Kvartetten som sprängdes/Kapitel 37

←  Kap 36

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 37. Frestaren och förskrivningen

Kap 38  →

37
Frestaren och förskrivningen

När Bengt Erlandsson inträdde i teaterdirektörens hotellrum, där man kunde höra svaga stråkljud från kaféet, avlägsnade sig en lång man med blekt, elastiskt ansikte och svart skäggbotten. Han hade en liten väska i handen, sådana barnmorskor begagna. När han slank ut genom dörren, ropade han till teaterdirektören, i det han på ett onaturligt charmant sätt vinkade med handen:

— Aha, vår blivande författare, gissar jag! Aha! Jag kommer genast och skall då ha äran presentera mig.

Rösten var en djup basröst, väskan var avsedd att hämta några papper och dekorationsskisser uti, mannen var kamrer vid Revy- sällskapet, en aktör, som kände alla falska uttal och alla verklig hetsfientliga attityder, kort sagt, en man, som på god tro girigt tillägnat sig skådespelarkonstens samtliga avigsidor och som därför var mycket egenkär, ehuru särdeles duglig på det ekonomiska området.

Direktören ringde på städerskan, som fick i uppdrag, att ofördröjligen kalla på hovmästare Edelberg. Efter en liten stund knackade det ödmjukt men tydligt på dörren. På teaterdirektörens tillrop uppenbarade sig den rödhårige hovmästaren, leende med ett slags streck till mun, som gick från det ena örat till det andra. Han såg förtjust och ivrig ut och gned sina händer, som om han stått framför ett smörgåsbord.

— Åh, direktör Billkvist, utropade han. Så roligt att se direktören här! Hur har det gått med turnén?

— Charmångt, svarade teaterdirektören. Tack för senast! Vi har haft ganska goda hus överallt, men det är ju bekymmer jämt ändå. Nu gäller det ju att lokalisera revyn, och här står som jag hoppas, vår man!

Teaterdirektören pekade på Cello, mot vilken hovmästaren riktade en komplimenterande bugning, i det han yttrade:

— Känner förut. Säkert mycket bra. Å, säkert! Nå, direktören, kan jag stå till tjänst med något?

Teaterdirektören kliade sig i det gråa, slätkammade håret och knep med ögonen. Han såg bekymrad ut, satte hornbrillorna till rätta på näsan och menade, att man väl först skulle ha något att dricka.

— Visky, vatten, kanske, punsch, en liten likör, kanske, vermouth, en liten drink, kanske, ginfizz, manhattan, kanske, liten konjak, svängare, Napoleon, kanske, Hennessy, också mycket bra — eller kanske kaffe; bröd, liten bakelse, smörgås, kanske ett glas mörkt…

Sedan den rödhårige hovmästaren mottagit en beställning, upplöstes han och försvann såsom en dunst eller dimma. Teaterdirektören skrek efter honom:

— Kom tillbaka igen, herr Edelberg! Jag måste tala…

— Strax, ljöd en svag röst långt borta i korridoren. På en sekund hade den ålliknande hovmästaren tillryggalagt en lång sträcka; han flög eller sögs bort i stället för att gå.

— Nu, sade teaterdirektören. Å pardång, herr Erlandsson, att jag inte bad er sitta ned!

Teaterdirektör Billkvist hade drömt en hopplös dröm om Hamlet, han som så många andra, och spelade under en tid greve i landsorten i ett komedisällskap. Detta gjorde han väl, emedan han kunde se ut som en teatergreve; dock låg honom hans hembygdsmål något i fatet, och det berättades, att när greven en gång uttalat sin stränga replik till en närgången friare, vilken i pjäsen fikade efter hans dotter, han skulle ha sagt på följande sätt:

— Nog nu, herr kapten, mä era vältalighetsblömster. Mi doter får I i alle fall aldrig!

