Kvartetten som sprängdes/Kapitel 44

←  Kap 43

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 44. Ett upprorsförsök, som kuvas, och ett farväl vid perrongen

Kap 45  →

44
Ett upprorsförsök, som kuvas, och ett farväl vid perrongen

Den rike men styvsinte nämndemannen Sven Ersson i Värmlänningarne var en söndagseftermiddag i februari sysselsatt med addition, subtraktion och även en del division. Han satt i en kammare, där ingen kunnat spåra en skymt av den värmländska bondemannens gedigna tillhörigheter på bord och hyllor. I stället för blanka tennstop, kring vars bräddar spisöl var ämnat att fradga, och i stället för väggbonader, vars mönster tolka en idog allmoges konstflit och skönhetslängtan, syntes omkring nämndemannen ett par gamla hängslen tillsammans med en löskrage och en klocka på en spik, en vissen lagerkrans under en hylla, tyngd av åldrigt affischtryck, samt en del ljusa och mörka rockar på sina krokar. På själva bordskivan stod en karaffin med vatten vid sidan av några askar med smink och puder; en del papperstussar lågo utströdda runt omkring. Inom räckhåll för nämndemannen vilade en spanskrörskäpp med knapp och en bredskyggig hatt.

Sven Ersson var iklädd svart långrock, en gul skinnväst med blanka knappar och bar en styv fadermördare omkring halsen. Han hade ett stort strävt och grått, vid rockkragen avklippt hår, gula knäbyxor och vita strumpor samt breda skor med spännen. Den halsstarrige bondens lynne tycktes avspegla sig i de ord, han då och då utkastade, och en gång slog han sin knutna näve i bordet så hårt, att spanskrörskäppen darrade, och knackade med sin blanka kula i skivan.

— Sexton, sexton… vad var det nu? Dessa eländiga, som kommer och begär förskott, fastän man får kämpa för livet för att få skutan till land! Sakrejö!

Över hans stol lutade sig nu en storväxt man i prästkappa med under hakan dallrande kragar. Prästmannen, som tycktes tillkallad för att lugna en av onda makter besatt människa, lade sin hand på den brede bondens axel och sade med oljig röst:

— Du får ändå erkänna, att revyn gick lysande till slut. Broder! För övrigt har jag strukit så mycket jag kunnat. Jag har varit så sparsam som möjligt. Jag har dragit in i orkestern och sagt till Kornitz…

— Den uslingen, utropade den vrede nämndemannen.

Prästmannen utsträckte besvärjande sina händer.

— Jag sa till Kornitz, att förskott inte kan beviljas. Han hotar och ber, men jag har hållit i. Tänk nu på det glada i saken, fortsatte den mörke prästmannen med stilla röst och de onaturligaste tonfall i världen. Revyn har gått bra och allt är klarerat med Erlandsson. När vi nu i eftermiddag avreser, så tycker jag, att du kan säga, som han sa…

— Vilken han?

— Ja de kvittar… som den där, du vet, sa: veni, vidi, vixi! Jag kom, jag såg, jag segrade.

I samma ögonblick rycktes dörren till direktörslogen upp, och Erik skyndade in i sin vackra dräkt med brokig väst och bredbrättad hatt. Han gjorde sin entré med samma sving på kroppen och samma kast med huvudet, som om han till lätta stråkars ljud ämnat tralla visan ”Jag sjunger och dansar så glad i mitt sinn…”

— Hallå, ropade Sven Ersson med en ursinnig blixt i sina ögon. Vad är det, herr Körnitz?

Erik tog av sig den bredbrättade hatten, bockade sig med en oförskämd likgiltighet för sin fader, under det att han sökte låtsas, som om icke prästmannen befunnit sig i rummet.

— Jag, skrek den vackre lantmannasonen, som emellertid genast blev avbruten.

— Säj ingenting, röt fadern och dunkade med handen i bordet, så att rockärmsknapparna skallrade. Säj ingenting, det behövs inte. Ni vet, att det finns gränser.

Erik tillknycklade hatten med ena handen och for ut mot den gamle i stolen.

— Jag skulle inte komma, om jag inte vore absolut tvungen. Jag måste ha det, helt enkelt, för det blir en skandal för mej annars. Jag har en hotellräkning…

Nämndemannen höjde huvudet och såg med genomträngande skärpa på sin son, som om han velat förbanna denne, för att han icke intog sina måltider i det enkla faderstjället, utan levde ett onödigt uteliv.

— Nej, vidhöll gubben. Det måste sägas nej.

— Detta skall jag komma ihåg, svarade Erik i fullt raseri. Jag tvår mina händer — — —

Men under tiden Erik på detta sätt for ut mot sin gamle far, hade i dörren uppenbarat sig en ny gestalt. Denne bar grått skägg och tycktes vara en gammal fattig man, som i handen höll en yxa. Det var torparen Jan, fader till den vansinniga Anna.

— Hör nu, direktörn, sade han med hes röst. Kornitz behöver, vad han begär, och det behöver vi andra också.

