Lättsamma tankar av år 1905. Är det ett misstag att sätta bo tidigt?

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Bör gifta män spela golf?
Lättsamma tankar av år 1905
av Jerome K. Jerome
Skriver författare alltför långrandigt?  →


Är det ett misstag att sätta bo tidigt?[redigera]

Jag är numera försiktig med att erbjuda råd i sammanhang där jag inte är och inte kan vara en auktoritet. För länge sedan gav jag mig själv i uppgift att skriva om spädbarn. Jag avsåg inte att skriva en lärobok i ämnet. Jag menade heller inte att avhandla ämnet uttömmande. Jag ville att andra, de som kom i min efterföljd, skulle kunna fortsätta att utforska ämnet — det vill säga, vid närmare eftertanke, om de fortfarande ansåg att det fanns något mer att säga om det. Jag var mycket nöjd med min artikel. Jag gick ut för att köpa ett exemplar av den tidskrift där den var införd, i avsikt att visa den för en av mina kvinnliga vänner. Hon var innehavare av ett eller två spädbarn, inte på något sätt några märkliga exemplar, även om hon själv av naturliga skäl gjorde sitt bästa för att framhäva deras fördelar. Jag ansåg att det skulle vara nyttig läsning för henne: Åsikterna och synpunkterna, inte från en rivaliserande spädbarnsinnehavare som skulle kunna anses jävig, utan från en begåvad amatör i ämnet. Jag satte tidskriften i händerna på henne, öppnad på rätt ställe.

”Läs igenom det där noggrant och tyst”, sade jag, ”låt ingenting distrahera dig. Ha en blyertspenna och en papperslapp till hands, och notera de avsnitt du skulle vilja ha ytterligare information om. Om det finns något där, som du anser att jag har utelämnat, så säg till mig. Det kan hända att du i en eller annan fråga inte instämmer i vad jag skrivit. Tveka inte över att säga det till mig i så fall, jag lovar att inte bli arg på dig. Om man ber mig kommer jag mycket sannolikt att ge ut en utvidgad och förbättrad version av denna artikel, i form av en broschyr, och i så fall kan idéer och förslag som för dig framstår som småttigheter vara mig till mycket stor hjälp.”

”Jag har inte någon blyerts”, sade hon. ”Vad handlar det om?”

”Det handlar om spädbarn”, förklarade jag och lånade henne en blyertspenna.

Det är ytterligare något jag lärt mig. Låna aldrig ut en blyertspenna till en kvinna, om du någonsin vill se den igen. Det finns tre möjliga svar hon kan ge dig när du begär att få den tillbaka. Det första är, att hon redan givit den tillbaka till dig och att du lade ner den i din ficka, och att det är där den befinner sig nu, och om den inte gör det, är det där den borde befinna sig. Det andra är, att du aldrig lånat henne någon penna. Det tredje är, att hon önskade att mänskor slutade låna ut pennor och sedan kräva dem tillbaka precis när hon hade något betydligt viktigare för händerna.

”Vad vet du om spädbarn”, fordrade hon att få veta.

”Om du bara läser artikeln”, svarade jag, ”kommer du snart att få veta det. Där står alltihop.”

Hon ögnade genom sidorna med förakt.

”Det verkar inte vara så mycket?” påpekade hon.

”Det är ett sammandrag”, meddelade jag henne.

”Jag är glad att det är kort. Jag skall läsa det”, lovade hon.

Jag trodde att min närvaro kunde störa hennes läsning, så jag gick ut i trädgården. Jag ville att hon skulle tillgodogöra sig artikeln. Jag smög tillbaka då och då för att kika in genom det öppna fönstret. Hon verkade inte anteckna någonting alls. Men jag hörde att hon gav ifrån sig små läten. När jag såg att hon nått till sista sidan, återinträdde jag i rummet.

”Nå?” sade jag.

”Är det avsett att vara roligt”, ville hon veta, ”eller skall man ta det på allvar?”

”Kanske att det finns små stänk av humor här och där…”

Hon väntade inte tills jag hade talat färdigt.

”För om det är menat att vara roligt”, sade hon, ”tycker jag inte det är roligt alls. Och om det är allvarligt menat, finns det en sak som står fullkomligt klar, och det är att du inte är moder själv.”

