Hoppa till innehållet

Kungens spegel/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Min kröningsdag,
Kungens spegel
av Anthony Hope
Översättare: Okänd

En fågel utan vingar
Två av mina uppfostrare  →


[ 12 ]

II.
En fågel utan vingar.

En människas barnsligheter äro icke alltigenom barnsliga för henne själv; de utgöra en del av den invecklade förklaringen på hennes eget jag. Hon begynner, antar jag, såsom något mjukt och smidesbart, färdigt att hamras ut i den fason som formen anger. De två mäktigaste krafterna härvid äro föräldrar och samhällsställning. Den disciplinära andan i den metod, som användes vid min uppfostran hade alls icke synts mig märkvärdig; jag hade vuxit in i den från födelsen, Men nu blev den plötsligt märkbar, såsom något vilket fordrade rättfärdigande på grund av sin uppenbara oförenlighet med min kungliga värdighet. Jag har visat hur snabbt och våldsamt kontrasten träffade mig; om jag icke haft denna avsikt, skulle mitt relaterande av en barnkammarhistoria vara oursäktligt. Jag lämnades ensam undrande vad slags kung den var, som tvangs att lyda genom kroppsaga. Barn som jag var, var känslan av att ha blivit skymfad av kort varaktighet, men gåtan stod olöst kvar, och det var åt Victorias mognare förstånd överlåtet att klargöra den för mig. Att vänta tycktes vara det enda jag hade att göra, vänta tills jag kunde kasta mina skor på vem jag ville och sitta på min tron och se på hur Krak fick bastonad. Min mor sade att jag först måste bli en lydig gosse. Nåja, det kunde så vara; men varför då göra mig till kung nu? Sanningen att säga fick jag alltför tidigt göra bekantskap med den höga politikens diktvärld. En kung utan makt är för ett barn såsom en fågel utan vingar; men en fågel utan vingar är regeringskonstens lösen.

Men det var icke ens nog därmed. Min konungavärdighet saknade icke blott de positiva fördelar, varmed min barnsliga fantasi (med stöd av ärkebiskopens [ 13 ]fromma överdrift) hade begåvat den, utan den blev i mina ögon den aldrig sinande källan till all min otrevnad, upphovet till varje avskyvärt tvång, grunden på vilken varje eftersträvat nöje förnekades mig. Det hette alltid »kungar kunna inte göra det», eller »kungar måste göra så och så», och detta det var alltid något roligt, detta så och så något motbjudande. I Kraks händer blev monarken ett mellanting mellan en trampkvarn och en tvångströja.

— Men vad tjänar det då till att vara kung? vågade jag en gång förtrytsamt säga till henne.

— Gud har inte gjort er till kung för ert eget nöjes skull, svarade Krak högtidligt.

Jag minns att jag tänkte, att vad hon sade verkligen måste vara sant, men på samma gång undrade jag, om Gud hade riktigt klart för sig hur tålamodsprövande en sådan ställning var.

Kanske tror någon att jag hade många fördelar som uppvägde de ledsamheter, vilka tryckte mig så tungt. Jag kan inte påminna mig att jag var medveten om dem. Till och med mina promenader, då jag var ute och visade mig för folket, något som till en viss grad kittlade min fåfänga, förstördes för mig av den känslan att ingen skulle se på mig med beundran, avund eller ens intresse, om han visste hur jag i själva verket hade det ställt. Här må jag anmärka, att denna reflexion ingalunda försvunnit med barndomen, utan ännu har benägenhet för att tränga sig på mig. Naturligtvis hade jag fullt upp av allt vad till livets nödtorvt behöves och var väl, fast strängt, behandlad. Men ack, vad vi icke ha betyder mer för oss än allt vad vi äga. Jag var tacksam med reservation; vad som var mig förbjudet mer än uppvägde mina privilegier. Med ett ord, min barndom var icke synnerligen lycklig.

