kapitlet med mycken attention, så finner du, att summan af allt tillsammantaget utgör detta.
Gud gifve att du vore här, min vän, så att vi finge studera tillsammans uti den öfver allt annat och par excellence skrifna boken (chiffer). Han innehåller så oändligt ljus, blott han förstås, som han bör, och jag har en förträfflig läromästare[6] uti (chiffer). Han har äfven gifvit mig en bok, som undervisar om alla de äldres symboliska skrifsätt och deras fullständiga uttydning, hvilket ger oändligt ljus i (chiffer) rätta hemligheter och ger styrka, ganska tröstefull om (chiffer) lärans sanning. Du ser af allt således, att det är allvarsamma saker; Gud gifve, att vi tillhopa finge betrakta dem, det skulle ge dig en stor satisfaction, det försäkrar dig din i döden trogne
Claës Fr. Horn.»
Det är ju egendomligt att finna en femtonårig
yngling syssla med frimureri (✠), men sådant var ej
under det gustavianska tidehvarfvet ovanligt, och för öfrigt var Claës Fredrik tydligen mycket brådmogen.
Hans nyss anförda litterära biograf omtalar sålunda,
hur han redan vid tretton års ålder höll en storståtlig
oration öfver »Dygden», och lämnar följande för
kunskapen om hans ungdom och utveckling intressanta
upplysningar: »Fysiskt klen och bortklemad af
föräldrarne — han var ju enda barnet — saknar han
fullkomligt egen vilja; hela lifvet igenom underordnar
han sig fadern, för hvilken han hyser en omåttlig
veneration. Han är ytterst mångsidigt begåfvad, kanske
till och med en smula för mångsidigt för att kunna
blifva något helt. Han är musikalisk virtuos på flera
instrument, särskildt flöjt och violin, är litterärt
finbildad, god prosatör och en ingalunda föraktlig poet.
Och han förenar med dessa estetiska talanger en
utpräglad begåfning för matematik. Det var denna, som
fick bestämma hans val af lefnadsbana. Han ingick
vid fortifikationen och var redan vid tjugo års ålder
major. De militära plikterna synas dock ha lagt föga
beslag på hans tid och intressen; han sätter sin högsta
ärelystnad i att få lysa i Stockholms litterära kotterier.»
Denna ärelystnad blef snart tillfredsställd, ty Claës Fredrik invaldes helt ung till medlem af Utile Dulci och kom på förtrolig fot med Kellgren och Oxenstierna samt flera andra af tidens litterära storheter, och vid slutet af 1780-talet var hans ställning afundsvärd. »Han var öfverallt uppskattad för sin bildning och sina poetiska talanger samt nämndes bland kandidaterna till lediga stolar i Svenska akademien. År 1790 var till och med hans val allvarligt ifrågasatt, men Gustaf III, som redan fått kännedom om hans vilda konungahat, förebyggde det. Han tyckes för öfrigt ha uttalat sig erkännande om Horns litterära förtjänster och ansåg honom kunna väljas längre fram. Hans militära karriär syntes också mycket lofvande. Till och med de sömnlösa nätternas sorg var förbi, sedan fadern år 1786 låtit honom gifta sig med den äldsta af de vackra systrarna Linnerhielm. Han lefde ett lyckligt familjelif på sitt gods Hufvudsta utanför Stockholm, som han såsom fideikommiss erhållit efter den förolyckade morbrodern.[7]
Riksdagen 1789 bildade vändpunkten i Claës Fredrik Horns lif. Påverkad af faderns oppositionella åsikter och förbittrad öfver hans inspärrning på Fredrikshof, greps han af ett oförsonligt hat mot konungen, upphörde att visa sig vid hofvet, tog afsked från sin militära anställning och trädde i förbindelse med dem bland oppositionen, som arbetade för en statshvälfning och till sist ej stodo främmande för Gustafs undanröjande. Att han härvid jämte sitt personliga hat skall, såsom emellanåt antagits, ha influerats af jakobinska tänkesätt eller beundran för de franska revolutionshjältarne, kan man på goda grunder betvifla. Sammansvärjningen mot Gustaf III hade en alltigenom aristokratisk läggning, och redan samtida författare förneka inflytandet af jakobinska sympatier. Visserligen skrifver hertiginnan Charlotte, att man måhända hade att söka upphofvet till mordet på längre håll och att »missnöjda svenskar utan tvifvel varit verktyg åt den fruktansvärda liga, som svurit alla konungar ett evigt hat, nämligen dessa slags jesuiter, som för närvarande under namn af jakobiner härska uti Frankrike;» men som motvikt häremot anföres följande uttalande af en ansedd fransk författare:[8] »Man frågade sig, om det verkligen var de franska upprorsmännen, som satt vapnet i hand på mördaren? En otrolig beskyllning, liksom det ej varit nog med tvenne utaf offret utförda statskupper 1772 och 1789, liksom det ej var tillräckligt med det oerhörda agg, som hystes af den på en gång bedragna och krossade svenska adeln, för att förklara denna händelse! Det enda samband, som kunde förefinnas mellan Anckarströms liga och den franska jakobinhärden, är törhända smittan utaf våldsamheten uti vårt land, som skulle kunnat ända till brottslighet uppegga vissa aristokratiska hämndkänslor i Sverige.»
Att emellertid något om sammansvärjningen och mordanslaget mot konungen varit genom franska agenter bekant i Paris och där omfattades med glädje och belåtenhet, torde däremot ej kunna bestridas. Sålunda berättas från fullt tillförlitligt håll[9], att baron Taube erhållit ett bref från Strassburg, hvari bland annat meddelas, att en från Stockholm resande och i nyssnämnda stad den 7 mars sig uppehållande fransman uppgifvit, att Frankrike inom månadens slut skulle vara befriadt från sin värste och djärfvaste fiende, d. v. s. konungen af Sverige, och Ehrenström skrifver:[10]
»I Paris berättades konungens mord såsom verkställdt vid den tid det föröfvades i Stockholm. Genom Hamburg passerade vid denna tid en fransk kurir, jag minnes icke hvarifrån eller hvarthän, som berättade, att ett stort hufvud fallit i Norden.»
Claës Fredrik Horn behöfde ingen impuls från Robespierre, Marat och de andra missdådarne i Paris. Han besatt själf den erforderliga fanatismen, och fastän det utan tvifvel ligger en öfverdrift i L. von Engeströms omdöme om honom, att han hufvudsakligen var »en dålig och svag brottsling», så inger han dock genom sitt uppträdande vid mordet och den närmaste tiden därefter nästan mer antipati än själfva Anckarström. Särdeles belysande härför är Lamms sammanfattning i ofvan anförda uppsats af det dramatiska eller snarare tragikomiska förloppet: »Vid alla attentaten står Horn vid Anckarströms sida som närmaste medhjälpare, och det är han, som på maskeraden för honom utpekar konungen. Några skrupler tycks han ej ha besvärats af. Men han fördärfvar allt genom sin nervositet. Då de båda mördarne på nyåret 1792 osedda lyckades smyga sig fram utanför konungens fönster på Haga, är det säkerligen Horns fantasi, som i konungens anlete uppdagar den förskräckande dödsblekhet, som skrämmer dem att utan att aflossa något skott rusa bort. Och själva mordnatten beter han sig fullkomligt vanvettigt. Han har fått för sig, att mordet kan komma att ge upphof till en kalabalik mellan mördarne och folkmassan, och ilar hela staden rundt för att skaffa sig en skarpslipad sabel. Efter ett par fruktlösa besök hos en svärdsfejare, rusar han upp till en bekant officer och förvånar både honom och hans gäster genom den häftighet, hvarmed han insisterar att få låna en sabel för att på hemvägen skydda sig mot illasinnade bönder. Han kläder om sig till maskeraden i Anckarströms rum och assisterar vid laddningen af pistolerna. Men han skänker ingen tanke åt, att han i dennes rum kvarlämnar sin egen rock. Och när efter konungens sårande de öfriga mördarne lugnt stanna kvar i salen och hyckla medlidande, rusar Horn mot utgången, lyckas komma ut under föregifvande att hans hustru är sjuk och tvingar med sabeln en hyrkusk att köra sig ut till Hufvudsta. I sin febrila rädsla gör han allt för att kompromettera sig som delaktig.
Lika klumpiga äro hans första försök att förneka allt. Det är först sedan han under tyngden af alla indicier tvungits att bekänna, som han börjar utveckla en verklig diplomatisk skicklighet. Hans bekännelseskrift — utarbetad under välvillig medverkan af undersökningsdomaren, polismästare Liljensparre — är ett mästerverk af sentimental retorik, och man har lätt att sätta tro till uppgiften, att de känslofulla medlemmarne i konseljen stormgräto, då den upplästes. Och lika sympatiskt synes, att döma af samtidas uttalanden, dess mottagande hos den stora publiken ha varit. Hvem vågade vägra sina tårar och sin förlåtelse åt den förledda och ångerköpta oskulden? Det vore ju en känslolöshet, brottsligare än hans egen gärning.»
Att den trots allt beklagansvärda mannen äfven besjälades af ädlare känslor och hyste verklig ånger öfver sitt brott, framgår af följande den 28 mars afsända bref till hans fader:[11]
»Unna mitt betryckta hjärta den trösten att tro, det jag i dessa rader ännu talar med en för mig lika öm och huld fader, jag vore kanske ovärdig att bruka det ljufva och förtroliga namnet, om icke känslan af mina fel åter upplyste mig ur deras djup och gaf mig den förmögenhet, som tillhör själfva brottslingen, då han är uppriktig.
Förlåt, om möjligt är, att domaren och icke far var den förste, hvilken emottog bekännelsen ur min mun. Jag är nog straffad, att jag i världen haft annat förtroende och följt andra råd än dens, som naturen gjort till min första vän. Jag har olyckligtvis varit medvetande i dessa dagars bedröfliga hufvudämne. Ett illa betänkt nit för det allmänna, en missfödd tanke om friheten hafva styrkt de anslag, genom hvilka konungen och rikets lugn äro sårade. Huruvida jag i detta högmål varit delaktig, har jag uti en offentlig förklaring skrift- och muntligen uppgifvit. Det är genom denna okonstlade bekännelse och den sanna ånger, som förestafvat hvart ord, jag hoppas vara berättigad ej till förskoning, men till en medlidande känsla, åtminstone i dens hjärta, som lärt mig älska sanningen. Ack! huldaste far, om jag genom mitt senare uppförande förnekat de grundsatser af religion, undersåtlig trohet och stillhet, hvilka utgjort edra samtal med en en älskad son, förskjut mig dock ej. Min ånger måste gälla hos Gud och hos eder. Ja! mitt hjärta vågar ännu trösta sig af samma kärlek, hvaraf det alltid varit öfverflödadt ifrån en så öm fader. Ännu vågar jag anropa dess förböner för mig hos den Högsta och dess vitsord inför människor. Mitt öde är i de senares händer, men beror dock ej af dem endast. För det närvarande är det långt lättare än jag det förtjänt eller kunnat vänta. Hvad mera är: min olycka har för mina öfriga stunder skaffat mig en vän, hvars hederliga hjärtelag jag aldrig nog kan ådagalägga; det tillhör de mina, som öma för mig, att med en verksam och oupphörlig tacksamhet erkänna den ömhet, hvarmed herr lagman Liljensparre bemött mig olycklige. Hans outtröttliga foglighet var det, som bevekte mitt sinne till sanningen; hans godhet, som tillskyndat mig den trösten att omgifvas af en älskad maka och dess syster; hans omsorg, som förvandlat mitt fängelse till en läroskola för mitt hjärta, hvarest jag påminnes om min olycka, mindre af de mörka galler, än genom åtanken af en kär faders gråa hår.»
När efter konungens död det omslag till fångens och hans medbrottslingars förmån ägde rum i höga vederbörandes uppfattning om brottet, som yppade utsikter till benådning och hvarpå Armfelt syftade i sin här ofvan anförda bittra anmärkning om mördarnes belöning, repade Horn åter mod och skyndade att begagna sina förutsättningar att väcka medlidande. Han låter sin maka ingifva böneskrifter till den unge konungen och hertigen-regenten, han vädjar ej förgäfves til Reuterholms mäktiga inflytande, han strängar sin lyra till sentimentala kväden, som spredos i afskrifter och tryck, och underhåller genom »Ode till Svenska Folket», »Stunder i mitt fängelse» och andra dikter allmänhetens intresse och sympati. Den hängifvet rojalistiske men ej så litet sentimentale Gjörwell blir så förtjust i dessa skaldeverk, att han den 10 augusti i ett bref till fröken Kerstin Adlerberg skickar en afskrift af Horns »Ode öfver Svalorna», hvars slut han funnit särskildt skönt och rörande, därför att det hade afseende på fångens tröstlösa grefvinna. Och hertig Carl ägnar Horn följande sång, som nog ej förfelade sin åsyftade verkan på den åtminstone emellanåt rätt blödige fursten:
Då Hans Kungl. Höghet Regenten seglade förbi Fängelset.
