Lättsamma tankar av år 1905/Varelser som en gång skall bli till människor

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Bör historier vara sanna?
Lättsamma tankar av år 1905
av Jerome K. Jerome
Hur man kan glädjas åt småsaker  →


Varelser som en gång skall bli till människor[redigera]

Jag borde tycka bättre om Ryssland än jag gör, om så endast för alla de goda vänner jag är stolt över att jag har bland det ryska folket. Ett stort, fyrkantigt fotografi står alltid på min spishäll; det hjälper mig att behålla mitt sinne så rent som krävs för utövande av allt litterärt arbete. Det innehåller i mitten en vackert skriven adress på utmärkt engelska, som jag uppriktigt erkänner att jag aldrig tröttnar på att läsa, omkring vilken finns arrangerade några hundra namn jag inte kan läsa, men vilka, deras egendomliga bokstäver till trots, vet bildar namnen på goda ryska män och kvinnor, hos vilka det, för ett eller två år sedan, föll in den vänliga tanken att som julkort tillsända mig detta uppmuntrande meddelande. Ryssarna är som individer bland de mest charmanta människorna på vår jord. Om de tycker om en, tvekar de inte att låta en få reda på den saken; inte endast genom varje till buds stående medel, utan genom vad som kanske är det mest nyttiga i denna grå, gamla värld, genom generöst, impulsivt tal.

Vi anglosaxer är benägna att stoltsera med vår förmåga till behärskning. Max Adeler berättar om en pojke som av sin far skickades ut för att hämta ved. Pojken tog tillfället i akt och försvann, för att inte visa sig inom föräldrahemmets väggar på mer än tjugo år. Så en kväll, steg en leende, välklädd främling in till det gamla paret, och presenterade sig som deras för länge sedan förlorade son, som äntligen återkommit.

”Tja, du har ju inte jäktat”, muttrade den gamle mannen, ”och förbaske mig, om du inte glömt bort veden.”

Jag åt lunch med en engelsman på en Londonrestaurang en dag. En man kom in och satte sig vid ett bord i närheten av oss. Han såg sig omkring och mötte min väns ögon, varvid han log och nickade.

”Ursäkta mig en minut”, sade min vän, ”jag måste bara tala med min bror — har inte träffat honom på mer än fem år.”

Han åt upp sin soppa och torkade nonchalant sina mustascher, innan han flanerade över och skakade hand. De talades vid en stund, varpå min vän återände till vårt bord.

”Trodde aldrig jag skulle se honom mer”, anmärkte min vän, ”han var med på ett av de där fälttågen på det där stället i Afrika — vad det nu heter — där Mahdifolket slog till. Var bara tre av dem som klarade livhanken. Har alltid varit en lyckans rackare, Jim.”

”Men, skulle du inte vilja tala mer med honom?” frågade jag; ”vi kan ju tala om vår lilla affär när som helst.”

”Åh, det behövs inte”, svarade han, ”vi har just gjort upp om den saken — ska träffas imorgon igen.”

Jag tänkte på denna lilla scen en afton när jag åt middag med några ryska vänner på ett hotell i Sankt Petersburg. En person i sällskapet hade inte träffat sin syssling, en gruvingenjör, på nästan ett och ett halvt år. De satt mitt emot varandra och åtminstone ett dussin gånger under måltidens lopp hoppade den ene eller den andre av dem upp från sin stol, sprang runt bordet och omfamnade den andre. De kastade armarna om varandras axlar, kysste varandra på bägge kinder, och satte sig därpå igen, med tårade ögon. Deras uppförande väckte ingen som helst uppståndelse bland deras landsmän.

Men ryssarnas vrede är lika snabbt övergående och kraftfullt dundrande som deras kärleksuttryck. Vid ett annat tillfälle åt jag kvällsvard med vänner på en av de bättre restaurangerna på Nevskij. Två herrar vid ett angränsande bord, som fram till dess varit inbegripna i vänligt samtal, reste sig plötsligt med ett språng och ”kastade sig över” varandra. En av dem tillförsäkrade sig om vattenflaskan, som han omedelbart drämde i den andres huvud. Hans motståndare valde som vapen en tung mahognystol, tog därpå sats, i syfte att få in en god swing och stötte därigenom in i min värdinna.

