Kungens spegel/Kapitel 07
| ← Ett politiskt avtal |
|
Kung till ett högt pris → |
VII.
En avsägelseakt.
Natten bragte mig föga vila och ingen lösning ur mina svårigheter. Som om min kärlek icke ägde nog kraft i sig själv, sökte och fann den en bundsförvant i en trotsig halsstarrighet, som nu kom mig att längta efter att göra vad grevinnan bett mig om, lika mycket för dess egen skull som för hennes. Försagd, som jag var, sökte jag maskera den med häftighet. Jag ville göra min makt gällande, visa min mor och syster att jag icke lät tvinga mig och Hammerfeldt att jag icke lät leda mig. Varken deras häftiga påyrkanden eller hans milda, skickligt framförda förslag skulle ha något inflytande på mig eller hindra mig från att genomdriva min vilja. En förvrängd syn på min ställning lät mig fatta dess väsentligaste egenskap såsom varande makt att göra vad jag ville, och dess värdighet värnad genom ringaktning av goda råd, därför att sättet varpå de gåvos stötte mig. Denna sinnesstämning, som för övrigt, ung och oerfaren som jag var, var helt naturlig, blev ett verktyg, varav min passion skyndade att begagna sig; och föreställningen om mina rådgivares bestörtning skänkte mig knappast mindre tillfredsställelse än tanken på den glädje jag skulle bereda henne som det var min önskan att tjäna.
Min ansvarskänsla var slappad och förslöad; jag gjorde hellre orätt än jag icke gjorde någonting alls, gjorde hellre skada än förblev sysslolös, ville hellre att folk skulle klandra mig än att icke pröva mina handlingar och tro mig ur stånd till att taga något initiativ. Jag kände dunkelt att tadlet skulle falla på mina rådgivare, som hade åtagit sig att leda och ha uppsikt över mig. Om de misslyckades, fingo de, mer än jag, bära skulden därför. Ett dylikt sofisteri duger alltför väl åt den som behöver ursäkter. Denna dag tycktes lova mig på en gång frigörelse och seger, utmärka den vändpunkt, då jag skulle vinna både frihet och makt, då jag i verkligheten skulle bli konung, konung så väl i mitt eget palats som i hennes, förtrollerskans, hjärta.
På morgonen var jag sysselsatt med de vanliga regeringsgöromålen tillsammans med en av ministrarne. Denne gav mig ganska goda underrättelser om Hammerfeldts tillstånd, ehuru det tycktes som om fursten led av en viss svårighet att andas. Detta behövde emellertid icke vara någon anledning till oro, och sedan jag skickat bud för att göra ytterligare förfrågningar om hans hälsa, ansåg jag det icke nödvändigt att stanna hemma för att invänta budets återkomst.
Först avlade jag min vanliga formella visit hos min mor. Prinsessan nämnde icke ett ord om vårt senaste samtal, men hennes sätt mot mig var till och med mera stelt och främmande än det brukade vara. Jag tror att hon väntat att få se mig ångerfull. När jag i min tur uraktlät att upptaga ämnet, blev hon snäv och obehaglig. Följden blev att jag lämnade henne mer besluten än någonsin att fullfölja mitt beslut. Till min stora tillfredsställelse undgick jag att träffa Victoria, och intet hindrade nu mitt sammanträffande med Wetter. Jag hade själv bjudit mig på lunch till honom, under uppgift att jag hade ett par saker att resonera med honom om. Till och med i min halsstarrighet och upprörda sinnesstämning var jag dock klok nog att inse fördelen av att vara försedd med, som det kunde se ut, giltiga skäl till det steg jag stod i begrepp att taga. Wetters juridiska insikter, skarpa förstånd och övertygande vältalighet skulle kläda det i sannare färger än jag själv kunde lyckas giva det. Det bekom mig föga att han förstod att det behövdes bevis, icke för att övertyga mig själv, utan för att stoltsera med inför dem som motsatte sig och kritiserade mig. Även var det min avsikt att bedja honom nämna mig ett par tre stycken av sina vänner, som frånsett sina åsikter voro kvalilicerade till posten i händelse av deras utnämning.
