Kungens spegel/Kapitel 08

←  En avsägelseakt

Kungens spegel av Anthony Hope Översättare: Okänd Kung till ett högt pris

Jag lovar att icke skratta  →

VIII.
Kung till ett högt pris.

Furst v. Hammerfeldts död gav ämne till en tavla som för några år sedan utställdes i Forstadt och gjorde stor lycka. Den gamle furstens enkla rum med sitt lika enkla möblemang och det stora, mot trädgården vettande fönstret, var troget återgivet; sängen var hans säng och ingen annans, sköterskorna voro porträtt, läkarne likaså, furstens ansikte var fullkomligt sig likt; själv framställdes jag sittande i en karmstol bredvid honom, med ljusskenet starkt fallande på mitt anlete, då jag lutade mig fram för att uppfånga hans svaga ord. Artistens utföförande var med ett ord en ovanligt god reproduktion av varje yttre, levande och icke levande föremål i rummet; och med nödiga förändringar av anletsdrag och tavlans benämning skulle den ha kunnat tjänat till att föreviga vilken som helst gammal statsmans, med en ung prins till lärjunge, dödsbädd. Hammerfeldt höll tydligen på att giva mig en kort sammanfattning av sina principer, ett slags »hjälpreda» för mig att ha till hands vid regeringssvårigheter, en »handbok» att rådfråga vid styrandet av mitt folk. Jag lyssnade med ett uttryck av djup uppmärksamhet och vördnadsfull sorg. Under en rörelse, som utan tvivel var dramatisk, sågo de övriga i rummet närvarande på mig, på vilken framtiden berodde, icke på den döende, som stod i begrepp att sluta sin levnadsbana. Då jag betraktade arbetet såsom ett helt, förvånade det mig icke det ringaste att jag tillstyrktes att förära målaren S:t Paulskorset. Jag samtyckte utan tvekan. I rena smaksaker har jag alltid ansett mig pliktig att taga den allmänna meningen i betraktande.

Nu till verkligheten. En gammal man, kämpande efter andan, flämtningar, än hastigare, än långsammare, några halvt formade, kvävda, obegripliga ord, ett par ögon, som voro fulla av en vanmäktig önskan att kunna tala; detta var det första. Sedan läkarne, som samlade sig kring honom, tittade, viskade och gingo sin väg. Jag steg upp och gick ett par gånger tvärs över golvet, varpå jag återvände och ställde mig att se på honom. Ännu kände han igen mig. Plötsligt sträckte sig hans hand emot mig. Jag böjde mig ned tills mitt öra var blott två, tre tum från hans mun, men kunde ingenting höra. En läkare stod bredvid med klocka i handen; han räknade tiden mellan andedragen, som blevo allt långsammare och långsammare.

— Kommer han att tala? frågade jag viskande.

En skakning på huvudet blev det svar jag fick. Jag såg åter in i hans ögon: nu var det som om han sade något till mig. Mitt ansikte blev rött och brännande. Icke ett ord gick över mina läppar. Men jag strök hans hand och det kom en glimt i hans ögon som om han hade förstått. I nästa ögonblick föllo hans ögonlock ihop och flämtningarna blevo ännu långsammare än förut. Jag lyfte upp mitt huvud och såg på doktorn. Hans klocka hade en guldboett även på framsidan för att skydda glaset, han tryckte på den och med en knäppning gick den igen.

Troligtvis fanns ingenting i allt detta som lämpade sig för en tavla; stämningen, det historiska intresset, själva situationen skulle icke ha räckt till. Människor dö så ofta på ungefär samma sätt, och deras omgivning bevittnar deras död också ungefär på samma sätt. Döden är det fysiskas, det kroppsligas triumf. Jag får icke beklaga mig över att målaren ej lyckats förläna det hela någon stämning.

Efter tjugu minuter satt jag åter i min vagn och åkte i rask fart hem. Min middag var i ordning, och Baptiste stod väntande för att passa upp mig.

— Ah — är han död? sade Baptiste i det han vek ihop min servett på ett elegantare sätt.

— Ja, Baptiste, han är död, svarade jag. Gå efter ett par tofflor åt mig.

— Behagar ers majestät inte kläda om sig?

— Giv mig en smoking, sade jag.

Medan jag åt min middag, pratade Baptiste om fursten. En medfödd allmän människokärlek hos honom gav en egendomlig känslofullhet åt vad han sade.

— Ack ja, fursten kände världen, han! Och vart har han nu gått? Nåja, inte var det någon missräkning för honom åtminstone. Att dö vid åttio år! Det är ju bara som att gå och lägga sig när man är trött. Vad skulle det tjäna till att sitta uppe med sömntunga ögon? Det är bara att göra det tråkigt för sig själv och sin omgivning.

