Land och folk/1877/Fryksdals härad och finnskogar i äldre tider
|
Fryksdals härad och Finnskogar i äldre tider
af
Jan Magnusson.
Fryksdals härad i Wermlands län, hwilket före år 1821 utgjorde ett pastorat och ända till omkring 1750 ett tingslag, sträcker sig från nedra delen af sjön Fryken i söder till norska gränsen i norr, med ett arealinnehåll af 21,01 qvadratmil fast land samt omkring 24 qvadratmil sjöar och wattendrag eller sammanlagdt så stort som provinsen Bleking. Att inom detta stora område, med så wexlande natur och jordmån, förhållandena i öfrigt måste wara mycket olika är påtagligt. I de starkt befolkade och odlade trakterna mellan sjön Fryken och de höjder, som på begge sidor begränsa detta watten, består jordmånen mestadels af lera, och åkerbruket utgör der den hufwudsakliga näringen. I de norra och westra delarne, belägna högre öfwer hafwet och närmare den norska fjellryggen, är klimatet kallare, bosättningen glesare och landet mindre odladt. Marken är mycket stenbunden och jordmånen består nästan uteslutande af sand- och grusjord; men då ängs- och betesmarkerna äro betydliga kan ett i förhållande till den öppna jorden stort antal kreatur underhållas, till följd hwaraf boskapsskötseln i dessa trakter utgör den wäsendtligaste näringsgrenen.
Att döma af de många stenkummel, som finnas utefter Frykens stränder, äfwen som af de stenwerktyg som här och der påträffats, ehuru widskepelsen allt hittills förmått desses ägare att ej lemna dem ifrån sig, hwaraf följden blifwit att många, ja kanske de allra flesta af dessa så kallade ”årswiggar” gått förlorade, måste trakterna närmast intill Fryken wara gammal bygd. Fryksände kyrka skall enligt sägen ha warit flyttad tre gånger, och emellan hwarje gång af ålder förfallen, samt Lyswiks kyrka flera gånger ombyggd. Sunne kyrka torde dock wara den äldsta, ehuru det uppgifwes att Östra Emterwiks skall wara äldre. År 1323 erhöll Sunne kyrka lagmansdom på en skogstrakt ”Bållåsen eller Ransjöskog kallad” som en ”gudelig jungfru” skänkt till kyrkan och, enligt uppgift, skall hemmanet Westrottna omnämnas i handlingar från 1300-talet. Att odlingen och folkökningen starkt fortskridit under senare tider, äfwen i dessa af ålder befolkade trakter, kan man sluta deraf: att då 1540 års jordebok upptager i hela Fryksdals härad 56 bönder och 2 ödetorp — endast en bonde war upptagen på hwarje hemman ehuru de woro flere — upptager jordeboken för 1582 87 hela och 24 halfwa bönder eller hemman och 24 torp, och 1600 års jordebok 87 hela och 25 halfwa hemman samt 58 torp, deraf 9 woro öde, 1 kyrkoutjord, 3 kyrkoskogar och 1 kyrkoäng. Denna ökning i hemmantal skedde endast på den så kallade swenskbygden. Först i början på 1600-talet upptaga jordeböckerna hemman på den så kallade finnebygden, hwilken innefattar den norra och nordwestra delen af häradet. Derefter ökades hemmanens antal ännu fortare. Så t. ex. funnos år 1650 inom endast Sunne socken, hwilken då jämwäl upptog den del som nu utgör gräsmark, 125 skattehemman om 617⁄8 mantal, 14 kronohemman om 111⁄8 mantal och 3 frälsehemman om 3 mantal. Häradets nuwarande hemmantal utgör tillsammans 146,32 mantal. Folkmängden har inom Sunne socken från 1805—1874 ökats med 651⁄2 %, eller nära 1 % årligen, och inom Gräsmarks socken från 1775—1874 med 134 %, eller något öfwer 11⁄3 % årligen, samt hushållenas antal inom sistnämnde socken under denna tid mer än fyrdubblats. År 1874 utgjorde folkmängden i häradets nedre tingslag, omfattande Sunne, Östra och Westra Emterwiks, Gräsmarks och Lyswiks socknar, 27,037 och i öfre tingslaget, hwilket innefattar Fryksände och Östmarks socknar samt Lekwattnets och Hwitsands kapell 16,321 eller tillsammans 43,358 personer.