Snart var jag framme vid mitt mål och inbegripen i en livlig överläggning med Wetter. Med överraskning, ehuru icke av harmsen art, snarare då med en pikant retning av min känsla för det bittert humoristiska, bildade jag mig av Wetters säkra och vältaliga beskrivning på idealministern ett tämligen riktigt, om än något partiskt porträtt av honom själv. Jag måste erkänna att hans önskan att erhålla platsen rätt mycket förvånade mig. Efteråt fick jag emellertid veta att ekonomiska svårigheter hade gjort honom villig att åtminstone för en tid övergiva de större, men mera osäkra chancer som den politiska kampen erbjöd. Efter att ha förstått att han eftersträvade ministerposten skulle det icke ha förundrat mig om han rent ut bett om den. Att utnämna honom skulle för visso vara att öppna krig; han var furstens bête noire och min mors fasa; dessutom saknade han all övning i diplomatiska värv, vilket visserligen var av underordnad vikt, men kunde bli ett allvarsamt hinder, liksom även att han gick till ytterlighet i sina åsikter, något som dock då icke var någon anledning för mig att finna honom olämplig. Jag lät honom märka att jag genomskådat honom, men tog mig likväl, med tanke på de grekiska generalerna och Themistokles, den friheten alt anmoda honom föreslå ännu någon annan.
— Den ende jag skulle med fullt tillförsikt kunna föreslå ers majestät vore då min gode vän Max von Sempach, sade han med en beundransvärt uppriktig min, men, såsom jag tyckte, med en hemlig löjesglimt längst in i sina djupt liggande ögon.
Det var nära att jag skrattat högt. Den ende kompetente till ministerpostens beklädande, utom han själv, var greve Max! Och om greve Max for, skulle naturligtvis grevinnan följa med honom; medan kungen naturligtvis måste stanna kvar i Forstadt. Jag såg att Wetter förstulet iakttog mig, men denna gång hade jag ingen lust att låta honom läsa mina tankar. Följaktligen låtsade jag mig icke ha den allra ringaste misstanke om allvaret med hans förslag.
— Vad, Max von Sempach! sade jag med överraskad min. Hur kan han passa?
Med stort allvar anförde han en mängd skäl, som dock icke bevisade att Max var så synnerligen passande, men däremot att alla andra voro högst olämpliga, med undantag av den ännu onämnde kandidat, vilkens namn vi båda emellertid hade fullkomligt klart för oss.
— Men, anmärkte jag, de där, tycker jag, äro skäl till att se sig omkring på annat håll — på andra sidan, menar jag efter en kompetent person.
Weller besvärade sig ej med att diskutera denna fråga med mig. Han visste att därvidlag var det icke hans röst jag skulle lyssna till.
— Om ers majestät kommer till den slutsatsen, blir det en stor missräkning för mig och mina vänner, sade han, men vi få naturligtvis finna oss i det.
Det fanns mycket att tycka om hos Wetter. Människor äro icke hycklande blott därför att de äro äregiriga, ohederliga blott därför att de äro fallna för intriger, egennyttiga blott därför att de begära plats för sig själva. Wetter var en ovanligt begåvad och ärlig partigängare och trodde fullt och fast på sin egen förmåga. Hans sak borde och skulle vinna, om blott hans hand fick fatta styret; detta var hans hållning, och den ursäktade en viss brist på skrupler både vid främjandet av saken och vid tillförsäkrandet av hans eget verksamma understöd åt den. Men han var en stolt, sund, sympatisk natur, full av kraft, klokhet och okuvliga känslor. Detta oaktat skulle han alls icke ha blivit en god minister, och om han icke råkat i skuld hade han heller icke önskat bli det.
Max von Sempach, å andra sidan, skulle på ett respektabelt, om än icke lysande sätt fylla platsen. Det visste Wetter, och denna omständighet gav ett sken av lämplighet åt grevens namn, utan att beröva det dess oskadlighet. Han valde en passande, men omöjlig — för mig omöjlig person.
