Kvartetten som sprängdes/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 1. A-strängen springer — ett dåligt förebud
Kap 2  →


[ 5 ]

1
A-strängen springer — ett dåligt förebud

A-strängen på violoncellen sprang.

Bengt Erlandsson kände liksom rappet av en fin pisksnärt på ena kinden, och det klang i hans stora, tämligen ödsliga ungkarlsrum, när katastrofen inträffade.

— Övermåttan oförskämt, morrade den unge journalisten. Men jag tror, att jag rakar mig först, innan jag försöker den andra strängen.

Bengt Erlandsson ställde sig nu framför den lilla spegeln och arbetade en stund hastigt men noggrant med rakmaskinen. När han var färdig med detta arbete, dök han med ansiktet i det stora handfatet, frustade, torkade sig och strök därefter med handen över käkarna för att undersöka, om några skäggstrån blivit glömda vid maskinens razzia nyss. Som han tycktes finna de röda kyrkängelskinderna glatta och väl avputsade, kammade han sitt svartstripiga hår, vilket tillsammans med de mörka ögonen och de sneda ögonbrynen gåvo ett visst japanskt tycke åt hans anlete, särskilt i lampljus, då man icke strax varsnade, att ögonen voro mörkblå och icke bruna. Hade kyrkängelskinderna haft en blek, vissen färg i stället för en friskt röd, kunde Erlandsson ha erinrat om ett ungdomsporträtt av någon marskalk från japanska krigets dagar.

Den smalaxlade och spenslige amatörmusikern satte sig åter ned på stolen och grep sig ivrigt an med påsträngningen av violoncellen, en guldgul tingest med behagfulla och runda former. Denna violoncell hade han så gott som från ynglingaåren släpat med sig ut i ett liv, som icke alls blev så romantiskt som det en [ 6 ]gång önskades och drömdes i organisthemmet i Östergötland, och instrumentet befann sig vid denna tidpunkt tillsammans med sin trettioårige ägare på den tredje platsen i ordningen, ett livfullt mellansvenskt industrisamhälle, smeksamt benämnt Krutstan. Härifrån var ingen resa i brådrasket att vänta; Bengt Erlandsson höll nämligen på att stadga sig och var för tillfället icke hågad att göra några flera ombyten.

Den gula violoncellen kunde sägas representera en vardagstrevnad och en brusten dröm. Som gosse hade Bengt Erlandsson av sin fader, en föga konstnärlig musiker fastän mycket pålitlig organist, fått sig mången knäpp på fingrarna, innan han hjälpligt lärt sig det svåra instrumentet. För varje knäpp brukade fadern yttra:

— Bry dig inte om att vara ledsen, Bengt! Du kommer att välsigna mig, när du blir gammal. Du är musikaliskt begåvad, och det här kan bli till glädje för dig.

Hos Bengt föddes vid denna tid vackra konstnärsdrömmar, och han såg sig i sina framtidsbilder dels som berömd violoncellist i frack och vit halsduk, mottagande buketter på en estrad, dels på en liten pall såsom kapellmästare med en massa brusande instrument runtomkring sig. Men åren smögo bort, och violoncellen krävde mycket mera krafter av den unge mannen, än hans vilja kunde stå till tjänst med. Bengt Erlandsson blev icke mera än en medelmåttig amatörmusiker.

En dag, när ynglingen i faderstjället skulle skriva ett brev, satt han och kladdade helt förstrött utan att det blev någon reda med skrivningen; i stället för långa rader blev det korta, och dessa rader smyckades liksom av sig självt med rimprydnader. Häpen och lycklig satte sig Bengt upp på vinghästens rygg och kände luften under flygfärden klar, frisk och lätt att andas; han förstod nu, att musiken icke var hans rätta kallelse, utan i dess ställe lyriken. Bengt ämnade bli skald, en föresats, som han likväl noggrant dolde för fadern. Tre resor försökte ynglingen, som då gick i gymnasiet, att i en av hemstadens små tidningar få intagen någon av sina dikter, men hur ivrigt han än med darrande händer och bröstet i böljegång forskade i bladet, återfann han dem aldrig där, fastän all poesien mycket ordentligt blivit instoppad i en brevlåda på redaktionen, och fastän författaren i de anonyma [ 7 ]brev, som han lät åtfölja dikterna, tydligt sagt ifrån, att han icke skrev för guldet, utan för skaparglädjens egen skull. Slutligen bävade han av fröjd vid påskatid ett år, då han i den lilla tidningen äntligen fann, att det sista försöket krönts med framgång; där hittade han nämligen sin dikt, Längtan till våren, särdeles prydligt uppsatt över två spalters bredd. Bengt var lycklig, och han förstod den tydliga pekningen från Apollos finger. Han lät nu violoncellen vara och fröjdade sig bredvid skolstudierna i all hemlighet med sina vers.

