Kosmopoliten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  I Bougival
Kosmopoliten
av Verner von Heidenstam
Livet och döden  →
Ur diktsamlingen Vallfart och vandringsår från 1888.


San Remo. Januari 1887

Det sjönk i havet; till sist försvann det
i tio växlande vandringsår
som ett förlorat och sörjt i går,
det vita landet, det vita landet.

Det står i minnet med is och släde
som glad du ser det från fönsterpost
vid par och trettio graders frost,
då vintern bringar sitt vita säde.

I sjubbskinnsvantar stå män och skotta.
På blågrön himmel ej minsta moln.
Fontänen sover med is i skåln,
och kyrkoklockorna ringa åtta.

I Kiva levde en prins, som vägde
en stor safir i sin unga hand.
Han fäste den på ett silverband,
som prytts med allt han av pärlor ägde.

Men när till kröning han knöt om pannan
sitt silverband på sin ålderdom,
var stenen stulen. Dess plats var tom,
var mörk och svartnad som ingen annan.

Den fläcken blev, hur han lät förgylla
sin stav och släpet av guld var tungt,
ett moln på pannan, en färglös punkt,
som ingen pärla förmåddes fylla.

Jag sökte pärlor till myt och sägen
och ädla stenar från hus till hus
och band dem samman vid lampans ljus,
men en av stenarna stals på vägen.

Kring pannan knöt jag för alltid bandet,
en punkt på bandet är mörk, blott en;
i mitten fattas en ädelsten:
det vita landet, det vita landet.

Jag ser på det som en dröm tillbaka.
Från andras mun lär jag känna det.
Den dömer bittert – men rätt? Vem vet!
Skall jag förneka, skall jag bejaka?

Asterisk.svg


Decembermorgon med ros i blom.
          Fjärran, där röken stiger,
en stad som sover, en stad som tiger.
          Det är Rom!

Där bor min vän. Jag följer i mitt minne,
hur i sin studio han går därinne
i det ofantligt stora fönstrets ljus,
en puckelryggig, svensk skulptör i blus.
När närmsta kampanil till vesper ringer,
då stryker han raskt leran från sitt finger.

En dörr slås upp till gården, där ett lag
av landsmän tvättar penslar längst i hörnet
omkring ett lejon, som med käringdrag
av marmor grinar bland förvuxna tornet
och frustar vatten i en sarkofag.
Då smäller järnklack gården. Postbud räcker
ett korsband. Bort med penslarna en stund!
I öppna dörren bilda alla rund
om puckelryggingen, som häftigt spräcker
paketets band och öppnar tidningsbladet
och läser högt, hur de därhemma ha det.

Han stryker skägget, som är rött och tunt,
och hejdar sig med en replik som denna:
”Ja, hör den versen där! En sådan strunt!
Och detta är ändå en yngre penna.
Att svensken aldrig kan bli osökt sann!
I andras diktarvärld han ständigt famlar.
Vid konstnärskolonin i Rom, som samlar
nationerna som prover vid varann,
där tysk och dansk på kneipen tumla om,
i hjärtat glada åt ett fat spagetti,
och med en slokig filthatt, vilken kom
ur modet redan artonhundratretti;
där kommer svensken, han som senast drack
sitt te på legationen, klädd i frack.
Men skall han skriva, får han kläda anden
i slitna vardagsplagg från nabolanden.”

Den puckelryggige skulptören river
sitt skägg. - ”Är svensken helt sig själv engång
det är i vers, men versen som han skriver
är mot hans grannars som trumpet mot sång.

Att dikta fosterländskt är ju galant,
förstode endast han att dämpa stämma
och sjunga helt naturligt och ej grant
om vårt beskedligt lilla hörn därhemma.
Där känslan talar, där blir språket kargast,
och tomma kärror bullra alltid argast.
Är finska sångmön stor i många stycken,
så minns, att endast därigenom, att hon rev
från sina kläder svenska smakens smycken,
blev hon så sann, så vacker som hon blev.

Nå, versen tystnar nu i våra dagar
bland dessa yngre diktare av rang,
som så förändrat smakens alla lagar,
att den, som pressen icke slår och agar,
törs ingen tro om minsta spår talang.
Blir någon svensk den nya tidens son
och tror sig ny, blir han ändå densamme.
Han blir med ens … Ja, allra minst demon!
Och just i hans demon är svensken framme.”

Skulptören läser nästa spalt och pratar,
far upp på nytt och smäller på mitt knä.
”Ja se där! Dömda tankar! Skall jag le?
Det är ett öde, att mitt hemland hatar
vad jag har kärt och älskar vad jag ratar.