Strax efter lunchen lämnade jag honom, sägande att jag skulle komma igen senare och att jag givit order om att min vagn skulle hämta mig hos honom kl. 5. Efter att ha vikit av in på den folktomma tvärgata, som ledde till grevinnan von Sempachs hus, var jag snart framme vid målet för min vandring.
Jag befann mig nu i mindre upprörd sinnesstämning än dagen förut. Mitt beslut var fattat; jag kom för att giva henne vad hon begärt. Wetter skulle få sin ministerpost. Och än mer, jag kom icke längre darrande, icke längre rädd för hennes åtlöje, på samma gång som jag sökte hennes kärlek, icke längre tryckt av den känslan att hon i själva verket kanske skrattade åt mig, under det hon såg ut som om hon uppmuntrade. Mitt hjärta var fullt av triumf, av visshet om seger och det trotsiga jubel över ett beslut som blivit köpt till ett högt pris och skulle, för att uppfyllas, kanske kosta ännu mer. I alla dessa mäktiga känslor lågo ungdomens friskhet och berusning, den nya erfarenhetens djärva, vågsamma glädje.
Vid första åsynen såg jag att även för henne en känslokris hade kommit; hon var icke den hon varit förut, ej heller var jag för henne densamme som jag varit. Hennes ögon hade ett spänt, nästan förskrämt uttryck, och ett lågt uttalat »Augustin» ersatte hennes skämtsamma Cæsar. Med undantag av mitt namn sade hon icke ett ord, medan jag förde henne till en soffa och satte mig bredvid henne. Hon såg späd, flickaktig och rörande ut i en enkel, svart klädning; skyggheten föryngrade henne. Intet under att jag glömde att hon icke var en flicka av passande ålder för mig och att hon själv för ett ögonblick kom tiden att räkna fel. Av mig gjorde hon en man, av sig själv en ung flicka, i det hon tog sin tillflykt till kärlekens advokatyr for att bevisa att självbedrägeriet var sanning.
— Jag har varit hos Wetter, började jag. Han vill ha ministerposten.
Min övertygelse är att hon kände till hans önskan; hennes hand tryckte min, men icke ett ljud kom över hennes läppar.
— Men han rekommenderade Max, fortfor jag.
— Max!
Hon vände sig mot mig, och för ett ögonblick uttryckte hennes ansikte den ytterligaste förfäran, men i det nästa hade hennes förskräckelse lagt sig, och hon smålog. Även hon hade förstått meningen med Wetters råd.
— Där ser ni hur gärna han själv vill ha den, sade jag. Han vet att jag förr skulle skicka en gatsopare än Max. Och ni vet det också?
— Gör jag? viskade hon.
Jag steg upp och ställde mig framför henne.
— Jag avstår min rättighet åt er att skänka bort den, sade jag. Ger ni den åt Wetter?
Hon såg upp på mig och hennes ögon fylldes med tårar, under det att hennes läppar drogo sig till ett litet leende.
— Så mycket — mycket ledsamheter ni skall få av det! sade hon.
— Det är inte tusendelen av vad jag skulle vilja göra för er. Således är det Wetter som får den — eller Max?
— Inte Max! förklarade hon, och hennes ögon sade mig, varför det icke blev Max.
— Alltså Wetter!
Böjande knä för henne, viskade jag:
— Kungen ger den åt sin drottning.
— Vad de skola klandra er — och säga alla möjliga saker!
— Jag skall inte höra dem; jag hör bara dig.
— Så onda och hätska de skola bli!
— De kunna inte såra mig, om bara du är god mot mig.
— Kanske de skola säga att jag har fått den av er.
— Det skäms jag inte för. Vad bryr jag mig om vad de säga?
— Inte alls?
— Jag bryr mig inte om någonting i världen utom om dig och att få vara hos dig.
Hon satt och såg på mig ett par sekunder, därpå slog hon sin arm om soffkarmen och lutade sitt ansikte mot kudden; jag hörde hur hon snyftade sakta. Hennes andra hand låg i hennes knä; jag tog den och förde den till mina läppar. Jag förstod icke meningen med hennes tårar. Det jublade inom mig. Hon snyftade fortfarande, men icke högt eller häftigt, utan stilla och tyst.
