Lättsamma tankar av år 1905. Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning?

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vet unga män allt som är värt att veta?
Lättsamma tankar av år 1905
av Jerome K. Jerome
Den vite mannens börda! Måste den vara så tung?  →


Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning?[redigera]

Salig herr Wagner hävdade, att de stora operorna — musikaliska dramer, som han kallade dem — innehöll alla andra konstformer, och därför gjorde dem överflödiga. De innehåller musik i alla dess former, så långt håller jag med salig herr Wagner. Det finns stunder, det erkänner jag, när min lidelse för musik möjligen skulle chockera salig herr Wagner — stunder när jag inte känner mig kapabel att följa tre parallella musikaliska teman på en och samma gång.

”Hör”, viskar Wagnerentusiasten till mig, ”kornetten håller nu Brunhildamotivet.” Det förefaller då för mig, i mitt tillstånd av obildning, som om kornettisten hade händerna fulla av mer än han klarade av.

”Andrafiolerna”, fortsätter wagnerentusiasten, ”bär på Wotans tema.” Att de bär sig åt behöver inte påpekas: Svetten strömmar nerför musikernas ansikten.

”Mässingsblåsarna”, förklarar min vän — hans avsikt är att odla mitt musiköra — ”ackompanjerar sångarna.” Jag skulle ha sagt att de överröstar dem. Det finns tillfällen, då jag kan pladdra om Wagner med de främsta bland konnässörerna. Vi har alla våra ljusa stunder. Skillnaden mellan de verkliga finsmakarna och oss vardagliga typer, vi som arbetar för brödfödan, är densamma som mellan, låt oss säga en örn och en vanlig höna i hönsgården. Jag är hönan. Jag har vingar. Det förekommer extatiska ögonblick, då jag önskar att skudda jordens smuts av mina fötter och segla iväg upp i konstens högre sfärer. Jag kan flyga en smula, men min kropp är tung, och jag kan endast ta mig upp på staketet. Efter en stund finner jag det ensamt uppe på staketet, och då hoppar jag tillbaka till mina medhönor.

Att lyssna till Wagner, under sådana, tillfälliga filisteiska ögonblick, gör att mitt sinne för rent spel upprörs. En ensam och övergiven kvinna står på scenen och försöker göra sin stämma hörd. Hon tvingas göra detta för att tjäna ihop till sin försörjning; kanske har hon en invalidiserad mor och yngre bröder och systrar, som är beroende av hennes inkomster. Etthundrafyrtio män, alla beväpnade med kraftfulla musikinstrument, under effektiv ledning och de flesta av dem förefaller välfödda, förenar sig i målsättningen att göra varje ton denna stackars kvinna frambringar omöjlig att höra över deras eget dånande. Jag ser hur hon står där, öppnar och stänger munnen och blir allt rödare i ansiktet. Hon sjunger, det råder det inget tvivel om; man skulle höra vad, om bara dessa etthundrafyrtio karlar lade av för bara en minut. Hon gör en mäktig, enastående ansträngning; över pukornas bultande, trumpeternas brölande, stråkarnas gnisslande, hör man en sista förtvivlad ton från henne.

Hon har segrat, men segern har stått henne dyrt. Hon sjunker ihop, avsvimmad på scenen och bärs bort av vaktmästarna. Min ridderliga indignation har fått det svårt för mig att sitta kvar på min plats och bara iaktta den ojämna kampen. Av instinkt ville jag hoppa över barriären, kasta den flintskallige befälhavaren över hennes fiendeskaror ur hans pulpet, och ge mig på trombonisten eller klarinettisten — vilkendera av dem som jag snabbast fått tag i.

”Ni fega uslingar”, skulle jag ha velat skrika, ”skäms ni inte! Etthundrafyrtio av er emot en ensam varelse, och det en fortfarande vacker och, jämförelsevis, ung dam. Håll klaffen ett tag, va! Ge den stackars flickan en chans.”

En dam i min bekantskapskrets säger, att sitta igenom en wagneropera förefaller henne som att lyssna på en sångare, som ackompanjeras av fyra orkestrar som alla spelar olika stycken på samma gång. Som jag sade, finns det stunder när Wagner bär mig med sig, när jag njuter av stormen och fläkten i hans medryckande harmonier. Men, o ve! Det finns dessa andra stunder — i synnerhet efter en bättre måltid — när min håg ställs till något som absolut påminner om en melodi. Men det finns ju andra kompositörer av operor än Wagner. Jag håller med salig herr Wagner, att, när det gäller musik, kan operor verkligen ge oss mer av den varan än vi behöver.

