Lättsamma tankar av år 1905/Den vite mannens börda! Måste den vara så tung?
| ← Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning? |
|
Varför gifte han sig inte med den där flickan? → |
Den vite mannens börda! Måste den vara så tung?[redigera]
Det är en förtjusande promenad, en solig sommarmorgon, från den Haag till Huis ten Bosch, ”det lilla huset i skogen”, byggt för prinsessan Amalia, änka efter Stadtholter Frederick Henry, under vilken Holland slutligen andslapp sina fienders förtryck, och inträdde i frihetens förlovade land. När man lämnar de tysta gatorna och de träplanksinklädda kanalerna, med sina framsniglande pråmar, passerar man en trevlig park, där de sammetsögda rådjuren samlas runt en, sårade och ilskna om man ingenting har med sig i fickorna — inte så mycket som en sockerbit ens — åt dem. Det är inte så att de är giriga — det är bristen på uppmärksamhet som sårar dem.
”Jag trodde att han var en gentleman”, verkar de säga sinsemellan, när man kikar över axeln, ”han verkade vara en gentleman.”
Deras milda ögon förföljer en i tankarna; nästa gång glömmer man inte. Parken övergår i skogen; man går längs slingrande stigar, tills man når den välvårdade trädgården, omgärdad av en vallgrav, i vars mitt står den vackra, gammalmodiga villan, vilken för den enkle holländaren framstår som ett palats. Vaktmästaren, en gammal soldat, bugar sig djupt för en och presenterar en för sin hustru — en ståtlig, vithårig dam, som kan tala lite på de flesta språk, så länge det handlar om allt inne i och i närheten av detta lilla palä i skogen. Om sådant som finns därute — bortom skogen — sträcker sig inte hennes konversationskonst: Uppenbarligen intresserar sådana saker henne icke.
Hon leder en till det Kinesiska rummet: solen strålar genom fönstren, och lyser på de underbara, gyllene drakarna, som står fram i stolt relief från det polerade lackarbetet, som framhäver ytterligare av ljuset och skuggan de delikata sidenbroderierna, vilka av smala händer vävts med oändliga ansträngningar. Väggarna är tapetserade med rispapper, föreställande de konventionella scenerna från vardagslivet i Kina.
Ens tankar börjar vandra. Dessa groteska figurer, dessa karikatyrer av mänskligheten! Komiska varelser, i sanning, dessa kinamän, civilisationens pantalonger. Hur nyttiga har de inte varit för oss, till våra farser och komiska operor! Dessa gulhyade småbarn, i sina vida särkar, som levde för tusentals år sedan, som nu har ingått i denna underliga, andra barndom.
Men är de på utdöende — eller börjar nationens liv vakna upp på nytt, som efter sömn? Är de verkligen så lustiga och harmlösa som de utmålar sig? Och om inte?
Antag att friskt blod skulle börja strömma genom dessa trehundra tusen miljoner människor? Vi trodde att de var synnerligen besegrade; vi trodde att tiden var inne för att skära upp och fördela deras land, och att den enda faran var att vi skulle börja gräla över slaktkroppen inom våra egna led.
Antag att fabeln om skogshuggaren och björnen visar sig stämma? Skogshuggaren fann björnen liggande ute i skogen. Till att börja med var han förskräckt, men björnen fortsatte att ligga anmärkningsvärt stilla. Så skogsmannen smög sig närmare och vågade sig på att ge björnen en spark — mycket försiktigt, beredd att springa sin väg, om det blev nödvändigt. Men björnen var verkligen död! Och vissa delar av björnen går att äta, och björnskinn är mycket användbara för fattigt skogsfolk under kalla vinternätter. Så skogsmannen tog fram sin kniv och skulle just inleda de nödvändiga åtgärderna. Men björnen var inte död.
Om kineserna inte är döda? Om slaktprocessen endast har tjänat till att väcka dem? Vi skall snart få reda på sanningen.
Från det Kinesiska rummet för den vithåriga damen oss till det Japanska rumet. Hade den fagra prinsessan Amalia några vaga, förebådande tankar om framtiden i sitt sinne, när hon planerade dessa två rum i fil? De japanska dekorationerna är än mer groteska, dess former mindre glatt komiska än dem hos deras kusiner, kineserna. Dessa monstruösa, missbildade brottare, dessa tålmodiga gudar med sina outgrundliga ögon! Fanns de alltid där, eller är det endast i ljuset av samtida händelser, som man läser in i dem fantastiska planer hos konstnären, som för länge sedan i porten till sitt pappershus, innebörder som fram till nu har undgått oss?