Med den aldrig felande instinkten hos den födde kritikern, hade hon dykt rakt på min svaga punkt. Andra invändningar som ställts emot mig hade jag kunnat hantera. Men denna enda, stingande attack gick inte att invända emot. Detta har gjort mig, som jag förklarade, försiktig ifråga om att avge råd i ämnen utanför mina egna områden i livet. I annat fall, omkring Alla hjärtans dag, finns det en hel del jag skulle vilja säga till mina goda vänner fåglarna. Jag skulle vilja tala allvar med dem och fråga: Är inte februari en alltför tidig månad? Naturligtvis skulle deras svar bli detsamma som i fallet med min moderliga väninna:

”Å, vad vet du om sådana saker? Du är inte en fågel.”

Jag vet att jag inte är en fågel, men det är själva skälet till varför de bör lyssna på vad jag har att säga. Jag erbjuder dem min friska åsikt i frågan. Jag är inte bunden av fågeltraditionerna. Februari, mina kära vänner — i alla fall i vårt nordliga klimat — är alldeles för tidigt. Ni bygger era bon uppe i den yrande vinden och ingenting, tro mig på mitt ord, prövar en dams tålamod så mycket som att ruskas runt. Naturen är sig lik och kvinnor, mina kära herrar, är sig lika över hela världen, vare sig man talar om fåglar eller människor. Jag är äldre än de flesta av er, så jag talar med vikten av stor erfarenhet.

Om jag stod i begrepp att bygga ett nytt hem åt mig och min hustru, skulle jag inte välja en årstid när tegelstenar och plankor inte riskerad att slitas ur hennes hand, hennes kjolar blåsa upp över hennes huvud, och hon inte lämnades ensam att klänga sig fast för dyra livet vid en byggnadsställning. Jag känner till de kvinnliga tvåbeningarna, och lita på mig, det är inte hennes uppfattning om en lyckad smekmånad. I april eller maj, när solen skiner och luften är uppfriskande — när, efter det att man burit upp till henne ett eller ett par lass tegelsten, och ett eller ett par tråg med murbruk, man kan ta ledigt från arbetet några minuter, utan att behöva frukta att hela huset blåser iväg till nästa gata — kan sitta sida vid sida på murkanten, med benen dinglande, och mura tillsammans; därefter kanske jag visslar en stump för henne — då är husbygge ett rent nöje.

Separator.jpg

Svalorna är de klokaste; juni är rätt tidpunkt enligt dem, och det är en mycket god tanke. I en bergsby i Tyrolen, tidigt en sommar, fick jag tillfälle att mycket nära följa ett svalbosbygge. Efter kaffet den första morgonen, steg jag ut från den stora, kalla, mörka korridoren på värdshuset i det starka solljuset, och utan att tänka på saken stängde jag den massiva dörren bakom mig. Under det jag stoppade min pipa, snuddade en svala sånär vid mig, innan den girade runt igen och siktade in sig på en punkt på staketet, endast några få yards ifrån mig. Han bar på vad som för honom måste ha varit en utomordentligt stor och tung sten. Han lade ner det bredvid sig på staketet och sjöng ut någonting som jag inte förstod. Jag stod blick stilla. Han blev en smula upphetsad och sade någonting annat. Det rådde ingen som helst tvivel om att han talade till mig — ingen annan fanns i närheten. Jag tyckte mig förstå från hans tonfall, att han började bli irriterad på mig. I samma ögonblick stack mitt resesällskap, som just avslutat sin morgontoalett, ut sitt huvud genom fönstret rakt ovanför mig.

”Så ytterst egendomlig”, ropade han ner till mig. ”Jag lade aldrig märke till det igår kväll. Ett svalpar håller på att bygga ett bo nere i hallen. Man kan lätt ta miste på det och en hatthylla. Värdinnan säger att de har byggt sitt bo där regelbundet under de senaste tre åren.”

Då förstod jag vad det var svalherren hade sagt till mig:

”Hallå där, min herre, ni med den där träbiten i munnen! Ni har stängt dörren, så jag kommer inte in!”

Nu med gåtans lösning för handen, stod saken så klar och lättförståelig för mig, så jag glömde för stunden att han endast var en fågel.

”Jag ber om ursäkt”, svarade jag, ”det hade jag ingen aning om. Vilket utomordentligt ställe att bygga bo på.”

Jag öppnade dörren åt honom, och efter att ha plockat upp stenen igen, flög han in och jag följde efter honom. Jag kunde höra honom tala med någon.

”Han stängde dörr’n”, hörde jag honom säga; ”den där kufen där, som suger på en träbit. Trodde aldrig jag skulle komma in.”

”Jag vet”, blev svaret; ”det har varit så mörkt här inne. Tro mig på mitt ord, jag har knappt sett vad jag sysslar med.”