Separator.jpg

Men Wagner hävdade även, att operan kan förse oss med skådespeleri, och där är jag böjd att hysa en avvikande mening. Wagner ansåg, att skådespelar- och sångarkonsten skulle kunna förenas. Jag har sett de artister som den store mannen själv lärt upp. Vad deras sångkonst anbelangar, lämnade de inget i övrigt att önska, men när det gäller skådespeleriet inom operans område, har ingen ännu lyckats imponera på mig. Wagner lyckades aldrig undkomma konventionerna inom operakonsten, och ingen kommer någonsin att göra detta. När förste älskaren träffar sin käresta, ställer han henne i ett hörn och, med ryggen vänd emot henne, kommer han fram till ljusrampen och berättar för publiken hur mycket han avgudar henne. När han är klar, drar han sig, i sin tur tillbaka in i ett hörn, och hon kommer fram och säger till publiken, att hon är fullkomligt tokig i honom.

Helt överlycklig över att få höra, att hon verkligen tycker om honom, kommer han fram från höger, och säger att detta är det lyckligaste ögonblicket i hans liv; och hon står till vänster om honom, på tolv fots [1] avstånd, i den sinnesstämningen, att allt detta är alltför bra för att vara för evigt. De går ut tillsammans, sida vid sida, Om det förekommer något slags kurtiserande överhuvudtaget, sker detta, som jag har förstått termen, ”bakom kulisserna”. Detta är inte vad jag menar med skådespeleri. Men jag kan inte förstå hur man skall kunna ersätta det hela med någonting mer naturligt. När man sjunger för full hals, vill man inte ha en tung kvinna hängande kring halsen. När man dödar någon och gal som en tupp på en och samma gång, vill man inte att den andra skall strutta runt och försöka försvara sig. Man vill att han skall visa en smula tålamod och vänta på anfallet på överenskommen plats, tills man är klar med att berätta för honom, eller snarare publiken, hur mycket man avskyr och föraktar honom.

När rätta ögonblicket är inne, och om han befinner sig där man förväntat sig att finna honom, under det att man tänker på sitt höga C, slår man lätt till honom på axeln med svärdet, och därpå kan han få dö under det att han sjunger sin alldeles egna sång. Om man blivit allvarligt skadad i strid, eller i någon annan slags råkurr, och tvingas sjunga en lång aria innan man slutligen avlider, vill man inte behöva fundera på hur en man skulle bete sig i verkligheten, om han visste med sig att han endast hade ett par minuter kvar i livet och var ledsen över den saken. Risken är stor, att han inte skulle bry sig om att sjunga alls. Kvinnan som verkligen höll av honom, skulle inte uppmuntra honom att sjunga. Hon skulle nog föredra att han höll tyst, under det att hon flyttade sig närmare, ifall det fanns något hon kunde göra för honom.

Om en folkhop kom störtande uppför trapporna, törstande efter ens blod, skulle man inte vilja förbli stående med utsträckta armar, gott och väl arton fot [2] från dörren, under det att man omständligt redogör för de händelser, som lett till detta upplopp. Om man hade för avsikt att agera naturligt, skulle man hålla emot dörren för allt man var värd, samt skrika åt någon att skaffa fram en byrå eller en sängram, eller något liknande, som gick att använda till att barrikadera dörren med. Om man vore en kung, och höll en fest, skulle man inte vilja att ens gäster placerade en i ett hörn och lämnade en där, utan någon annan än drottningen att tala med, under det att de, med ryggarna åt en, satte igång att utföra en lång och komplicerad dans för egen del. Man skulle vilja delta i den; man skulle vilja låta dem få reda på vem som var kungen.

Inom skådespelarkonsten är alla dessa småsaker något att ta i beaktande. Inom operan, offras allt för de musikaliska nödvändigheterna. Jag har sett unga, entusiastiska operasångare, som trodde att han eller hon kunde agera och sjunga på samma gång. De erfarna konstutövarna intar mitten av scenen och uppbådar sina resurser. Om han antas vara upprörd över att någon mördat hans moder, eller glad över att få bege sig ut i strid mot sitt lands fiender, som endast väntar på att han skall sluta sjunga, så de kan anfalla staden, överlämnar han åt kompositören att reda ut.

Separator.jpg

Det var även herr Wagners tanke, att kulisserna skulle få operabesökarna likgiltiga inför bildkonsten. Slottet uppe på sin klippa, tillgänglig enbart genom ballonguppstigningar, i vilket vartenda fönster tänds samtidigt och ögonblickligen, en minut efter solnedgången, under det att fullmånen rusar över himlen med en fart hos en snabb komet — det underbara havet, som plötsligt öppnar sig och sväljer fartyget — dessa snöklädda berg, över vilka hjältens skugga passerar, som ett hotande moln — det vackra gamla slottet, som skakar i vinden — vilket behov skulle framtidens operabesökare ha av en Turner eller en Corot, när man, från priser från en shilling och uppåt, kan se ett dussin målningar som de jag nämnde, rullas upp och rullas ihop framför ens ögon, varenda kväll?