När, under Kronans Börda böjd,
Du går om Bord at Frihet smaka,
O Furste! från din Äras Höjd
med Ömkans Blick se Dig tillbaka.
På brustna Plankor röj den Hop
af Armar, som til Dig sig sträcka;
låt Trohetens och Nödens Rop
ur Djupet til Dit Öra räcka.
De usle, som din Vimpel se,
ett Ögnablick sit Skepsbrott glömma
och Suckar för Din Segling tömma
och Dig sin sista Hyllning ge.
Ack, när de sälla Vindar hasta
Din köl, til Trots för Aggets Harm,
kan ej til oss Din Hjelte-Arm
et Frälsnings-Tåg i Böljan kasta?
Efter den 15 augusti kunde emellertid den
produktive skalden återgå till ett normalare lif, ty då
utfärdades benådningsdekretet, som för honom, Ribbing,
Lilliehorn och Ehrensvärd förvandlade dödsdomen till
evig landsflykt och förlust af adelskap samt inledde
en ny period i hans och deras lif. De fördes under
bevakning utom Sveriges gränser och Horn hamnade
i Danmark, där han under namnet Fredrik Claësson (taget efter mormodern, som tillhörde den bekanta
Stockholmssläkten C.) köpte och bosatte sig på
egendomen Skovlunde nära Hirschholm och snart tycks ha
funnit sig bra till rätta. Hans hustru och makarnas
äldsta dotter Anna Regina Charlotta kommo snart
efter, och medan den år 1791 födde sonen Claës
Fredrik stannade hos farfadern och efter dennes död
1796 uppfostrades af släktingar i Sverige, ökades familjen
under landsflykten med två döttrar, hvarjämte äfven
grefvinnans syster Petronella Catharina Linnerhielm slöt
sig till densamma och stannade i Danmark.
Fredrik Claësson hade emellertid alltför mycket kvar af Claës Fredrik Horns lifliga och sällskapliga natur för att kunna föra ett obemärkt lif på det undangömda och idylliska Skovlunde. Det blef snart bekant hvilka de intressanta främlingarna voro, och det dröjde ej länge förrän den vackre och elegante svensken och hans behagliga följeslagarinnor blefvo föremål för välvillig uppmärksamhet. Redan året efter sin bosättning i Danmark hade Horn, som då han jämte sina olyckskamrater först anlände till Köpenhamn af populacen hälsats med stenkastning och skällsord, försäkrat sig om den danska regeringens med grefve Bernstorff i spetsen beskydd, och genom en beundrande inskrift på franska språket på Fredrik V:s monument i Marienlyst hade han icke blott öfvertygat danska konungafamiljen om, att han ej vidare var farlig som kungamördare, utan äfven vunnit insteg i Köpenhamns litterära kretser. Medlemmar af dessa gjorde tidt och ofta besök på Skovlunde, hvarom Horn ej försummade att med tillfredsställelse underrätta Reuterholm, och bland de både intressanta och nyttiga bekantskaper, han sålunda redan år 1793 gjorde, må nämnas Oehlenschlägers vän K. L. Rahbek.
Under en promenad, som denne företog i sällskap med sin vän prästen Gutfeld i Hirschholm, sammanträffade han med Horn, om hvars fängslande personlighet han efterlämnat en entusiastisk skildring.[12] Rahbek berättar först, hur han och Gutfeld, sedan de kommit ut ur skogen, öfverraskades af den oväntade anblicken af tre högst eleganta figurer, sysselsatta med att på slätten nedanför räfsa hö: en högväxt, smärt välskapad ung man i fina hvita pantalonger, hvitt linne och elegant chaussure, samt två likaledes hvitklädda unga fruntimmer, med fina, snöhvita »Soelklæder» på hufvudet. Det var Horn och hans damer, som slagit sig ner på Skovlunde:
For glemt af Værden der at leve,
Og at glemme den igen.
»Och sannerligen», fortsätter R., »har jag någonsin träffat ett ställe, som kunde sägas vara byggdt, jag hade så när sagdt skapadt, för ett sådant Robinsonstillhåll; midt i en folkrik bygd låg denna gård, som nästan dolde sig i en tät skog och dit man, åtminstone från denna sidan, endast kunde komma på stigen i skogen, som så egendomligt slingrade sig fram mellan träden och visade så få spår af fotgängare, att man ofta frestades att tvifla på att det var en verklig gångstig. De blefvo oss varse, och Horn, som är en flitig kyrkogångare och hört Gutfeld predika och följaktligen kände honom, kom upp på höjden för att hälsa på oss och föreställde för oss sin hustru och hennes syster samt inbjöd oss på en skål mjölk. Ehuru vi, för att ej störa dem i deras sysselsättning, ej mottogo denna inbjudning, hade den högst intressanta bekantskapen blifvit gjord och blef från alla håll obrottsligen hållen, till dess döden gjorde slut därpå.»
Efter att ha omnämnt den här ofvan omtalade hyllningen åt »Danmarks Frederik», hvilken blef tryckt i tidskriften Minerva, gör Rahbek af Horn följande teckning, som skulle förlora på att ej återgifvas på originalspråket:
»Og naar man nu lærte Horn selv at kiænde, den mangesidigst dannede, mangesidigst interesante, mangesidigst mangkyndige Mand, jeg veed at have kiændt, udmærked Mathematiker og lykkelig Dikter, grundig Philolog og hiemme i de nyere Sprog, som hvert af dem var hans Modersmaal, bevandret i Kunster som i Videnskaber, Virtuos paa Violin til den Grad, at selv Mesteren Möller (Carolines Mand[13]) i Stokholm indrømmede ham til Kierulf, og det ikke giærne, Rangen for sig, derhos duelig og videnskablig Militair, fiin Verdensmand og driftig Agerdyrker, og nu hans ædelskiønne trofaste Mage, og hendes talentrige, yndefulde Søster — sandelig! det var et Kiændskab, der vel maatte være velkomment, især for den, der just da enthusiastisk tørstede efter at blive fortrolig med den nyere svenske skiønne Litteratur, hvoraf han hidtil kun havde nydt enkelte Nectardraaber, som havde forøget hans Tørst isteden for at stille den, og for hvem saa rigt og saa reent et Væld her aabnede sig med eet. Ogsaa finder man, ikke længe efter at dette Kiændskab var gjort, i Tilskueren for dette Efteraar, »Svalerne» af Grev Horn, fordanskede efter et Manuskript, jeg af Horn havde faaet, med en Indledning, fuld af min daværende skiønne Drøm om et litterarisk og politisk Broderbaand mellem Nordens Trillingfolk.»
Rahbeks sålunda mycket fördelaktiga och utan tvifvel i flera afseenden berättigade tankar om Horns begåfning och kunskaper delades tydligen särskildt beträffande hans militära duglighet af grefve Bernstorff, ty då engelska flottan år 1801 hotade Danmark, anmodades Horn att deltaga i ordnandet af det danska kustförsvaret. Detta hedrande uppdrag skulle emellertid ej bli af lång varaktighet. Redan förut hade den uppmärksamhet och uppmuntran, som Horn vunnit i Danmark, väckt förargelse i Sverige, och då nu Gustaf IV Adolf i Helsingborg sammanträffade med danske kronprinsen för underhandlingar om gemensamma försvarsåtgärder, lät han förstå, att den danska regeringens förtroende för en svensk kungamördare föreföll honom misstänkt. Följden blef att Horn förständigades att omedelbart lämna Danmark, och därmed var den idylliska tillvaron på Skovlunde och de med den förbundna förhoppningarna grusade. Med sin familj begaf sig den först nu riktigt biltoge till Lybeck och tillbragte de följande åren dels där, dels på andra orter i Nordtyskland, under förhållanden, som blifvit föga kända, men säkerligen voro både bekymmersamma och äfventyrliga. Det berättas sålunda, hur han måst bidraga till sitt och de sinas uppehälle genom att ge lektioner i franska och engelska språken, och hur han, då fransmännen eröfrat Lybeck, blifvit på Napoleons befallning fängslad, men efter undersökning af hans papper frigifven af marskalk Davout. När sedan Bernadotte beredde sig att på Napoleons order med en armé landstiga i Skåne, skall Horn ha trädt i förbindelse med honom och lämnat värdefulla upplysningar om sitt fosterland och dess militära förhållanden. Då fransmännens företag hade till syftemål Sveriges kväsande och styckning, må det förvåna att Horn, som för sina tjänster lär ha erhållit ersättning eller belöning af den franska marskalken, ville vara behjälplig; men än mer förvånande är det, att finna hur han sedermera, då Bernadotte blifvit svensk kronprins, bestormade honom och den svenska regeringen med böneskrifter om fortfarande understöd, under framhållande af att hans medverkan afsett fosterlandets väl och nytta.
Efter att år 1813 ha erhållit tillstånd att återkomma till Danmark, där han nu också efter någon tid erhöll naturalisation och medborgarrätt samt återtog sitt gamla släktnamn, bosatte han sig i Köpenhamn och blef ånyo mottagen och omhuldad i dess litterära kretsar. »Han återfann sin gamla klick af beundrare», skrifver sålunda Lamm, »men på den yngre generationen hade titeln konungamördare tydligen ej samma trollkraft. Oehlenschläger, som träffat honom i Rahbeks hem, uttalar visserligen sin förvåning öfver hans bildning och talanger och tecknar med intresse hans ståtliga diplomatapparition, den slanka, resliga gestalten, örnnäsan och de stora, svärmiska ögonen. Men han varsnar också något förkommet och brutet hos honom och anar inre lyten: ’Visselig maa der være noget Skiævt i den Natur og en Mangel af høiere Humanitetsfølelse i den Siæl, der lader sig forlokke og forblinde til at begaae hemskt Mord.’ Han ger för öfrigt en lustig skildring af hur en gång en vän till Horn lockade denne med till afrättsplatsen i Köpenhamn för att se hvilket intryck de afhuggna hufvudena, uppsatta på stakar, skulle göra på honom. Horn stod länge och stirrade på dem med pekfingersknogen i munnen. Till slut sade han: ’Jag har, ta mig fan, inte heller varit långt därifrån’.»
Jämte sina litterära intressen och arbeten — han utgaf anonymt år 1816 i Köpenhamn en diktsamling och var under de senare åren af sitt lif medarbetare i tidningarna Charis och Dagen — sysslade Horn trots försäkringar om motsatsen fortfarande med politik. I likhet med sin olyckskamrat Ehrensvärd, hvilken såsom framdeles skall visas med ifver, men äfven med mer besinning omfattade skandinavismen, tycks Horn särskildt ha intresserat sig för tilldragelserna i Norge under och efter 1814, men på ett sätt, som väckte ovilja i Sverige. Härom måtte hans son hafva underrättat honom, ty i ett bref den 22 november 1816 till dåvarande utrikesministern L. von Engeström[14] omtalar Horn, hur sonen i en skrifvelse uttryckt sitt stora bekymmer öfver, »att det i kronprinsens rum berättats, att min far vore författare af ett projekt till konstitution för Norge, inlämnadt till Riksförsamlingen i Eidsvold». Ur den vidlyftiga protest, som Horn med anledning häraf sände Engeström, må följande anföras såsom synnerligen upplysande för Horns sinnesstämning i allmänhet och för hans uppfattning om både det förflutna och sin närvarande ställning:
»Redan i min ungdom hyste jag déciderad afsky pour les Antichambreurs, som af brist på värdigare occupationer roade sig med Médisance och dicktade där hvarest de annars inga föremål röjde. Merendels fann jag likväl at ofrena för deras giftiga Tungor voro sådana som på et eller annat vis gingo dem i vägen uti Faveuren, antingen vid Håfvet eller hos Damerna. Men at taga (som man säger) rena lögner under fötterna för at svärta och skada en menniska, som i 24 år varit skiljd från samfundet, det är oerhördt — nedrigt — ridicult. Jag skulle också endast se det från denna sistnämnda synpuncten, om jag vore en enkel person. Men det rejaillerar på min stackars son, hvars djupa chagrin jag tydeligen kan läsa, och hvilken sättes i det obehagliga alternativ at antingen nedsvälja alla de infama tillmälen, som högljudt yttras om hans far, eller också at alla ögnablick råka i ordväxling och affaires d’honneur. Gud skall veta, det är icke min skuld at han befinner sig i detta Prédicament. Det var blott complaisance emot min salig far, hvilken bad mig och min hustru, at til sin tröst få behålla vår son. Men aldrig hade man bordt tänka på någon carriere i Sverige för Claës Fr. Horns närmaste afkomling. Där är motspändt nu, och värre hade det väl varit, om Gustaf Adolph suttit på thronen. Alt detta borde och kunde man lätt hafva beräknat — ehuru jag för öfrigt tillstår, det hvarken jag eller någon annan (med aldrig så liten acktning för sin nation) borde föreställa sig den djupa grad af inconséquence och jag vågar säga förräderi i tänkesätt, som mina fordna landsmän bevisat mig, mina och deras medskyldige. Deras Lacheté har lämnat den gamla surdegen, det Gustavianska anhanget, så fritt spelrum, at vi andra olycksoffer (som dock, inför den allvetande Guden sagdt, midt i vår brottslighet, med Fosterlandet mente väl och kanske bättre än de fläste, som först upäggade och sedan fördömde oss) vi få knapt låf at existera på Jordens yta; åtminstone göres alt för at dräpa vår moraliska existence och hindra våra möjligtvis goda egenskaper att komma i ljuset. — Och alt detta ännu efter 24 års mellansvalg af tid och Öden!!; När ville man då uphöra at förfölja, åtminstone at beljuga mig? Jag underkastar mig at förklaras fågelfri på hela jordklotet, om någon kan bevisa, at jag i 24 års tid, directe eller indirecte befattat mig med Politik, hvarken som Författare eller Rådgifvare eller Värktyg.