”Å, var snäll och tag det lugnt”, sade damen.

”Ber tusen gånger om ursäkt, madame”, svarade främlingen, från vars huvud blod och vatten strömmade i lika mängder; och under det han ansträngde sig å det yttersta för att inte inkräkta vidare på vår bekvämlighet, lyckades han att med ett mästarslag fälla sin antagonist.

En poliskonstapel inträdde nu på valplatsen. Han försökte inte ingripa, utan sprang ut på gatan för att berätta om den lyckliga tilldragelsen för en poliskollega.

”Det här kommer att stå dem dyrt”, anmärkte min värd, som lugnt fortsatte äta sin måltid; ”att de inte lugnade sig tills senare?”

Det stod dem också dyrt. Omkring ett halvdussin poliskonstaplar var tillstädes, innan det hunnit gått samma antal minuter, och var och en av dem krävde en dusör av de stridande som muta. Därpå önskade de de bägge kombattanterna god natt och avtågade, uppenbarligen på mycket gott humör. De två herrarna, med våta servetter kring huvudet, satte sig åter ner, och strax hörde man åter skratt och vänlig konversation från deras bord.

Det framstår för en främling som ett barnsligt folkslag, men samtidigt får man en känsla av mindre vackra karaktärsdrag under ytan. Arbetarna — eller slavarna som det nästan är mer korrekt att benämna dem — låter sig utnyttjas med det tålamod som kloka dragdjur uppvisar. Ändå medger varje bildad ryss man talar med om detta ämne, att en revolution är förestående.

Men de talar endast om denna sak bak stängda dörrar, eftersom ingen i Ryssland kan vara säker på att hans egna tjänare inte är polisspioner. Jag diskuterade politiska frågor med en rysk statstjänsteman i dennes arbetsrum, när hans gamla hushållerska inträdde i rummet — en mjukögd, gråhårig kvinna, som varit i hans tjänst i mer än åtta år, och vars ställning i hushållet var nästan den hos en god vän. Han avbröt sig abrupt och bytte samtalsämne. Så snart som hon åter stängt dörren bakom sig, förklarade han:

”Det är bättre att tala om dessa frågor när man är helt ensam”, skrattade han.

”Men helt säkert kan du väl lita på henne”, sade jag, ”hon förefaller ju vara fullkomligt hängiven till er allesammans.”

”Det säkraste är att inte lita på någon”, svarade han. Och därefter fortsatte han tala, från den punkt där vi blivit avbrutna.

”Det är på väg”, sade han, ”ibland kan jag nästan känna blodlukten i luften. Jag är en gammal man, och kan komma att undgå det, men mina barn kommer att lida — lida, som alla barn måste lida för sina fäders synder. Vi har alla skapat brutala odjur av folket, och som brutala odjur kommer de att stå inför oss, grymma, utan urskillnad; de kommer, utan att skilja på rätt och fel, att krossa oss alla. Men det måste ske, det är nödvändigt.”

Det är ett misstag att tala om de ryska klasserna som motsätter sig alla framsteg, som en kompakt mur av egoism. Den ryska historien kommer att motsvara utvecklingen hos den franska revolutionen en gång till, men med denna skillnad: Att de bildade klasserna, tänkarna, som nu tvingar fram de stumma massorna, denna gång gör detta med öppna ögon. Det kommer inte att förekomma någon Maribeau eller någon Danton, som är besvikna över sitt folks otacksamhet. Bland männen som idag arbetar för en revolution i Ryssland, finns statsmän, militärer, fint uppfostrade kvinnor, rika landägare och handelsmän, samt studenter väl bekanta med historiens läxa. De känner väl till det blinda monster, som de är i färd att blåsa liv i. Han kommer att krossa dem, det vet de; men tillsammans med dem kommer han även att krossa orättvisorna och den enfald de har lärt sig att hata mer än de älskar sitt eget liv.

