Kvartetten som sprängdes/Kapitel 03
| ← Kap 2 |
|
Kap 4 → |
3
Kvartetten och Triangeln
Ovanför pianot hos direktör Olsén hängde en välbekant tavelreproduktion, som föreställde en lyssnande samling människor under en Beethovenkonsert. I bakgrunden, vid skenet av matta ljus, syntes en violinist och en gestalt vid en flygel; det långa rummet vilade i halvskymning. Till vänster en storskäggig man med uttrycksfullt, blekt ansikte, och omkring honom tankfulla, drömmande eller exalterade huvuden, alla bärande vittne om den stora musikens makt över själarna.
Men när kvartetten i afton satt och spelade under denna tavla, hade den icke, trots att den spelade rätt vackert, en av musiken lika förhäxad publik omkring sig; vid en jämförelse med den dunkla Beethoventavlan tedde sig verklighetens ansikten helt olika, liksom också persongrupperingen var en annan. En del herrar tycktes trötta luta röda pannor eller benade huvuden i händerna, under det andra med irrande ögon lyssnade, stödda mot väggar och stolskarmar, liksom i väntan på att något störande buller skulle draga förbi. Återigen andra, bland dem fondmäklaren Anker, tedde sig som tåliga dödsdömda, vilka, helt nyss tröstade av prästmannen, resignerat avbida det oundvikliga, som även det måste få ett slut.
När emellertid de musicerande avslutat sitt nummer och sänkt stråkarna, steg den fine gamle Läroverksläraren upp, medan ett underligt, ivrigt samtal bröt lös på alla håll. Han knäppte bort några snuskorn från sina redingoteslag, varvid han med en mjuk och välvillig stämma yttrade till fru Olsén:
— Riktigt vackert, bästa fru Olsén! Det sista gick ju alldeles briljant. Det är en stjärnlik klarhet över andantet, och melodien bäres av — vad skall jag säga? — änglahänder. Må vara, att jag använder alltför poetiskt starka ord — ah, detta mjuka glidande —
— Västerviks sågblad, hördes i samtalssurret en smattrande tenor längre bort i rummet.
— Känslan, fortsatte den gamle Läroverksläraren, förständigar mig att yttra något alldeles särskilt vackert, men sannerligen förståndet räcker till för att efterkomma ordern. Hur fint spunnet, hur fintligt gjort! Lägg märke till denna spröda —
…absolut Stålkonstruktion, klang det i detsamma från en andra bas.
— byggnad av toner! Vilken lycka dessa konstnärer ha berett sina medmänniskor generation efter generation genom att efterlämna sådana arv. Lycklig den, som kan försjunka i den själens glädje, som musiken skänker. Då stiger anden upp över jorden —
—…mera på. Förenade kol, ljöd en kraftigt klingande kvartett.
— och allt vardagligt och banalt släpper. Det är då verkligen sant, att människan lever icke allenast av bröd, ty vad hjälper väl att mätta magen om själen hungrar —
—…Solidarfett, brakade det löst från en åttastämmig kör, som fullständigt överröstade och kvävde den gamle Läroverks- lärarens röst.
En del av gästerna bröto tämligen tidigt upp i afton; damerna avlägsnade sig, Bratscha försvann med sin svarta låda ut i marsvintern, och den siste i detta sällskap, som tog på sig ytterkläderna, var den gamle Läroverksläraren. När direktör Olsén såg honom kränga på galoscherna, sade han med sonlig vördnad och övertygande röst:
— Goda, lilla farbror, stanna hos oss en stund till! Inte behöver väl farbror gå fastän så många andra går!
— Den musikaliska delen tör väl vara slut nu, sade den fine gamle herrn och log blitt.
— Visst inte, väste direktör Olsén. Nu börjar det först riktigt. Farbror ska stanna hos ungdomen, inte sant? Haha! Gammal sångare…
Läroverksläraren knep med ena ögat och svarade:
— Nåväl, jag ska följa hem Sofie först, så tittar jag väl hit ett litet slag sedan. Det är ju bara ett kort stycke att gå. Jag tycker både om sång och spel, det vet du mycket väl.
Medan emellertid Läroverksläraren vandrade hem med sin hustru Sofie, flyttade de återstående herrarna ner i källaren, som var inredd med tanke på nattliga samkväm av mindre högtidlig art. Herr Olsén själv, en storväxt man med glest, mörkt hår, trygga, ibland spjuveraktiga ögon och kortklippta, mörka mustascher, rörde sig något bredbent och vaggande, liknande en sjöman på däck, och bad de närvarande söka att njuta av ögonblickets glädje. Plötsligt fick han syn på Cello, som stod och torkade sig med en näsduk i ena ögat, där han fått in ett askkorn:
— Varför gråter du, Cello?
— Därför att jag är så fattig, svarade herr Erlandsson.
— Jag ska göra dig rik, försäkrade herr Olsén. Du ska få lära dig att spekulera i aktier.