Eders Excellens täckes gunstigt förlåta det långa och ledsnande i denna skrifvelse. Men det finnes ingen, til hvilken jag kunde vända mig med mera hopp om behjertande och kraftig åtgärd til sanningens framställande.
Jag hade icke fallit Eders Excellens besvärlig med detta andragande, om salig grefve Bernstorff hade lefvat. Jag är stållt öfver at drista säga, det denna allmänt högacktade man, som til punkt och prick kände hela forna ställningen i Sverige, och som lika fullständigt kände mina tänkesätt samt just på den grunden hedrade mig med utmärkt välvilja, hvaraf jag, som en dyrbar skatt ännu conserverar hans egenhändiga bevis, till upvägande tröst emot deras dommar, som icke voro värde at lösa denna mannens sko-rem. I synnerhet nu, sedan jag vunnit dansk infödds-rätt, är jag öfvertygad at han, med samma empressement och énergie hade åtagit sig min justification emot lögnacktiga beskyllningar, som han kraftigt afvände (så länge han lefde) de Förföljelses-thordöns-slag, hvilka från andra sidan af Sundet ricktades åt en i stillhet olycklig landsflycktig far för flere oskyldiga barn.
Ännu en gång supplicerar jag: Uptag med godhet denna min reclamation, såsom ett ojäfacktigt bevis af det vördsamma förtroende, hvarmed jag til mit sista framhärdar
Eders Excellences
ödmjukast tillgifne tjenare
Fredric Claësson Horn.»
Det är ej bekant hvad Engeström svarade.
Antagligen var det ingenting alls; men har han svarat, så
var det troligen med afvisande skärpa, då han ju,
såsom ofvan nämnts, ej om brefskrifvaren hyste några
höga tankar. Lyckligtvis ägde Horn själf en annan
uppfattning, som han också väl kunde behöfva för att
hålla modet uppe under de sista, säkerligen rätt
bekymmersamma åren af sitt oroliga och felslagna lif.
Till den grämelse och sorg, han kände öfver detta och
som framlysa mellan raderna i hans bref och många
af hans dikter, kommo ekonomiska svårigheter, och
säkerligen var döden, som den 23 maj 1823 bortryckte
honom, en välkommen befriare.
Efter att på ansökan af sonen ha erhållit tillstånd att flytta till Sverige, bosatte sig grefvinnan Horn och hennes två kvarlefvande yngre döttrar på Falkenå i Nerike. Grefvinnan dog år 1833, men döttrarna öfverlefde henne länge och bodde de senare decennierna af sitt lif i Örebro. Den äldre afled 1883, den yngre 1891.
Horns son, Claës Fredrik d. y., ägnade sig först åt den militära banan och blef ryttmästare vid Lifregementets husarer, men utnämndes 1843 till landshöfding i Stockholms län. Han hade ärft faderns begåfning men äfven oroliga och hetsiga lynne. Mycket bemärkt och framträdande i 1820—40-talens riksdagsstrider, tillhörde han först den liberala oppositionen, men öfvergick vid 1840—41 års riksdag till de konservativa och blef med anledning häraf föremål för häftiga angrepp i pressen och bullersamma opinionsyttringar af Stockholmspöbeln. Som landshöfding gjorde han sig känd för egenmäktighet och blef 1849 på grund af tjänstefel entledigad. Han dog 1865, och med hans son, kaptenlöjtnanten i flottan Christer, som kallad Pirre Horn länge var bosatt i Paris och där intog en bemärkt ställning i främlingskolonien och konstnärskretsarne, utslocknade 1899 Claës Fredriks gren af grefliga ätten Horn af Åminne.
⁎
Nyårsdagen år 1787 firades af konung Gustaf och hans hof efter ett program, som visade, att nöjeslusten ännu fortlefde oförminskad i kungaborgen och ej skydde några ansträngningar för sitt tillfredsställande. Först hölls nämligen den vanliga nyårs- och lyckönskningscouren, därpå var slädparti anordnadt till Ulriksdal, så följde efter dinern både svensk och fransk teaterföreställning och till sist gafs galasupé och bal. Af alla afdelningarna i programmet tycks slädpartiet ha varit den mest uppmärksammade, icke blott därför att det gaf äfven allmänheten ett tillfälle till ögonfägnad, utan också med anledning af en versifierad skildring, som under de närmaste dagarna och veckorna, ja länge efteråt cirkulerade i hofkretsarna och lifligt kommenterades på grund af sitt ganska elaka innehåll. »Visan om slädpartiet»[15], som med all sannolikhet var författad af fru Anne Charlotte Schröderheim, f. Stapelmohr, den kvicke Elis’ lika kvicka och sarkastiska maka, är nämligen nästan en smädedikt, hvari flera af hofvets bemärkta medlemmar omtalas och förlöjligas. Som exempel härpå och som ett vittnesbörd om tonen i äfven de högsta sällskapskretsarna må anföras följande brottstycken, som för öfrigt äro af särskildt intresse med hänsyn till ett par af de i dem omnämnda och till kungamordshistorien hörande personer:
Nå, den Kungen han vet lefva
och från sorger göra fri,
tänk han bjudit Gamla Eva
också med på slädpartie.
Själf till dans han inviterar,
hedrar på allt möjligt sätt.
Glädjen gumman så regerar,
att hon knappt kan hälla tätt!
Liksom Venus i sin snäcka,
då hon uppå böljan far
med Fanfan, den lilla täcka,
som man för Adonis tar.
»Gamla Eva» var grefvinnan Eva Helena Ribbing, född Löwen, en af den gustavianska tidens för
skönhet och behag, liksom äfven för godt hufvud, mest omtalade damer, vid denna tid blott fyrtiofyra år gammal, hvadan redan i beteckningen »gumman» ligger en elakhet. »Fanfan» var hennes son Adolf Ludvig, den inom ett par år så omtalade oppositionsmannen, hvars inblandning i kungamordet väl ingen nu kunde ana vid anblicken af den med Adonis jämförde kavaljern.
Men människor växlade lika rikt som stämningar under tjusarkonungens regering, och af den vackra och glada Eva Löwen, som en gång enligt skvallerkrönikan skall ha varit föremål för den dock erotiskt indifferente kung Gustafs ömma låga, hade blifvit en intrigant och missnöjd matrona, som var illa anskrifven vid hofvet och »sade tusende sarkasmer mot både hof och etikett». Hennes son hade uppfostrats i änkedrottning Lovisa Ulrikas hof, hvarest hans fader riksrådet, grefve Fredrik Ribbing fungerade som öfverstemarskalk, och där hade han under den långvariga brytningen mellan henne och konungen insupit allt för djupa antipatier mot den senare för att med någon större ifver begagna de framtidsutsikter, hvilka stodo honom liksom andra högättade och begåfvade unga män till buds. Möjligen skulle han dock, vacker och kvick som han var, ha hamnat i kungens krets, om ej omständigheterna hade fört honom till oppositionens led och personliga anledningar alstrat ett bittert hat mot konungen.
Adolf Ludvig Ribbing ägde många och stora förutsättningar för en lysande bana. Förnäm börd, mäktiga relationer, ett ovanligt fördelaktigt utseende voro hos honom förenade med godt hufvud och vaken intelligens, utbildade under de gynnsammaste förhållanden, som stodo en yngling af hans samhällsklass på den tiden till buds. Lovisa Ulrikas hof åtnjöt anseende som en god skola för lefnadsvett, de första grunderna för sin militära bana, som han enligt sin släkts traditioner och seden bland unga adelsmän valde till lefnadskall, lade han vid kadettskolan i Berlin, hvarpå han efter hemkomsten blef fänrik vid Lifgardet. Redan vid 17 års ålder ingick han i fransk krigstjänst och deltog i ett par af amiralen grefve d’Estaings expeditioner till Västindien och Spanien. Därefter stannade han några år i Frankrike, »för att vinna vidare kunskap och erfarenhet i krigstjänsten och dymedelst göra sig skicklig till rikets tjänst», gjorde garnisonstjänst i åtskilliga städer och vann genom Axel von Fersens bemedling inträde vid franska hofvet och blef föreställd för Marie Antoinette. Då han år 1785 återkom till Stockholm och som löjtnant började sin tjänstgöring vid gardet, hade han således fått se sig vida omkring i världen och förvärfvat den belefvenhet och världsvana, som stodo i så hög kurs vid Gustaf III:s hof; men själfständig och stolt, försmådde han att eftersträfva konungens gunst. Därtill kom att hans moders ställning till konungen under hans frånvaro utomlands från den forna bevågenheten förändrats till ett tillstånd, där den kungliga nådens solsken visserligen ibland lyste, men gråväder var det vanliga, och att grefvinnan knutit en intim förbindelse med den framstående oppositionsmannen baron Gustaf Maclean, med hvilken hon längre fram ingick äktenskap och hvars politiska åsikter ej förfelade att göra intryck på hennes med honom i bästa samförstånd lefvande son.
Det fanns sålunda många faktorer, som verkade för Ribbings anslutning till den adliga oppositionen, och år 1788 i februari inträffade en tilldragelse, som skulle bestämma honom att taga steget fullt ut och äfven blifva af afgörande betydelse för hans framtid. Efter hemkomsten från utlandet hade han förälskat sig i Charlotta Eleonora De Geer, och frieriet upptogs med tillmötesgående såväl af den unga damen själf, hvilken skildras som synnerligen vacker och älsklig, som af hennes fader baron Carl De Geer, den kände oppositionsmannen, hvilken dock önskade sakens uppskjutande till dess dottern uppnått tjugo år. När den tiden nalkades, grusades emellertid Ribbings förhoppningar. Partiet var oafsedt andra synpunkter i ekonomiskt hänseende särdeles förmånligt, ty De Geer ansågs som Sveriges rikaste man, och konungen ställde om att det blef hans gunstling baron Hans Henrik von Essen och icke Ribbing, som blef den lycklige. Afgörandet medförde en duell mellan de två rivalerna, som väckte oerhördt uppseende och hos Ribbing alstrade ett oförsonligt hat mot konungen,
Bland de många relationerna af historien må här anföras gamle Fersens[16], som oafsedt den målande skildring, den lämnar af själfva duellen, belyser dennas förspel och skänker ett intressant bidrag till kännedomen om den vid detta tillfälle på goda grunder missnöjde och förbittrade Ribbings karakter:
»Grefve Ribbing, af behagligt utseende, väl växt, med utmärkta förståndsgåfvor, men af hetsigt sinnelag, friade till kammarherren baron Carl De Geers dotter af 18 års ålder. Jämte en ansenlig ärfd möderneegendom, ägde hon de egenskaper, som ungdomsåren uti täckhet och behag åtfölja. Hennes fader hade förklarat sig icke vilja bortgifta sin dotter, förrän hon ernått 20 års ålder; och således friade grefve Ribbing träget, uppå ett långt aflägset hopp.
Konungen, som var harmsen uppå grefve Ribbing, dels för det hans moder ej antagit brännvinskontraktet för sin gård Sjöholm, dels för det han, såsom äldste löjtnanten af gardet, förde ordet för löjtnants-sällskapet uti gardet emot den ovärdige favoriten Henrik Sparre[17], missunnade honom detta gifte och framställde sin favorit och stallmästare baron von Essen, hvilken ägde intet umgänge uti baron De Geers hus. Förste stallmästaren Munck åtog sig denna intrig jämte baron Cederhielm, major vid dragonerna, som var amant till grefvinnan De Geer, fröken De Geers stjufmoder. Denna plan fördes så tyst och fort, att inom tre veckor var förlofningen afhandlad. Grefve Ribbing, som intet märkte något af hvad som förehades, skref samma morgon, som förlofningen slöts, till fadern De Geer och begärde hans dotter; men fick ett mycket höfligt svar, att det vore för sent, emedan hans dotter vore redan förlofvad med baron v. Essen. Ett åskslag hade varit drägligare för grefve Ribbing än denna tidning. Sin kärlek och lycka såg han för evigt förstörd. Harm och förtviflan styrde hans eldfängda sinne och han beslöt att hämnas eller dö. Utan att rådfråga sig med någon vän eller släkt, dolde han äfven för sin moder sin föresats; men gick till baron Essen och fordrade honom till duell, för det denne på ett så nedrigt och lömskt sätt gått till väga emot honom; och då han, Essen, utan kärlek till fröken De Geer beröfvat honom, Ribbing, hans timliga välfärd, borde han nu ock vara beredd att gjuta hans eller sitt eget blod.
