Kung David (Sehlstedt 1876)
| ← Skogen |
|
Mitt sommarnöje → |
Kung David.
David var en liten en,
Fast som konung stor och mägtig,
Ömsom syndig och andägtig,
Spelte harpa som Sjödén.
Upptogs uti Sauls hof?
Spelte da'r och qvällar genom,
Så det gubbens öron hven om
Och hans gamla oro sof.
Folket var för David stämdt.
Saul kunde rätt ej lida'n:
Faen vet, men horn i sidan
Hade han till David jemt.
David var en hjeltesjäl,
Slås han kunde liksom sjunga.
Med en slungsten i sin slunga
Slog han Goliath ihjäl.
Derför med en kungatron
Han af Samuel belöntes.
Smordes till och med och kröntes
Utan all opposition.
David med geni som få
Hade snillrika idéer,
Tålde aldrig Filisteer,
Och det undrar ingen på.
Hustrur ledigt tog han sig:
Såg Bathseba ifrån taket.
Hennes gubbe för omaket
På befallning dog i krig.
Om prins Absalon är nog
Att berätta för profane,
Att hans hår, som blef hans bane,
Ett par hundra siklar vog.
Salomo, hans andre son,
Var af visdom ett exempel,
Byggde ett frimurartempel,
Som vi än ha mönstret från.
David dog, och Salomo
Spiran ärfde och tillika
Höga visor, magnifika,
Sjöng in dulci Jubilo.