När emellertid herr Billkvist tröttnat på aristokratien och vältalighetsblomsterna, blev han sin egen och bildade ett teatersällskap, som spelade revyer men även Värmlänningarne, Kapten Grant och hans barn och Herr Dardanell samt någon enstaka gång — vid sorg i konungahuset, eller om sällskapet inträffade i en stad, där en explosionsolycka eller annan stor ledsamhet timat — Therèse Raquin.

— Jo, se nu ska vi talas vid, sade teaterdirektören. Jag bad hovmästare Edelberg att även titta hit. Inte för att såra herr Erlandsson, å bevares! Men han har nämligen hjälpt mig ur et och annat trångmål vid revyerna förut och givit mig råd angående dekorationsarrangemången.

— Han är visst en talang, sade Cello, som ju även någon gång sett den rödhårige hovmästaren spela på en violoncell av luft och dansa Isadora Duncan på väldiga och nakna fötter.

— Absulemång! Han skulle ha gått till teatern. Men svårt att lära gamla hunnar att sitta! Jag vill minsann inte locka honom. Själv har man besvärligt ibland, ja, ett rent Dångtes helvete, särskilt i revyerna. Det är ju så dåliga tider, att statisterna ibland är så magra, att trikåerna flaxar som kappor omkring bena på dom. När jag nu var i Norrköping sist, fick jag gno som en skottspole för att få tag i en lämplig Amerika och en lämplig England.

— Jag förstår dess värre inte riktigt, sade Cello artigt.

— Jo, jag hade Nationernas Här i en akt. Di kommer in i en elegångt balett med flagger i händerna. Men — sakrejö — Amerika, som kamrern hade valt ut, såg ut som en planka och England som vålnaden i Hamlet. Jag uppbringade emellertid till slut ett par lämpliga talånger på Lampskärmsfabriken, och allt klara sej. Lyckligtvis hade jag Moder Svea själv inom sällskapet, hon får ju inte vara mager — fy dång — utan tvärtom, förstås, och allt gick i lås. Men man får inte spara sig själv för att få det att gå ihop. Konsten är inte någon blömsterströdd stig. Nej, tvärtom, där är fullt av törrrnen, av törrrnen! — ah, se där, avbröt han sig. Där ha vi punschen!

En vaktmästare syntes i dörren och bakom denne hovmästaren, som fortfarande grinade och häftigt gnuggade sina händer.

— Förlåt, direktören, ursäktade sig herr Edelberg. Jag har tyvärr inte tid att stanna just nu. Kommer lite senare kanske. Plikten kallar, Bierabend i kaféet. Välkommen ut sedan! Mörkt öl, surkål, röda lyktor. Mycket folk i kväll och en extra jazzorkester. Två äkta negrer. Tja! Tiden kräver negrer. Förlåt! Härpå försvann hovmästaren, som om han plötsligt fallit ner genom en lucka i golvet.

— Vi ä ju, som sagt, här, började åter teaterdirektören, när nu herrarna blivit ensamma, för att undersöka dessängerna. Sällskapet spelar på annan plats, men nu skulle det gälla lokaliseringen av revyn här i stan. Hör nu, herr Erlandsson, lova mig nu att hjälpa oss, jag har hört att ni är en talång! Ah, neka inte, för det går inte me mej! Herr Erlandsson har blivit varmt rekommenderad.

— Ja, svarade Cello något generad. Visst har jag skrivit vers, men det är inte den sortens vers. Jag tror inte att jag ligger för kupletten, det tror jag verkligen inte.

— Kupletten! Bah! Herr Erlandsson är visst musikalisk också?

— Något. Jag spelar violoncell.

— Duger också bra, men här rör det sig om det levande mänskliga livet, se! Jag behöver väl inte fråga, om herr Erlandsson har sett mina tidigare revyer?

— Jag bekänner, svarade Cello, att jag bara har sett en utav tre.