Ehuru baron v. Essen var en behjärtad man, sökte han dock med många skäl öfvertala grefve Ribbing att afstå från sin utmaning, men förgäfves. Å båda sidor aftalades, att påföljande morgon skulle grefve Ribbing inställa sig hos baron v. Essen, kl. 9 om morgonen; men grefve Ribbing äskade parole af tystnad och att ingen mer skulle vara tillstädes, än bägge sekundanterna, stallmästaren Munck och kapten Aminoff af gardet. Icke desto mindre förtrodde Munck denna duell till riksdrotsen grefve Wachtmeister, hvilken såsom vän af Ribbingens hus icke ville häraf taga någon kunskap; men sände sent på aftonen efter öfversten baron Maklier (Maclean), en synnerlig vän af greſve Ribbing, för att afstyra denna olycka. Öfverste Maklier gick kl. 6 på morgonen till grefve Ribbing och framdrog de bästa skäl till afböjande af detta företag; men grefve Ribbing blef oföränderlig, uppå den grund, att han hade fattat sitt beslut, då, genom konungens hat till honom, han såg sin befordran i sitt fädernesland omöjlig och sin timliga lycka förstörd af Essen. Han ginge nu att dräpas eller dräpa på ett hederligt sätt; uti det förra fallet vore döden en välgärning, uti det senare vore hans parti taget att rymma och aldrig mera se Sverige, sitt fädernesland; hvarföre han ock hade försett sig med några hundrade riksdaler resepenningar.
Kl. 9, efter aftal, infann sig grefve Ribbing hos baron v. Essen; men fann hos honom samlade öfverstelöjtnanten baron von Liewen, baron De Geers morbroder, stallmästaren Munck, kapten Tersmeden, kapten Schwerin af gardet och kaptenen vid dragonerna, grefve Jakob De la Gardie. Grefve Ribbing förebrådde med rätta, att det vore malhonnet handladt, emot aftal, att taga så många vittnen. Baron von Essen med flere bjödo till att förmå grefve Ribbing att afstå från sitt påstående. Essen förklarade, att om fröken De Geer hade gifvit honom, Ribbing, det minsta hopp om hennes hand, vore han färdig att upphäfva förlofningen. Men Ribbing förklarade, uti allas närvaro, att fröken De Geer, den han vore all högaktning skyldig, ej hade gifvit honom något löfte. Här vore ej fråga om henne, men om baron Essen, hvilken på ett nedrigt och lömskt sätt förhållit sig vid detta tillfälle, och grefve Ribbing förklarade, uti alla dessa herrars närvaro, att han trodde sig vara mera värd, i alla afseenden, fröken De Geers hand än baron Essen. Denne tog ock sinne, och uppå stallmästaren Muncks proposition utvaldes ridhuset på konungens stall till tummelplatsen. Hela sällskapet följdes åt. Duellanterna förde värjan med behändighet; eld och ifver upplyste bägges åtrå att döda hvarandra. Striden varade längre än vanligt och till dess grefve Ribbing fick tillfälle att försätta baron Essen en stöt midt åt hjärtat: men försynen ville bevara dem båda från olycka. Grefve Ribbings värjudd fastnade uti Essens refben, midt för hjärtat, så att värjan, både till klingan och fäste, sprang i flera stycken och striden upphörde. Stöten var så häftig, att värjudden hade gått igenom refbenet, men ej spjälkat det nog för att tränga till hjärtat eller lungan.
Konungen blef ovanligen förifrad öfver Ribbingen, som vågat angripa en favorit, och ville genast låta häkta honom och hänskjuta saken, såväl duells- som borgfridsbrottet, till domstol; men då hade både Essen, Munck och flera kommit i samma fördömelse. Verkan af konungens ifver blef afstyrd, då Munck försäkrade h. maj:t att om Essen blifvit dödad, hade Ribbing aldrig sluppit ur ridhuset, emedan han hade fört honom uti denna fälla, där han hade gjort anstalt om Ribbingens gripande. Att Munck kunde alstra ett så förnedrande förräderi, är honom till vanheder, men oerhördt att berömma sig däraf inför sin konung eller hvem som helst, den ära i hjärtat bär. Och denne var en högt aktad favorit!»
Medan Essen under flera veckor sväfvade mellan lif och död till följd af sin svåra blessyr, medförde duellen sålunda för Ribbing knappast några andra obehag än konungens stora misshag och onåd. Dessa yttrade sig emellertid på ett kännbart och för Ribbing mycket sårande sätt, ty då finska kriget bröt ut, fick den unge ärelystne officeren ej följa med sitt regemente till krigsskådeplatsen utan kommenderades till vakttjänst på Vaxholms fästning, hvilket var att betrakta nästan som en degradering. Saken väckte också Ribbings stora förbittring, men Danmarks krigsförklaring medförde en förändring, som något dämpade hans missnöje, ty han fick då begifva sig till Göteborg och deltaga i dess försvar, och i ett därifrån den 17 december 1788 afsändt bref till hans kusin och vän baron Knut Kurck[18], skrifver han, att han visserligen hade mycket tråkigt, men yttrar sig blott i förbigående och utan sin vanliga bitterhet om konungen. Brefvet är för öfrigt af intresse, därför att Ribbing däri på tal om sin frände Bengt Ribbings brutna trolofning omtalar, hur han själf tydligen ganska fort hade tröstat sig öfver förlusten af fröken De Geer. »Man bör ihågkomma», skrifver han, »att Ribbingarna ej äro lyckliga i äktenskapsväg, men om den gode Bengt hade lika lätt att taga sitt parti och trösta sig, liksom jag har gjort, så gjorde det mindre, men han torde ej hafva samma lätthet. Man skrifver till mig, att han är förtviflad. Den stackars gossen tycker om pengar, och fastän han själf är ganska väl försedd med sådana, är han otröstlig öfver att förlora detta tillfälle att erhålla mer.»
Efter att ha hos biskop Wingård tillbragt julen och bland andra julklappar erhållit en frygisk mössa för det sköna grefliga hufvudet med de oppositionella stora lockarna»[19], afreste Ribbing från Göteborg till Stockholm på nyåret 1789 för att deltaga i den snart sammanträdande och för hans framtida öden så betydelsefulla riksdagen. Under hänvisning till de förut lämnade meddelandena om denna må här angående hans uppträdande i debatterna på riddarhuset blott anföras det för hans oräddhet och frimodiga vältalighet belysande inlägg[20], hvarmed han protesterade mot oppositionsledarnes fängslande:
“Om någonsin vårt öde blifver att beklaga, att våld gick före
rätt, att styrka eller makten gaf lag är jag färdig när påfordras att frimodigt räcka halsen under bilan, men intill sista andedräkten, så
länge en varm blodsdroppa lifvar detta hjärta, ämnar jag yrka på
rättvisans och lagens helgd, på svenska medborgares frihet; därföre
tillstyrker jag, mina herrar, att vi hos k. maj:t med en stark
deputation af 48 personer, i djupaste underdånighet anhålla om våra fängslade
medbröders frihet. Fåfängt lärer blifva, mina herrar, att uppehålla
oss med efterfrågan af deras brott. Huru skulle dessa redeliga
hedersmännen befinnas skyldige till sådant? Hvem förde väl en
vördnadsvärdare vandel, hvem hyste mera aktning för lagen, hvem
uppfyllde bättre alla medborgerliga skyldigheter och lyste af mera dygder
än riksrådet Fersen? Hvem kan skryta af mera allmänt förtroende,
mera högaktning och kärlek, både i sin ort och af alla dem, som
känna honom än Claës Frietzcky? Åt hvilken värdigare och
förståndigare kan ridderskapet och adeln anförtro sina göromåls och
tals upptecknande, sina protokolls förande, sina akter, sitt intresse
och sin heders bevakande än Bungencrona? Den värde general
Horn, Stierneld och Maklerarne, mina vänner, när andades de för
annat, när tecknades hela deras lefnadslopp af annat än tro, ära
och redlighet, förenta med den strängaste laglydnad? Och dessa,
för att förbigå flera andra, som lyckan ej unnat mig så noga lära
känna, dessa skola vara brottsliga, dessa skulle förtjänt att utan
rannsakning och dom fängslas, ryckas ur hustrurs, barns och
vänners armar, utestängas från våra rådplägningar, dem de ständigt
som värdige, nitiske och erfarne medborgare upplyst. Ack, mina
herrar, äro de brottsliga, hvart har då obrottsligheten flyktat? Jag
för min del erkänner mig då af hjärtat brottslig med, jag som så
väl som flera andra ständigt deltagit i deras tänkesätt, ja, äro de
brottsliga, så finnes ingen oskuld mera på riddarhuset, om ej
tilläfventyrs hos de herrar och ledamöter, som med sina namn bestyrkt
landtmarskalkens klagoskrift mot hela vårt stånd, och en sådan oskuld
kan aldrig blifva min.
Konungens värsta fiender, mina herrar, elaka och emot honom värst sinnade rådgifvare och rapportörer, föra ibland den styrande bakom ljuset och bedraga honom. Sådan är mänsklighetens lott, från hvilken ingen krona befrias; dessa vårt släktes missfoster, medborgares förtryckare och folkets iglar, höra illa, berätta värre och tillstyrka allrasämst.
Men oss tillhörer det, oss det första ståndet i riket, ett högaktansvärdt och af sin konung städse högaktadt stånd, att inför det kongl. majestätet tala sanning och frihetens språk, bevisa att tronen aldrig kan vara säkrare grundad än på undersâtares kärlek. Upplysen om våra fängslade medbröders oskuld, yrka på deras frihet och gå alla í borgen för dem.“
Ungefär samtidigt med detta anförande inlämnade
Ribbing ansökan om afsked från sin militära tjänst
och gaf sålunda äfven ett mera personligt eller privat
uttryck åt sin oppositionella ställning. Hädanefter
tillhör han också konungens hätskaste motståndare,
men låter jämförelsevis litet tala om sig förrän
slutakten nalkas. Han tyckes mest ha vistats på moderns
egendom Sjöholm i Södermanland, men år 1790
uppehöll han sig någon tid i Göteborg, där han enligt en
uppgift af N. von Jacobsson[21] skall ha ägnat Christina
Hall, en af rike Halls döttrar, som sedan blef gift
med amiralen grefve Claës Adam Wachtmeister, sin
hyllning. I slutet af år 1791 vistas han i Stockholm,
och det var väl då, som den mångomtalade episoden
inträffade med hans uppträdande i röd frack eller väst
vid ett möte med konungen, för att passa in med
sibyllan Arfwidssons varning, och till omväxling med den
nu med full fart arbetande konspirationens allvarligare
uppgifter. Om Ribbings andel i sammansvärjningen ha
icke blott de samtida memoarskrifvarne omtalat, utan äfven, såsom ofvan nämnts, rannsakningen bekräftat,
att han var en af hufvudmännen och följaktligen
mycket brottslig. Men han verkar det oaktadt vida
mer sympatisk än flera af de öfriga, ty oafsedt hatet
till konungen, som väl var den mest pådrifvande
kraften, tycks han ha besjälats af en uppriktig
frihetskänsla och af ett af personliga hänsyn oberoende
och mot de onekligen många mörka punkterna i
Gustaf III:s regering berättigadt missnöje. I
efterlämnade anteckningar har han, såsom E. Tegnér i
sin nyss omnämnda uppsats påvisar, också framhållit
detta, hvarjämte hans under de kritiska veckorna
mycket exalterade sinnesstämning dock tyder på, att
han äfven tagit intryck af de franska
revolutionsmännens utopier. Efter riksdagen i Gefle, där han
i olikhet med de besinningsfullare oppositionsmännen
tycks ha önskat öppen och blodig strid mellan adeln och
konungen, var han redo att skrida till handling, och
eſter dennas utförande, tog han för egen del
konsekvenserna med en ridderlighet och manlighet, som
fördelaktigt skilja honom från Horn och Lilliehorn och
visa det berättigade i L. von Engeströms omdöme:
»Ribbingen var karlaktig».[22]
Men i fängelset och under de veckor, då utsikterna för att han skulle med lifvet få plikta för sin gärning syntes vissa, reagerade äfven Ribbings stolta natur och frejdiga mod. Han började se mordet ur annan dager än som en förtjänstfull fosterländsk bedrift, och vid tanken på sin olyckliga, af sorg nedbrutna moder gripes han af förtviflan och skrifver bref, uppfyllda af ånger och böner om förlåtelse. Ett af dessa bref[23], odateradt men säkerligen afsändt någon af de närmaste dagarna efter häktningen, har följande lydelse:
»Älskade, olyckliga mor. En brottslig son skrifver dessa rader, till hälften utplånade af dess tårar. Genom mig, som störtat dolken i ert skiöte blifven I den olyckligaste af alla i världen lefvande varelser. Jag förebrår mig evigt de tårar, ni min älskade mor för mig ovärdige utgjuter, ni som haft så öm omsorg för mitt väl och som allenast var lycklig genom mig och min lycka. Wärdes ännu tillägga min förlåtelse för mitt faseliga brott. Min ömma mor! förbanna mig icke. Min förkrossade själ skulle ej då med lugn kunna framkomma för den allsmäktige, hvilken jag oupphörligt anropar om beskydd för edra öfriga dar. Bevaren dem själf, min goda mor, uppoffren dem att trösta det antal olyckliga, som föra en svår och beklagansvärd vandel på denna jord. En dag skola vi åter se hvarandra uti en värld, där all vedermöda upphör — alla människor äro underkastade ett mål, en förvandling. Det ögonblicket är kommet förr än jag förmodade, och hela skillnaden består uti någon tid förr eller senare, då jag skall lämna denna usla hyddan. Min goda mor! påskynda ej detta ögonblick genom det ni öfverlämnar er till den grufligaste förtviflan. Vi böra ej så mycket sysselsätta oss med detta jordiska. Min vördade och goda mor! och om jag ej efterlämnade er, med hvad för sinneslugn skulle jag ej då emottaga döden. Min jäsande blod, mitt häftiga sinne och min naturliga orörlighet hafva ej gifvit mig ett enda lyckligt ögonblick, under 27 års lefnad. Om ni hade bättre känt mig, skolen I funnit flera skäl till tröst öfver mitt frånfälle. Uppfylld af elaka egenskaper, var jag elak son. Jag återbetalte aldrig som jag bort min mors ömhet. Ack om I kunde mindre begråta mig! Det är onödigt dölja för Eder att jag kommer att betala med mitt hufvud kunskapen, som jag haft om konungens mord. Jag skulle måhända med tillhjälp af fräckhet och osanning kunnat frälsa mitt lif, men ett antal oskyldiga skulle däraf lidit. Jag har allt bekänt, måtte lagen gå öfver 4 à 5 brottsliga och att de oskyldiga blifva fria förklarade. Se här orsaken till min bekännelse, den sanningen aftvingade jag mig.
