Hoppa till innehållet

Kungens spegel/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  En jakt efter två drömbilder
Kungens spegel
av Anthony Hope
Översättare: Okänd

Avgjort medeltidsaktig
William Adolphus slår huvudet på spiken  →


[ 126 ]

II.
Avgjort medeltidsaktig.

Här om dagen var jag i trädgårdspaviljongen med en av mina söner och lärde honom, hur han skulle använda sina vapen. Plötsligt pekade han på märket efter en kula, men icke i någon av skottavlorna, utan i boaseringen ovanför och litet till höger om dem.

— Det var en klen skytt, pappa! utropade han.

— Men du vet ju inte, vad han siktade på, invände jag.

— På en skottavla, förstås!

— Men kanske hans skottavla var placerad på ett annat ställe. Det där skottet är många år gammalt.

— Vad han än sköt på, bommade han, annars skulle han inte ha träffat boaseringen, vidhöll min herr son.

— Ja visst bommade han, men kanske var det på en hårsmån när.

— Vet du, vem det var som sköt?

— Ja, det är en märkvärdig historia; kanske får du höra den någon gång.

Denna lilla scen återkallade för mitt minne den morgon, då Wetter och jag möttes i paviljongen. Min plan var god. Det var allmänt känt att jag ofta övade mig i målskjutning, och även Wetter brukade sysselsätta sig med samma sport. Vi hade till och med förr prövat vår skicklighet gent emot varandra vid klubbtävlingar, varvid det visat sig att vi voro ungefär jämngoda. Det var ingen sannolikhet för att misstankar skulle uppstå; den tidiga timmen var vår enda farliga punkt, men det kunde icke hjälpas. Om vi kommit senare, skulle vi ha blivit besvärade av betjäning och markörer, I alla andra avseenden lämpade sig de vanliga tävlingsanordningarna utmärkt för vårt förehavande.

I vardera ändan av paviljongen fanns en skottavla, så att var skytt sköt från sitt håll. När han [ 127 ]avlossat sitt skott, drog han sig undan bakom ett slags skyddskur, varav det fanns två i vardera ändan, den ena för skytten, den andra för markören. Sedan gjorde hans motståndare detsamma. Till förklaring av vad som var ämnat att inträffa denna morgon, fordrades endast att vi bibringade folk den tron att en av oss, Wetter eller jag, av en olycklig slump hade i otid genom någon oförsiktighet stigit fram från sitt skydd. För att göra detta antagligt kommo vi överens om att föregiva ett missförstånd; den sårade skulle ha trott att hans motståndare endast skulle skjuta ett skott; den oskadade skulle uttrycka den djupaste bedrövelse, men bestämt påstå att uppgörelsen gällt två på varandra följande skott. Jag var övertygad om att dessa arrangemanger för att hindra en ovälkommen undersökning skulle visa sig fullt tillräckliga. För övrigt gjorde jag blott i ordning ett paket åt Varvilliers, innehållande en present till Coralie. Att göra några andra förberedelser skulle icke ha varit rätt mot Wetter; ty min död (ifall jag föll) måste se ut som en ren olyckshändelse. När jag tänkte närmare efter, kände jag mig icke så viss om mitt stora värde för landet, eller så säker på min klokhet att jag hyste någon önskan att efterlämna min sista vilja och testamente. Victoria skulle nog regera lika bra som jag. Det var eget att tänka mig henne fridfullt sovande i flygeln mitt emot utan en aning om att något, som kunde komma att inverka på hennes öde var i görningen i trädgårdspaviljongen.

Det andra paret infann sig punktligt. Vid ankomsten till slottsträdgården hade de emellertid mötts av ett lätt hinder. Skiltvakten hade fått samvetsbetänkligheter, och vakthavande officern hade tillkallats. Varvilliers försvarade sig med att ett möte med mig blivit bestämt avtalat, och officeren hade, förvånad, men övervunnen, låtit dem passera. Allt detta berättade Varvilliers på sitt vanliga obesvärade sätt, medan Wetter satt tyst ett stycke ifrån. Klockan slog en kvart över sex.