En dag står nästan lika tydlig och klar för mitt minne som min kröningsdag. Jag var nio år gammal och hade fått följa med min mor bort på visit till en adelsman av hög rang. Han hade nyss gift sig och hemfört en ung amerikanska som sin brud. Vi blevo naturligtvis mottagna med den största artighet och vördnad. Prinsessan Heinrich mottog dylika hyllnings[ 14 ]gärder utomordentligt väl, med lugn värdighet och förnämt behag. Jag var sprättig i mina bästa kläder, en miniatyruniform; och min hand flög upp till min kask, då grevinnan gjorde en djup bugning och såg på mig med tindrande glada, blå ögon. Greven var en ståtlig, vacker ung man, litet stel i sin hållning och sitt sätt, som de flesta av vårt folk äro, men hederlig och godhjärtad, också såsom de flesta. Men jag fäste mig föga vid honom; den leende grevinnan upptog mig helt och hållet, och bäst det var överraskade jag mig själv med att jag smålog åt henne. Det var som om hennes ögon läste allt vad som försiggick inom mig, och jag förstod att hon kände medlidande med mig. Efter en stund blev det frågan om att gå ut. Vädret var fuktigt och kallt, och fast min mor icke ville neka att göra ett slag i grevens trädgård, över vilken han var mycket stolt, ansåg hon det mindre lämpligt för mig att följa med, varför hon bad grevinnan att ta vård om mig, medan de två gingo. Så kom det sig att grevinnan von Sempach och jag blevo ensamma med varandra.

Jag stod litet blyg vid bordet och fingrade på kasken, som min mor sagt till mig att jag skulle taga av; och då jag efter några ögonblick tittade upp, såg jag hennes glada ögon vila på mig.

— Sire, sade grevinnan, om ni satte er, kunde jag göra det med.

Jag bugade mig och gick bort till en stol, en karmstol av trä, så hög att då jag klängt upp på den dinglade mina ben i luften. Ett litet skratt hördes från grevinnan, i det hon hastigt tog en pall och sköt under mina fötter. Jag försökte hoppa ned för att hindra henne, men hon tillät det icke. Därpå lade hon sig själv på knä på pallen framför sig.

— Sådana vackra soldatstövlar! sade hon.

Jag såg likgiltigt ned på mina glänsande tåspetsar. Hon slog ihop händerna.

— Ni är verkligen en vacker liten kung. Å, är det inte förtjusande att vara kung?

Jag såg tvekande på henne; hennes täcka ansikte var nära mitt. Hur det var fick jag en plötslig lust att slå mina armar kring hennes hals, men på samma [ 15 ]gång kände jag mig säker om att kungar inte bruka omfamna grevinnor. Vad skulle väl Krak ha sagt om något dylikt!

— Jag är inte kung för mitt eget nöjes skull, sade jag, allvarligt betraktande min värdinna. Jag är kung för mitt folks bästa.

Hon drog ett djupt andedrag.

— Stackars lilla pyre! viskade hon på engelska (då förstod jag ej orden, men ljudet av dem stannade kvar i mina öron). Stackars lilla pyre! Men har ni inte roligt ändå?! sade hon.

Jag kände att jag blev alldeles röd och att tårarna icke voro långt borta.

— Nej, svarade jag, inte mycket.

— Hur kommer det sig?

— Jag får inte — får inte göra något av allt vad jag vill.

— Ni får göra vad ni vill här, viskade hon; och till min förvåning märkte jag att hennes klara ögon liksom beslöjades. Vi ha inga kungar i mitt land, sade hon och tog min hand i sin.

— O, jag önskar att jag blivit född där, sade jag; därefter sågo vi på varandra en minut, och till slut lade jag mina armar kring hennes hals och drog hennes ansikte intill mitt.

Med ett halvhögt rop sprang hon upp, tog mig sin famn, kysste mig gång på gång och kastade sig därpå ned i den stora stolen med mig på sitt knä. Då grät jag, men skrattade ändå till hälften, och detsamma tror jag att även hon gjorde. Vad vi vidare sade till varandra var icke mycket. Snart upphörde jag att gråta; hon såg på mig, och vi skrattade båda.