Jag är väl bemött och har ingenting af nöden. Den omsorg och besvär, herr lagman Liljensparre beständigt visat mig, kan jag ej erkänna. Måtte en dag mina gamla vänner återbetala honom den erkänsla, jag är oförmögen till, helst ingen makt i världen kan frälsa ett lif, hvilket enligt alla lagar är förverkadt och som jag aldrig önskar att återfå. Utom er, min bästa och olyckliga mor, skulle förlusten af lifvet ej kosta mig en tår. Efterfölj mitt mod, bevare er ifrån att komma till denna fasans skådeplats, ty hvartill skulle väl detta bedröfliga möte tjäna. Sparen er frimodighet, jag har den af nöden, men jag hoppas den ej skall fela mig i min död. Allmakten styre er, han skall väl i sinom tid förena oss! Farväl!
A. L. Ribbing.»
I Uppsala universitets bibliotek[24] förvaras en afskrift af ett långt bref till modern på franska med ungefär samma innehåll som det nu anförda och afsändt eller skrifvet den 23 mars, då Ribbing äfven till baron Maclean skickade ett bref. Öfvertygad om att han ej skulle ha många dagar kvar i lifvet, skrifver han däri, att han skulle vara lycklig att dö, om han ej efterlämnade sin moder i förtviflan, och beder den trofaste vännen taga hand om hans kvarlåtenskap, betala hans skulder, som uppgingo till 160 rdr, och ej glömma Liljensparres stora vänlighet mot honom, o. s. v.
Så öfverhängande var emellertid icke döden, som Ribbing i sin mycket förklarliga nedslagenhet trodde, och Maclean var rätte mannen att åstadkomma eller utverka en förändring i hans öde. Han åtnjöt stort anseende, hade mäktiga relationer, var rik och ägde som en af oppositionens ledare stort inflytande. Omedelbart efter det underrättelsen om kungamordet hade kommit till Sjöholm, där Maclean och grefvinnan Ribbing vistades, reste han till Stockholm och satte alla krafter i rörelse till sin skyddslings förmån. Skickligt begagnande sig af det omslag i opinionen som efter dödsdomens afkunnande yppade sig beträffande de häktade, bestormade Maclean med böner hertigen-regenten, hos hvilken han varit kammarherre, ställde sig väl med Liljensparre, som för öfrigt och måhända på grund af den af Hjelm omtalade brorskålen redan var välvilligt stämd mot sin intressanta fånge, och såg slutligen sina sträfvanden genom Reuterholms bistånd krönta med framgång.
Adolf Ludvig Ribbings lif efter dödsdomens förvandling till landsflykt blef så rikt på skiftande öden, på växlande glädje och sorg, att det väl kunnat lämna stoff till en spännande roman. Ingen tycks emellertid
TRÄSNITT EFTER ETT MINIATYRPORTRÄTT I NATIONALMUSEUM.
ha försökt sig därpå, kanske därför att redan verkligheten var underhållande nog.
Efter någon tids uppehåll i Köpenhamn begaf sig Ribbing till Paris, där han var närvarande vid Ludvig XVI:s afrättning och genom sina öppet uttalade sympatier för den olyckliga Marie Antoinette väckte terroristernas misstankar. Han fann rådligast att lämna den bloddrypande staden och begaf sig med en genom anblicken af skräckväldets utsväfningar väsentligt förändrad uppfattning om revolutionen till Schweiz, där han uppsökte och blef väl emottagen af dennas bittra och energiska fiende m:me de Staël. Neckers snillrika dotter hade slagit upp sina bopålar i Coppet, där hon utöfvade en storartad välgörenhet bland de franska emigranterna, och mellan henne och hennes vackre gäst, som hon gaf benämningen »le beau régicide», knöts en varm vänskap, som snart öfvergick till kärlek. Det var nog ej vare sig det första eller sista erotiska snedsprånget, som den obetydlige baron Staëls temperamentsfulla maka gjorde sig skyldig till, men det tycks ha varit af djupare art än de öfriga, ty hennes talrika bref till Ribbing betecknas som det bästa och lidelsefullaste, »Corinnes» författarinna skrifvit[25]. De brefven skrefvos under en lång följd af år och började sedan hennes älskare redan i oktober lämnat Schweiz och i sin moders och Macleans sällskap begifvit sig till Danmark. Här köpte han med den sistnämndes bistånd egendomen Aldershvile ett par mil från Köpenhamn och förde under namnet Fredriksson en landtmans lugna och lyckliga tillvaro, som dock ej skulle bli af lång varaktighet. Af okända anledningar blef nämligen den danska idyllen snart slut, och 1796 träffas Ribbing åter i Paris, där han som monsieur de Leuven (efter moderns släktnamn Löwen) visade sig i den eleganta världens salonger, återknöt förbindelsen med m:me de Staël och lefde gladt och sorglöst, frikostigt understödd af sina anhöriga i Sverige. Af den hetsige oppositionsmannen hade blifvit en världsman och vivör, som enligt utsago af hans kusin, baron Fredrik Kurck passerade sin tid bekymmerslöst, roade sig på bästa sätt, hade ringa böjelse för dispyter och ej mycket intresserade sig för politik.[26]
Detta var 1798, men följande år hade Ribbing fått nog af ungkarlslifvet och Paris salonger, ty då ingick han äktenskap med Adèle Billard d’Aubigné, en emigrerad f. d. nunna, hvars bekantskap han hade gjort i Schweiz. Hon var enligt Alexander Dumas d. ä., som under flera decennier tillhörde familjens intimare umgänge, »den mest fullkomliga bland kvinnor», och Ribbing prisar ofta själf i sina bref hennes godhet och förträffliga egenskaper. Äktenskapet var lyckligt, och under kejsardömet lefde makarna och deras son, den år 1802 födde och med tiden som framstående dramatisk författare kände Adolphe de Leuven, ett lugnt och bekymmersfritt lif på de af Ribbing inköpta egendomarna Brunois i Loiredalen, Villers Hellon nära Villers-Cotterets och Quincy. De två förstnämnda försålde han snart, men Quincy behöll och bebodde han, till dess restaurationen förjagade honom från Frankrike.
En omväxling i denna tillvaro som godsägare och vinodlare bereddes honom, då han år 1809 med konung Carl XIII:s tillstånd fick resa till Sverige och under en månad vistas hos sin moder, hvilken då bodde på den vackra egendomen Ström i Bohuslän. Det var deras sista sammanträffande, ty vinnan, som år 1804 blifvit änka efter Maclean, afled 1813.
När »det hvita skräckväldet» nödgade Ribbing att lämna Frankrike, bosatte han sig i Bryssel, och då hans ekonomiska ställning, som förut genom Macleans och moderns bistånd varit god, till följd af ofördelaktig realisering af det för öfrigt väl ej så betydande arfvet efter henne blef bekymmersam och han medelst arbete måste bidraga till sin utkomst, slog han sig åter på politiken och blef medarbetare i tidningarna Le Nain jaune och Le vrai Liberal. Kunskapsrik, fullt behärskande franska och tyska språken och med god penna, hade han framgång på den journalistiska banan och hans artiklar, som mest rörde nordiska förhållanden och ej voro undertecknade med hans namn, väckte uppseende. Han hade återfått sin gamla stridslystnad, sitt hat mot »förtryck och despotism af alla färger, såväl kejsardömets gröna och monarkiens blå som Robespierres trikolor», och då »Le vrai Liberal» var antilegitimistisk och särskildt afvog mot den heliga alliansen, blef tidningen ett lämpligt fält för hans verksamhet. En episod af särskildt intresse erbjuder denna, då Ribbing år 1818 med anledning af Carl XIV Johans tronbestigning ingick i polemik med de franska och engelska legitimistiska tidningarna och försvarade den nye svenske konungen mot deras angrepp. Redan flera år förut hade han bland annat genom bemedling af m:me de Staël, hvilken som bekant år 1812 vistades i Stockholm, försökt af Carl Johan utverka landsflyktens upphäfvande och tillstånd att få återvända till Sverige. De försöken hade strandat, men nu, då så godt som alla medlemmarna af det gamla kungahuset voro borta och likaså de flesta gustavianerna, hoppades han ånyo få komma hem eller möjligen blifva anställd utomlands i svensk tjänst. Äfven dessa förhoppningar grusades, men som ett erkännande för hans journalistiska artighet skänkte Carl Johan Ribbing den vackra gåfvan af 3,000 floriner. Blott en mindre del däraf kom honom emellertid till godo, enär hans fordringsägare i Sverige passade på att försäkra sig om hufvudparten, och detta var så mycket olägligare, som Ribbing i juni 1820 på anmodan af konung Fredrik Wilhelm III af Preussen blef utvisad från Belgien. En skarp artikel mot denne trångbröstade herre var därtill anledningen, och Ribbing fick välja mellan att begifva sig till Tyskland eller Frankrike, ungefär, såsom Dumas skrifver[27], på samma sätt som kocken låter kycklingen välja mellan att anrättas à la Broche eller som frikassé. Han valde det senare, d. v. s. Frankrike.
Från Ribbings vistelse i Bryssel berättar Dumas, hvars meddelanden om den af honom högt beundrade vännen dock ofta bära vittnesbörd om författarens till »De tre musketörerna» fantasi och följaktligen ej alltid äro tillförlitliga, hur Ribbing en dag 1815 vid table d’hôte’n på ett värdshus befann sig bland ett flertal officerare vid de allierades trupper. Dessa talade med förtjusning om slaget vid Waterloo och yttrade sig högst ofördelaktigt om Frankrike och isynnerhet om fransmännen. Särskildt utmärkte sig en rikligt ordensprydd öfverste genom skärpan i sina uttalanden. »Samtalet fördes på tyska, som grefve Ribbing såsom uppfostrad i Berlin talade nästan som sitt modersmål. Han hade sålunda ej förlorat ett enda ord af konversationen, för hvilken han tycktes fullkomligt främmande. Plötsligen reste han sig, närmade sig på sitt vanliga lugna sätt öfversten, gaf denne ett par örfilar, sade sitt namn och hvem han var och återtog lugnt sin plats. De två närvarande fransmännen, Cauchois-Lemaire och Arnault, skyndade sig att erbjuda honom sina tjänster som sekundanter, men öfversten ville eller vågade inte slåss.