Men huvudattraktionen i Huis ten Bosch, är den storslagna Brandgula salongen, upplyst av en kupol, femtio fot [1] över golvet och vars väggar fyllts med bilder, huvudsakligen i en underbara Jordaenskolan — ”Lasternas övervinnande”, ”Tiden övervinner skvallret” — till största delen allegoriska, prisande alla dygder, prisande upplysning och framsteg. Passande nog hölls, i ett rum dekorerat på detta sätt, den berömda fredskongress, som avslutade det förra århundradet. Man kan knappast undgå att le, när man betänker den högtidliga församlingen av höga herrar, som här församlades för att förkunna fredens utbrytande.
Det var på hösten samma år, som Europa beslutade sig för att dela upp Kina, som soldater fick order av de kristna monarkerna att anlägga massakrer emot män, kvinnor och barn, med tanken att i den hedniska kinamannen inpränta den vite mannens överlägsna civilisation. Boerkriget följde nästan omedelbart därpå. Sedan dess har den vite mannen varit tämligen upptagen över hela världen med sina ”expeditioner” och sina ”missioner”. Världen blir utan tvivel alltmer raffinerad genom dem. Vi tycker illa om fula ord. Till och inbrottstjuven föredrar att glatt tala om ”det lilla uppdrag” som han har på gång. Man skulle tro att han fått arbete i staten. Det skulle inte förvåna mig att få reda på att han ber en bön innan han skrider till verket, och telegraferar hem till sin oroliga hustru följande morgon att hans arbetsinsats krönts med framgång.
Fram till den avlägsna dag då alla människor förenats i det Världsomspännande Brödraskapet, kommer krigen att fortsätta. Ärenden som anses som oviktiga för bägge parter kommer — under mäktiga trumpeters dån — att tas upp till förhandlingar. Jag talade om en berömd finansman för ett tag sedan, med en man som varit hans sekreterare. Bland andra anekdoter, berättade han för mig om ett visst avtal, över vilket en tvist hade uppstått. Den berömda finansmannen tog avtalet i sina händer och gjorde några snabba beräkningar.
”Låt det vara”, fastställde ha, ”det gäller ju bara tusen pund. Man kan lika gärna vara hederlig i detta fall.”
Över en eller annan död fiskare, över gränser genom ofruktbara bergskedjor, kommer vi att förhandla och känna oss dygdiga. Över guldgruvor och god åkerjord, uppblandad med lite tal om ära för att förläna tillställningen en anstrykning av anständighet, kommer vi att fortsätta att strida som fordomdags. Krig är således ofrånkomligt, kommer mänskligheten att jubla över att genom denna strålande tes, så enkel när man får den förklarad för sig, blir kriget i framtiden att anses lika tillfredsställande för både segrare och de besegrade.
Under valår, som en slagfärdig skribent påpekat, förekommer inga förluster — endast segrar och moraliska segrar. Tanken verkar ha slagit rot. Krigen i framtiden kommer uppenbarligen att verkställas på grundval av samma slags överenskommelser. Det var en gång, i ett land långt borta, en viss general som telegraferade hem till sin regering, för att fienden inte uppvisat någon som helst lust att hindra hans reträtt. Hela landet jublade.
”De försökte ju inte ens att stoppa honom”, sade medborgare som träffade varandra på gatorna. ”Å, de hade fått nog. Jag slår vad om att de endast är alltför glada över att han gav sig av. De säger att han sprang flera miles utan att få minsta skymt av fienden.”
Fiendens general, å sin sida, skrev även han hem och gratulerade sin regering. På detta sätt kan bägge parter glädja sig över ett och samma slag. Förnöjsamhet är glädjens stora hemlighet. Allting ordnar sig till det bästa, om man bara ser saken an på rätt sätt. Det kommer att bli framtidens paroll. Framtidens generaler kommer att telegrafera till huvudkvarteret, att han är glad att kunna informera Hans Majestät, att fienden, efter att ha slagit ner allt motstånd, har lyckats med att gå över gränsen och nu är på marsch mot Hans Majestäts huvudstad.
”Han går i fällan”, kommer han att lägga till, ”och det så snabbt han bara kan. Med nuvarande framryckningstakt, hyser jag gott hopp att han skall vara framme den tionde.”
Om mindre dåraktigt lagda, civila personer, undrar vari anledningen till glädjen ligger, kommer militären inte att nedlåta sig till att avge någon förklaring. Fienden luras allt längre från sin hemmabas. Den besegrade generalen — som i själva verket inte är besegrad, endast mycket skicklig, och som förefaller retirera, retirerar i själva verket inte alls. Tvärtom springer han ju hemåt — och tar, som förklaringen lyder, fienden med sig.
Om jag minns rätt — det är länge sedan jag senast lekte denna lek — finns det en sällskapslek som kallas ”Puss i hörnet”. Man pekar på en annan deltagare med sitt finger och ropar ”Puss, puss!”. Därefter måste han lämna sin stol — sin ”hemmabas” som militärerna uttrycker det — och försöka nå fram till en, utan att något drabbar honom.