En dag gav verkligheten med ett rytande tillkänna för Bengt, att han befann sig på jorden, och att denna av honom krävde arbete och svettdroppar. Fadern dog, och dödsfallet skakade familjen häftigt; systern kom ut i världen, och innan Bengt för sig själv hann klargöra, hur det hela hade gått till, befann han sig en dag sittande på den lilla redaktionen, dit han en gång insänt sin poesi, sysselsatt med att skriva notiser om hästar i sken och om nedstörtade brevduvor. Fastän verkligheten tutade i den unge mannens öron, att han icke räckte till i en konstnärlig tävlan, och fastän Bengt på redaktionen röjde goda anlag för yrket, visade sig vara mera utåtvänd än han själv visste, mera piggögd, vaken och arbetsam, växte ändå sakta fram en grämelse över ett förfelat liv. Ibland tänkte han med smärta på hur violoncellen blivit förskjuten, ibland med grämelse på hur vardagens id bortjagade poesiens alfer ur hans hjärta. Han kände sig snart som ett brustet geni, en dräpt drömmare, som kunnat förvärva ärans krans, om icke fattigdomen tvungit honom att intressera sig för dömda lösdrivare, jubilerande postmästare och tillgången på potatis.

Till de olika platser, Bengt sedan kom på sin färd, släpade han violoncellen med sig — liket efter en av hans krossade illusioner — och i sin handväska medförde han alltid ett paket, som vilade mellan klädesborsten och hårvattensflaskan, och som innehöll ett flertal dikter. Ty drömmen om lyran ville Bengt icke släppa.

I den stad, dit han och violoncellen nu hunnit, kom han för första gången i livet att trivas med sitt arbete.

Redaktören var en vis, tystlåten äldre herre, som tidigare varit riksdagsman; notischefen, en fet, hetlevrad medelålders man, som ofta fräste, men som icke menade något ont, när han kallade med[ 8 ]arbetarna för ”en djävulorisk varelse” eller ”en idioters Förste av herkulanesiska mått”, och de övriga kamraterna voro hederliga och hyggliga, men litet oroliga människor, såsom journalister ofta äro. Understundom talades på redaktionen misstänksamt eller hädiskt om författare, särskilt om lyrans män, varför Bengt noga aktade sig för att röja sina dolda strävanden. Dock beslöt han sig vid ett tillfälle att på ett listigt sätt överbevisa kamraterna om, att bakom en reporters gråa vardagsrock en lyrikers röda hjärta kunde klappa, och han tog det naiva steget — Bengt blev alltid naiv, så snart han påverkades av sina lyriska framtidsdrömmar — att anonymt per post inlämna en dikt till notischefen. Dikten, som kallades Junker Morgonröd, var ett särdeles oklart och larmande stycke, vari skalden sökte skildra ungdomen, som rider ut i morgonrodnaden, het, stormande, tapper, med djupt förakt för guld, men med hängiven kvinnodyrkan och skönhetslängtan.

Rid ut, rid ut, Junker Morgonröd,
i den vinande vinden, som biter i kinden,
och svinga ditt svärd till ett blänkande slag!
Mången skönlockig mö uppå kransade ängar
mången stingkyss dig ger, mången sugande blick,
där du hälsar på färden i riddareskick.
Ingen rast! Locka krämaresjälar med pengar,
så drag till för din dröm med ett glimmande stick!