— Jaså, verkligen, sade direktören något besviken. Emellertid. Förr hade jag ju den där oerhört talångfulle slakthuskamrer Vesterström att skriva kupletter, och han hade just det rätta greppet. Han kunde lägga in det, så det kittlade i dom, se, just på det rätta sättet. Så där om kärleken — tralalala! Men liemannen skördade, mänskligt att döma, Vesterström för tidigt.

Nu slog det kraftigt i dörren, och in trädde den långe kamrern med det bleka gummiansiktet, den svarta skäggbotten och den lilla barnmorskeväskan.

— Bång soar, hälsade direktören.

— Goafton igen, svarade kamrern, som andades häftigt efter den hastiga gången, och vars kalla ytterrock spred fläktar av svalka i det varma rummet, när han nu krängde den av sig. Nu är det min tur! Tillåt mig, sade han med mycket onaturlig betoning, att föreställa mig! Mitt namn är Edvard Kalm, kamrer. Cello presenterade sig.

— Sitt, sitt, inbjöd ivrigt teaterdirektören; och kamrern satte sig i en stol och blickade med ett par falska, mörka ögon punschflaskan, lik en aktör, när han skall föreställas upptäcka en död i en buske. Därefter antog hans anlete ett sken av ljus överraskning, och han utbrast:

— Na! Na! Punsch! Detta är för goudarne och även för mig. Jag har nu varit och hämtat papperna, som jag visat för dekoratörn här i stan.

— Har vi lyckats få några impulser? frågade oroligt den tunne teaterdirektören. Jag hörde inte, hur det gick i Göteborg och Köpenhamn.

— Fullt med impulser och idéer, försäkrade kamrern och lade handen på den lilla väskan.

Ordet idé och impuls användes här på ett för många människor alldeles nytt sätt. Att snatta något i en annan revy kallades för att få en impuls, och den som var ute för att idka sådant fiske, inbillade sig själv, att han fick ingivelser till dekorationer, balettdräkter eller dialoger, medan han satt på parketten, seende, lyssnande och antecknande.

— Några nya melodier då? frågade direktören.

— Åja! Men med kovändningar förstås! Balk, den korpen, har ju ensamrätt. Men kapellmästarn sa: ”Jag ska vränga dem som handskar, så att bara rytmen är kvar, och inte fan själv skall kunna känna igen dem.”

— Aj aj aj, då går det smekande bort, utbrast teaterdirektören misslynt och grämd.

— Visst inte, försäkrade kamrern. Det smekande behåller han kvar, det sa han uttryckligen, och jag…

— Ack, herr Erlandsson, avbröt direktören med bitterhet och vände sig till Cello. I vårt fack fordras alldeles väldigt kvalificerat folk. Det räcker inte att vara ett snille. Man måste va en ”pass på” också.

— Har herrarna kommit överens? frågade kamrern. Suttit och estetiserat, val

— Det är inte klart än, svarade teaterdirektören, men vi kommer säkert överens. Vi talte egentligen om kupletterna och kärleken och ditt å datt!

Cello hade hela tiden förstått, att han måste begagna sig av detta enastående tillfälle för att skaffa pengar, och han var beredd att göra sitt värsta, men han litade icke riktigt på sina krafter. Under samtalet med direktören hade han emellertid flera gånger angripits av högfärdsdjävulen; han hade velat bevisa för teatermannen, att han kunde skriva vers, om också icke av den sort, det här gällde. Men lyckligtvis hade demonen hittills blivit betvingad. Nu när kamrern talade om att estetisera på ett sätt, som stack Cello, blev han svag ett ögonblick, vilket högmodsdjävulen begagnade för att skaffa sig plats.

— Vi estetiserade visst inte, förklarade Cello. Men jag är rädd, att vi ha olika synpunkter på det sköna eller det smakfulla — vad man nu skall kalla det! Jag har visserligen skrivit litet vers på lediga stunder, och en del människor, som sett det, tyckte inte illa om det…

— Stopp, ropade kamrern. Låt höra! Vi teaterfolk förstår oss nog på poesien. Man har gått i skola hos en Offenbach, en Shakespeare och en Zola… Läs en vers få vi höra!