”Titta vilken vacker sten! Var vill du ha den någonstans?”

När de såg att jag stod kvar därinne, sänkte de sina röster. Uppenbarligen ville hon att han skulle lägga ner stenen och lämna henne ensam att tänka efter. Hon var inte helt säker på var hon ville placera den. Han, å sin sida, var övertygad om att han funnit var den passade bäst. Han pekade på det och framförde sina synpunkter. Andra fågelarter grälar en hel del under sitt bobyggande, men svalorna är de vänligaste ibland småfolket. Hon lät hon placera den där han ville ha den, och han kysste henne, innan han åter flög iväg. Hon blinkade efter honom, avvaktade tills han var utom synhåll, innan hon bestämt och snabbt tog loss stenen och lade den på andra sidan om boets ingång.

”De stackarna” (jag kunde se hur hon skakade lätt på huvudet); ”de tror alltid att de vet bäst; det är lika bra att inte säga emot dem.”

Separator.jpg

Varje sommar genomlider jag samma slags indignation. Jag älskar att iaktta hur svalorna bygger bo. De bygger dem under takskägget utanför fönstret i mitt arbetsrum. De är ena glada snacksaliga krabater. Lång tid efter solnedgången, när de andra fåglarna gått och lagt sig, samtalar svalorna stilla med varandra. Det låter som om de berättade sagor för varandra, och ofta hör jag att det måste röra sig om lustiga historier, eftersom man då och då hör små kluckande skrattsalvor. Jag är så glad över att ha dem där, så nära mig själv. Tanken slår mig, att jag en dag, när min hjärna övats, skall i skymningen kunna förstå de sagor de berättar.

En eller annan fras har jag redan listat ut: ”Det var en gång…” — ”För länge, länge sedan…” — ”I ett underligt, avlägset land…” Jag hör dessa ord så ofta, så jag är övertygad om att jag förstått dem rätt. Jag kallar det för ”Svalgatan”, denna länga beståënde av sex eller sju bon. Två eller tre av dem ligger liksom villor på egna tomter, de andra är radhus. Det retar mig att sparvarna skall komma och stjäla dem. Sparvarna hänger med avsikt i omgivningen och väntar på ett svalpar skall få sitt bo färdigt, för att därpå, med ett brutalt skratt som får blodet att koka i mina ådror, köra iväg svalorna och ta boet i besittning. Och svalorna är så underbart tålmodiga.

”Strunt i det, lilla gumman”, säger Tommy Svala, när de gråtit färdigt, till Jenny Svala, ”vi bygger ett nytt bo.”

Och en halvtimme senare, fulla av nya färska planer, väljer de ut en lämplig plats, under det att de tjattrar glatt med varandra igen. Jag iakttog byggandet av ett alldeles speciellt bo under närmare fjorton dagar ett år; och när jag, efter två eller tre dagars frånvaro, återkomm, fann jag att ett sparvpar gjort det bekvämt för sig där inne. Jag blev vansinnig av ilska. Jag såg Fru Sparv titta ut. Kanske var det ilskan som fick min fantasi att skena iväg, men det verkade som om hon nickade emot mig:

”Trevligt litet hus, eller hur? Det är vad jag kallar välbyggt.”

Därefter kom Herr Sparv flygande med en vacker, blåfärgad fjäder i munnen. Den fjädern tillhörde mig. Jag kände igen den. Den hade trillat loss från den dammvippa som tjänsteflickan använder för att krossa porslinsprydnadsfigurerna i vårt vardagsrum. När som helst annars skulle jag med glädje låta honom flyga iväg med hela grunkan, med handtag och allt. Men nu ansåg jag att stölden av denna enda fjäder rågade måttet. Fru Sparv kvittrade av glädje när hon fick syn på den där färglagda monstrositeten. Eftersom de kommit över själva huset billigt, kunde de spendera sin lilla energiförmögenhet på inredning och utsmyckning inomhus. Detta var helt klart deras uppfattning om ”elegant heminredning”. Hon såg mer ut som en cockneysparv än en dito från landet — född och uppvuxen längs Regent Street utan tvivel.

”Det finns inte mycket rättvisa i denna värld”, sade jag till mig själv; ”men jag skall minsann skipa något litet av den varan — det vill säga om jag kan hitta en stege.”