De ryska bönderna kommer, när de reser sig, att visa mer fruktansvärda, mer skoningslösa än männen av år 1790. De är mindre intelligenta, mer brutala. De sjunger en vild, sorgsen sång, dessa ryska bönder, under sitt arbete. De sjunger den i kör på kajerna medan de lastar och lossar godset, de sjunger den i fabrikerna, de låter ropen skalla ut över de tröstlösa, ändlösa stäpperna, där de skördar det korn som de inte får äta. Den handlar om deras herrars vällustingsliv, om hur de festar och lever goddagspiltsliv, hur deras barn skrattar och hur älskande par kysser varandra.

Men den sista raden i varje vers är alltid densamma. När man ber en ryss översätta den, skakar han bara på axlarna.

”Å, det betyder”, säger han, ” att deras dagar skall komma även de — en vacker dag.”

Det är ett patetiskt, förtrollande omkväde. De sjunger det i salongerna i Moskva och Sankt Petersburg, och på något sätt dör konversationen och skratten ut, och en susning, som en kylig vindil, kryper in genom de stängda dörrarna och går genom rummet. Det är en underlig sång, som en utmattad vinds ylande, och en dag kommer den att svepa över landet som ett förebud för terrorn.

🙝🙟

En skotte som jag träffade i Ryssland berättade för mig, att när han för första gången kom till landet för att arbeta som chef för en större fabrik i Sankt Petersburg, tillhörande hans skotska arbetsgivare, begick han oavsiktligt ett misstag den första veckan, då han skulle betala ut lönerna till sina anställda. Genom att räkna fel ifråga om den ryska valutan, betalade han, var och en, nästan en rubel för lite. Han upptäckte sitt misstag innan påföljande lördag, och ställde då allting till rätta igen. Männen godtog hans förklaring med absolut fattning och utan några som helst kommentarer. Det inträffade förbluffade honom.

”Men ni måste ha insett att jag betalade er för lite”, sade han till en av sina män. ”Varför påpekade ni det inte för mig?”

”Å”, svarade mannen, ”vi trodde ni stoppade pengarna i egen ficka, och om vi då hade klagat, skulle det ha inneburit att ni avskedat oss. Ingen skulle ha trott vårt ord emot ert.”

Korruptionen framstår vara så allmänt utbredd genom hela det ryska samhället, att alla samhällsklasser har kommit att godta det som en del av sakernas naturliga tillstånd. En vän gav mig en liten hund i present. Det var ett värdefullt djur, och jag önskade behålla det. Det är strängt förbjudet att ta med sig hundar i järnvägsvagnarna. Listan över förseelser och de böter som utdöms för dem, skrämde mig i synnerlig grad.

”Å, det är ingen fara”, försäkrade min vän; ”se bara till att ha några rubler tillgängliga i fickan.”

Jag mutade stationschefen och jag mutade konduktören och kände mig tämligen nöjd med mig själv. Men jag hade inte förväntat mig vad som låg framför mig. Nyheten att en engelsman, med en hund i en korg och rubler på fickan var på väg, måste ha telegraferats längs hela järnvägslinjen. Vid så gott som minsta station steg någon enorm järnvägstjänsteman ombord, i allmänhet iklädd svärd och hjälm. Till en början var jag skräckslagen inför dessa män. Jag trodde åtminstone att de var fältmarskalkar.

Tankar på Sibirien gick genom mitt huvud. Orolig och darrande gav jag den förste ett guldmynt. Han skakade vänligt min hand — jag trodde till och med att han skulle kyssa mig. Om jag hade sträckt fram kinden, är jag övertygad om att han skulle ha gjort det. Nästa man jag träffade imponerade mindre på mig. För ett par rubel välsignade han mig, som jag uppfattade saken, och under det att han ställde min välgång i Den Allsmäktiges händer, gav han sig av. Innan jag hade nått den tyska gränsen, hade jag givit ut motsvarande sex engelska pence till män klädda som, och med hållningen hos generalmajorer; och att se deras ansikten lysa upp och motta deras hjärtliga välsignelser var väl värt detta belopp.