Cello hade verkligen blivit smittad av allt detta tal om aktier, åt vilket han förut endast lett ett helt raljant leende, och icke nog med detta: Första fiolen, som eljest blev apatisk när han hörde ordet affär nämnas — hans fader var nämligen affärsman — fastän ständigt i behov av små lån för sina många utgifter på flärdens stig, hade också lystrat till lockropen.
Under den närmast följande halvtimmen förändrades situationen i källaren mycket hastigt, ty för Karl Ludvig, som i telefonen diskret meddelat, att han gärna ville komma, om det ännu icke var för sent, måste arrangeras ett särskilt högtidligt mottagande. Karl Ludvig blev också vid ankomsten gripen i källartrappan, där man band för hans ögon, varefter han fick genomgå en skräckreception i en för ögonblicket påhittad orden.
— Eländige, hördes direktör Olséns röst. Varför har du dröjt att infinna dig?
Karl Ludvig, som suttit i hissen en hel evighet, var emellertid för ögonblicket långtifrån skämtsamt lagd. Han var nämligen hungrig, och ensamt av den anledningen föllo hans svar något buttra och tvära, fastän han undergivet fogade sig i skämtet.
— Suttet i hissen! Olöckshändelse. Esses!
— Omtala allt, hördes den hotande rösten. Må sanningen vara din ledstjärna!
— Jaha, svarade Karl Ludvig som en snäll skolgosse. Dä va också disse kragarne. Ä sen kom tant Malin. Ja vell ha mat!
Emellertid förklarade omsider den skämtsamme värden Karl Ludvig värdig att bliva medlem av det hemlighetsfulla ordenssällskapet.
— Verkligen urkomiskt, utbrast en liten fet Försäkringsman, som hela tiden lidit svårt under kvartettens prestationer, men som nu njutit mycket av ordensskämtet.
— Stämningen är särdeles god, svarade honom med köld en mycket reserverad Direktörsassistent.
Som till straff för denna höghet och köld, blev emellertid Direktörsassistenten utmanad på armbrytning av sjökapten Tingström, en skäggig sextioåring med stridsglimten i ögat, vilken utmaning den andre antog av fruktan för att icke verka tillmötesgående. Därför hördes efter en stund från ett litet bord i ett av källarens hörn stånkningar och små rop:
— Å en gång till! å en gång till! Tjå, ja. Ääää, lät det från sjökaptenen, vars kraftiga arm darrade som en kompassnål.
— Ääää — å ääää, ljöd det mera dämpat från den reserverade Direktörsassistenten, vars längre arm under förfärliga skälvningar sakta pressades mot bordskivan.
Slutligen hade Cello, Första fiolen och Karl Ludvig, på inrådan av herr Anker och bror Olsén, beslutat att stifta ett konsortium. Herr Olsén erbjöd frikostigt sin borgen på det lån, som för insatsens erhållande av de tre vännerna skulle tagas i Ryslunda sparbank.
— Det skulle glädja mig mycket, sade direktör Olsén, där han bredaxlad och trygg stod framför vännerna. Det skulle glädja mig mycket om också ni, mina kära vänner — rösten darrade nu något — kunde göra er en bra slant. Ni hederspojkar! Anker, gör vad du kan för dem, hör du det!
— Jag lovar, svarade fondmäklaren högtidligt, att jag skall göra vad jag kan. Ett år till, och du skall nog få se…
— Nå, sade den välvillige och upprymde direktör Olsén, vad ska vi nu kalla er affär? Ett namn, ett namn!
— Kalla den för Gyllene triangeln, föreslog den fantasifulle och av ekonomiska lyckodrömmar berusade journalisten.
— Hederspascha! Ja visst. Skål för den Gyllene triangeln!
— Åäää, å äää, hördes ett jämrande ackompanjemang bortifrån bordet, där sjökapten Tingström just nu besegrade den reserverade Direktörsassistenten.
Emellertid ombads herr Anker att utföra några trollkonster, och medan Första fiolen slank upp i källartrappan för att hämta sitt instrument, åt den talangfulle fondmäklaren upp en plånbok av krokodilskinn, slök en klocka och förvandlade på ett ögonblick en hundrakronesedel till en stor vinkork.
— — —
Den fine Läroverksläraren kom verkligen tillbaka, men när han trädde in i salongen, där violoncellen makligt sov vid en stol, och fru Olséns violin slumrade på pianot, kunde han av människor endast finna de herrar och damer, som på tavlan sutto och lyssnade till Beethovenkonserten samt dessutom ett par bilder av kända tonkonstnärer. Alla levande varelser voro försvunna.
Musikentusiasten stannade ett ögonblick framför tavlan, varefter han sakta gick fram till violoncellen och betraktade det bukiga instrumentet med kärleksfulla blickar.
— Nånå, sade han för sig själv. Nånå, här ligger du sysslolös i stället för att spela, min vän. Du har väl — nolens volens — inte somnat ifrån den stora glädjen, den största av all glädje, att låta tonerna ljuda till människornas tröst och förnöjelse. Ja, varför fick jag inte lära mig att spela när jag var ung; varför inskränkte sig min musikaliska utövning till körsång? Fastän även det var en härlig tid! Äja, visst var den så! Men att spela —
— Hahahahaha — ljöd ett dovt och ihållande skratt, som tycktes komma från underjorden.