Med ett uttryck av innerlighet och hjärtevärme betraktade han Cello men kastade i samma stund en djup, betydelsefull blick på den tunne direktören.

— Ack ja, vädjade denne. Läs ett stycke för oss!

Cello föll. Den eländige började att leta i sin innerficka, där han hade gömt en avskrift av en vårdikt. När han fått tag i papperet, drack han först en klunk punsch, greps därefter av en innerlig avsky för sig själv men började i alla fall att läsa. Den spenslige unge mannen med sin svarta kalufs, sina kyrkängelskinder och sin något barnsliga mun hade ställt sig mitt framför bordet, under det fyra strålande teaterögon, i vilka aktning, intresse, men även drömmeri skiftesvis avspeglade sig, följde honom. När läsningen var avslutad, kände sig uppläsaren mycket bedrövad och ångerköpt, men tröstades något, när han mötte fyra glittrande och uppmuntrande ögon.

— Sehr nett, uppmuntrade kamrern, men en aktör borde läsa det!

— Roligt att höra, mycket roligt, utropade direktören. En talång!

De båda teaterherrarna utbytte en blick av smärta och besvikelse, medan författaren stoppade in papperet i plånboken.

— Men vi måste väl tala om det föreliggande, sade nu teaterdirektören, hämtande nya krafter. Man kan tydligt höra, att herr Erlandsson skall kunna göra något. Jag spår succes, absulemång! Men se, det fordras i alla fall, som jag sade nyss, litet tralala i det hela.

Hade nu icke Cello nyss känt en smärtans fläkt av kärleken, skulle han kanhända icke ha varit fullt så ömtålig, men nyss var han kommen ur ett tempel, där de röda lågorna högtidligt brunnit omkring honom; dessutom kände han sig alltjämt anfäktas av den gamla poetiska fåfängan.

— Om kärlek måste det vara, inföll kamrern. Precis som teaterdirektören säger, men herr Erlandsson kanske inte tycker det är fint, va?

— Nej, men, avbröt den orolige och mera diplomatiske direktören. Inte skall du säga på det där viset åt vår charmångte författare; Han menar bara…

— Ja, jag menar bara, inföll Cello, som emellertid blev avbruten av kamrern.

Denne lade sin hand på hans axel och såg med sina bottenfalska ögon trofast in i hans, i det han med varmaste klang i stämman utbrast:

— Käre vän! Missförstå mig inte! Jag vet väl, att den härliga kärleken… ”I goudar given mig av kärlekslycka, o, låt mitt hjärta…”

— Visst, visst, avbröt teaterdirektören. Just så. Kärleken är något stort och enastående härligt. Vad ville ni egentligen säga om detta heliga ämne, frågade han och vände sig till Cello.

— Inte är det så gott, svarade denne och log vemodigt, inte är det så gott att lägga upp sina åsikter i en sådan fråga utan vidare. En innerlig förening mellan…

— Se där ha vi det, exploderade teaterdirektören och liksom naglade fast den tvekande talaren vid väggen. Just så! Den innerliga föreningen. Men då är vi i alla fall vid frågan, om inte litet pikångteri är på sin plats ändå. Det är, ta mej hellskota, nödvändigt ska jag säga. Men här är det inte fråga om att såra anständigheten, inte. Man skriver inte direkt, man antyder, så att åskådaren får klart för sig, vad saken gäller. Något i den här stilen till exempel:

Ni kan få vad ni vill.
Kille killekille kill.

— Hur går man nu tillväga då? frågade den uttröttade Cello för att komma i gång med underhandlingen.