— Vi öda bort tid, vicomte, sade jag, i det jag slog mig ned i en stol, överlämnande åt honom att jämte Vohrenlorf vidtaga de nödiga arrangemangen eller rättare att meddela Vohrenlorf dem, ty den förestående [ 128 ]duellen hade helt och hållet berövat min sekundant modet och kommit honom att förlora sin fattning.

Varvilliers hade just mätt upp avståndet och bestämt platserna, där vi skulle stå, då steg hördes utanför och någon plötsligt knackade på dörren. Sekundanterna sågo sig om. Wetter sprang upp.

— Öppna, Vohrenlorf! Vi göra ingenting i hemlighet, sade jag leende.

Varvilliers nickade gillande.

— Men den besökande får inte stanna länge, anmärkte han.

— Det hör till mina privilegier att kunna avlägsna personer, när jag vill, sade jag lugnande.

Dörren öppnades och in trädde William Adolphus. Han var iförd ridstövlar och hade ridspö i handen. Det var hans vana att stiga tidigt upp för att taga sig en galopp i parken, och han måste ha hört våra röster, då han gick förbi.

— Så tidigt ni äro uppe! utropade han med bullrande munterhet. Vad är på färde?

— Åh, det är ett vad mellan Wetter och mig, svarade jag. En tävlan.

— Om vad då?

— Ja, sannerligen ha vi inte glömt att bestämma det! Det är rent rivalskap, förstår du. — Och jag började skratta. Så eget att du skulle komma!

Och det var verkligen märkvärdigt, ty om man gick långt tillbaka för att spåra orsaken till alltsammans, var det just William Adolphus' flirt, som var ursprunget därtill. Hans uppträdande på platsen kunde liknas vid en ironisk kvickhet över någon dumdristig oförvägenhet.

— Jag tror nästan att jag stannar och ser på, hur ni skjuta.

— Nej, på inga villkor; du skulle göra mig nervös.

— Jag håller hundra mark mot Wetter.

— Antages, sade jag. Men jag hör din häst stå och stampa därute.

— Ja, han är där — jag vet det.

— Det är en kall morgon. Låt honom inte vänta. Vohrenlorf, följ prinsen ut.

Varvilliers skrattade; till och med Wetter smålog.

[ 129 ]— Nånå, du behöver väl inte ha så bråttom. Jag går, jag går, sade William Adolphus.

— Det var för resten roligt att se dig, anmärkte jag åter skrattande, och då dörren slutit sig efter honom tillade jag: En sådan tur! Hans vittnesmål blir ovärderligt. Vi ha lyckan med oss, Varvilliers.

— Vi ha en man med fyndighet och sinnesnärvaro med oss, sire, svarade han på sitt älskvärt artiga sätt. Och nu, fortfor han, då vi hörde William Adolphus rida bort och Vohrenlorf komma tillbaka, är visst allt i ordning.

Wetter såg fullkomligt lugn ut. Jag förvånade mig över hans fattning. Säkerligen voro icke hans tankar medeltidsaktiga såsom mina; men likväl föreföll det mig underligt att han skulle skjuta på mig liksom på vilken annan som helst. Jag förstod icke då den förtvivlan, som lurade under hans järnhårda lugn. Men jag stod och grubblade över det, då Varvilliers kom fram med ett par enkelpipiga pistoler. För första gången öppnade då Wetter sina läppar:

— Varför inte revolvrar?

— Om vi tillåta ett andra skott, skola Vohrenlorf och jag ladda om. Förlåt, sire, har ni något annat vapen på er?

Jag svarade »nej» och Wetter gav samma svar på en liknande fråga. Men jag hade sett en flyktig förändring i hans ansiktsuttryck, då han fick veta att revolvrar icke skulle användas. En tanke kom för mig och lät icke förjaga sig; en man, som stod i begrepp att skjuta på kungen, skulle måhända göra det med större lugn om han var besluten att icke i någon händelse överleva honom. Jag sade ingenting; vad kunde jag väl säga eller göra nu? Men märkvärdigt nog förflyktigade min vrede plötsligt under inflytandet av denna reflexion. Jag såg med hans ögon och kände med hans hjärta: jag fick med ens hans ställning klar för mig och insåg att det var jag som hade försatt honom uti den. Var det då underligt att han sköt på mig utan tvekan, om jag än vore tio gånger kung? Det syntes mig nästan rättvist att han dödade mig. Varvilliers ville icke giva honom någon revolver. Hade han också fattat misstankar? Antagligen icke. Hans [ 130 ]fruktan härrörde sig då snarare, tror jag, från vår ursinniga vrede mot varandra. En tanke föll mig in om jag icke skulle sikta på min motståndare? Men nej, jag hade ingen rättighet att handla så; det skulle blott göra saken värre för honom, om jag föll. Dessutom ansåg jag att mitt liv var av den betydelsen att det icke borde lättsinnigt kastas bort.

