Långfredag

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Långfredag
av Carl David af Wirsén
Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Långfredag.


Ett kapitel ur Graal-sagan.


Vild skogstrakt. En källa. I fjärran en borg.


Eremiten TREVRIZENT:


Hur skönt i sista snön de första sippor spira,
Hvad skimmerljus i skog, hvad helgdagsglans på sjö!
Det är, som vill naturn det stora minnet fira
Af Honom, ur hvars död sprang lif, som ej kan dö.
Men hvilken nalkas där i rustning järnbeslagen?
O främling, stanna kvar och säg mig hvem du är!
Vet du ej af, att nu är kommen långfredagen,
Då kristen riddersman ej hjälm och vapen bär?

PARSIFAL (kommer):


Min mor var Hjärtesorg, min far jag aldrig kände,
Hvad veckodag det är, för länge sen jag glömt,
Jag trogen var min Gud, han gaf till lön elände,
Jag litat på hans hjälp, sin hjälp han undangömt.
Nu har jag skytt kapell och klostergård och kyrka.
Finns bistånd ej hos Gud, det finns i egen styrka.
Jag nöd och kval har känt förutan egen skuld.
Mig jorden jämmer bär, mig himlen ej är huld.
Vik från min väg! Om sorg mig skänka jord och himmel,
En tröst står alltid kvar: de vilda striders vimmel.


TREVRIZENT:


O främling! Denna dag för hvarje sorg har bot.
Lägg dina vapen af och tag Guds nåd emot!
Just denna helga tid en himmelsk dufva sänker
Sig öfver Graalen ned, hvars fäste tronar här.
Du ser, hur dess palats med torn och tinnar blänker
Ur vilda skogens bryn. Vid Montsalvaz du är.

PARSIFAL:
(Stiger af hästen och afkläder sig sin rustning):


Du nämnt det namn, som mest mitt kval, min smärta väcker.
Vet, helge man, ock jag har gästat Graalens borg,
Jag sett den stora syn, som hugnar och förskräcker,
Att först af himlens makt och underglans bli mött
Och utan eget fel bli sedan undanstött!


TREVRIZENT:


Sitt ned vid källans rand och tälj mig vad du skådat!
Den man kan hoppas än, som Gud så rikt benådat!


PARSIFAL

Jag red, en stilla dag, i tankar sänkt,
Då ur ett fjärran, plötsligt, oförtänkt

Med fjällporthvalf, med spiror svindelhöga
Stod Graalens borg, ej sökt, inför mitt öga.


TREVRIZENT :


Den hittas ej af egen klokskaps råd
Dess anblick alltid skänks af idel nåd.


PARSIFAL:


På vägen, innan jag till borgen nådde,
Låg Klingsohrs slott, där dans och lekar rådde.
Musiken klang. Från hvarje stenbalkong,
Arabiskt sirad, ljöd en yppig sång.
Det var, som låge man på lur att taga
Enhvar, som upp mot höjden ville draga.


TREVRIZENT:


Just i det heligastes närhet bor,
Min son, det ondas makt demoniskt stor.

Säg, blef du lockad in i lustans svall,
Där bländverk blomsterströ hvart syndafall?


PARSIFAL:


Mot frestelsen stod fast som marmormur
Min hågkomst af min brud Kondviramur,[1]
Min enfald ock, som slipprigt språk ej fattat –
Mig därför mången sinnlig gäck beskrattat –.
Förföriskt mången halft beslöjad barm
Min blick gaf låga, gjorde hågen varm,
Men strax jag tänkte på det kyska läger,
Där make kärleksord åt maka säger,
På mina dyra små, vår kärleks frukt,
Som spira upp i moders ömhetstukt,
Och därför vällustbäddars prakt jag skydde
Och föga ens min krigarstolthet brydde
Den fälla, lustan alltid ställa vet
Med tvifvelsord om kraft och manbarhet,

Jag banade mig väg ur trolldomshuset,
Som bakom mig sjönk ned, likt sand, i gruset,
Och, som i dröm, jag Graalens borg jag var,
Hur dit jag kom, jag än ej fattat har.


TREVRIZENT:


Benådade! Hvad såg ditt öga där?
Förtälj mig kalkens strålande mystèr!