— Jo, sade teaterdirektören belåtet. Herr Erlandsson behöver inte tänka på styckets handling, för den har vi redan klar, se. Det finns nämligen inte någon handling. Men revyn är full av olika scener. Ni skall skriva lokalt, lägga in kupletter, som vi lämnar melodierna till. Tänk nu ut: finns det någon person här i stan, som man kan skoja med?

— Någon lustigkurre, någon driftkucku att nojsa med, ifyllde kamrern.

Cello funderade ett par minuter, varpå han tveksamt upplyste om, att det fanns en bagare Vesterlund, som blivit beslagen med att vara en stor Bacchusdyrkare, fastän han på ett möte angripit en politisk motståndare, snickarmästare Fryxell, under antydande, att denne sysslade med hembränning.

— Utmärkt, ropade teaterdirektören, hette han Vesterlund?

— Ja, det gör han.

— För tusan, för tusan! Då kan man ju kalla honom för Festerlund till att börja med.

— Ja, utlät sig kamrern avundsjukt. Ja ja! Kunde man inte i detta fall tänka sig en utmärkt vits också? Till exempel: Vad är det för skillnad på en bagare som festar och en… nej! Vad är det, som jäser mest, en ba… Vad är det för likhet mellan en deg och en bagare som fest…

Teaterdirektören var dödstyst, Cello var dödstyst och kamrern likaså. I det varma hotellrummet kunde man nästan höra deras hjärnor dunka under ansträngningarna att frampressa en kvickhet. Bagare, jäst, Festlund, Vesterlund, deg, smördeg, bränneriapparat, parat med apparaten, vad är det för skillnad på en karl, som tar sig ett glas, fäster man sig vid en lund, glada fester i lunden, skillnad, likhet, nu blir det andra bullar sa bagare Fest… jäser i samhället… Hembrännarn, deg…

— Det är minsann inte så gott, suckade teaterdirektören. Han var en man bortåt de sextio åren och mätt av ära, därför släppte han taget först. Men Cello, som blivit het av tävlingslust, och kamrern med de onaturliga tonfallen sutto en lång stund i tyst dragkamp om en lyckad vits.

— Gör detsamma, bröt teaterdirektören nu tystnaden. Av det sagda förstår emellertid herr Erlandsson, hur det går till. Ta nu par exångpel och försök med en kuplett till den här melodien. Ett gott gehör, va?

Och teaterdirektören började sjunga en melodi, den Cello tyckte sig förut ha hört spelas av en kaféorkester, och vilken han åtminstone till hälften kunde gnola. Men den tunne teaterdirektören gick upp och ställde sig intill näsan på Cello och lät melodien, gungande på en bölja av punschdoft, glida fullständigt in i hans medvetande.

— En gång till, sade den envise revyledaren, och för andra gången och för tredje gången ljöd melodien.

Den var lätt som en fjäder och rapp i vändningarna som en balettdansös.

— Nåväl, avslutade teaterdirektören. Nu gör vi så, att vi kommer överens om att herr Erlandsson försöker med den där kupletten om bagare Vesterlund. Försök nu få in något trevligt om damerna också. Refrängen hörde ni ju när jag sjöng?

— Ja bevars, sade Cello resignerad, medan han redan i tankarna började mala på kupletten om den stackars bagare Vesterlund.

Medan herrarna samtalade, dök plötsligt åter den rödhårige hovmästaren upp som en fantom; han stod där och gned händerna och log i bugande ställning.

— Se där, skrek teaterdirektören förtjust. Vill herr Edelberg i år liksom tidigare hjälpa oss med några bångmåer?

— Gärna, gärna, hjärtans, hjärtans, sade hovmästaren, som sände intensivt livliga ögonkast omkring sig.

Kamrern reste sig upp och slog den talangfulle ganymeden på axeln, sägande:

— Ett prov! Ett prov! Känner herr Edelberg till bagare Vesterlund, vi kallar honom Festerlund nu? Ni känner historien om Fryxell?

— Åja, åja, åja, sade hovmästaren med brinnande iver, medan hans händer rörde sig om varandra som lekande delfiner.