— Unga skämtare, fortsatte den fine gamle mannen. Vad ha de nu för upptåg för sig? Men de komma väl tillbaka snart. — Och där är den rare Schuberts bild — död vid så unga år, och ändå kunde han hinna med att skänka all denna rikedom till mänskligheten. Brillor och lockigt hår — en härlig panna, i sanning! — Ack, inte vill jag byta med mig själv och vara någon annan än jag, men Gud, vilken omätlig fröjd det måste vara för en människa att ur djupet av sin själ draga upp sådana skatter —
— Hahahahaha — hördes ånyo en dov skrattsalva från underjorden.
Nu tycktes emellertid den gamle drömmaren vakna; han gick fram till ett bord och tog sig ett litet glas sodavatten, varefter han tittade sig omkring och sakta anträdde färden åt det håll, varifrån ljudet hördes. När han äntligen stod i trappan till källaren, fick han plötsligt höra klangen av en fiol, och då upplystes hans ansikte av ett milt leende. Varsamt öppnade han källardörren och stack in sitt fina gammalmanshuvud —
Där stod den upprymde Karl Ludvig mitt på källargolvet, beredd att utföra en pas d'Espagne, spänd till språng, och höll den långe surmulne fondmäklaren i handen.
Med förvånande snabbhet satte plötsligt den fete mannen sina korta bropålar till ben upp i luften. Rodnaden på kinden steg, näsan sken.
— Händerna i sidera, ropade Karl Ludvig. Du dansar runt, å kryper mä huvet under armen på mej? Ä de inte så? Nå! Jaha!
Den gänglige Anker, som dansade dam, svängde runt och måste böja sitt vitkrulliga huvud under Karl Ludvigs korta arm. Karl Ludvig höjde denna arm med grace, gungande från den ena sidan till den andra, medan han knäppte sin kastanjett med tummarna mot pekfingren, och för varje gång han knäppte glänste en röd bläckfläck på vänstra handen som ett litet bloss. Sitt bastanta huvud, på vars runda kinder alltflera rosor växte fram, medan svettdropparna glittrade på pannan, hade Karl Ludvig stolt tillbakakastat; ögonen blundade och munnen log illparigt, med en dragning åt det ljuva.
Den gamle Läroverksläraren, som ju icke kunde veta, att vad som nu försiggick var en backanalisk glädjeakt, framsprungen ur tron på Gyllene triangelns framtid, drog hastigt tillbaka huvudet som om någon knipit honom i näsan med en glödande tång.
— De ha väl — nolens volens — inte blivit vansinniga, mumlade den besvikne musikentusiasten.
Därefter smög han sakta uppför trappan, passerade lätt och stilla genom salongen, kastade en avskedsblick på Schubert och en på den sovande violoncellen, varefter han försvann.
Snart var klockan halv tre, men ännu funnos en del herrar kvar hos den gästfrie direktör Olsén, som utom värdskapet även haft ett arbete av hemlighetsfull natur att fullgöra; för de tröttaste i sällskapet beredde han nämligen, efter vanligheten, nattläger i några små rum i vindsvåningen, dit de gäspande och suckande herrarna faderligt visades, en efter en. På detta sätt hade direktör Olsén alldeles omärkligt så småningom samlat ett helt menageri i de tre enkla kamrarna, vilka alla voro försedda med sjungande turistsängar och kolsyrat vatten. I ett av dessa rum vilade nu den långe fondmäklaren, i ett annat slumrade trött av dansen och något överraskad av förplägnaden, som kommit för snabbt och häftigt ovanpå hans ofrivilliga svältperiod i hissen, vännen Karl Ludvig, och mittemot honom drömde den trötte Första fiolen, att han satt med en stor plånbok i handen, allt under det en skön kvinna bad honom att få trolla bort den.
Så småningom tystnade sorlet i källaren; Direktörsassistenten hade sagt godnatt och gått, varefter följde tre eller fyra av de andra bröderna. Men när endast kapten Tingström och Cello voro kvar, och den grånade ynglingen av värden krävt en godnattgrogg, frågade direktören plötsligt:
— Vill ni se mina lejon?
Under förvånad tystnad följde herrarna Olsén sakta upp på vinden, där denne på tå förde dem fram till en liten dörr i sänder.
För varje dörr som öppnades, presenterade direktören:
— Här, viskade han, har vi nubierlejonet Karl Ludvig. Matas med köttbullar.
— Här se vi, fortsatte direktören, det unga lejonet Borg, alla unga lejoninnors vän.
— Här utsträcker sig det hungriga affärslejonet Anker i väntan på rov.
Dörrarna stängdes sakta. Under fnissningar gingo de tre herrarna ner, och avskedshälsningar utbyttes. Cello irrade en stund med sjökaptenen på de snötäckta gatorna, varefter han, belyst av en grå morgondager, rysande vandrade hem till sitt stora rum — det enda unga lejonet i den Gyllene triangelns krets, som under de återstående nattimmarna hade förmånen att få sova i sin egen kula.