— Varför gråter du, älskade? viskade jag.
Hon vände ansiktet mot mig och tårarna runno nedför hennes kinder.
— Varför jag gråter, sade hon klagande och sorgset, Därför att jag är så elak och dum. Och — och ni är så god och ädel och och storsint. Och — här kvävdes hennes röst av snyftningarna och hon vände till hälften bort ansiktet — jag är så gammal, Augustin.
Jag kunde icke sätta mig in i hennes sinnesstämning; glädje fyllde hela min varelse, men jag varken skrattade åt henne eller blev otålig. Att hon utkämpade en strid mellan för mig ofattbara känslor förstod jag dunkelt. Att tala var farligt och kunde lätt göra det onda värre än det var. Jag smekte henne, men litade icke mer på min tunga än till att viska några ömma ord. Slutligen blev hon lugnare, satte sig upp och torkade sina ögon.
— Det är löjligt, protesterade hon. Det förstås, nog vet jag att många unga gossar äro lika löjliga som du, Augustin; men har det någonsin funnits en kvinna så löjlig som jag?
— Varför kallar du det löjligt?
— Åh, därför, därför — hon flyttade sig plötsligt närmare mig — därför att jag, fast jag har försökt så mycket, inte kan känna det det minsta löjligt! Jag älskar dig ju.
Här var således vad hon hela tiden tänkt på — det att vår kärlek skulle förefalla löjlig, icke det att det fanns något brottsligt uti den. Nu förstår jag varför hennes tanke fäste sig vid just detta; det var i själva verket icke till mig, som satt där hos henne, mig, sådan jag var, utan till den blivande mannen, hon talade; det var icke blott mot sig själv hon försvarade sig, utan mot mitt framtida jag, bönfallande den mogne mannen om att tänka på henne med ömhet, icke med åtlöje, fällande förbön för vad som en gång skulle vara blott mitt minne av henne. Ack, käraste, din bön har uppfyllts! Jag skrattar inte, medan jag skriver. Åt dig kunde jag aldrig ha skrattat, och om jag bjuder till att skratta åt mig själv, kommer jag strax att tänka på hurudan du var, och jag skrattar icke heller då. Vad är det då den yttre världen med sin självmedvetna klokhet nödvändigt måste ha skrattat åt? Dess skratt betydde ingenting för oss då och betyder lika litet för mig i dag. Är den icke alltid färdig att gråta åt en fars och skratta åt en tragedi?
— Men du har ingen annan, fortfor hon sakta. Jag skulle inte ha vågat om du haft någon annan. Redan för länge sedan — minns du? hade du ingen, och du tyckte om att jag kysste dig. Det var då jag började älska dig, tror jag; jag menar jag började tänka på hur högt en kvinna en gång skulle älska dig. Fast inte trodde jag att den kvinnan skulle bli jag. Åh, se inte så uppmärksamt på mig, då — då ser du — —
— Hur mycket du älskar mig?
— Nej, nej. Hur gammal jag är. Men om jag gör så här, kan du inte se mitt ansikte.
Med dessa ord slog hon armarna om min hals och gömde sitt ansikte vid min axel.
Jag satt märkvärdigt tyst eller kanske var det icke märkvärdigt, ty det gives tillfällen, då ögonen säga allt vad som behövs. Mina ögon uttryckte svaret på hennes vädjan.
— O, jag vet nog att du tycker så nu, viskade hon. Men så kan du inte känna alltid — fast jag skall det.
Hon lyfte upp huvudet och såg på mig, nu med ett leende av triumf.
— Åh, men nu tycker du det i alla fall, viskade hon ännu lägre, men med ett jublande tonfall. Nu tycker du det!
Och återigen gömde hon sitt ansikte för mig. Men jag visste att även hon inom sig triumferade och att molnen icke längre helt och hållet kunde skymma bort solskenet för henne.