Varvilliers tog fram ännu ett par pistoler, liknande dem som Wetter och jag nu höllo i våra händer. Han laddade båda, sköt av dem mot skottavlorna och lade en på en hylla i vardera ändan av rummet.

— De här skotten äro de första, Ni förstå, vad jag menar? Den av herrarna som träffas, begick det misstaget att icke vänta ett nytt skott. Nu sire — om ni är färdig?

Vi intogo våra platser, var och en sex fot framför skottavlorna; en kula, som träffade mig, skulle, om icke hindret varit, ha gått vidare in i eller strax framför eller nedanför den yttersta ringen på höger sida.

Vohrenlorf och Varvilliers stodo i var sin ända av rummet; den sistnämnde skulle giva signalen. Vohrenlorf skulle för övrigt icke ha kunnat anförtros denna lilla skyldighet.

— Jag skall säga fyr, ett — två — tre, sade Varvilliers. Och innan sista ordet är utsagt, skola ni båda skjuta. Äro ni färdiga?

Vi svarade med ett jakande tecken. Wetter var blek, men till utseendet fullkomligt sansad. Själv var jag ytterst känslig för alla intryck. Såsom ett exempel vill jag nämna att jag lade märke till karlsteg utanför och vilken melodi det var som mannen visslade. Jag höjde min pistol och tog sikte. I detta ögonblick var det min mening att döda Wetter, om jag kunde, och jag trodde att jag kunde det. Icke för en sekund tänkte jag på att jag själv svävade i någon allvarsam fara.

— Äro ni färdiga? Nu! sade Varvilliers med sin lugna, bestämda röst.

Jag såg rakt in i Wetters ögon och tvivlade icke på att jag kunde sända min kula lika rakt som min blick. Det var, tyckte jag, som om jag hade en död människa framför mig.

[ 131 ]Över min följande handling är jag emellertid alldeles ur stånd att giva ens mig själv någon tillfredsställande förklaring. Den utfördes under inflytandet av en impuls så blixtsnabb, så egendomlig, så mäktig, att den trotsar all analys. Jag har blott medvetande av en enda tanke eller känsla; men även mig själv synes den narraktig och olillräcklig såsom grund för vad jag gjorde. Och dock kan jag icke giva något annat skäl. Jag hade intet medlidande med Wetter såsom människa, sällskapsbroder eller fordom vän. Jag kände ingen ånger över min egen andel i saken och anklagade mig nu icke heller själv såsom bärande ansvaret för tvisten. Men likväl kom den känslan plötsligt över mig att jag icke fick döda honom. Varför? Den engelske skriftställaren skulle skratta. Jag är själv böjd för att göra det. Nåja, jag var ju blott tjugufyra år, och dessutom i ett tillstånd av den högsta spänning efter en nyss genomgången våldsam sinnesrörelse och en sömnlös natt. Därför att han var en av mina undersåtar och står ibland dem, därför att han var en av dem, som givits mig att ansvara för. Jag kan icke komma det närmare men någonting sådant var det. Kanske kan det giva någon ledning till bättre förståelse därav, då jag säger att jag aldrig har kunnat underteckna en dödsdom utan strid mot någon liknande känsla. Vad det nu var, resulterade det i att jag omöjligt kunde försöka döda honom. Då Varvilliers med klar, lugn röst uttalade ordet fyr!» förändrade jag sakta och omärkligt mitt sikte. Om det gick rakt nu, måste kulan vina förbi hans öra och borra sig in i boaseringen bakom.

— Ett — två — tre!