Jag hittade verkligen en stege, och lyckligtvis var den tillräckligt lång. Herr och Fru Sparv hade lämnat boet när jag kom dit, möjligen på jakt efter billiga fotografiramar och japanska solfjädrar. Jag ville inte ställa till någon röra. Jag tog bort boet och lade det i soptunnan, samt sopade gatan ren från alla spår av det. Jag hade just ställt tillbaka stegen, när Fru Sparv återvände med ett stycke skär bomullstyg i munnen. Det var hennes idé om lämpligt färgschema: Äppelblomsrosa och Reckitt’s-blått sida vid sida. Hon lade ner sitt tygstycke och satte sig på hängrännan, i det hon försökte förstå vad som hade hänt.

”Nummer ett, två och fyra; var sjuttsingen” — sparvar är i allmänhet mycket vulgära, och honorna är i allmänhet lika fördärvade som hannarna — ”finns nummer tre?”

Herr Sparv kom flygande över taket. Han bar en bit gult tyg, en bit från en lampskärm, efter vad jag kunde bedöma.

”Rör på påkarna”, sade han; ”vad är det för vits med att sitta här i regnet?”

”Jag gick ut, bara under ett kort ögonblick”, svarade Fru Sparv; ”jag var nog inte borta mer än, ja bara några minuter. När jag kom tillbaka…”

”Å, låt oss gå inomhus”, sade Herr Sparv, ”och fortsätta tala där.”

”Det är just vad jag försöker säga dig”, fortsatte Fru Sparv, ”om du bara lyssnade på mig. Det finns inget inomhus. Det finns inget hus.”

”Finns inget…” Herr Sparv höll sig fast i rännans kant, välte sig ner huvudstupa och spanade av gatan.Från var jag stod bakom lagerbuskarna kunde jag inte se något annat än hans ryggtavla.

Han satte sig tillrätta igen, ilsken och rodnande.

”Vad har du gjort med vårt hus? Så fort jag vänder ryggen till, om så bara för en minut…”

Jag har inget med saken att göra. Som jag sade till dig, jag hade bara lämnat det…”

”Å, jag struntar i vart du tog vägen. Vart har det förbaskade huset tagit vägen? Det är vad jag skulle vilja veta.”

De stirrade på varandra. Om någonsin förvåning kunnat manifestera sig genom fåglars kroppställning, sade detta sparvpars stjärtfjädrar allt om den saken. De viskade ilsket samman. Tanken slog dem att de kanske genom våld och list kanske skulle kunna lägga beslag på något annat bo. Men de var alla upptagna, och till och med den vänliga Jenny Svala är, när hon återfått ett eget hem och med sina ungar runt omkring sig, inte att leka med. Herr Sparv stack in huvudet i bo nummer två, för att därpå återvända till hängrännan.

”Damen säger att vi inte bor här”, förklarade han för Fru Sparv. Det var tyst ett ögonblick.

”Det här är inte vad jag skulle kalla en förstklassig gata”, var Fru Sparvs kommentar.

Om det inte vore för att jag är så fruktansvärt trött”, sade Herr Sparv, ”förbaske mig om jag inte skulle kunna bygga ett eget hus.”

”Kanske det”, sade Fru Sparv, ”… Jag har hört sägas att en smula arbete då och då bara är nyttigt för en.”

”Det snackas så mycket nu för tiden”, sade Herr Sparv, ”det duger inte att lyssna på allt struntprat.”

”Och det duger inte heller att sitta stilla och inte göra någonting alls heller”, utbrast Fru Sparv. ”Jag vill inte bete mig illa, men… Nåja, varje riktig karl skulle förstå vad jag menar.”

”Varför gifte jag mig?” svarade Herr Sparv.

De flög iväg tillsammans, fortfarande grälandes.


Fotnoter[redigera]


Lättsamma tankar av år 1905 av Jerome K. Jerome

Är vi verkligen så intressanta som vi tror att vi är? | Bör kvinnor få vara vackra? | När är det mest lämpligt att roa sig? | Ligger vi kvar i sängen alltför länge? | Bör gifta män spela golf? | Är det ett misstag att sätta bo tidigt? | Skriver författare alltför långrandigt? | Bör soldater vara artiga? | Bör historier vara sanna? | Varelser som en gång skall bli till människor | Hur man kan glädjas åt småsaker | Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger? | Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster? | Vet unga män allt som är värt att veta? | Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning? | Den vite mannens börda! Måste den vara så tung? | Varför gifte han sig inte med den där flickan? | Vad fru Wilkins ansåg om saken | Kommer kinesisk, billig arbetskraft att ruinera oss? | Hur kan vi lösa tjänstefolksfrågan? | Varför vi avskyr utlänningar