Eftermiddagen skred fram och gick över till skymning, medan vi sutto så tillsammans. Vi talade föga och inga överenskommelser gjordes; det var som om vi voro avskurna från den yttre världen och alla tankar på den. Det liv som var och en av oss måste föra — två liv som hade så föga gemensamt med varandra hade trätt i bakgrunden och fortgick obemärkt; vi hade ingenting att göra utom att vara tillsammans, och när vi voro tillsammans, var det föga vi kände oss manade att säga, inga bedyranden vi hade behov av att göra. En så absolut sympati rådde emellan oss, en sådan överensstämmelse var det i allt vad vi gåvo, i allt vad vi mottogo, i allt vad vi avstodo ifrån. Tvekan och strider voro som om de aldrig hade varit. Det är en frestelse att ibland tänka att saker och ting i sig själva äga ett så fullkomligt berättigande att samvetet icke avsättes från sin tron genom våld, utan övertygat om det rätta däri frivilligt undertecknar avsägelseakten. Ty passionen kan hyckla rättfärdighet, alldeles såsom hos somliga naturer kärleken till det rätta blir en våldsam passion, vilken i likhet med de flesta sådana till slut bringar förstörelse över sig själv.
— Således är jag din och du min? Och ministerposten Wetters?
— Ministerposten är vems du vill, utbrast hon, ifall det andra är sant.
— Den är Wetters. Vet du varför? För att alla skola få veta att jag är din.
Mitt erbjudande av detta farliga rykte framkallade ingen protest från henne.
— Jag skulle vara stolt över det, sade hon med lyft huvud.
— Nej, nej, ingen får så mycket som andas en bokstav av ditt namn, utropade jag med en plötslig omkastning i mina känslor. Jag skall svära på att du inte haft något att skaffa med det, att du inte tål honom, att du aldrig nämnt ett ord om det.
— Säg vad du vill, viskade hon.
— Om jag gjorde det, skulle jag ropa ut för hela Forstadt att det inte finns en sådan kvinna som du i hela världen.
— Det behöver du inte ropa ut åt hela Forstadt. Du har inte sagt det åt mig ännu.
Vi hade suttit tillsammans i soffan. Vid dessa hennes ord gled jag hastigt ned på knä för henne, beredd att ägna henne min tillbedjan. Men plötsligt lyfte hon handen och hennes ansikte fick ett oroligt uttryck.
— Hör! sade hon — hör!
— Ja, din röst, bara din!
— Nej. Det är något buller. Någon kommer. Vem kan det vara?
— Jag bryr mig inte om vem det är.
— O, älskade — men du måste! Stig upp! Stig upp, stig upp!
Jag reste mig långsamt. Vad jag sagt var sant; jag var verkligen i den sinnesstämningen att jag icke brydde mig om det. Stegen hördes nu helt nära utanför. Innan de hunnit komma längre kysste jag henne igen.
— Vem kan det vara? Jag har sagt till att jag inte tar emot någon, sade hon, ängsligt lyssnande.
En knackning hördes på dörren.
— Det är inte Max, sade hon med en snabb blick på mig.
— Jag stod stilla där jag stod.
— Kom in ropade hon.
Dörren öppnades och till min häpnad stod Wetter där. Han flämtade som om han hade sprungit fort, och hela hans utseende förrådde att han var upprörd. Grevinnan sprang fram till honom. Åsynen av honom tycktes återuppväcka de farhågor, som hennes kärlek hade bragt till ro.
— Vad är det? ropade hon. Vad har hänt?
Wetter ignorerade henne absolut. Som om hon icke funnits till gick han vidare, rakt fram till mig. Då han talade, var det med den kärva rättframhet som sinnesrörelse alstrar.
— Ni måste genast följa med mig, sade han befallande. De ha skickat bud till mig efter er; vi kunna komma in tillsammans genom bakporten.
— Men vad har då hänt, människa? ropade jag, medan undran och vrede stredo inom mig.
— De vänta på er. Ni måste skynda er till Hammerfeldt.
— Till Hammerfeldt?
— Ja, han är döende. Kom! Kom!
— Döende! O, min Gud!
— Det brådskar. Ingen tid är att förlora. Om ni vill träffa honom vid liv så kom. Jag sade att ni låg och sov i mitt arbetsrum. Om ni inte skyndar er, blir det bekant var ni är.