— Sådana barnungar vi äro, ers majestät! sade hon.

— De kunde gärna låta mig få göra litet mer, tycker ni inte det? Det är Kraks fel alltsammans, förstar ni. Mamma skulle inte vara hälften så svår, om inte Krak vore.

— Å, ni lilla pys, är då Krak så horribel?

— Horribel! sade jag allvarsamt och med eftertryck.

Grevinnan kysste mig igen.

— Snart blir ni stor, sade hon (och hur det var [ 16 ]tröstade mig denna försäkran mer då den kom från hennes läppar än från Victorias). Skall ni bli snäll mot mig då?

— Jag skall alltid tycka förfärligt mycket om er, sade jag.

Hon gav till ett lustigt litet skratt; därpå blev hon allvarsam igen.

— Om Gud ger mig en liten son, hoppas jag att han blir lik er, viskade hon med sin kind mot min.

— Han blir inte kung, sade jag med en suck av avund.

— Stackars liten! kuttrade hon,

I detsamma hördes min mors klara, välljudande stämma utanför dörren, lovordande grevens vackra blomsterparterrer och orangeri. En snabb, varnande blick flög från mig till min värdinna. Med ett hopp var jag nere från min höga sittplats, och grevinnan reste sig, vördnadsfullt beredd på prinsessans Heinrichs inträde.

— Säg ingenting åt mamma! viskade jag ivrigt.

— Inte ett ord!

— Vad de än göra åt er?

— Vad de än göra åt mig!

Nu visade sig min mor i dörren, som greven höll upp för henne och stängde sedan hon kommit in. Jag kände hennes blick vila på mig ett ögonblick; därefter vände hon sig till grevinnan och uttryckte i väl valda ordalag sin beundran för trädgården, huset och hela egendomen.

— Och jag hoppas att Augustin varit en snäll gosse? slutade hon.

— Ja, kungen har varit mycket snäll, madame, svarade grevinnan. Därpå kastade hon en frågande blick på sin man, som om hon icke riktigt visste, om hon gjorde rätt eller ej, och tillade med en livlig rodnad: Om ni ändå ville låta honom komma igen någon dag, madame!

Min mor smålog nådigt.

— Ni får inte utesluta mig i er bjudning, sade hon. Vi skola komma båda, eller hur, Augustin?

— Ja tack, mamma, sade jag skyggt under den [ 17 ]största ängslan för att vad vi haft för oss skulle bli upptäckt.

— Säg adjö nu, befallde prinsessan.

Jag skulle gärna ha velat kyssa grevinnan igen, men det skulle ha förrått allt. Vårt avsked försiggick på behörigt sätt, och grevinnan följde oss till dörren. Där lämnade vi henne nigande, medan greven hjälpte min mor upp i vagnen. Jag såg mig hastigt om, och grevinnan gav mig en slängkyss i smyg.

När vi åkt en stund, sade min mor:

— Tyckte du om grevinnan von Sempach?

— Ja, mycket.

— Var hon vänlig mot dig?

— Mycket, mamma.

— Varför har du gråtit, Augustin?

— Jag har inte gråtit, sade jag. Denna osanning var nödvändig till följd av min överenskommelse med grevinnan.

— Jo, det har du. sade hon, men icke i fullt så anklagande tonfall som vanligtvis utmärkte upptäckten av en lögn. Hon såg på mig med mera nyfikenhet än vrede, tyckte jag. Därpå böjde hon sig ned till mig.

— Vad talade ni om? frågade hon.

— Just inte om något särskilt. Hon frågade mig, om jag tyckte om att vara kung.

— Och vad svarade du?

— Så där tämligen, sade jag.

Min mor teg. Jag kastade en förstulen blick på hennes vackra, rena anletsdrag; hennes panna var lindrigt rynkad.

— Jag talade inte om mycket för henne, tillade jag för att stämma henne blidare.