Vid utvisningen från Belgien befann sig Ribbing i en mycket brydsam belägenhet. Hans ekonomiska resurser voro obetydliga, och fastän »det hvita skräckväldet» var förbi, ville han ej ådraga sig för stor uppmärksamhet. Han tog därför sin tillflykt till Villers-Cotterets i Loiredalen och fann där hos gamla vänner från sin egen godsägaretid i trakten ett välvilligt mottagande samt stannade till hösten 1821, då han kunde slå sig ner i Paris. Här tillbragte han de två sista decennierna af sitt lif, ty han afled ej förrän den 1 april 1843, försörjande sig som medarbetare i Le courrier français, Journal de voyages, découvertes et navigation moderne o. s. v. och efter sin makas död i början af 1830-talet boende i sin sons lyckliga hem.
Från den landsflyktiges sista tid berättas, efter uppgifter af den mot honom afvogt stämde svenske ministern i Paris grefve Löwenhielm m. fl., att han skulle ha haft hallucinationer af benrangel och hufvudlösa skepnader o. s. v., under grufliga samvetskval öfver Gustaf III:s mord. Det är dock föga sannolikt, att så var förhållandet. »Visst är», skrifver nämligen den med hans historia och brefväxling förtrogne minnestecknaren[28], »att man i Ribbings hela lif, såväl som i hans efterlämnade papper förgäfves söker spår till ånger öfver hans delaktighet i konungamordet.[29] Bitterheten mot konung Gustafs minne förblef hos honom intill ålderdomen den samma. Han såg i honom den man, som mer än någon annan hade skadat sitt fädernesland. På gamla dagar väckte det hans förvåning, att eftervärlden börjat göra rättvisa åt Gustafs minne på ett sätt, som han ej kunnat ana. Han fann det underligt, att man kunde betrakta såsom ’en hjälte eller en halfgud’ den, som samtiden, enligt hans åsikt, föraktat och hatat. ’Denne man’, utbrister han i ett bref, ’som med sorger och förödmjukelser öfverhopat min faders sista dagar och kanske bidragit till hans död, denne man, som ryckt ifrån mig min älskade för att lägga henne i en af sina gunstlingars armar, denne man, som förstört mitt fäderneslands frihet och varit dess förtryckare, — är det väl jag, som offrat honom? Nej, men jag har sett hans fall med ett visst nöje, och jag har ingenting gjort för att hindra det — det är allt’.»
⁎
När fru Clara Aurora Lilliehorn, dotter af
borgmästaren i Visby Hans Lothigius och sedan oktober
1744 gift med kaptenen Samuel Carl Lilliehorn, i
slutet af 1745 eller början af 1746 bland många
täflande antogs till amma åt kronprinsessan Lovisa Ulrikas inom kort väntade förstfödde, var det nog flera faktorer,
som hade bestämt henne att eftersträfva den
ansvarsfulla platsen. Oafsedt äran kunde ju en kunglig amma
både för sig själf och de sina beräkna åtskilliga
förmåner, och det visade sig också, att fru Lilliehorn i
det fallet ej hade misstagit sig. Sedan hennes man,
som var yngre broder till den märkvärdige, i det
föregående omtalade amiralen, år 1757 under öfverresa
från Gottland till pommerska kriget omkommit genom
drunkning, blef hon nämligen åldtfru på Stockholms
slott, och hennes tre söner Johan Fredrik, Peter Ulrik
och Carl Pontus hade mycken nytta af sin kunglige
dibroder kronprinsen Gustaf, särskildt sedan denne
blifvit konung. De blefvo således alla tre pager vid
hofvet och hade att glädja sig åt snabba befordringar
på den militära banan. De två äldre hunno till
generalsgraderna, medan Carl Pontus, som var född
1758, genom konungens särskilda ynnest och pekuniära
understöd — han hade enligt Schröderheim pension från
konungens handkassa — avancerade vid Lifgardet, där
han 1773 blifvit fänrik, så att han 1792 vid den stora
krisen i sitt lif var major vid regementet och
öfverstelöjtnant i armén. Ehuru dessa vackra men på den
tiden ej ovanliga framgångar berättigades af Lilliehorns
egen, allmänt vitsordade duglighet, stod han dock i
tacksamhetsskuld till konungen, och det väckte därföre
stor förvåning, då han befanns inblandad i
sammansvärjningen och mordanslaget. Man hade svårt att
förstå motiven till hans handlingssätt, ty han hade ej
gjort sig bemärkt inom oppositionen, och i finska
kriget hade han i olikhet med många andra officerare
icke blott gjort sin plikt utan äfven vid flera tillfällen särskildt utmärkt sig och blifvit föremål för konungens
nådiga välbehag. Att han också själf i sista stund känt
samvetsförebråelser öfver inblandningen i komplotten mot
sin välgörare framgår af den mångomtalade biljett, han på
aftonen samma dag mordet begicks skickade till konungen.
Skrifvelsen, som ofta publicerats och hvars återgifvande
här i dess helhet sålunda torde vara öfverflödigt,
inledes nämligen på följande därom vittnande sätt:
»Värdigas tillåta, att en onämnd, hvars penna ledes af
grannlagenhetens och samvetets röst, vågar taga sig
friheten att med all uppriktighet underrätta Eder om,
att det såväl i landsorten, som här i staden finnes
personer, som endast andas hat och hämnd emot Eder,
ända därhän, att de vilja afklippa Eder lifstråd. Man
var förtviflad öfver att se den senaste maskeradbalen
slå fel, man är därför förtjust att se en annan
tillkännagifven till i dag (’Stråtröfvare tycka icke om
gatulyktor’, säger man). För lömska anfall är
ingenting lämpligare än mörkret och förklädnaden. Vid
allt hvad heligast är vågar jag därför hos Eder
bönfalla, att ni måtte uppskjuta denna fördömda bal till
en lämpligare tidpunkt, såväl med hänsyn till Edert
eget närvarande och framtida intresse, liksom ock för
några entusiastiska personers, ur hvilkas hand den
gode Guden, genom att bringa dem till eftertanke, en
vacker dag skall rycka dolken.»
I Ribbings efterlämnade papper finnes bland anteckningarna om kungamördarne ett uttalande om Lilliehorn, som ehuru påverkadt af antecknarens lätt förklarliga ovilja emot honom i hans egenskap af angifvare, kanske lämnar den riktiga förklaringen till hans handlingssätt, nämligen att han endast hade sin egen fördel i sikte. »Frågan gällde för honom, om det skulle vara fördelaktigast att vid konungens död få ställningen af en ’præfectus prætorii’ (ett slags militärbefälhaſvare i Stockholm), eller att försäkra sig om konungens gunst genom att röja hemligheten. Han valde det senare och hängaf sig åt den illusionen, att han därför borde blifva kungligt belönad. Med förvåning erfor han, att den biljett, som han skrifvit till konungen maskeradaftonen, i stället skulle gifva anledningen ej blott till hans medbrottslingars, utan äfven till hans eget fall.» — När detta Lilliehorns dubbelspel blef bekant, hade han gjort sig skyldig till ännu en handling, som ställer hans personlighet i ytterligare ofördelaktig belysning och ökade det ogillande, hvarmed han under dagarna efter mordet bedömdes, och som alltsedan såsom en fläck vidlådit hans minne.
Bland dem, som dagen efter maskeraden skyndade sig till slottet för att efterhöra konungens tillstånd och betyga honom deltagande och tillgifvenhet, märktes också Lilliehorn. Han blef införd till konungen, som enligt den vid sammanträffandet närvarande Armfelts skildring räckte honom handen och sade: »Är det icke förskräckligt, Pontus, att sedan jag under ett blodigt krig undgått farorna, en lönnmördares kula skall lägga mig till sängs?» — Pontus tycktes vara rörd, kysste konungens hand, började utösa förbannelser öfver den skurk, som varit nog nedrig att föröfva ett dylikt brott, och drog sig sedan tillbaka med den säkraste hållning i världen.»
När det redan dagen därpå genom en sockerbagarelärling, som Lilliehorn användt för att med varningsbrefvet gå till konungens kammartjänare Remy, blef bekant, att det var han, som skickat det, erkände han, att han författat och afsändt detsamma, men uppgaf, att han själf den 16 mars erhållit en anonym
.jpg)
EFTER MINIATYRPORTRÄTT.
skrifvelse med meddelande om hvad som var mot konungen tillämnadt på maskeraden. Härom hade han velat underrätta, men insåg ej, att det anonyma i hans tillvägagående skulle rikta misstankarna på honom själf. Ansatt af Liljensparre, fann han dock för godt att några dagar senare aflägga fullständig bekännelse och visade sedan enligt Adlerbeths berättelse[30] under processen mycken svaghet, förrådde sina vänner och blef föraktad, medan Ribbing antecknat: »Modet öfvergaf honom alldeles, han kastade sig i prästernas armar, tillbragte sin tid i fängelset med att ångra sig och gråta, sjöng med hög röst psalmer och ansåg tydligen, på sin själasörjares uppmaning, att han ej kunde göra fred med Gud på annat sätt än genom att angifva så många som möjligt.»
När Lilliehorn sedan efter domens ändrande jämte de tre öfriga landsflyktiga fördes ur riket, var det ganska naturligt, att han af dessa sågs med oblida ögon och att deras vägar genast efter ankomsten till Danmark skildes. Till grämelsen öfver sitt förstörda lif kunde han sålunda lägga sina olyckskamraters förakt. Hans öde gestaltade sig också redan från början bittrare än deras, i det han ej hade så goda ekonomiska resurser som särskildt Ribbing och Horn, och hans för öfrigt blott föga kända tillvaro var både bekymmersam och äfventyrlig.[31] Från Danmark begaf han sig till norra Tyskland, och enligt en uppgift af Barfod skall han först ha tagit anställning som skolmästare i Herrnhut. Möjligen var det under inflytandet af samma religiösa stämning, han visat under fängelsetiden, som han inträdde i brödraförsamlingens tjänst, där han tycks ha stannat till sekelskiftet. Enligt samma källa skall han då ha sökt begifva sig till Irland för att sluta sig till ett där pågående uppror, men på vägen blifvit gripen af engelsmännen och insatt i Towern. Därefter vet man med visshet endast, att han år 1810 under namnet Bergheim var bosatt i Neu-Wied vid Rhen, och från denna tid berättas, att han trädt i förbindelse med Bernadotte, som nyss blifvit vald till svensk tronföljare. I likhet med Horn och Ribbing hyste han förhoppningar om att genom den nye kronprinsens bemedling återvinna sina förlorade rättigheter som svensk medborgare. Han infann sig nämligen i Hamburg vid Carl Johans genomresa och öfverlämnade en böneskrift, hvari han i de mest smickrande ordalag upphöjde kronprinsens förtjänster, hvarjämte han häftigt och tydligen i afsikt att framställa sitt eget handlingssätt i bättre dager anföll Gustaf III:s minne. Han anhöll vidare att få återvända till sitt »ända till dyrkan älskade fosterland», där viktiga ekonomiska angelägenheter påkallade hans närvaro. Det berättas, att Carl Johan vid emottagandet af ansökningen skall ha frågat sin bredvid stående adjutant: »Känner ni denne man?» och sedan han till svar erhållit den upplysningen, att Lilliehorn i Gustaf III:s tid varit major vid Lifgardet och blifvit landsförvist för delaktighet i konungens mord, kastat böneskriften på bordet och utbrustit: »Huru, ni glömmer, att jag är svensk kronprins, och bör begripa hvad jag är skyldig konungahuset.»
Lilliehorns förhoppningar att få återkomma till Sverige grusades sålunda, och han torde ha återvändt till Neu-Wied. De i böneskriften omnämnda ekonomiska angelägenheterna gälla antagligen något arf efter hans broder generallöjtnanten Pehr Ulrik Lilliehorn, som aflidit ogift år 1806. Förmodligen hade han det fortfarande bekymmersamt, »men omsider synes lyckan åter hafva lett mot honom», skrifver hans ofvannämnda minnestecknare. »Han ingick ett förmöget gifte med en fröken von Linden och fick sålunda under de sista åren af sitt lif njuta en bekymmerfri tillvaro.»
Carl Pontus Lilliehorn afled den 24 november 1820 i Bonn, å hvars kyrkogård finnes en minnesvård, enligt en å svenska riddarhuset befintlig afbildning rikt omgifven af murgröna och jämte födelse- och dödsdata bärande inskriften: »Hier ruhet C. P. W. von Lilljehorn Berg von Bergheim» samt en vers ur Lukas’ evangelium.
Till sist må nämnas, att Lilliehorn under de sista åren af sin tillvaro i Stockholm bodde i huset n:o 10—11 vid Gustaf Adolfs torg, där hans vackra och rikhaltiga boksamling den 12 och 13 juni 1792 försåldes på auktion för hans kreditorers räkning. Enligt en anteckning af Gjörwell i ett exemplar af katalogen betalades höga pris »dels för böckernas eget värde, dels för ägarens skull».
⁎
Carl Fredrik Ehrensvärd, den yngste af de fyra
landsflyktiga, föddes den 7 januari 1767 och var son
af den framstående fortifikations- och artilleriöfversten,
slutligen generalmajoren, friherre Carl Ehrensvärd och
hans fru i andra giftet Anna Antoinetta Gyllenborg.