Bengt avvaktade med ett självsäkert leende de utrop av beundran, som skulle undslippa den lille fete notischefens läppar, när han genomögnade dikten och läste den högt för de församlade redaktionskamraterna. ”Se här ett verkligt bra versstycke”, skulle han säga. ”Den här dikten tar vi naturligtvis in, den är helt enkelt utmärkt.” Bengt skulle då med en triumferande min röja sin anonymitet. Men den unge mannen hörde icke ett ljud yttras efter postens ankomst, och dagen gick nästan till ända, innan notischefen, kliande sig i bakhuvudet, och med ett uttryck av komiskt allvar i ansiktet, steg ut ur sitt rum, högtidligt utropande:

— Vid Polypen, den Oantastlige! Nu börja vårdikterna komma. I dag insusade en, som heter Junker Morgonröd. Det är något [ 9 ]för dig, gamle Löv, som är finsmakare på pekoral.

— Går han i den djupa stilen med sammetskyssar och hjärtats violer eller är det i den överdådiga, frågade den knarrige Löv med kännarmin och en djävulsk glimt i ögat.

— Han går, vid Sappörens raseri, i marschtempo. Taratam, taratam. Den är helt enkelt förbannesiskt rolig. Åhåjaja!! Fick du fylleristatistiken eller hur gick det?

Bengt bad dagen därpå med oskyldig min att få se på dikten, ty han undrade vart den tog vägen, men notischefen tycktes bli gripen av en slags sinnesförvirring, när han lyssnade till framställningen. Den hetlevrade lille mannen pekade häftigt på fyra pappershögar, var och en försedd med en brevpress av gjutgods, pekade därefter på en femte papperspyramid, två decimeter i tjocklek, som reste sig rakt under hans näsa, kliade sig så i håret och utbrast:

— Vid Ormens bakhuvud! Jag har inte tid att se efter! Jag vet inte var den ligger. Blicka med edra salamandrariska ögon karl, och se arbetshärden! Hur ini Helvetius skall jag kunna hålla reda på dikterna också? Men den var för övrigt ingenting att se på; gick i en trumpetisk anda. Är herr Erlandsson också finsmakare på pekoral?

Junker Morgonröd var försvunnen såsom genom en fallucka.

Bengt Erlandsson letade i dagarna tre, men varken i notischefens pappershögar eller i papperskorgen kunde han återfinna sin heta ungdomslängtan. Han förbannade livets råhet och dess representanter på redaktionen, men han gav ändå icke tappt, utan skrev alltjämt i hemlighet på en samling dikter, i hopp om att det en gång skulle dagas. Han famlade fortfarande efter stjärnan, fastän han för länge sedan borde ha förstått, att han endast ägde lusten att nå den, men alldeles saknade förmåga eller styrka att hinna den.

Under tiden hade situationen för herr Erlandssons följeslagare, den gamla violoncellen, blivit en helt annan. Efter att länge ha stått oanvänd och tyst i sin vrå, började instrumentet nu att få följa med ut i sällskapslivet, där man särskilt i en familj, som Erlandsson ofta gästade, roade sig med att göra litet musik. Husfadern i denna familj, som var direktör för en mindre teknisk [ 10 ]fabrik, hette Olsén och hade på andra sidan Kölen gift sig med en dam ur god norsk familj.

Medan herr Olsén brann för affärer, dyrkade hans fru musik, och under hennes hägn framväxte i familjen ett litet musiksällskap, vars medlemmar utgjordes av en ung levnadsglad notarie, Thure Borg, som spelade första fiolen, av herr Erlandsson, som filade på sin gamla violoncell, och fru Olsén själv, som odlade både fiol och piano, och som fick användning för det förra instrumentet i andra stämman, när hon en dag beslöt sig för att engagera en äldre kafémusiker, som trakterade altfiol.

Denne herre, som hette Andersson, men som av notarien Borg hemligen kallades Bratscha efter den tyska benämningen på gubbens instrument, hade grått skägg och stirrande ögon; han var stel som en eldgaffel och tystlåten som en möbel.

— Nu spelar vi ju kvartett utmärkt, sade den optimistiska fru Olsén, när man hade gjort det första försöket.

— Häm, harskade sig herr Andersson, som tycktes ha sina egna åsikter i detta ämne.

Den grånade musikerns stelhet och oåtkomlighet irriterade notarien Borg ganska mycket; han uttryckte sin ledsnad över kvartettkamraten, vilken tycktes honom utstråla isande kyla.

— Den där tjyvgubben, Cello, sade herr Borg till sin vän Erlandsson, han droppar malört i vår glädjebägare.