Nej, vänner, nog med detta … Låt oss gå …
Att här på den antika världens grund
få sådan post … Min själ, det är att stå
i Parthenon med brev från Askersund.”

Och så går hela skaran ut att dricka.
Men en av dem tar först en fosforsticka
och skriver över väggen härs och tvärs.
Han står en stund i tankar och försvinner.
Och natten kommer, men i forsfor brinner
med spöklik glans på väggen denna vers:

Mitt land? Mitt land? Du, skymningsstund, du
          vänder
i ljus ett ord, som djupt jag myllat ner.
Mitt land? Är det mitt land jag ser
därborta bakom dästa fränder,
där slitna tankar tåga upp till fest,
men allt jag älskar heligast och mest
beständigt stenas utav tusen händer;
då, öde, uppfyll framför allting annat
den önskan jag nu lägger i din famn,
att också när jag dör mitt namn
av detta land må ligga stenat och förbannat!” -

Men våren kommer. Hettan börjar skrämma,
när nu man slår på någon landsmans dörr,
så svarar icke någon vresig stämma,
som ber en dra all världens väg som förr.
Var äro hemlandshatarna? Jo, hemma!

Och för att tala med min vän skulptören,
där nu han står på Öresund i fören
(hans tankar tala i min dikt, ej mina!)
så lever en på landet hos de sina,
den andra ligger vid en hälsobrunn
och har till vän en gammal bullermun,
en sjuk baron, som väldigt kan predika
mot tidens lust att göra alla lika.

Men äro alla lika för Vår Herre,
så kejsarsonen som ett tukthushjon,
då är det vrångt, att det skall vara värre
få alla lika för en sjuk baron.
Den tredje sysslar jämt med sin palett
och hjälper vid en ryktbar badort spika
en björkgirland på ett förträffligt sätt
i kursalongen, där man nu tillika
gör bön och dans, men ej som i antika
Adonistemplen jämkar dem till ett.

Det är i särskild stämning som han trår
sitt hemlands kaj, där sansat stadsbud står
och till det ”pstas” väntar ganska fredligt.
Han hör, vad blott för ovant öra hörs,
att ”hjältarnas och ärans språk”, som görs
till mänskligt slarvspråk, innan någon törs
i vardags bruka't, låter helt beskedligt.
Och när vid järnvägsrestaurantens fat
han spisar kryddad, mjölig, smörig mat
och korpsvart biff, som vrenskas under stålet,
så minns han, hur i landet man är van,
att spränga mitt på själva blanka dan
sin arbetstid med öl och tyngsta målet.
Det stora middagsmålet med sin brist
på frukt och grönt och sydländsk elegans,
då man skall göra Gud sin reverens,
högtidligt allvarsamt och tyst och trist
i ring med gästerna och med värdinnan,
så när man går från bordet mätt som innan
man hunnit smaka, vad det är för slag,
det där som Gud består i vardagslag.

Då ringer från perrongen, bäst han står.
Han springer skrämd på tåget. Tåget går.
Och alldenstund i landet tilltalsordet
för glåpord hålls och därför var och en
med grannen vis-à-vis kan hacka knän
i fem sexhundra kilometers sträcka
och ej på villkor får en aning väcka,
att ej han tror sig ensam i kupén,
så drar han tyst ur remmen luvan, tvingar
den ner om nacken, stryker skägget rätt
och fäller fönstret, tänder cigarett
och låter röken virvla ut i ringar.

Han får ej blund i denna julinatt.
Där kommer torpet tigande och svart.
Ej gläfs av hund, ej rök, ej ljus som glimma,
men boskap sover djupt i ängens dimma.
Och skyarna stå lurvig tapp vid tapp
som led av gubbar, skyldrande med kvastar.
De röra sig, de springa ljudlöst kapp;
de följa tåget som en här av gastar.

Han menar, att hans land av sten och ris
är kanske fult, men på ett vackert vis.
Han tror, att som en gammal tjänstekvinna,
vid vilkens hand du blev som liten förd,
får i sin tafatthet din tår att rinna
av både skratt och av att du är röd,
så lockar oss till gråt vårt land, vårt hem.
Är det en enda hed av kiselstenar,
behöva vi ej ljuga dess stenar
till guld och pärlor för att älska dem.
Han trycker glöms av bruket i sitt land
med värme tyst kupékamratens hand.

Så har min vän bland mina minnen stannat
en smula kärv och bittert hård ibland,
men kanske har han rätt i ett och annat.