Hans farfader, den tappre karolinen och skicklige
artilleriöfversten Johan Jacob Schæffer hade år 1717
adlats med namnet Ehrensvärd, och Carl Fredrik
tillhörde sålunda en från högadliga synpunkter färsk och obetydlig släkt, som emellertid snart genom flera sina
medlemmar på ett lysande sätt försvarade sin plats på
riddarhuset. Carl Fredriks äldste farbroder var
nämligen Augustin Ehrensvärd, den ryktbare fältmarskalken,
grundläggaren af Sveaborg och arméns flotta, hans
kusin den snillrike, nästan lika ryktbare general-amiralen
Carl August, och bland hans halfsyskon, barn i faderns
första äktenskap med en fröken Gyllengranat, märktes
den bekante memoarskrifvaren, Gustaf III:s förste
teaterchef, sedermera envoyén i Berlin Gustaf Johan. På
mödernesidan, inom den vittra Gyllenborgska släkten,
var skalden Gustaf Fredrik hans morbroder och Fredrik,
till sist justitiestatsminister och en af rikets herrar,
hans kusin, och bland sysslingarna på mödernet märktes
Johan Gabriel Oxenstierna, skalden och excellensen.
Den unge Carl Fredrik hade sålunda, då han efter att ha tillbragt sin barndom och de första ynglingaåren i Lovisa Ulrikas hof, där hans faster Catharina Wilhelmina, gift med hofmarskalken Sten Abraham Piper, var statsfru, trädde ut i lifvet, ej blott goda och fina familjerelationer utan äfven en fond af anlag och intryck, som säkerligen voro bestämmande för hans intressen och utveckling. Följande fädernesläktens traditioner valde han emellertid som lifskall den militära banan, inom fortifikationen och artillerivapnet, men ägnade sig därjämte åt litterära värf och sysselsättningar med en ifver, som anstod Gyllenborgarnas frände, men skulle förvånat, om den ej vore så typisk för tidehvarfvet äfven bland unga aristokratiska officerare. Huruvida Carl Fredrik Ehrensvärd i likhet med Claës Fredrik Horn icke blott var vitterlekare utan äfven skald, ha vi ej lyckats utröna, men det är ganska sannolikt, och nyss nittonårig och som löjtnant vid artilleriet träffas han bland stiftarne af det vittra sällskapet »Ära och frihet».
Några meddelanden om detta samfund, hvilket liksom många andra af de för tidehvarfvet så kännetecknande sällskapliga sammanslutningarna sysslade med vitterlek i ceremoniösa och ibland ordensmystiska former, torde intressera. Det stiftades den 8 april 1786 eller tre dagar efter Svenska akademiens invigning, kallades äfven »Vitterhets-Samhället» och hade liksom den kungliga förebilden aderton medlemmar. Enligt stiftelseurkunden[32] skulle hvarje nyvald ledamot först mottagas af sekreteraren, som underställde honom följande förbindelse, »med hvars noga efterlefnad han borde sig alldeles nöjd förklara»:
“Jag N. N. lofvar på min heder och ära att ej för någon utom samhället upptäcka eller under hvad namn det vara må kunnigt göra hvad mig i samhället händer eller ske kan och därstädes förehafves: varande i vidrigt fall mitt namn den senaste eftervärlds afsky.“
Därefter följde presentation för preses, välkomsttal, stadgarnas uppläsande för och undertecknande af den nyvalde, lottning om platsen bland ledamöterna, om de valde voro flera på en gång, inträdestal, svarstal af den nyvalde o. s. v., eller ungefär samma procedur som hos de riktiga aderton. Bland stiftarne märkas jämte Ehrensvärd den ofvannämnde Fredrik Gyllenborg, den berömde läkaren Henrik Gahn, Axel Gabriel Silfverstolpe, Carl Nordforss, Per Henrik Liljensparre (polismästarens son), den bekante öfversättaren för teatern Gabriel Eurén, den ifrige brikollisten Christoffer Humble, den olycklige skalden Pehr Enbom, förevigad i Leopolds »Pehr Enebom, Pehr Enebom», den framstående kemisten Carl Axel Arrhenius m. fl.
Ehrensvärd skall ha varit en af de mest nitiska medlemmarne i sällskapet, och att han högt skattade dettas verksamhet, framgår däraf att han som devis på sitt exlibris använde dess namn »Ära och frihet». Det är också möjligt, att han af dess troligen ganska ungdomligt öfverspända syften och förhandlingar — flertalet af ledamöterna befunno sig liksom han själf i tjugoårsåldern — tog bestämmande intryck för framtiden, intryck, som sedermera i afseende på ära och frihet utvecklades och skärptes inom artilleriets officerskår, där oppositionen mot konungen räknade många anhängare. Visst är, att Ehrensvärd, sedan missnöjet och bitterheten mot Gustaf samlats i sträfvandena för en eventuellt våldsam statshvälfning, villigt lyssnade till Pechlins och de öfriga ledarnes förslag och planer, medan han däremot ej var direkt invecklad i anslaget mot konungens lif och sålunda, när allt var öfver, drabbades af ett oerhördt hårdt straff. Hans brott bestod i själfva verket endast däri, att han hade lofvat Lilliehorn, att underrätta honom om konungens död samt vara redo att emottaga order af sin förman major Hartmansdorff om hvad som borde i militärt hänseende eller af artilleriet göras, om attentatet hade lyckats.
Af Ehrensvärds egen, flera år efteråt i en skrifvelse till danska kronprinsen, sedermera konung Fredrik VI lämnade framställning, om hvars sanningsenlighet intet tvifvel kan råda, framgår detta med full klarhet, och det bestyrkes äfven af Ribbings visserligen för Ehrensvärd kanske något partiska men säkerligen sanna vittnesbörd, att »han var mindre invecklad i sammansvärjningen än hundra andra, hvilkas namn aldrig förråddes. Det var Lilliehorn, som angaf honom.» Efter allt att döma handlade Ehrensvärd i ungdomlig hänförelse. »Han var full af brinnande hänförelse för fosterlandet och friheten, han öfvergaf allt, till och med den utsikt till kärlekslycka, som nyss yppat sig för honom[33], i hopp om att kunna rädda sitt fädernesland», skrifver Ribbing vidare, och så var nog också fallet; men Ehrensvärd själf har i den ofvannämnda framställningen till kronprinsen Fredrik omtalat äfven en annan, sedan hans uppväxtår verkande faktor, nämligen den hos honom liksom hos Ribbing i Lovisa Ulrikas hof alstrade afvogheten mot konungen.
Efter utvisningen från Sverige var det först Ehrensvärds afsikt att ingå i fransk krigstjänst, men tilldragelserna i Paris den 10 augusti 1792 och framför allt septembermorden höllo honom tillbaka, och sedan han därefter förvaltat en egendom, som en af hans vänner köpt i Holstein, samt därpå under direktoriet gjort ett besök i Frankrike, bosatte han sig under det efter moderns fädernenamn antagna namnet Gyllembourg i Danmark. Här inköpte han egendomen Ruhedal i Sorö amt på Seeland och ägnade sig med sådan drift och skicklighet åt landtbruket, att han för en afhandling erhöll belöning af Det Kgl. Landhusholdningsselskab. Möjligen var det i samband med denna hans bosättning i Danmark och innan hans tillvaro där hunnit ordnas, som hans vän och
Efter ett miniatyrporträtt
olyckskamrat Claës Fredrik Horn visade honom sitt deltagande med följande dikt:
Till en Medbroder i Olyckan.
Med lika mål, från skilda Stränder,
om tvänne Seglare det händer,
at de i samma Storm förgås,
at de mot samma Klippa slås;
så eldar ännu Lifvets Tanka
de sjunkande i Böljans Barm,
de lita på hvarandras Arm
och hoppas på hvarandras Planka.
Af dem som Vågen sönderslog,
bland Splittror af min fordna Lycka,
ack om en enda vore nog
at mellan oss, til Räddning, stycka!
Min vän, för dig ej skulle då
en snar och säker Bergning felas:
min Frälsnings-Planka skulle delas,
jämt delas altid af oss tvâ.
Men det är icke första Gången,
jag utaf Ödets nyck beror,
och då Förmågan håller fången
den Vilja, som i Hjärtat bor.
När Stormens Grymhet alt förstörde
och Ror och Segel från mig ref,
af alt det Gods, mit Fartyg förde,
allena Plogen öfverblef.
Allena Plogen uti Handen
blef nu min dunkla Framtids Hopp
och deras, som på nya Stranden
en Far, en Make sökte opp.
Så skulle då mig vägradt blifva
den afundsvärda Sällhets Lott,
at mer åt Vänner kunna gifva
än Arbets-Efterdömme blott.
Liksom Horn och möjligen genom hans bemedling blef också Carl Fredrik Ehrensvärd uppmärksammad i sitt nya fosterlands litterära kretsar, och en af bekantskaperna i dem blef af ingripande betydelse för hans återstående lefnad. Mottagen med välvilja och artighet i den ryktbare skriftställaren och politikern Peter Andreas Heibergs hus, blef han snart en af dettas intima umgängesvänner, och mellan honom och Heibergs unga älskliga maka Thomasine Buntzen utvecklade sig vänskapen till kärlek, sedan Heiberg på grund af sin opposition mot regeringen måst gå i landsflykt. Följden blef en högst uppseendeväckande skilsmässa mellan de mycket omaka makarna Heiberg, ett oförsonligt hat från den förskjutne mannen mot hans lycklige medtäflare samt dennes äktenskap med Thomasine. Om allt detta och därmed förbundna konflikter har Heibergs sonhustru, den framstående skådespelerskan och författarinnan Johanne Luise Heiberg, f. Pätges, lämnat några underhållande skildringar[34], ur hvilka må anföras följande för kännedomen om Ehrensvärd-Gyllembourgs personlighet och början af förhållandet till den blifvande makan upplysande meddelanden:
»Den unge Gyllembourg hade under sin fleråriga vistelse i Danmark stiftat bekantskap med många framstående personer och blifvit väl emottagen i vida kretsar. Äfven P. A. Heibergs bekantskap hade han gjort och kunde sedan någon tid glädja sig åt att ha blifvit införd i hans hus, där han i värden fann en man, som var förtrogen med alla såväl politiska som andra intressen. De blefvo vänner och enligt svensk sed dubröder. Gyllembourgs bildade, nobla väsen och hans politiska öde intresserade i hög grad den danske frihetsvännen. Han blef snart som hemma i huset och uttalade sig här öppet om sitt lifs missräkningar och om den smärta, han kände öfver att vara utstött från sitt fosterland, som han älskade med en soldats hela hänförelse och stolthet. Hans besök blefvo talrikare och talrikare, och mången afton satt Heibergs unga hustru tyst och stilla, lyssnande till dessa tvenne mäns samtal, som hon följde med det mest lefvande intresse. Den ridderliga, fina och belefvade ton, som är förnäma svenskar egen, jämte den hjärtats godhet, som lyste ur hans ögon, gjorde ett starkt intryck på hennes egen fina natur, och hon tyckte, att aftnarna aldrig förflöto så angenämt som i Gyllembourgs sällskap. Hon behandlades af honom med en aktning, en uppmärksamhet, som var vida skild från de franska emigranternas artighet. Hon var vida tryggare och mer otvungen i hans sällskap än i deras, där man kände att man måste vara på sin vakt för att icke göra något, som kunde missförstås eller missbrukas. Det låg en lugn trygghet i umgänget med denne man, som i hög grad tilltalade hennes blygsamma väsen.
Det är en erfarenhet, att kloka, begåfvade män, som hafva lyckan att komma i vänskapsförhållande till en fin, försynt kvinna, på hvilkens diskretion och tysthet de kunna lita, långt hellre skänka hela sitt förtroende till henne än till en man. För honom känna de ofta förlägenhet att öppet omtala sina sorger och lidanden, hvilka de ej äro säkra på att han förstår eller har förmåga att fatta. Däremot äro de tryggare inför en vek kvinnlig natur, liksom äfven kvinnorna på ett helt annat sätt förstå att trösta och lugna den sorgsne än någon man förmår det. — Hos Heibergs hustru funnos förutsättningarna härför i ovanlig grad. Den unge sorgtyngde Gyllembourg fann i henne en förtrolig väninna, som han ej vidare kunde undvara. När han på kvällen besökte det Heibergska huset och dettas herre, såsom så ofta var fallet, icke var hemma utan på klubben, då satt Gyllembourg hos den ensamma husfrun och öppnade sitt betungade hjärta för henne, utan oro för att möta hennes makes ironiska min och skarpa tal. Han beskref för henne sin lyckliga barndom i det ansedda föräldrahemmet, sin glada ungdom i kretsen af militära kamrater, sina förmäns ynnest och deras förhoppningar om honom, berättade för henne månget karakteristiskt drag från Gustaf III:s hof och om många utmärkta och framstående medlemmar af den svenska adeln, hvilka han var lycklig att stå i nära beröring med, skildrade landets sköna begåfvade damer och det präktiga herrgårdslifvet rundt om i landet, som i synnerhet var lysande under den härliga julhelgen, då man täflade om att visa sin uppfinningsförmåga genom de s. k. julklapparna, d. v. s. gåfvor, med hvilka följde små skrifvelser på vers och prosa, som än dolde en rolig satir, än innehöllo förblommerade kärleksförklaringar.