PARSIFAL:


Basunklang hördes först, därefter klockors ringning,
En sällsam ånga spreds från rökekar i svingning.
En man, till döden sjuk, bars in på korsbrydd bår,
Han af ett giftigt spjut fått så förfärligt sår,
Att stanken blott med nöd försvann vid glöd af veden,
Som stänkts med teriak rikt och terebint från Eden.

Så dödligt gift han fått i Orgelusas famn,
Som bar en afgrundssjäl i älsklig ängels hamn.
Hans daning, ädelt skön, mig syntes underbar,
Han mänsklighetens typ och hennes målsman var,
Han nämndes Amfortas och sades Graalens kung,
Men värfvet fann han hårdt och fann sin lefnad tung.
När båren burits in, en präktig krigarskara
Kom fram med Kristi kors på hvita mantlars fåll;
I riddarsaln, belyst af blåa amplar bara,
Den kring en katafalk stod vakt på hvar sitt håll.
På kistan stod ett skrin, dess hölje lyftes bort,
En dufva från kupoln flög neder inom kort
På skrinets skatt, en kalk. Som mörkröd ros den glödde,
Af Kristi eget blod den bägarns inre blödde.
Arimathias stad förut den vårdat har,
Guds korskapitel fick den sedan i förvar,
Till Montsalvaz den slutligt räddad blifvit,
Och änglars hägn den aldrig övergifvit.


Jag såg dess glöd som purpur i kristall,
Och från kupoln vid gullbasuners skall

En stämma ljöd: »Det är förbundets kalk,
Som hvilar nu på syndens katafalk.»
Allt folket nederföll i lof och pris
Och mättadt blef af hemlig himlaspis.
Men Amfortas, som låg på sjukdomsbåren,
Spratt upp och kände dubbelt syndasåren
Och sade: »vänner i min riddarsal,
Jag är ej värd att vårda Herrens Graal».
Han såg på mig, men fast mitt inre kände
Ett hemligt ve vid härskarns lifselände,
Min blyghet, dårskap, feghet gjorde stum
Min tunga, där jag stod å helgadt rum.
Med skamligt dåd likväl jag ej förtjenat
Att Graalförbundet blef mig grymt förmenadt.


Med ens jag slungad blef ur riddarsalen,
Jag stod i dunklet nedanför i dalen,
En röst, som straffets tunga åska, ljöd:
»Fördömd den stumt bevittnar likars nöd,
Den som, af blygsel feg, ej trösta vågar
Och mänsklighetens nöd ej efterfrågar.»

O eremit, hvad har jag brottsligt gjort,
Att så förvisas från den helga ort?


TREVRIZENT:


Medlidandet är allt. Hur högt man stiger,
Man är fördömd, om kall och feg man tiger
Inför den Amfortas, som plågor bär
Och som vår broder, mänskligheten, är.
Dock tycks mig barnsligt ren din unga panna,
Åt dig skall Graalen ge sitt dolda manna:
Det var ett prof, hvad förr du genomgått,
Ditt fel var blyghets första rädsla blott,
Men blyghet, när till lugn den luttrats, kröner
Med vänlig gloria ljusets unge söner.


Jag hör, det frustar. Kundrys häst det är,
Som fnyser vildt. Botgörerskan är här.
Tag denna lans! Den förr Longini var,
Som såret djupt i Mästarns sida skar,
Dess stygn skall plåna etterstygnet ut
Af Orgelusas smittbemängda spjut.

Tag lansen, sväng dig opp på Kundrys häst,
Med henne flyg! Blif åter Graalens gäst!


(Kundry kommer på en flåsande springare.)


PARSIFAL:


Hvem är du, säg! Vill ångern du betjena?
Får jag med dig till borgen svinga opp?


KUNDRY:


Jag själf är ånger, kallad Magdalena
I fordom genomkämpadt lefnadslopp.


(Parsifal och Kundry rida upp till Graalborgen.)
TREVRIZENT:


Den, hvilkens sällskap Ånger är, har hopp.

  1. Detta namn, likasom Trevrizents, har, jämte åtskilligt af denna dikts uppränning, hämtats ur Wolfram von Eschenbachs stora diktskapelse om Parsifal; men fria omdaningar af ämnet här och hvar gjorts och dikten har sökt från skrymmande höljen lösgöra kärnan i Graal-sagan.