— Har prinsessan låtit säga att hon önskade träffa mig? frågade jag.

— Ja, när ers majestät själv finner det lägligt. Jag sade att ers majestät måste dinera. Prinsessan tycktes vara mycket upprörd. Hon var så fäst vid fursten. (Han betraktade mig skarpt.) Hon satte honom så högt, tillade han, liksom för att korrigera sitt föregående yttrande.

— Jag skall gå till henne så fort jag har ätit. Skicka och säg det!

Det överraskade mig icke att finna min mor bestört och förskräckt, liksom ej heller att Victoria delade hennes känslor. Den sistnämnda grät, prinsessan Heinrichs ögon däremot voro torra, men hennes läppar voro sammanpressade som i förtvivlan. Båda bjödo mig att kyssa dem.

— Vad skall du ta dig till utan honom? frågade Victoria, tryckande näsduken mot ögonen.

— Du har förlorat ditt bästa, ditt enda stöd, sade min mor.

Jag berättade vad som var att berätta om Hammerfeldts död. Victoria avbröt mig då och då med medlidsamma anmärkningar; min mor lyssnade tyst.

— Stackars gamle Hammerfeldt! slutade jag tankfullt.

— Var var du när du fick underrättelse om att han låg för döden? frågade Victoria.

— Jag såg på henne. Därefter svarade jag lugnt:

— Jag var på visit hos grevinnan von Sempach. Jag åt lunch hos Wetter och gick från honom till henne.

Det blev tyst. Min uppriktighet var säkerligen en överraskning; kanske togs den som trots.

— Talade du om det för fursten? frågade min mor.

— Fursten, svarade jag, var inte i det tillstånd att han kunde lyssna till någonting jag kunde ha sagt, inte ens om det varit någonting av vikt.

— Tänk om han vetat det! På sin dödsbädd! var Victorias fullt hörbara viskning.

Min mor såg på mig med ett uttryck av förtvivlan. Jag vill ogärna göra varken henne eller min syster någon orätt, men i det ögonblicket kunde jag icke låta bli att undra, hur mycken tanke de i själva verket skänkte den gamle vän vi hade förlorat. Det föreföll mig som om de tänkte väl litet på människan vi kände, som om icke sorg, utan fruktan var den härskande känslan inom dem. Wetters ord: »Så är ni då äntligen kung!» kommo för mig. Men kanske var deras sinnesstämning fullt naturlig och behövde ingen ursäkt. De hade endast sett min skolmästare i Hammerfeldt; hans hand var nu borta och kunde icke längre leda och hålla mig tillbaka. Son till den ena, yngre bror till den andra, ansågs jag av båda ur stånd att kunna taga vara på mig själv och gå min egen väg. Hammerfeldt var borta, Wetter var kvar, grevinnan von Sempach likaså. Ställningen var helt och hållet förändrad. Det var då måhända icke så underligt om olyckan syntes så stor att den fick övertaget framför smärtan, att saknaden efter det förflutna undanträngdes av rädslan för framtiden, att förlusten av en bundsförvant utplånade sorgen över en väns bortgång.

— Men du känner hans önskningar och åsikter, sade min mor. Jag hoppas att de skola ha ökad helgd för dig nu.

— Kanske ser han ned på dig från himlen, tillade Victoria och vek sin näsduk så att den torraste delen kom uppåt.

Det var mig omöjligt att låta denna utmaning gå oanmärkt förbi. Jag smålog.

— Om så är, Victoria, svarade jag, kommer ingen att bli mer förvånad än fursten själv.

Victoria blev på det högsta förolämpad; hon inlade även en annan mening i mina ord: den att jag gjorde narr av henne.

— Jag tycker att du kunde åtminstone ge dig sken av att ha en smula känsla för det passande, utbrast hon.

— Å, kära, tag inte vid dig så; låt oss inte käbbla om honom, innan han ens hunnit kallna, sade jag, resande på mig. Har du någonting annat att säga mig, mamma?

I detta ögonblick inträdde min svåger. Han luktade starkt av tobak, men såg djupt sorgsen ut. Med utsträckt hand närmade han sig mig.

— God afton, sade jag.

— Stackars Hammerfeldt! mumlade han. Stackars Hammerfeldt! Ett sådant slag! Hur övergiven du måste känna dig!

Han hade talat med Victoria om saken. Därom rådde intet tvivel.

— Du kan lugna dig. Jag har händelsevis råkat tänka mera på honom än på mig själv, svarade jag.

— Naturligtvis, naturligtvis, stammade William Adolphus litet förvirrad, och, som jag tyckte, med en förebrående blick på sin gemål.

— Vi ha förlorat fursten, sade min mor, men vi kunna ännu låta oss ledas av hans exempel och principer. Att följa hans råd skall bli det bästa minnesmärke du kan resa åt honom, Augustin.