— Mycket, om vad? kom det skarpt, men icke ovänligt.

Det oaktat förbryllade frågan mig.

— Ah, jag vet inte! mumlade jag bortkommen och blev helt förvånad då hon lutade sig ned och kysste mig med orden:

— Vi hålla alla av dig, Augustin, men du måste vara kung och får lov att lära dig, hur en sådan skall skicka sig.

[ 18 ]— Ja, instämde jag; jag visste ju att saken var oundviklig.

En kort tystnad följde.

— När du blir tio år skall du få informator och egna tjänare, Augustin, sade min mor slutligen.

Jag räknade hastigt månaderna. De voro nio; men vad betydde egentligen förändringen? Skulle jag bli en fri människa då?

— Och vi kvinnor skola lämna dig i fred, fortfor min mor i det hon kysste mig ännu en gång. — Du tycker visst inte om oss, eller hur?

— Dig tycker jag om, mamma, sade jag allvarsamt; åtminstone för det mesta fast inte när du lät Kr … friherrinnan — —

— Låt oss inte tala om friherrinnan, avbröt hon och lade sin arm omkring min hals. Inte tycker du väl bättre om grevinnan än om mig, säg, Augustin? frågade hon med låg röst,

— N-ej, mamma, sade jag, men jag var föga övad i hyckleriets konst, och min mor vände sig bort.

Mina tankar voro icke hos henne, utan sysslade med en utsikt, som hennes ord hade öppnat för mig. Menar du att friherrinnan inte skall vara min lärarinna då längre?

— Ja. Du skall få en guvernör, en informator.

— Och får jag …

— Jag skall snart tala om alltsammans för dig, min gosse.

Återstoden av åkningen förflöt under tystnad. Min hjärna var överfylld av nya intryck, förhoppningar och undran; min mors blick var fäst på vagnsfönstret.

Slutligen voro vi hemma och gingo tillsammans upp i skolrummet. Det var ännu icke tedags, och läxböcker lågo på bordet. Krak tronade bredvid det, mörk, barsk och grå. Mitt emot henne satt Victoria och grät. Av föregående erfarenhet visste jag precis vad som hänt; Victoria hade till sin lycka ett föga känsligt sinne: ingen tillrätta visning av Krak kunde få henne att gråta, Krak hade slagit henne på fingrarna, och hennes tårar härledde sig endast och allenast från fysisk smärta, utan tillsats av något som helst sådant nonsens som sårad stolthet.

[ 19 ]Min mor gick fram och viskade något till Krak. Den sistnämnda hade naturligtvis rest sig och stod nu med rynkade ögonbryn och hörde på. Mamma rätade stolt upp sig, det såg ut som om hon samlade sina krafter till en ansträngning; jag hörde ingenting utom orden »jag tycker att ni borde rådgöra med mig», men våra kvicka barnaögon uppfattade det oaktat betydelsen av scenen. Krak trotsades. Inte tvivel rådde härom; ty efter ett par minuter gjorde Krak en knyckig, motvillig böjning på huvudet och gick ut ur rummet. Min mor stod stilla ett ögonblick med en livlig rodnad på sitt ansikte, i det nästa gick hon bort till Victoria, lyfte upp hennes ena hand, som låg på bordet, och kysste den.

— Ni skola få dricka te tillsammans med mig i dag, barn, sade hon, och sedan skola vi göra lekar. Augustin skall leka att han inte är kung.

Hur väl jag minns denna vår tedrickning och lekarna efteråt, under vilka vi alla lekte att vi voro vad vi icke voro och för en kväll narrade ödet på vad det tillkom. Min mor var den muntraste av oss, ty över Victoria och mig själv hängde overklighetens dok, medvetandet om att vi lekte och blott för en timme sköto åt sidan, vad som var oeftergivliga fakta. Men vi voro glada allesammans; och när vi skildes åt — ty min mor hade middagsbjudning den dagen — kysste vi båda henne hjärtligt; mig kyssle hon ofta. Jag tyckte att hon såg ut, som om hon återigen ville fråga mig om jag tyckte mer om grevinnan än om henne, men var rädd för att göra frågan. Vad jag skulle ha velat säga var, att jag inte höll mera av någon mänsklig varelse, om hon bara alltid vore sådan som hon varit denna afton; men jag fann inga passande ord till en så villkorlig kärleksbekännelse. Det skulle ha varit detsamma som att sälja sina kyssar, och jag hade ännu icke hunnit till den ålder då man ingår sådana köp.