Gyllembourg kunde berätta allt detta så lefvande, så åskådligt, att icke blott Heibergs hustru lyssnade med spänd uppmärksamhet, utan äfven den lille Johan Ludvig stannade i sina lekar för att vara tredje man i det trefliga aftonsällskapet. Man läste högt, man sjöng och spelade för hvarandra, och timmarna flögo
Efter porträtt hos Heibergska släkten
som minuter. Men när hans tal föll på hans förspillda lif, på alla de lysande ungdomsförhoppningarna, som på grund af hans samhällsställning strålat emot honom, men som nu voro grusade, då kände han med tacksamhet hennes milda, förståndiga, trösterika ord, som lade sig som en balsam på hans blödande sår. Han kände att han i henne hade funnit en förtjusande och klok tröstarinna, som besatt en egen förmåga att förstå hans sorg och lugna honom, och hans upprörda själ stillades åter till hvila för en stund. Han kände att denna hans vänskap hade gifvit hans lif nytt innehåll och betydelse. Hon visste nu, att det dock fanns en människa, som längtade efter henne, en, förutom hennes barn, för hvilken hon var nödvändig, en, som i hennes sällskap sökte hvad blott hon kunde gifva, och hon kände sig vid allt detta ung, glad och lycklig.»
Det var år 1801, som giftermålet mellan Gyllembourg och Thomasine Buntzen ägde rum. Äktenskapet blef mycket lyckligt. Vid den unga makans son i första giftet, den sedermera så ryktbare Johan Ludvig Heiberg, blef styffadern fästad med varm tillgifvenhet, som från den rikt begåfvade gossen och ynglingen besvarades med lika varm vänskap. Makarnas hem på Ruhedal och sedan i Köpenhamn, där de efter några år på grund af ekonomiska skäl bosatte sig, besöktes ofta af Gyllembourgs fränder och vänner från Sverige, och där umgingos äfven flera af den danska hufvudstadens ryktbarheter inom litteratur och vetenskap, såsom Oehlenschläger, Weise, H. C. Örsted m. fl. Gyllembourg uppmärksammades af den danska regeringen och förvärfvade kronprinsen, sedan konung Fredriks bevågenhet. Med lifligt intresse följde Gyllembourg de politiska händelserna, särskildt i Norden och sitt gamla fosterland. År 1808 sökte han ingripa i dettas förtviflade belägenhet genom ett flygblad, »Strödda anteckningar öfver Sveriges ställning», som från luftballonger utkastades i Skåne, men generalguvernören Toll lät uppfånga och förstöra. Och när 1809 års omhvälfning inträffade, arbetade Gyllembourg, som med ifver och hänförelse omfattade planerna för de skandinaviska ländernas förening, nitiskt för Fredriks val till svensk tronföljare. Med lifligt intresse följde han äfven händelserna 1813 och 1814, och till riksförsamlingen i Eidsvold insände han ett förslag att göra den 17 maj, »dagen for Norges nye Skabelse, til en national Högtidsdag».
Under vinter- och vårmånaderna 1811—1812 fick Johan Ludvig Heiberg uppehålla sig i Stockholm, där han bodde hos styffaderns kusin, ryttmästaren grefve Gustaf Didrik Taube, som med sin familj förut gästat Köpenhamn, och med anledning häraf kom Gyllembourg åter i närmare förbindelse med sina anhöriga i Sverige. Han gjorde nämligen allt för att göra unge Heibergs vistelse där angenäm och nyttig och anbefallde honom bland annat hos sin kusin, excellensen grefve Fredrik Gyllenborg. I ett af sina bref till denne[35] skrifver han efter en utförlig skildring af styfsonens många förträffliga egenskaper: »Har du några moments perdue, som du vill skänka återkallandet af din ungdoms vittra lekar, så kanske du icke alldeles finner de ögnablick illa använda, som du skänker honom. Men säkerligen finnas där så många, som fria till dina få lediga stunder, så att min Ludvig icke kan smickra sig med hoppet att njuta många af dem; så många önskade jag honom dock, att han fick tillfälle att nämna för dig, huru innerligen hans föräldrar äro dig tillgifna och huru ofta du är föremål för deras mest förtroliga samtal. Han kan bevittna huru ofta jag önskat att ännu en gång i denna världen få röka en pipa tillsammans med dig.»
Denna Gyllembourgs längtan till fosterlandet omtalas ofta i skildringarna om honom och var jämte grämelsen öfver de händelser, som hade grusat förhoppningarna om en gagnande framtid i dess tjänst, det enda, som störde hans lycka under det sista skedet af hans lif och emellanåt fyllde hans tankar med sorg och tungsinthet. Han dog i Köpenhamn 1815. Fru Gyllembourg, som sedermera gjorde sig bemärkt som författarinna, afled först 1856. Hon hade af konung Fredrik VI erhållit en årlig pension af 600 rdr. årligen, ett talande vittnesbörd om den aktning och uppskattning, som den biltoge, i hög grad sympatiske svenske ädlingen förvärfvat af den härskare, som han ej officiellt men med nit och tillgifvenhet ägnade sina tjänster.
En i biografiska handböcker förekommande uppgift att Gyllembourg och Thomasine Buntzen skulle ha haft en dotter är oriktig. Den fröken Sophia Gustafva Gyllembourg, som född 1803 och död 1841 under åtskilliga år var bosatt i Köpenhamn och där sysselsatte sig med litterär verksamhet, var nämligen dotter till den landsflyktiges syssling, landshöfdingen grefve Henning Adolf Gyllenborg.
⁎
Medan de fyra landsflyktiga gingo växlande öden tillmötes, fördes general Pechlin, som därtill varit en af anledningarna, men om deras och än mer om sin egen delaktighet i sammansvärjningen halstarrigt vägrade att lämna några upplysningar, till Varbergs fästning. Här fick han också tillbringa sina återstående dagar, tills dess han den 5 juni 1796 vid 77 års ålder bortrycktes af döden. En nådeansökan till hertigen-regenten hade af denne afslagits med beskedet, »att han kan gärna sitta där», och det berättas, att den eljes i dylika fall ej omedgörlige fursten ej gaf med sig, därför att han var gramse på generalen, emedan denne, om revolutionsplanen lyckats, hade ämnat att äfven försätta hertigen i overksamhet.
Om generalens vistelse på fästningen föreligga några_uppgifter[36], som visa, att den gamle partigängaren ingalunda förändrat sinnelag utan var samma argsinte och hänsynslöse man som fordom. Han åtnjöt mycken frihet, fick under lätt bevakning gå omkring i staden, bland hvars ståndspersoner han umgicks, men bland hvars handlande och många andra invånare han blef illa omtyckt för sitt högmod och sin snålhet. Han tycks äfven ha försökt sig på sin gamla bedrift bondplågeri, ty bland ortens befolkning användes länge efter hans bortgång som ett tillmäle »Din förbannade Pekelin».
Af ett visst intresse är den efter honom den 8 augusti 1796 förrättade bouppteckningen. Den visar nämligen att behållningen i boet, utgörande 13,504 rdr, var mindre, än man med hänsyn till generalens gifte i den rika Plomgrenska släkten och till hans goda inkomster af ryska och andra mutor under frihetstidens riksdagar kunnat förmoda. År 1795 hade han för 6,000 rdr försålt Ålhult med underlydande till sin son majoren Johan Adolf Pechlin, med hvilken ätten år 1834 utslocknade, och för enahanda belopp huset på Blasieholmen till mågen, öfverstelöjtnanten grefve Cronhielm. Bland fordringarna upptages en revers å 100 kronor af kommendanten på fästningen, kapten Carl Petter Montell, hvilket ju är en märklig tidsbild, upplysande för förhållandet mellan fången och hans vaktare. Mamsell Regina Pettersson, den förut omtalade hushållerskan, som intresserade sig för generalens unga partivänner, var ihågkommen i testamentet med 896 rdr, och bland fordringsägarne nämnes borgmästaren i Varberg med 40 rdr för ett par slaktade oxar, hvadan man må antaga, att generalen med den humor, som onekligen utmärkte honom, ställde till ett gästabud, innan han skildes hädan.
- ↑ Ehrensvärd, a. a.; II, sid. 181.
- ↑ Denne dömdes för smädelse mot konungen till döden, men förklarades, sedan han, antagligen med vederbörandes goda minne, afvikit ur riket, biltog och afled efter ett äfventyrligt lif i Amerika.
- ↑ Som hufvudanledning till Plommenfelts åtalande uppgifves, att han på en fönsterruta i Beckers värdshus vid Norrtullsgatan, hvarå med en diamant var på franska inristadt att Gustaf III var den främste medborgaren, hade tillfogat: »Han har varit det, men är nu den förste skurken.»
- ↑ M. Lamm, Clas Fredrik Horn, — Dikt och Studie. Uppsala 1912.
- ↑ I arkivet på Stafsund. — Brefvet som saknar adressat, är dateradt Stockholm den 2 oktober 1778, hvilket visar, att Horn, som då var föga mer än femton år, redan var rätt försigkommen i mysticismen.
- ↑ Antagligen Plommenfelt.
- ↑ Om Horns tillvaro på Hufvudsta, särskildt under den sista tiden före mordet, och hans bekantskap med Anckarström har C. Wallis lämnat några intressanta upplysningar i kalendern Nornan 1891.
- ↑ Feuillet des Conches, Louis XVI et Marie Antoinette. V. Sid. 405.
- ↑ Bref från prinsessan Sophia Albertina till friherrinnan Ehrencrona, meddeladt i hertiginnans dagbok, 3:dje delen, sid. 445.
- ↑ Historiska anteckningar. I, sid. 379.
- ↑ I Lidenska handskriftsamlingen i Uppsala universitetsbibliotek.
- ↑ Erindringer av mit Liv. D. 4, sid. 235 v. f.
- ↑ Den berömde violinisten C. F. Müller, som 1781 anställdes som konsertmästare vid k. teatern i Stockholm, och var gift med den utmärkta sångerskan Carolina Fredrika Halle, af samtiden kallad »Thalias Caroline».
- ↑ Engeströmska samlingen i K. Biblioteket.
- ↑ I sin helhet publicerad af förf. i Förgät mig ej’s julnummer år 1912 efter två i Wernerska biblioteket förvarade afskrifter.
- ↑ Historiska skrifter; VII, sid. 10 o. f.
- ↑ Syftar på den skandalösa historien om försvinnandet af drottning Sophia Magdalenas juveler, hvari Sparre var inblandad och hvarför han 1787 nödgades taga afsked från gardet.
- ↑ I arkivet på Stafsund.
- ↑ J. Wingård, Minnen; IX, sid. 55.
- ↑ Diktamen till protokollet. — Upps. Univ. bibliotek.
- ↑ A. Arfwidsson, Konungamördaren Ribbing och hans moder. — Ny Illustrerad Tidning. 1895.
Utförligare och säkerligen tillförlitligare bidrag till kännedomen om Ribbing än de i denna uppsats, på dagboksanteckningar af v. J. stödda meddelandena ha lämnats af C. Wallis i en artikelserie i nyssnämnda tidning för 1891 och af E. Tegnér i Ur Adolf Ludvig Ribbings papper, Svensk historisk tidskrift, 1892. - ↑ Minnen och anteckningar. I.
I Svensk kalender för 1892 har G. Björlin under rubriken När konungamördarne bekände lämnat en intressant redogörelse för rannsakningsprotokollens innehåll.
- ↑ Äges af majoren frih. Sten Leijonhufvud, som benäget ställt det till förf:s förfogande.
- ↑ Flemingska handskriftssamlingen.
- ↑ Wallis a. a.
- ↑ Tegnér, a. a.
- ↑ Mes mémoires; II, sid. 223.
- ↑ Tegnér, a. a.
- ↑ Här ofvan har dock visats, att detta ej gäller för de närmaste veckorna efter mordet.
- ↑ Historiska anteckningar. I, sid. 76.
- ↑ N. von Dardel har i Personhistorisk tidskrift för 1901 lämnat några intressanta uppgifter om Lilliehorns öden i landsflykten.
- ↑ Handskrift i K. Biblioteket.
- ↑ Han lär ha varit eller haft förhoppning om att bli trolofvad med en fröken von Hermanson, brorsdotter till riksrådet.
- ↑ Peter Andreas Heiberg og Thomasine Gyllembourg. En Beretning stöttet paa efterladte Breve. Andet Oplag. Kjöbenhavn 1883.
- ↑ I Uppsala universitets bibliotek.
- ↑ J. E. Jönsson, Några Varbergsminnen. Falkenberg 1880.