— Gör en vits om den där historien! Något sådant här: Vad är det för skillnad på…

— Förstår, förstår, förstår, svarade hovmästaren. Jajajajaja! Ett ögonblick, mina herrar!

Hans ögon irrade och utsände liksom små svarta pilar omkring sig, medan han funderade, varunder handgnuggningen blev allt häftigare. Plötsligt kreverade hovmästaren, i det han stammande sade:

— Så här! Alltså: två gubbar som resonera. Den ene säger: ”Vad e de för likhet mellan bagare Festerlunds deg och snickarmästare Fryxell?”

Den andre gubben svarar: ”Jo, sirru, bagare Festerlund angriper båda, när de jäser!”

Det blixtrade till av glädje i kamrerns ögon, och han såg hänförd på teaterdirektören, varefter han kastade en triumferande blick på Cello. Teaterdirektören slog hovmästaren på axeln och utbrast:

— Bravo! Nå en idé till en sentimental scen, litet rörande, så där…

Hovmästaren blickade åter ivrigt omkring sig, lik en tankeläsare, som kämpar länge för att nappa fast ett ord eller ett uttryck:

— Jag har tänkt på lilla Hotell Lundkvist. Ska upphöra nu. Många som haft sina bästa glädjestunder där. Många som saknar… Nya telegrafhuset skall byggas där, se. Man tänker sig alltså, fortsatte hovmästaren inspirerad, en sådan här scen. Kulissen föreställer Hotell Lundkvists fasad. Lite skymning på scenen. Några älvor eller en liten flicka eller helst någe naket går fram och sjunger: ”tack för god vakt eller tack för alla ljuva stunder”… Musiken ska vara smekande, se, och så går ridån ner. Långsamt, långsamt, se. Hade tänkt mig det stämningsfullt, se!

Teaterdirektören vände sitt huvud mot Cello, och detsamma gjorde även den långe kamrern. Deras tindrande ögon tycktes vilja säga:

— Se där, en man!

Cello såg även erkännsam ut, och hovmästaren föreföll, som om han i sin förtjusning ämnat gnida skinnet från händerna, eller som om han flått av ett par handskar. Han myste, han stirrade, han strålade.

— Charmångt, herr Edelberg! Mera sådant! Men vi få väl gå ner nu och titta på kaféet! På återseende!

Då de kommo till kafédörren, bakom vilken hördes fallande och stigande sorl av röster, ansåg sig journalisten böra säga en sak, som han hade på hjärtat.

— Jag tycker, sade han, att det vore bättre, om hovmästaren kunde åta sig det hela. Han är ju…

— Ah, tjalåsi! Ingen tjalåsi, käre herr Erlandsson. Jag skall säga en sak till! Hovmästaren är ett kvickhuvud, men det är något som fattas honom. Han är inte skald! Och det är just en sån, vi behöver. Ta mig nu i hand på att hjälpa till! De ekonomiska villkoren bli goda, om det lyckas.

Kafédörren öppnades. Ett rött helvetessken härskade i lokalen, där rödvita ormar slingrade sig i taket och kröpo utefter pelarna. Hundrade rökar, liksom ur små grytor, stego upp överallt, och runt omkring fladdrade svarta gestalter, medan surret steg och sjönk. Cello fattade sin mästares hand. Denne såg med välbehag på den försvurne, lovande honom med tindrande ögon bakom hornbrillorna goda år och gula mynt. En svart djävul kröp i detsamma upp på den lilla estraden, strax därpå ännu en sådan svart demon, och de hade instrument i händerna och grinade med vita betar. Ett öronbedövande larm brakade löst; det liknade nästan jämmer, blandat med smattrande ljud, ylande läten och skrällar, när den melodi, frestaren nyss gnolat i sin lydige lärlings öra, rullade fram, medan rökmolnen förtätades och den röda elden lågade.