Men mot den som saknar rubel i sina fickor, är dem ryska tjänstemannakåren inte lika trevlig. Genom att erläggandet av några mynt till, fick jag min hund genom tullen utan problem och såg mig omkring. En stackars undersåte blev omkringknuffad av ett halvt dussin män i uniform, och han — hans magra ansikte grimaserade av smärta — svarade dem oroligt på deras frågor; hela scenen påminde om när någon halvt utsvulten gatuförsäljare blir anfallen av en hop skolpojkar. Någon liten formalitet hade visat sig vara felaktig i hans pass, upplyste en medpassagerare som jag blivit bekant med, mig om. Han saknade rubelmynt i sina fickor, och följaktligen skickade de tillbaka honom till Sankt Petersburg — en omkring aderton timmar lång resa — i en vagn, som i England inte ens skulle godkännas för transport av oxar.

Det hela föreföll vara ett gott skämt för de ryska tjänstemännen; de tittade förbi då och då, betraktade honom där han satt ihopkrupen i ett hörn i väntrummet, för att därpå ge sig av, skrattande. Hans grimas av smärta var försvunnen från hans ansikte; en dyster, hopplös likgiltighet hade tagit dess plats — samma uttryck man ser hos en slagen hund, efter det att slagen slutat hagla, när den ligger mycket still, med sina stora ögon stirrande ut i tomma intet, och man undrar vad den tänker på.

🙝🙟

Den ryske arbetaren läser inga tidningar, har inga klubbar, men ändå verkar han känna till det mesta. Det finns ett fängelse på Nevas stränder i Sankt Petersburg. Man säger att saken numera avskaffats, men fram till helt nyligen fanns det en cell därinne, under isnivån, där fångar som placerades där kom att försvinna en eller ett par dagar senare, utan att någonsin höras av igen, utom möjligen av Östersjöns fiskar. De talar om dylika saker, man och man emellan; slädkuskarna kring sina kolbrasor, arbetarna på fälten som kommer och går i den grå gryningen, fabriksarbetarna, vars viskningar drunknar i vävstolarnas rasslande.

🙝🙟

Jag letade efter en bostad i Bryssel för några vintrar sedan, och jag hänvisades till en vid en smal gata vid Avenue Louise. Den saknade nästan helt möbler, men hade många tavlor, stora och små. De täckte väggarna i varenda rum.

”Dessa tavlor”, förklarade hyresvärdinnan, en gammal, väderbiten kvinna, ”kommer inte att finnas kvar, jag tar dem med mig till London. De är alla målade av min make. Han skall hålla en utställning där.”

Min vän som skickat mig dit, hade berättat för mig att kvinnan var änka, som i Bryssel fört en mager existens genom att hyra ut rum under de senaste tio åren.

”Har ni gift om er?” frågade jag henne.

Kvinnan log.

”Inte gift om mig. Jag var gift för arton år sedan i Ryssland. Min make förvisades till Sibirien bara några dagar efter det att vi gift oss, och jag har inte träffat honom igen.”

”Jag skulle nog ha följt med honom”, tillade hon, ”men varenda år trodde vi, att han nog skulle släppas fri.”

”Är han frisläppt nu?” frågade jag.

”Ja”, svarade hon. ”De släppte honom i förra veckan. Han kommer att möta mig i London. Där kommer vi att kunna avsluta vår smekmånad.”

Hon log ett leende, som sade mig att hon en gång varit en ung flicka.

Jag läste i engelska tidningar om utställningen i London. Det sades att konstnären var mycket löftesrik. Så kanske kunde han äntligen se fram emot en öppning i sin karriär.