Jag kysste hennes hand, och hon bjöd mig även sin kind. Därefter gick jag fram till Victoria och sade med broderlig hjärtlighet godnatt till henne. Jag tillät mig aldrig glömma att Victoria verkligen höll av mig, och icke heller upphörde jag någonsin att känna ömhet för henne.

— Begå inga dumheter, Augustin, bad hon.

— Vad menar du med det? frågade jag retsamt.

— Åh, det vet du nog! Du vet mycket väl vad folk pratar, och det gör jag med.

— Och stackars gamle Hammerfeldt i himlen — vet han det också?

Hon vände sig chokerad bort. William Adolphus dolde ett fåraktigt leende bakom sin ena stora hand. På skämtets lägre gebit kunde William Adolphus stundom förstå en. Jag avböjde hans anbud om sällskap vid en cigarr, men tog med mild tacksamhet godnatt av honom: han önskade vara älskvärd mot oss alla, och förverkligandet av denna hans strävan hade sina svårigheter.

Jag var mycket trött och somnade nästan genast jag kom i säng. Klockan fyra på morgonen vaknade jag. Min trötthet tycktes försvunnen, och det var icke att tänka på att försöka somna om. Den föregående dagens händelser kommo tillbaka till mig med utomordentlig tydlighet och klarhet, en följd av den ytterliga, till sjuklig känslighet drivna nervspänningen. Det skulle icke ha behövts mycket självbedrägeri för att jag skulle ha sett Hammerfeldt vid min säng. Och lika levande stodo grevinnan von Sempach och Wetter framför mig.

Jag stod upp och drog ifrån gardinerna; natten hade börjat övergå från mörker till dagning; och för ett ögonblick tyckte jag mig se fursten, icke blickande ned från himlen, utan vandrande omkring någonstädes i den kalla gryningen. Den hälsning han med sina ögon sänt mig hade blivit mig allt klarare. Den hade drivit blodet till mitt ansikte och bragte nu oro i mitt sinne. Att överföra den i ord var icke lätt, men medan jag försökte det, föll mig ett annat yttrande in — furstens fiendes ord. — »Så är ni då äntligen kung!» hade Wetter sagt. Vad annat hade Hammerfeldt velat säga? Ingenting annat. Samma erinran, samma uppmuntran från dem båda! I detta korta rop förenade sig den dödes röst med den levandes. Det behövdes varken min mors förtvivlan eller Victorias retsamhet för att giva det udd. Det gjorde mig bestört att finna vilket intryck det haft på mig. Först nu märkte jag, hur nära förbundet mitt liv varit med Hammerfeldts. Antingen lydde jag eller lydde jag honom icke, antingen godkände eller betvivlade jag riktigheten av hans åsikter, antingen var jag foglig eller upprorisk; men när jag gjorde uppror, gjorde jag det för mitt nöjes skull, för den spänning det skänkte, för triumfen att våga, för det sken av självständighet det gav, av nyfikenhet, för att se hur han skulle uppta det, vad han skulle säga om det, vilka skäl han skulle använda för att övertala mig eller förfäkta riktigheten av sin sak.

Det var så underligt att tänka att jag, om jag numera lydde honom, icke längre skulle göra honom tillfredsställd, om jag trotsade honom, icke längre skulle göra honom bekymrad. Om jag gjorde vad som var rätt, fanns det ingen som skördade äran därav; om jag gjorde vad som var orätt, ingen som skulle ha sett efter mig bättre; ingen som skulle säga: »Bra sire!» — ingen som skulle småle mer när han sade: »Vi måste alla lära att bli kloka, sire.»

Det var så besynnerligt att vara utan gamle Hammerfeldt.

Klockan fem skickade jag efter Wetter. Han kom med anmärkningsvärd skyndsamhet. Hans utseende tydde på stark sinnesrörelse, och det var till och med svårt för honom att offra ett par ögonblick på att i formella och lämpliga ordalag beklaga sorgen över furstens död. Hans ögon iakttogo mig uppmärksamt och ivrigt. Jag bjöd honom att sitta ned och gav honom en cigarr. Det hade varit min mening att med diplomatiskt slingrande närma mig ämnet i fråga; men jag hade överskattat min skicklighet och självbehärskning. Wetter kom mig att känna mig ung och bortkommen. Jag liknade en skolpojke, som tvangs att tillstå en försummelse han begått och som gjorde det under fruktan för käppen. Alldeles åsidosättande den förbehållsamhet som utmärkt våra förra samtal, utbrast jag till slut utan den ringaste inledning:

— Jag kan inte skicka er till Paris!

Wetter bleknade, men bibehöll sin sinnesnärvaro.

— Ers majestät vet att jag inte har bett om posten, sade han med värdighet.

— Jag vet det, men ni ville ha den.