— Ja, det gör vi, hördes en malmfylld baryton alldeles bakom ryggen på fader Jan. Denna stämma tillhörde den glade drängen Anders, som ännu i sin hand bar en knäckebrödskaka av papp. Var nu hygglig lilla direktörn, för allan del, för allan del! Vi är ju bara människor, och vi har utgifter som alla andra.

— Det vill jag lova, mumlade en groteskt utstyrd gubbe med knölpåk, polisonger, tunga stövlar och en tuppfjäder i hatten; han dök upp bakom de andra i trappan till direktörslogen. Det vill jag lova, upprepade Löpar-Nisse.

Utom sig av vrede överblickade nämndemannen den trotsiga allmogeskaran. Hans ursinne tycktes samla sig huvudsakligen mot sonen, hans eget kött och blod, som nu nonchalant hade lutat sig mot ett spegelskåp. Löpar-Nisse stack en tablett i munnen och utsände en hygienisk pust i rummet, medan den vanartige Erik tycktes andas med grogglungor. Prästmannen föreföll att ha blivit något blekare än förut, men hans händer uppsträcktes icke och hans läppar rörde sig icke till hugsvalande ord.

— Hallå, skrek nämndemannen. Nu slut! Ögonblickligen! Allt är sagt, som skall sägas! Alla till sina platser. Kontraktena…

Ett dovt sorl hälsade detta avbrutna grymma tal.

— Litet senare, litet senare, hördes prästmannens djupa röst, i det han vände sig till de oroliga församlingsborna.

Erik var den ende av skaran, som med tydliga och klara ord besvarade nämndemannens hårdhet. Han slog ännu en gång på sin hatt, drog i sin vackra väst och ropade med hes, uppskärrad stämma:

— Mitt blod över era huven! Ett drama blir slutet.

Han försvann i en blink, följd av fader Jan med yxan, Anders med knäckebrödskakan och Löpar-Nisse med knölpåken. Dörren small igen, lagerkransbanden i direktörslogen fläktade, och ett pudermoln lägrade sig på prästmannens kaftan. Den omedgörlige bondemannen avlyssnade smällen, men tycktes efter några minuter gripas av oro. Han blickade upp i prästmannens ansikte, och denne såg med milda ögon ned på den grymme gubbens av sminkstrimmor fårade och med grått kindskägg prydda huvud. En minut sökte dessa båda klassiska gestalter i varandras hjärtan. Så yttrade slutligen prästmannen med låg röst:

— Har ingen fara. Han hotar alltid så.

Sven Ersson, som ett ögonblick tycktes vara gripen av farhågor, att hans vanartige, men ändå så älskade son skulle gå ut och taga sitt liv, syntes lugnad; han tog åter till pennan. Prästen ämnade just begagna tillfället för att meddela nämndemannen en smärtsam nyhet, som han hela tiden burit på. Ett ögonblick tvekade han, om han skulle använda sig av en lättare eller tyngre form men beslöt sig till sist för att välja en lättare.

— Hör, sade han, och lade åter sin hand på nämndemannens axel. Hör ett ögonblick på mig. I all stillhet. Hon som är moder till oss alla. Haha!

Emellertid verkade skrattet spöklikt på talaren själv, varför han hastigt slog om.

— Bäste bror, jag vill nämna att moder…

Men i samma minut inträdde i logen efter en hastig knackning den populäre herr Erlandsson, som nyss i guld fått tröst för sina lidanden efter tidningsschavotteringen. Han ville nu frambära sitt tack till direktör Billkvist för att sedan närvara vid sällskapets avresa något senare på eftermiddagen. Prästmannen utsträckte milt sin hand, och med en blidare uppsyn reste sig nämndemannen från bordet. Han stödde sig tungt mot den långa käppen med nickelknappen och suckade:

— Å, konstens bana är minsann inte någon blömsterströdd stig…

Vid stationen stod stinsen fin och prydlig i mörkblå syrtut, omgiven av vita rökmoln från växlande tåg. Under armen bar han den röda flaggan. Efter hand samlades på perrongen en stor skara människor, bland vilka märktes flera mulna och slätrakade herrar, vilkas halsar voro omvirade med tjocka dukar, och vilkas röster, när de talade eller gruffade, ljödo hesa och hotfulla. Den elegante unge man, som spelat berusad gentleman i revyn, hade tydligen bland scenens skräp, lärft, smink och löshår, glömt kvar de bedårande kärleksögonen och det vita tandblixtret. Han vandrade av och an med sammanpressade läppar. Under den stora stationsklockan promenerade aktören Broman med ett tankfullt och sömnigt uttryck i sitt fula, men intelligenta ansikte, och vid hans sida syntes med fjädrande gång och eldiga ögon den nyckfulla och vackra aktrisen, som var hans hustru. Kapellmästaren rusade in, liknande ett ljusgrått klot i sin alldeles för vida ulster, såg sig omkring med stora och melankoliska ögon, i det han ropade:

— Direktören, vad er direktören?

— Han kommer strax, Lezinsky. Han är i vestibulen, lugnade Cello, som jämte kamrer Kalm och direktör Billkvist nyss anlänt till stationen.