Vid det sista ordet gav jag eld; jag såg röken från Wetters pistol; han själv stod orörlig. I nästa ögonblick kände jag att jag var träffad. Jag var bestört. Träffad, skjuten genom kroppen! Jag vacklade och skulle ha fallit, om icke Vohrenlor! sprungit fram och jag sjunkit baklänges i hans armar. Mitt huvud var klart, och jag såg allt, vad som nu tilldrog sig. Även Varvilliers hade skyndat fram mot mig. Men plötsligt hejdade han sig. Wetter hade rusat bort till andra sidan av rummet, där patronerna lågo. Varvilliers sprang efter honom och grep honom beslutsamt [ 132 ]i axlarna. Jag själv ropade: »Hindra honom!» just som jag sjönk till golvet med ryggen stödd mot väggen. Innan något mer hann inträffa, hördes ett våldsamt bultande på dörren, och låset ruskades ursinnigt. Någon ropade: »Spring efter en doktor!» Därpå hördes Varvilliers röst: »Gå ni, Wetter! Vi lita på att ni går. — Vem f-n är på dörren!» — Och han sprang bort och öppnade den. Vohrenlorf frågade mig med viskande, darrande röst, var jag var sårad. Men jag gav icke akt på honom. Dörren öppnades, och till min häpnad kom William Adolphus instörtande, tätt följd av Coralie Mansoni, Jag förmådde icke tala, och strax därpå förlorade jag även medvetandet. Det sista jag kommer ihåg är att Coralie låg på knä bredvid mig, medan Vohrenlorf fortfarande stödde mig och de övriga stodo runt omkring. Och likväl talade jag, fast jag inte visste av det. Varvilliers berättade för mig efteråt att jag mumlade: »En olyckshändelse — mitt fel …» — Och jag hörde vad de sade fast jag icke hade reda på mig själv.

— Det var det inte! utropade Coralie.

— På min heder, en ren olyckshändelse, sade Varvilliers.

Därefter blev allt mörkt för mina ögon och jag hörde ingenting mer.

Det finns icke något tvivel om att det var Wetters avsikt att taga livet av sig, ifall han träffade mig. Jag hade förstått det; och likaså Varvilliers. Hade revolvrar använts, kunde ingen makt på jorden ha hindrat Wetter från att sätta sitt beslut i verkställighet. Men Varvilliers hade förekommit det och genom att skicka min motståndare efter läkarhjälp, hade han bundit honom medels hans heder.

Efter en kort stunds förlopp återvände han med en av mina kirurger; kanske hade hans förtvivlans anfall då gått över, kanske hade han insett att han borde stå för sin gärning. Jag vet dock att Varvilliers åter och enträget talade vid honom, med den påföljd att han slutligen fick det löftet av honom att han åtminstone skulle avvakta doktorns utslag angående mitt tillstånd. Men då han sköt på mig, hade han i alla händelser ansett sig som dödsdömd. Vi begå underliga [ 133 ]misstag i våra antaganden om hur ödet skall gestalta sig för oss. Han var oskadd; men jag som varit säker på att undslippa i välbehållet skick svävade mellan liv och död. Min förkänsla hade helt och hållet vilselett mig.

Men vi måste vara rättvisa även mot vidskepelsen. Jag hade min förkänsla, och den var oriktig. Coralie Mansoni hade även sin, till vår olycka, ty från henne härledde sig den enda fara, som hotade framgången av vår plan och förringade verkan av våra påståenden. Hade Willian Adolphus varit en viljestark människa skulle ingen skada skett; men han var som vax i hennes händer.

När han lämnat oss red han ut, och i parken mötte han henne, åkande i sitt lilla ponyekipage. Hon hade omöjligt kunnat sova, sade hon, och så frestats av den vackra morgonen att fara ut; hade han sett kungen? Och utan en tanke på att han begick en oförsiktighet berättade William Adolphus att han hade träffat oss i paviljongen, en underrättelse, som i förening med hennes föregående misstankar satte henne i eld och lågor av skrämsel, vilken strax övergick till instinktiv visshet.

