Lagfarenhets-Bibliothek del 5 avdelning 1/34 Cap
34. Cap.
Om man sårar annan i ansichte, eller hals; eller hugger af lem, eller slår ut tänder.
1 §.
"Hugger man annan i ansichte, eller hals; eller hugger af eller förderfwar näso, öra, hand, arm eller fot; eller slår ut öga; så at han theraf lyte får: böte i lytesbot femtijo daler, och för såramålet tretijo daler. Warda flere lemmar, än en, afhuggne eller förderfwade; böte för hwarthera både lytes och sårabot, som sagdt är. Lytesbot njute målsäganden enskilt, och såraböterne gånge til treskiftes; the skola sidst uttagas."
P. St. Om öfwermaga såras eller den, som sig ej wärja kan, XII: 2 MB;' hafwande qwinna, XXII: 7 MB. Om någon med wåld fasttages och stympas, XII: 3 MB. Slår husbonde eller matmoder tjenstehjon så, att det warder lytt, XXXVI: 2 MB. Warder lem ofärdig och lam efter natt och år, sedan slaget skedt, XXXIX: 2 MB. Att skadeärsättning bör föregå böterne, XL: 4 MB. Böters rätt i gäldbundit bo, XVII: 16 HB. Böters fördelning, som gå till treskiftes, XXXII: 1 RB. Orkar den pligtfälde ej böta, V: 7, 8 St. B. I hwilka såramål edsöre brytes, XXVIII: 10 BB. XVIII: 1, 5, 7, 8, 9. XIX: 2. XX: 1, 2, 5, 10, XXI: 6 MB. Såras den, som skeppsbrott lidit, XXI: 3 MB.
S. F. I tweböte räknas, då den ene Hofbetjenten gör den andre sår och blodwite; så ock alla slagsmål Konungens Hoffolk emellan utom Borgen. 1687 den 16 Dec. K. HofArt. 5 Cap. 62 §, Just. W. p. 1171; Likaledes om Befälhafware hindrar Lots att i lämpelig tid och då god wind är, lämna fartyget, och han därigenom lider skada till lem eller hälsa. 1798 den 29 Oct. Kongl. LotsOrdn. 13 §. Beträdes någon med owäsende eller slagsmål under påstående blåsningar wid Hyttorne, och inom Hyttebacken, eller uppe och nedre wid Grufworne, sitte ett dygn i kistan, och pligte, jämte dubbla böter för brottet, 10 daler såsom Förbudsbrott. 1766 d. 26 Junii, KF. 16 §. MW. 8 T. p. 7164. J:fr 5 §. i K. GrufweArt. för Kopparbergs L. d. 6 Julii 1649, B. O. 1 T. p. 144. Den, som sin Ämbetsbroder, wid sammankomsten och öppen Låda, öfwerfaller med hugg och slag; böte så mycket i Lådan, som lag förmår i slika fall, Stadens rätt förbehållen. 1720 d. 27 Junii, K. SkråOrdn. 10 Art. 7 §, MW. 1 T. p. 212. Slagsmål emellan dem, som wid branden hafwa att skaffa, ware förbudit, wid tredubbla böter emot det, som allmänna lagen stadgar. 1759 d. 2 Now. Kongl. BrandOrdn. för Upsala, 6 Art. 14 §, MW. 7 T. p. 5777.
Anm. I 11 Cap. 5, 6 §§. af BjörköaRätten stadgades 24 marker bot, om någon sargades föremiddagen; men blott 12 mark om såramålet skedde eftermiddagen, förmodeligen af det skäl, at Lagstiftaren ansåg det matöl, som förtärdes wid middagsmåltiden, göra förbrytaren mindre straffwärdig, än då han på fastande maga begeck brottet. I 15 Cap. ManhelgeBalken af IslandsLagen, förklarades det wara en neslig gerning om menniskor betos, såsom hästar eller hundra, och den som bet den andra, ehuru lyte däraf ej orsakades, borde mista framtänderne, och dymedelst wara fri för böter till Konungen, men likafullt böta till den som blef biten, och ärsätta hans lidande, hwilket igenom 6 B. 7 Cap. 13 §. i Danske, och 6 B. 7 Cap. 14 §. i Norrske Lagen blifwit i så måtto förändrat, att om någon biter annan, så att han får lyte däraf, och det ej sker i nödwärn, skall han först betala skadan, och sedan böta efter omständigheterne. Änskönt i Sweriges Lag menniskobett icke särskilt nämnes, lärer dock den, som därigenom orsakat annan lyte eller åkomma, ej annorlunda i bestraffningswäg kuknna anses, än om det skedt igenom hugg, slag eller stygn. Likmätigt 6 B. 7 Cap. 5, 6, 7 §§. i Danske och Norrske Lagarne, bötes i Danemark, då någon lem göres under slagsmål onyttig, lika som om den alldeles blifwit afhuggen. För alla sår, som ej kunna skylas med kläder eller hår, såsom i ansiktet och på händerne, ärlägges half mera bot än för andra sår, men orsakas sådant lyte, att munnen, ögat eller näsan komma på sned, betales half mannsbot. Sårar någor, eller blott slår den andre i Frankrike, utan i fall af nödwärn, eller att han därtill äger laglig myndighet, kan han, likmätigt Franska NationalFörsamlingens Beslut den 19 Julii 1791, dömas ända till 500 Livres böter och 6 månades fängelse. Code des Juges de Paix, 1 T. p. 213. Påstår den slagnes curerande utöfwer 40 dagar, straffes förbrytaren med 2 års fängelse; med 3 års, om arm, ben eller lår afbrytes; med 4 års, om öga eller någon del af hufwudet