Lammet och vargen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kon, geten och fåret i förbund med lejonet
Svenska Parnassen
ett urval ur Sveriges klassiska literatur. andra bandet
av Ernst Meyer

Lammet och vargen
Biet, humlan och bromsen  →
Fabel av Gustaf Fredrik Gyllenborg. Ur Svenska parnassen, band II s. 186–187 av Ernst Meyer från 1889.


[ 186 ]

Lammet och vargen.

Fly, svage, din tyrann! Hvad annat kan dig berga?
 Hvad gör det, att du menlös är?
 Det är ett rof, som han begär,
Och är du i hans väg, dig intet skäl kan värja.

 Ett lam vid stranden af en flod
 Sin törst i klara böljan släckte.
 När vargen törstig efter blod
 Sin kosa der i nejden sträckte.

[ 187 ]

 Vid floden, när hans lystna blick
 Ett önskadt offer varse blifver,
 »Förmätne! grumlar du min drick»,
 Han ropar med en mordisk ifver.
 »Jag för ditt brott skall straffa dig.»
 Än lammet kan ha tid att rymma,
 Men tror sig blidka denna grymma
 Och vid sin oskuld tryggar sig.
 »Se, herre», vågar det att svara,
»Att lägst vid flodens fall jag knappt dess bräddar når;
Om vattnet upprördt är på höjden, der du står,
 Kan jag dertill ej skulden vara.» —
 »Du är det dock. Det är ock du,
Som förra året sagt, att jag i blod mig mättat.» —
 »Man osant för Ers nåd berättat;
 Jag var i fjol ej född ännu.» —
»Så var det då din bror.» — »Jag inga syskon äger.» —
 Förtretad att ej finna sak
Emot ett menlöst lam, som retat har hans smak,
 Han rusar till, i det han säger:
 »Jag allt för länge öfverväger
Ditt öde, djerfva lam! Din herre och din hund
 Ej pläga oss så länge skona.
Dessutom med ditt blod man gudar plär försona.
 Du blir mitt offer denna stund.»

 Våldsverkarn, i det grymma nöje
 Han njuter vid den uslas fall,
 Vill än med ett föraktligt löje,
 Att brottets fasa höljas skall.