Kungen och vallflickan

Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Kungen och vallflickan.

Ej kunde kungen sofva, ej bedja en bön,
Den fagra apelgården han mer ej fann skön,
Ej smakte honom vinet, han höll ej tornej,
Af något minne led han, men sade det ej.

Och kungen stod en morgon på höganloftsbro,
Ej blund han fått i ögat, till sinnet ej ro.
Då hörde han en harpa och därtill en sång,
Han lyssnade betagen till tonernas gång.

»Min smådräng, säg hvem sjunger till harpa så huldt?
Det klingar som från himlen hugsvalelsefullt.» —
»Det är en fattig flicka, med får hon går vall,
Men Visa-Lill’ hon kallas för kvitter och trall.» —

»Och är hon bara vallhjon, hon komme ändå!
Hon tage med sin harpa och spele därpå!»
Och så blef Visan hemtad, hon syntes ej rädd,
Med fagergula lockar, i vallmaret klädd.

»Och hör du, lilla Visa, sjung älskogens sång!
Mitt hjärta söker lisa, min sorg var så lång.» —
»Ej sjunger jag om älskog — du menar om lust
Men annat vill jag sjunga, som passar dig just.»–

Hon slog ett slag på harpan och därtill hon kvad,
Det kändes så för kungen som renas i bad.
Hon spelte fram hans minnen från barnsliga år,
Hans moders fromma ögon och lefnadens vår.

Då kom i kungens öga så lönligt en tår:
»Hvar har du lärt den visan om lefnadens vår?»
»Af ränniln mellan alar, som sedan blef å,
Han bad mig den att spela, om sorg fölle på.» –

Hon sjöng om bygdens fägring, om svalkande sjö,
Om mannamod och ära, om renaste mö,
Hon sjöng, till slag på harpan, om innerlig bot,
Om Honom, som tar gärna den ångrande mot.

»Hvar har du lärt den visan om oskuld och tro?
Hvar har du lärt den visan om själarnas ro?»
»Jo, somt jag lärt i dalar, på berg och vid fors,
Det mesta har jag lärt vid det heliga kors.» –

Då smallt hos kungen isen, han hjärtligen bad,
Och sömnens ande sändes till kungen åstad.
Då kom ett sus från Lifvets, ej Kunskapens trä:
Som litet barn sof kungen mot vallflickans knä.