Krigen kommer i framtiden att likna Puss i hörnet, men i större skala. Man lurar iväg fienden från hans bas. Om allt går väl — om han inte upptäcker den fälla som gillrats för honom — kommer han, innan han vet vad som skett, att finna sig själv i ens våld. Det är slutet på leken. Man tar då reda på vad det är han verkligen vill. Förutsatt att det är något rimligt, och man råkar ha det till hands, ger man det till honom. Han återvänder hem galande, och den egna sidan, skrattar när man betänker på hur listigt man lyckats lura iväg honom från hans hemmabas.
Men allting har en ljus sida. Den officer som beordrats försvara en fästning, kommer att träffa den officer som har erövrat den och skaka hand med honom mitt ibland ruinerna.
”Så där är ni till sist!” kommer han att säga. ”Varför kom ni inte tidigare? Vi har väntat på er.”
Och han kommer att skicka iväg kurirer, lyckönskande sin chef över att man lyckats bli av med den där fästningen, tillsammans med alla de bekymmer och utgifter den förorsakat dem. När krigsfångar tas kommer man trösta sig med tanken på att nu kostnaden för att bespisa dem i framtiden kommer att drabba fienden. Erövrade kanoner kommer man att betrakta, när de släpas iväg, med en suck av lättnad.
”Fördömt tunga saker”, kommer man att säga sig. ”Tack och lov att vi blev av med dem. Låt dem nu få nöjet av att släpa omkring dem på dessa usla vägar. Få se vad de tycker om det.”
Krig är en fånig metod att avgöra tvister. Allt som kan göras för att få den fåniga aspekten mer uppenbart bör man välkomna. Den nya skolan bland krigskorrespondenterna kan komma att vända till och med pöbelns skrattsalvor emot det.
De nuvarande bekymren i Österlandet skulle aldrig ha uppstått om det inte varit för den vite mannens entusiasm att bära andra folkslags bördor. Vad vi kallar den gula faran, är fruktan att den gule mannen inom kort kommer att kräva av oss, att så långt honom själv anbelangar, skall vi släppa taget om just hans börda. Det kan komma att inträffa, att han anser att det är hans egendom, och att han därför vill bära den själv. En polisman i London berättade häromdagen följande historia, som för honom var ett gott exempel på cockneyns humor under prövande förhållanden. Men den kan även tjäna som en fabel. På en tom gata i trakterna av Covent Garden, hörde konstapeln ropen ”stoppa tjuven!” ropande med en barnslig stämma. Han anlände till platsen i precis rätt tid för att haffa en ung huligan, som hade stulit en korg med frukt från en liten grabb — en grönsakshandlares springpojke, som det visade sig — på bar gärning. Grönsakshandlarens springpojke framlade, flåsande och gråtande, anklagelserna. Huliganen betraktade honom med ett uttryck av förvånad indignation.
”Va’ menar ’u att ja’ stal den!” utropade herr Huligan. ”Men, ja’ bar ’n ju bara åt dig!”
Den vite mannen har sluppit undan med att ”bära” andra folkslags bördor, och nu verkar det som om den gule mannen skulle protestera emot att vi bär dem vidare. Kanske kommer han att bli oförskämd och insistera på att själv få bära dem. Vi kallar detta den ”gula faran”.
En av mina vänner — han är en man som på gatorna kolliderar med lyktstolpar, för att därpå be dem om ursäkt — ser i Österlandets resning gryningen hos en ny dag i mänsklighetens historia. Den gula faran innebär för honom ett gyllene hopp. Han ser en ras, sedan länge hindrad i sin utveckling, sträck sin gigantiska folkkropp emot de första, svaga strålarna från det återvändande livet sol. Han är en usel slags patriot; han kallar sig, förmodar jag, för en vit man, ändå säger han sig hellre vilja se Asiens miljoner resa sig ur ruinerna av sina urgamla civilisationer, för att erövra sin del av mänsklighetens framtid, än att halva jordens befolkning skall förbli i bojor för hans egen ras’ nöje och profit.
Han går till och med så långt, att han anser att den vite mannen har något att lära sig av detta. Världen har nu tillhört honom under några tusen år. Har han brukat den på bästa sätt? Är hans egna ideal de slutgiltiga?
Inte det som den gule mannen lärt sig av Europa, utan vad han kommer att skänka Europa, är det som intresserar min vän. Han betraktar en ny krafts födelse — ett inflytande som ännu är okänt. Han vidhåller den ömma övertygelsen, att nya tankar, nya lösningar, som skall ersätta de gamla, slitna fraserna, kan, under dessa tusentals år, ha utvecklats i dessa begåvade hjärnor bakom de imponerade gula maskerna, som arbetat så länge i tystnad och i det fördolda.
Fotnoter[redigera]
- ↑ 15,24 meter.