— Ta’t lugnt, Första fiol, viskade då Cello tillbaka. Gubben är rutinerad och har väl sina fordringar. Hör nu, herr Andersson, fortsatte han högt, vi gör verkligen vårt bästa, och så mycket är säkert — en god första fiol har vi i alla fall i notarien Borg!

— Häm, svarade Bratscha, gjorde en liten stel bugning, knäppte generat på sin svarta fiol, och slöt sig inom sig själv.

Under en frid, som kunde kallas för gammaldags, och under en trevnad, som alls icke stördes av direktörens mera prosaiska gäster, vilka då och då styrkte sig med kortspel i närliggande rum, hade denna lilla familjekvartett framlevt en ganska lång och lycklig tid. Åhörarna utgjordes egentligen av några ideellt lagda damer, en gammal fin läroverkslärare, ett par andra herrar, som tyckte om konst, litteratur och musik, varjämte det musicerande sällskapet fick mottaga komplimanger från direktörens vänner, bland [ 11 ]dem särskilt en jovialisk medelålders kamrer, Karl Ludvig kallad, som emellertid oföränderligt varje gång på sin breda västgötadialekt allvarligt och ivrigt frågade, om inte kvartetten kunde utföra ”Dold mellan furera ligger mi köja”. Denne herre var även en mycket god vän till Cello och Första fiolen.

Cello tyckte sig emellertid ha märkt, att under det sista året affärssamtalen betänkligt börjat överrösta kvartettens milda toner. I luften kunde det ibland surra av de sällsammaste ord, kända av alla för börspapper intresserade människor. Erlandsson hade ju mycket väl reda på den ekonomiska feber, som alltmera började gripa omkring sig, och vilken redan länge rasat, men lyssnade till en början endast leende på detta affärsprat och på de otåliga, hetsiga frågor, som utkastades i den Olsénska våningen. Efterhand tyckte emellertid Cello, att dessa ensidiga samtal togo alltför stort utrymme.

— Bästa fru Olsén, sade Cello vid ett tillfälle, minsann tror jag inte, att skönandarna också börja smita från musiken.

— Det är nog bara för tillfället, svarade fru Olsén, Vi ska väl i alla fall hålla ihop.

— På mig kan fru Olsén i alla händelser vara absolut säker, svarade Cello med en viss stränghet. Jag kommer aldrig att bry mig om aktier.

Och när han yttrade dessa ord, sköt en stråle av Junker Morgonröds eld ur hans öga. Men för de andras del var Cello likväl något pessimistisk, varför det icke var förvånansvärt att herr Erlandsson, medan han i afton satt nedhukad över violoncellen, funderade en hel del över affärsintressets styrka i förhållande till de ideella intressenas. Om en liten stund skulle han befinna sig i familjens krets, och den unge mannen började bli smått nervös. Till hälften hade han nu skruvat upp en ny A-sträng, vred sakta och försiktigt på den svarta skruven, gjorde ett litet uppehåll, knäppte och hörde, hur tonen under ett sakta jamande steg mot A.

Pang! En ny knall dönade i det gråa rummet; ett nytt litet rapp, denna gång på hakan, smärtade lätt herr Erlandsson, som förtvivlad utbrast:

— Jag menar, att fan är lös! Andra gången — det var bestämt ett dåligt förebud.

[ 12 ]— — —

Cello, som verkligen blivit något försenad, hann knappast sticka in huvudet i direktör Olséns våning förrän han mottog en förfrågan, om han möjligen hade reda på, varför i himlens namn inte Karl Ludvig kom. Herr Erlandsson kunde icke låta bli att skratta, ty det var en känd sak, att den originelle kamrern alltid brukade komma för sent, ofta av de allra märkvärdigaste anledningar. Men till sig själv ställde han i all tysthet en annan fråga, på vilken han också tyckte sig få ordentligt svar, då han i en dörr råkade törna mot en lång herre.

Denne var en mycket gänglig man, ungefär trettiofem år gammal, hade ett vitkrulligt hår och ett blekt ansikte, där de russinliknande ögonen klippte på båda sidor om en krum näsa.

— Förlåt för all del, ursäktade sig Cello.

— Fondmäklare Anker, presenterade sig förbindligt den långe mannen med en ödmjuk bugning.