— Det bryr jag mig inte om.
— Han har själv skickat efter er.
Grevinnan hade under tiden närmat sig mig.
— Ni måste gå, sade hon nu, läggande sin hand på min arm.
Jag vände på huvudet och såg på henne. Hennes ögon voro fulla av en obestämd oro. Jag kände mig som en människa, vilken plötsligt blivit väckt ur en livlig, hänryckande dröm och ännu icke kan fatta att verkligheten är sann och det andra blott en fantasi.
— Kom, kom, upprepade Wetter ivrigt och otåligt. Ni kan inte låta honom dö utan att gå till honom.
— Gå, Augustin! viskade hon.
— Ja, jag skall gå. Jag kommer, jag kommer med detsamma, stammade jag. Låt oss skynda oss, Wetter; jag är färdig. Är han verkligen döende?
— Det sägs så.
— Hammerfeldt döende! Ja, ja, jag följer med er.
Jag vände mig till grevinnan; Wetter var redan halvvägs mot dörren. Han såg sig om, och hans uttryck var otåligt. Grevinnans och mina blickar möttes; hennes ögon voro fulla av ängslan; själv kände jag mig underligt upprörd, skrämd av ett sådant avbrott i vår dröm.
— Adjö! sade jag. Jag kommer snart igen, i morgon; någon gång i morgon.
— Ja, ja, svarade hon, men knappast som om hon trodde mig.
— Adjö!
Jag fattade hennes hand och kysste den. Wetter stod och såg på utan att säga något. Tanken på ett fördöljande föll mig icke in. Jag kysste hennes hand två, tre gånger.
— Skall ni träffa honom vid liv? halvt viskade hon, fast snarare undrande än frågande.
— Jag vet inte. Adjö!
Hon förde mig själv bort till Wetter, där han stod.
— Det är hans andhämtning, sade Wetter. Han kan inte andas; kan inte tala. Kom!
— Ja, ja, nu är jag färdig.
Då jag kom till dörren, vände jag mig om. Hon såg icke efter mig; hon hade sjunkit ned i en stol framför elden och satt med blicken oavvänt riktad in i lågorna. Hur ofta har jag icke sedan i minnet sett henne så!
Wetter förde mig skyndsamt ned för trappan och ut på gatan. Jag följde honom, försökande att samla mina intryck och tänka sammanhängande. Alltför plötsliga förändringar förstena; ens sinne måste ha tid för att komma i jämvikt igen. Hammerfeldt var och hade alltid varit en så storslagen personlighet, av en sådan betydelse för mig och hela mitt liv att jag blott kunde viska för mig själv:
— Han är döende — det är hans andhämtning — han kan inte andas.
Snart hade vi hunnit fram till bakporten, såsom överenskommet var, och kommit in i arbetsrummet.
— Fort! viskade Wetter. Kom ihåg att ni var här. Gör inga ursäkter för dröjsmålet. Eller skyll på mig — säg att jag tvekade om jag skulle väcka er.
Jag lyssnade som halvt i en dröm till allt vad han sade och fäste ingen uppmärksamhet vid de försiktighetsmått, som hans klokhet förestavade mig.
— Måtte han inte vara död, när ni kommer fram, tillade han, då vi skulle gå ut i förstugan. Här är er hatt.
— Ordet »död» slog mig plötsligt.
— Om han är död … upprepade jag tonlöst. Om han är död, Wetter …
För en sekund vände han sig emot mig, och hans ansiktsuttryck var spänt, hans ögon skarpa och ivriga. Han ryckte på axlarna.
— Han är gammal, sade han. Vi måste alla en gång dö. Och om han är död …
— Vad, Wetter, vad menar ni?
— Så är ni äntligen kung!
Vi hade kommit ut och han öppnade vagnsdörren och höll upp den för mig. Jag såg honom rakt i ansiktet, innan jag steg in. Icke en muskel i det rörde sig; så nickade han och smålog.
— Så är ni äntligen kung! tycktes det mig som om han åter sade — utan ord.