göres odugeligt; med 6 års, om bägge ögonen, armarne eller benen fördärfwas, och om den, som slagit eller sårat den andre warit angripare, ökes straffet med 2 års fängelse, samt afstraffas med guillotinen, däräst såramålet, antingen med uppsåt, eller försåteligen blifwit wärkstält. Code Pénal, 160–168 §§. Om i Preusiske Staterne såramål finnas så beskaffade, att de medföra äfwentyr för lifwet, häcktes wåldswärkaren genast, och afstraffes däräst den sårade till hälsan fullkommeligen blifwer återstäld, med 2 till 3 års, men om den sårade blifwer lytt eller wanför, med 6 års fästnings eller tuckthusarbete, och om den sårade däraf dör, anses reus såsom dråpare. Skryter wåldswärkaren, efter utstått straff, af sin förbrytelse, så belägges han å nyo med lika straff. Begår han andra resan dylikt såramål, fördubblas för honom Fästnings eller Tuckthustiden. Preus. L. 2 D. 20 Afd. 637–642 §§. I Engelske lagen anses afhugg eller fördärfwande af hand, fot, finger eller öga, med swårare straff, än om näsa eller öra afhugges, emedan igenom det sednare den sårade endast wanskapas, men igenom det förra tillika orsakas hinder i dess embets göromål. Med dödsstraff belägges den, som med stadgat uppsåt rifwer ut ögat, eller stympar den andre till någon lem. Detta gaf anledning till en besynnerlig brottmålssak år 1722. En Juris Professor wid namn Coke, hade öfwertalt arbetskarlen Woodburn, att mörda sin Swåger Crispe, hwilket Woodburn med en trägårdsknif i iså måtto sökte wärkställa, att Crispe fanns liggande såsom död, med afhuggen näsa; men kom sig åter före. Som Engelska Lagen icke stadgar dödsstraff för den, som uppsåteligen söker att mörda någon, då ej döden följer, men wäl då någon uppsåteligen stympas, war Coke nog skamlös, att grunda sitt förswar på den grund, att den å Crispe utöfwade wåldsamhet, skedt i uppsåt att mörda och icke att stympa honom, samt att således hwarken Coke eller Woodburn till dödsstraff woro skyldige; men det oagtat dömdes bägge till döden, på det skäl, att anfallandet med ett sådant wärktyg, som en trägårdsknif, hwilken wore synnerigen tjenlig till stympande och wanställande, icke kunde ske i afsigt att mörda, utan att stympandet skolat föregått. Blackstone, l. c. 15 Cap. 1 mom.; där han äfwen uppgifwer den ogrundade berättelse, att i Swerige, då han skref, (på 1760:talet,) jus talionis följdes i såramål, så att näsa gafs för näsa, öga för öga, o. s. w. Puffendorff i dess Jus Naturæ & Gent. 3 B. 1 Cap. 8 §. anmärker, att Romerske Lagen tilldelar ingen och andra Nationers ganska obetydelig ärsättning, då någon, i synnerhet ett fruentimmer, igenom såra- eller lytesmålet wanskapas. Ofta utgör fägringen en flickas hela hemgift. Att mista näsan för 20 R:dr, som 34 Cap. 1 §. MB utsätter i lytes och andel i sårabot, hwilket pris? och månne en dygdig men fattig flicka, sedermera får friare, eller den hon äger, forrtfar med sin böjelse?
2 §.
"Hugger man af annan tumelfinger, fot fram om wrist, eller häl, böte tretijo daler för lytet, och tjugu daler för såramålet. Hugger man af thet, som näst är till tumelfinger; böte tjugu daler för lytet, och femton daler för såramålet. För hwarthera af the andra fingren bötes i lytesbot femton daler, och för såramålet tijo daler. Tå å fot ware så gild i såramål, som finger å hand, och halft mindre i lytesbot."
P. St. Att i såramål bör, jämte läkarelön, kostnad och skada, sweda och wärk, samt hinder i näringsrörelse ärsättas, XXXIX: 4 MB.
3 §.
"Slår man någon så, at ben bräckes, eller lossas, i hufwud, arm, lår eller ben, och kommer ej afhugg i; eller stinger man någon genom lif, eller lem; böte tjugu daler. Kommer ther lyte i; böte hälften emot afhugg."
P. St. Huru för afhugg bötes, XXXIV: 1 M. B. Slår man någon, utan att benlossning sker, XXXV: 1 M. B.
Anm. I hufwudskador plägar ofta hända, att hufwudet måste trepaneras. Frågan blifwer, om en således trepanerad bör anses såsom lytt, och lytesbot ärläggas, samt om ej för afhugg bör räknas, om ben så bräckes, att det nödwändigt måste afsågas.
4 §.
"Warda tänder utslagna; tå bötes för hwarthera lytesbot sex daler, och sårabot sex daler."
5 §.
"Nu hugger man åt annan, och wil skada gjöra; står annar före, och får sår eller afhugg; böte äntå för hwart om sig, som förr är sagdt."
P. St. Drager någor i wredesmode mordgewär och annan dräpes, XXIV: 8 MB, Sker det i lifsnöd, eller af den, som lagligen farer åstad, att fånga någon, XXIX: 1 M. B.