Min svåger blev häpen över hennes sinnesrörelse; det lilla motstånd han gjorde hade hon snart besegrat; han måste följa henne till paviljongen, eller begav hon sig ensam dit; ingenting annat var att göra. Men han skulle ha hållit henne kvar där hon var med våld, hellre än att ha fört henne dit; det enda verkligt olyckliga i hela saken var att han lät henne synas i den alls. Han kunde icke motstå henne; han förstod icke hela vidden av det misstag han begick, men han visste dock att det var en stor taktlöshet att föra henne in på slottets område. Hon brydde sig icke om hans invändningar, och så kom det sig att de tillsammans rusade in i paviljongen, såsom jag beskrivit.

Och när hon väl kommit dit, ville hon icke gå, och blev sedd av två läkare, Baptiste och skjutläraren, vilka kommo tillstädes för att bära mig upp i mina rum. Då äntligen förmådde Varvilliers henne att låta smuggla ut sig genom en bakport till trädgården, varpå han själv förde henne hem i ett tillstånd av den största [ 134 ]förtvivlan och utmattning. Hon åtminstone lät icke bedraga sig av förevändningen av en olyckshändelse. Och andra människor? Huru var det med dem?

Jag tvivlar på att de läto föra sig bakom ljuset. Vad som sades vid själva olyckstillfället vet jag blott genom hörsägen, ty jag var ur stånd att befatta mig med någonting på tre månader. Det pratades och skvallrades naturligtvis förfärligt; anspelningar gjordes, och saken framkallade till och med småleenden; hundratals personer hade reda på verkliga förhållandet, fast de aktade sig för att underställa sina olika versioner offentlighetens prövning. Men vad kunde göras? Varvilliers och Vohrenlorf, män med otadlig ära, voro bestämda i sina påståenden och orubbliga i avgivandet av sina vittnesmål, under det att Wetters tydliga bestörtning vid tillfället åberopades som ett bestyrkande bevis. Så fort jag själv blev i stånd att redogöra för förloppet skyndade jag även att med min röst och myndighet understödja deras uppgifter. Men det var omöjligt att hindra folk från att fatta misstankar och prata. Ingenting kunde göras, och så snart den första uppståndelsen var över, lämnade Wetter Forstadt utan hinder för att göra en utrikes resa, följd av mångas livliga deltagande. Kungen hade naturligtvis sin egen vårdslöshet att tacka för olyckan, men det var i alla fall förfärligt för Wetter, sade de.

En sak återstår dock: hur förklarade vi Coralies närvaro? I själva verket gåvo vi aldrig någon riktigt tillfredsställande förklaring angående Coralie. Vi offrade — eller rättare Varvilliers och Vohrenlorf offrade — utan tvekan William Adolphus, sägande såsom sanningen var att det var han som hade fört henne till paviljongen. Victoria var förfärligt ond, och min svåger mycket nedslagen. Men jag måste tillstå att historien mottogs med mycket betänksamhet. Somliga förnekade helt och hållet dess sanningsenlighet, och de mera klarsynta insågo, att även om det låg en viss sanning uti den, förutsatte den något mer som icke omtalades. Det låg något inunder; det var den allmänna meningen. Men vad? Det var ingen som visste. Dock är jag rädd för att det misstänktes och pratades tillräckligt för [ 135 ]att berättiga min engelske vän till hans anmärkning om en eller två skandalhistorier angående min person.

Medan jag låg sjuk, var det prinsessan Heinrichs inflytande, som huvudsakligen gjorde sig gällande i ordnandet av alla angelägenheter. Då jag tillfrisknade, fann jag att Carolie Mansoni icke längre spelade i Forstadt och att hon hade lämnat staden några veckor förut. Jag gjorde min mor inga frågor. Även fann jag att Varvilliers avgått från sin officiella befattning som fransk legationssekreterare, men fortfarande vistades i Forstadt såsom privatperson. Icke heller i fråga därom ställde jag, på Varvilliers' begäran, några frågor till min mor. Dock beslöt jag att icke låta försätta mig i overksamhet igen under tre månader, om jag kunde förhindra det.

Detta är historien om min hemliga duell med Wetter och min bekantskap med Coralie Mansoni intill tidpunkten för denna tilldragelse. Detta är även historien om det skenbart dåliga skott, som min lille son upptäckte i trädgårdspaviljongens boasering. Dock var det icke ett så synnerligen dåligt skott, ty ej skulle vem som helst ha gått så nära och likväl varit säker på att icke träffa.