Han såg stadigt på mig; hans ansikte hade blivit ännu blekare än förut.

— Ja, det är sant, svarade han. Jag önskade mig den. Eftersom ers majestät talar rent ut, skall jag göra detsamma.

— Varför ville ni ha den? Varför är ni så blek, Wetter?

Han förde cigarren till munnen och rökte ivrigt, men svarade icke.

— Ni måste ha haft något viktigt skäl till att önska er den, fortfor jag. Annars skulle ni inte ha försökt få den på det sättet.

— O, Gud, ja, visst önskade jag mig den!

— Varför?

— Vad tjänar det till att tala om det, då jag ändå inte får den? — Han steg upp och bugade sig. — Adjö, ers majestät, sade han; därpå skrattade han till, besynnerligt sällsamt. — »Moriturus te saluto», tillade han alltjämt skrattande.

— Vad står på, människa? utropade jag, i det jag sprang upp och grep honom om armen.

— Jag har inte så mycket som ett runstycke i världen; mina kreditorer äro i full jakt efter mig; jag står antecknad för en spelskuld på klubben. Om jag får posten, hade jag kunnat låna. Gud i himmelen, ni lovade henne den!

— Ja, jag lovade henne den.

— Har ni träffat henne sedan?

— Nej. Men jag skall.

— Åt vem skall ni ge den?

— Det vet jag inte. Inte åt er.

— Varför inte?

— Ni passar inte för den.

Han tog upp sin näsduk och torkade sig i pannan.

— Jag passade inte bättre för den i går, sade han.

— Det är en sak som jag inte ämnar diskutera.

— Som ni vill, sire, sade han med en axelryckning och bemödade sig om att lägga band på sig. Ett leende krusade hans läppar där han stod framför mig.

Jag satte mig vid skrivbordet, tog ett stycke papper, skrev en växel utan utsättande av summan och sköt den bort till honom. Han såg förundrad ned på den. Därpå lyste hela hans ansikte upp, och uttrycket blev spänt och ivrigt.

— Är det meningen att — att …? stammade han.

— Det är min lösepenning, sade jag.

— Min! utbrast han.

— Nej, min — priset för min frihet.

Med darrande han tog han papperslappen.

— Det är mycket pengar, sade han. Mellan åttio och nittio tusen mark.

— Mitt namn är gott för det.

Han såg på mig och öppnade läpparna för att tala. Därpå sträckte han fram handen. Jag tog den; jag var lika rörd som han.

— Fresta mig inte igen, sade jag.

Han tryckte min hand hårt och kraftigt; då han släppte den gjorde jag en åtbörd mot dörren. Jag litade icke längre på mig själv. Han vände sig om för att gå, men jag ropade honom åter tillbaka.

— Säg intenting åt henne. Jag måste själv tala vid henne.

Han såg upprörd på mig.

— Varför det? frågade han.

Jag svarade icke, endast lutade mig tillbaka i min stol. Han kom långsamt och tvekande tillbaka till mig. Med en frågande blick såg jag upp på honom.

— Jag skall betala er igen, sade han.

— Bah — vad bryr jag mig om pengarna!

— Jag menar heller inte pengarna. För att säga sanningen är jag dålig i att betala igen lån. Varför gjorde ni det?

— Inte för min egen skull, och inte för er. Ni är mig ingenting skyldig. Min heder var pantsatt och jag har löst ut den. Jag var bunden, och jag är fri.

Hans ögon voro oavvänt fästa vid mig med ett slags undran, men återigen tecknade jag åt honom att gå. Utan ett ord vidare lydde han — en bugning, och han var gången. Då jag blivit ensam steg jag upp samt gick bort till fönstret och såg ut på gatan. Där kom han med långsamma steg och sänkt huvud. Han gick i riktning åt sin klubb, icke hemåt. Jag stod och såg efter honom tills han vek om ett hörn och försvann. Då drog jag ett djupt andetag och återvände till min stol. Men knappt hade jag satt mig förrän Baptiste kom in med ett brev. Det var från grevinnan von Sempach. — »Kommer ni inte i dag?» — Det var allt vad som stod uti det.

— Det är intet svar, sade jag, och Baptiste gick.

Ty jag måste själv lämna mitt svar, och svaret måste bli: »Jo, i dag, men inte i morgon.»

Utan tvivel var min uppfattning av situationen något överdriven, och jag hade icke försökt dölja eller mildra den. Det var min övertygelse att jag endast kunde spela den roll, som blivit mig given, på bekostnad av vad so var mig kärast i världen. Pengar hade hjälpt med Wetter, men härvidlag skulle det icke hjälpa. Mitt hjärta måste betala mitt och hennes hjärta. Jag kommer ännu ihåg hur jag satt i min stol och viskade om och om igen:

— I dag, men inte i morgon.

---