🙝🙟

Naturen har gjort livet svårt för ryssarna, hög som låg. På Nevas stränder, med sina frossor och influensaframkallande dis och dimmor, föreställer man sig gärna att blott Djävulen själv måste ha lett Peter den stores beslut.

”Visa mig, i alla mina landamären, den mest hopplöst otrevliga plats och där skall jag bygga min huvudstad”, måste Peter ha bett; och den smådjävul som visade honom på den plats där Sankt Petersburg idag står, måste ha återvänt till sin herre på mycket gott humör.

”Jag tror nog, min käre Peter, att jag har åt er funnit någonting alldeles extra. Det är ett pestsmittat träsk, till vilket en mäktig flod för oväder och kyla som går genom märg och ben, under det att under den korta sommaren vinden för med sig sand i mängder. På detta sätt kan ni kombinera Nordpolens nackdelar med dem i Saharas öken.”

🙝🙟

Under vintern tänder ryssarna sina stora spisar och sätter igen dörrar och fönster med dubbla lager; och i denna atmosfär, som i mycket liknar den i ett växthus, tillbringar många av deras kvinnor sex månader, utan att våga sig utanför ytterdörren. Till och med männen går endast ut i undantagsfall. Varje kontor, varje butik liknar en bakugn. Fyrtioåriga karlar har vitt hår och frostbitna ansikten; och deras kvinnor har åldrats vid trettio. Lantarbetarna arbetar under de korta sommarmånaderna så gott som helt utan att sova. Det lämnar de till vinterhalvåret, när de likt sovmöss låser in sig i sina kyffen, med sina mat- och vodkaförråd begravda under golven. De kan sova flera dagar i sträck, för att vakna till, gräva och åter gå till sängs.

🙝🙟

Fester i Ryssland varar hela nätterna igenom. I ett angränsande rum finns sängar och soffor; ett halvdussin gäster ligger där och sover. En timmes tid är tillräckligt för dem, därefter återvänder de till festen, och andra gäster intar deras ställe. Ryssarna äter när de är hungriga; borden står ständigt dukade och gästerna kommer och går. En gång om året hålls en stor festhögtid i Moskva. Ryska hantverkare och deras vänner sätter sig tidigt till bords, och man serverar en slags tjock, söt pannkaka, rykande het. Festen pågår i flera timmar, och den ryske hantverkarens ambition är att äta mer än sina grannar. Femtio eller sextio sådana pannkakor kan en enda man konsumera under en och samma sittning, vilket får ett dussin begravningar i Moskva till följd.

🙝🙟

Ett ociviliserat folk, det är vårt överlägsna sätt att avfärda dem på, men det är ett ungt folk. Rysslands historia är inte mer än trehundra år lång. De kommer att överleva oss, det är jag böjd att tro. Deras energi, deras intelligens — när den höjer sig över horisonten — är oomkullrunkelig. Jag har hört om ryssar som lärt sig kinesiska på sex månder. Engelska! Det lär de sig medan man talar med dem. Barnen spelar schack och lär sig spela violin för sitt eget nöjes skull.

Världen kommer att älska Ryssland — när hon fått sitt hus i ordning.


Fotnoter[redigera]


Lättsamma tankar av år 1905 av Jerome K. Jerome

Är vi verkligen så intressanta som vi tror att vi är? | Bör kvinnor få vara vackra? | När är det mest lämpligt att roa sig? | Ligger vi kvar i sängen alltför länge? | Bör gifta män spela golf? | Är det ett misstag att sätta bo tidigt? | Skriver författare alltför långrandigt? | Bör soldater vara artiga? | Bör historier vara sanna? | Varelser som en gång skall bli till människor | Hur man kan glädjas åt småsaker | Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger? | Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster? | Vet unga män allt som är värt att veta? | Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning? | Den vite mannens börda! Måste den vara så tung? | Varför gifte han sig inte med den där flickan? | Vad fru Wilkins ansåg om saken | Kommer kinesisk, billig arbetskraft att ruinera oss? | Hur kan vi lösa tjänstefolksfrågan? | Varför vi avskyr utlänningar