Separator.jpg

Men kanske var hans allra djärvaste hopp ändå, drömmen herr Wagner hyste, den att hans operasångare och korister i grupper, till slut skulle tillfredställa publikens behov av högklassig skulpturkonst. Jag är inte helt säker på att publiken i allmänhet alls bryr sig om skulpturkonst. Jag vet inte om tanken någonsin slagit anarkisterna, men om jag ansvarade för att organisera hemliga kommittémöten i skumma syften, skulle jag kalla mina kamrater till möten i den delen av ortens museum som ägnas åt skulpturer. Jag kan inte tänka mig något annat ställe, där vi skulle vara så befriade från snokande ögon och tjuvlyssnande öron. Ett litet urval människor uppskattar dock skulpturer; men dessa människor skulle inte, är jag böjd att tro, nöja sig med att få utlopp för sin passion, genom att betrakta operasångarna i deras olika, underliga kostymeringar.

Och även om tenoren alltid tillfredsställde ens idealbild av Apollon, och sopranen alltid var så sylfidisk som hon beskrivs i librettot, även i dessa fall skulle jag betvivla att den genomsnittliga operakören skalle anses av konnässören som en billigt och angenäm ersättning för en fresk från Elginfriserna. Det som främst fordras av operakören är erfarenhet. Körmästaren har ingen användning för snutfagra ungtuppar. Han begär nyktra, hederliga, skickliga damer och herrar, med musikkunskaper.

Vad jag framförallt beundrar hos kören, är dess enhetlighet. Hela byn klär sig på exakt samma sätt. I vanliga, världsliga byar förekommer rivalitet, vilket leder till osämja och avundsjuka. En dam kommer plötsligt, på låt oss säga en bankhelgdag, ut i byn klädd i klädsamma blå kläder, som får hjärtat att smälta hos alla karlar. Nästa helg klär sig hennes rival i en grön hatt. I byarna i operans värld måste det vara så, att flickorna samlas i förväg för att arrangera saker och ting. Troligen sammankallas ett byråd.

”Den käre grevens bröllop”, anmäler ordförandekvinnan, ”har, vilket säkert kommer att glädja er alla, fastställts till den fjortonde, klockan elva om förmiddagen. Hela byn kommer att församlas, klockan halv elva, för att invänta bröllopskortegens från kyrkan återkomst, och erbjuda brudparet sin välgångsönskan. Gifta damer kommer, självklart, att eskorteras av sina makar. Ogifta damer måste var och en åtföljas av en manlig kavaljer, så nära sig själva ifråga om längd som möjligt. Lyckligtvis är antalet manliga invånare i byn exakt detsamma som antalet kvinnliga, så ingenting behöver störa denna vackra tavla. Barnen kommer att ställas upp i sin egen lilla grupp, där de skall stå och utgöra ett pittoreskt inslag. Det har ansetts tillrådligt”, fortsätter ordförandekvinnan, ”att byns invånare möter den käre greven och hans brud vid en punkt inte alltför långt ifrån byns värdshus. Damernas kostym skall bestå av en kort, skär kjol, som slutar vid knäna, ornamenterad med blomstergirlander; ovanför denna en bolero i ljuslila siden utan ärmar och djup urringning. Skorna skall vara av gul satin och ni skall ha hudfärgade strumpor. Damerna som står främst skall bära ett pärlhalsband, samt ett och ett enkelt smaragdsmycke i håret. Tack och lov har vi alla råd med det, och förutsatt att det råder uppehållsväder och inget oförutsett inträffar — han är inte vad jag skulle säga en lyckosam person, vår greve, och det är alltid bäst att förbereda sig på alla möjligheter — nåja, tror jag att vi kan se fram emot en mycket trevlig dag.”

Separator.jpg

Det låter sig inte göras, herr Wagner, tro mig. Man kan inte ersätta alla de andra konstformerna med musikdramat. Vad den kloke kompositörens mål borde vara, att under det att vi åhör hans musik, få oss att glömma alla återstående konstnärliga hänsyn.


Fotnoter[redigera]

  1. 3,65 meter.
  2. 5,48 meter.


Lättsamma tankar av år 1905 av Jerome K. Jerome

Är vi verkligen så intressanta som vi tror att vi är? | Bör kvinnor få vara vackra? | När är det mest lämpligt att roa sig? | Ligger vi kvar i sängen alltför länge? | Bör gifta män spela golf? | Är det ett misstag att sätta bo tidigt? | Skriver författare alltför långrandigt? | Bör soldater vara artiga? | Bör historier vara sanna? | Varelser som en gång skall bli till människor | Hur man kan glädjas åt småsaker | Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger? | Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster? | Vet unga män allt som är värt att veta? | Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning? | Den vite mannens börda! Måste den vara så tung? | Varför gifte han sig inte med den där flickan? | Vad fru Wilkins ansåg om saken | Kommer kinesisk, billig arbetskraft att ruinera oss? | Hur kan vi lösa tjänstefolksfrågan? | Varför vi avskyr utlänningar