— Nu är elände slut i denna stad, suckade den lille polacken och log. Nu far vi alle glada man till ett annat elände. Ach, ja!

— Tack för den här tiden, yttrade Cello hjärtligt och sträckte ut sin hand.

— Å, tack, tack, mumlade den lille kapellmästaren. Du skall nu väl aldrig mer göra revy. Fi fan! Hotell Lundkvist — å jag kan aldrig glömme! Så besoffen den kvällen, ah, so besoffen! Hahaha!

I ett nu samlades på perrongen en hel flock unga, välväxta kvinnor med bleka, stundom fina ansikten. Det var sångerskor, balettfolk och andra. Bäst som Cello stod försänkt i tankar över hur underligt livet gestaltar sig för människorna, som ju alla sträcka ut händerna efter lycka och ära, men av vilka så många få draga dem tillbaka med torra löv i stället, fick herr Erlandsson plötsligt se en syn, som kom honom att ett ögonblick stelna av förvåning.

I sällskap med den feta och gladlynta gamla garderobiären kom nämligen Karl Ludvig guppande på perrongen under det livligaste och nytraste samtal. Än tittade garderobiären med sina lustiga, stora ögon på Karl Ludvig, och än sträckte denne fram huvudet i den lyssnande ställning, som var honom så egen. Ibland lyfte Karl Ludvig docerande upp sitt korta och feta pekfinger i luften, och ibland stirrade han med sina björnögon ivrigt in i den gladlynta gamla damens anlete. Cello urskilde avbrutna meningar av samtalet:

— Inte ho, sade Karl Ludvig med larmande röst på sin breda dialekt. Inte ho! Nej, dä va alltså faster Susy, som va geft mä en trävaruhandlare från Nörrland. Mä trävaruhandlarn hade Susy e doter, men så dog maken, dä vell säja, att trävaruhandlarn dog. Faster Susy gefte om sej mä en brandmästare, som hette Plym, å dén brandmästarn hade en morbror… alltså blir dä…

— Du milde, mumlade Cello. Hur känner han henne, och vad är det han talar med henne om?

I detsamma fick Karl Ludvig syn på sin vän, och rusade genast fram till Cello, släpande den skrattande garderobiären med sig i armen.

— Cello, skrek Karl Ludvig. Får ja säja en sak! I känner väl varandra förut?

— Ja visst, svarade Cello, i det han hälsade garderobiären.

— Vet du va, började Karl Ludvig. Ja feck se fröken Tullings namn av en händelse, när ho spela mä i sista akten, du vet. I förra vecka, du vet. Cello! Ja kunde inte låta bli å räkna ut… Vet du va? Gessa?

— Jag kan inte, svarade vännen skrattande.

— Vi ä släkt, skrek Karl Ludvig med vidgade och strålande ögon.

Kamrer Kalm och direktör Billkvist nalkades hastigt. Ett buller och gnissel dövade för ett ögonblick alla andra ljud på perrongen, den skådespelartruppen nu skyndsamt lämnade för att stiga på tåget. Vita ångmoln stodo som sommarskyar omkring de springande och ropande resenärerna. Direktören fattade Cellos hand och bjöd honom farväl i samma ögonblick, som kamrern lutade sig ned till direktörens öra och väste:

— Broder, det är en sak, som jag måste säga, innan vi lämnar den här platsen. Jag har burit på det hela dagen, men var gång jag ämnat tala om det, så har något kommit hindrande emellan.

Han stack in guldtandpetaren i munnen.

— Så säj, så säj, påbjöd direktör Billkvist med en viss hetsighet.

— Ta det lugnt, broder — quivivivivi — tillrådde kvittrande kamrern. Lova mig att vara lugn!

— Jag är lugn! Va i…

— Min vän! Moder Svea har i natt —

Direktören tycktes vilja hoppa upp i luften; han tog av sig hatten, strök det välkammade huvudet flera gånger efter varandra och avbröt:

— Det är olycka, det känner jag! Säj ut, säj ut!

— Moder Svea — qui qui — Zickan Hallongren — quivivivitt — har fått en dotter. Detta barn har vederbörligen jämte modern omhändertagits. Amerika får träda i stället — quivivivivi zitt zil!

— Detta fattades bara, jämrade sig den tunne teaterledaren. Verkligen charmångt! Ah, verkligen högst pikångt! På min ära…

Nu tätnade röken till en ogenomtränglig ridå, som skilde de på perrongen kvardröjande personerna fullständigt från tåget. I denna vita dimma växlade Cello ännu några avskedshälsningar med aktören Broman och hans fru, med kamrern och den lille polacken. Han hörde Karl Ludvigs starka stämma långt borta på perrongens norra sida.

— Ajö, lella tant, ajö, lella tant!

— Baff, baff-baff-baff, lät det från tåget under ett gnissel, brakande och puffande; den röda krutflaggan skymtade som en blodstrimma framför journalistens ögon, och i avskedets sista stund trängde följande ord jämrande fram till hans öron:

— Adjö, herr Erlandsson! Å, jemine! Konstens bana är inte någon blömsterströdd stig. Sakrejö! Nej, den är full av törrnen — av törrnen!