Sedan vår mor lämnat oss, sutto Victoria och jag ensamma en stund i skymningen och summerade ihop våra vinster för dagen. De voro osäkra, men föreföllo oss likväl stora. Jag anförtrodde Victoria allt vad som passerat, utom vad jag av lojalitet mot grevinnan an[ 20 ]såg mig förbjuden; och Victoria för sin del delgav mig historien om hur hon blivit smälld på fingrarna. Vad som dock skänkte henne en viss glädje var att hon, om någonsin, hade förtjänat bestraffningen, hon hade varit »himla-elak» och jublade över det nu. Så hänförda voro vi över vår triumf att vi återigen efter en lång mellantid tilläto vår fantasi att måla kungligheten i glödande färger, och våra sagor ur Tusen och en natt syntes oss icke längre alltigenom bedrägliga. När vi kommit i säng, sökte vi åter upp varandra; jag smög min in i hennes rum och väckte henne för att fråga om en ny tid verkligen hade kommit och Kraks ok lyfts från våra axlar. Victoria satte sig upp i bädden och diskuterade frågan med stor högtidlighet. Med avseende på mig var hon sangvinisk, med avseende på sig själv mindre förhoppningsfull, ty, sade hon, flickorna pina de i all evighet.

— Men åtminstone skall hon inte smälla dig på fingrarna mer, inföll jag, hakande mig fast vid en säker och påtaglig fördel.

Och Victoria medgav att hennes stackars knogar med all sannolikhet hädanefter skulle lämnas i fred, vilket hon icke förnekade var en viss vinst. Sålunda lyckades jag till slut få henne ganska upprymd, och vi skildes åt helt glada, med den ömsesidiga försäkringen att vi voro fria, jag med den känslan att den täcka amerikanska grevinnan till en del varit oss behjälplig vid slitandet av våra bojor.

Fri! Vilket märkvärdigt ord, antingen det användes om ett barn, en man, en stat, en värld eller ett universum! Denna kväll kände vi oss fria. Längre fram fick jag några lektioner angående detta betydelsefulla, mäktiga, tomma, lilla ord av gamle Hammerfeldt (en stor statsman, vilkens förtjänster historien en gång skall erkänna). Han, om någon, hade en viss rättighet att tala om frihet, ty han hade sett Napoleons kamp för densamma, hört den prisad av Talleyrand, tolkad av Metternich, sett den köpt av Castlereagh. Skulle han då inte känna dess makt, dess värde, dess ljuvhet, borde han inte förstå hur män kunde dö för den, hur svaga kvinnor, som älska dem, kunde egga dem framåt? Jag minns en gång under de senaste åren, [ 21 ]hur en vacker kvinna med utbredda armar ropade till mig att det att vara fri var att leva, var kronan på allt, hjärtats enda tillfredsställelse. Jag kommer ihåg, hur jag ansatte henne och försökte få veta, varuti denna dragningskraft och lockelse, som eldade henne till en sådan entusiasm, egentligen lågo. Och jag talade om för henne, vad fursten hade sagt mig med handen halvvägs lyft till näsan och en pris snus i nypan.

— Sire, sade han, att bli fri — vad är det? Jo, att byta om herre.

Den sköna damen lät armarna falla, funderade ett ögonblick och log.

— Er furste var inte något dumhuvud, sire.

Resultatet av den dag jag ovan beskrivit var att jag blev fri. Jag hade bytt om herre.

Några flera visiter hos grevinnan von Sempach gjorde vi emellertid icke.