Häradets finnskogar hafwa fått sin första befolkning genom inwandring från Finland. Tiden för den första inwandringen är swår om ej omöjlig att bestämma, men den som ofelbart bäst af alla lärt känna wår swenska finnbefolkning, lektor C. A. Gottlund, anser[1] det wara ”historiskt utredt” att redan år 1520 finnarne här warit så talrika att de på Wermlands berg kunnat sälja råg från sina sweder för 12 öre tunnan. Han will göra troligt — och osannolikt är det ej heller — att höstsädet eller råg i norra Wermland först blifwit infördt af finnarne, som här äfwen lärde folket bruka näfwerskor. I Friherre Djurklous uppsats: ”Från Wermlands finnskogar”[2], lemnas åtskilliga uppgifter härom, hwartill må läggas: att år 1597 icke mindre än 114 finska familjer hit ankommit och bosatt sig på Elfdals, Fryksdals och Jösse häraders utskogar. Enligt finnarnes sägner hafwa flera finntorp fått sina namn efter deras första bebyggare, och då man återfinner många af dessa namn bland nyssnämnde 114 familjer, göres deraf ännu mera troligt att många af dem nedsatt sig i detta härad. I bref från Gunnarskog af den 28 April 1767[3], säger brefskrifwaren, att han talat med finnar i Bergslagen, Dalarne och Wermland, hwilka alla uppgifwit deras farfars far eller farfars farfar, aldrig äldre, såsom förste inflyttaren, och att inflyttningen skett under swenska krig. I Domböckerna för tiden 1629—1700 ser man ofta finnar söka fasta på sina torp, och wanligen uppgifwes fadren eller farfadren såsom förste bebyggaren. Detta tyder, såsom frih. Djurklou wisat, på en fortgående inwandring. Man får dock icke deraf sluta, att det torp, hwarå fasta sökts, warit det första, der fastesökandens fäder nedslagit sig efter inwandringen. Finnarne fingo länge byta bostäder, innan det lyckades dem att winna tryggad besittning af sina intagor på skogarne.
Under den första tiden efter inflyttningen, då utrymmet så medgaf, nedsatte sig finnnarne hwar som helst på de stora skogarne, dem de ansågo sig fritt kunna förfoga öfwer, swedjade, rödjade och byggde. Någon gång hade de förskaffat sig dels Kongl. Maj:ts, dels Landshöfdingens tillstånd att få nedsätta sig på ett wisst ställe, om sådant icke war något hemman till förfång, och med ett sådant tillståndsbref, som de äfwen kallade ”byggningssedel”, ansågo de sig säkra, hwarhelst de nedslogo sina bopålar. Några byggde sig fasta bostäder, men andra uppförde endast enkla finska eldrior, hwilka, på samma gång de begagnades wid torkning och tröskning af den råg de skördade på sina swedjor, äfwen kunde anwändas såsom boningshus, då skillnaden emellan en eldria och en rökstuga i sin enklaste form ej är synnerligt stor. Då den närbelägna skogen war uthuggen, flyttade de på ett annat ställe[4]. Ehuru wäl hemman och torp torde blifwit anlagda på de flesta ställen, der dylika tillfälliga bostäder funnits, kan man dock ännu här och der i skogarne påträffa lemningar och tomter efter sådana. Om än detta i början wäckte föga uppseende, blef dock uppmärksamheten mer och mer fästad derpå, då werkningarne af desamma hunnit wisa sig, så att i den mån skogarne blefwo medtagna och befolkningen ökades samt såwäl swensk- som finnbygdens nybyggare löste sina hemman af kronan och förwärfwade sig skattemannarätt, måste detta tillfälliga boningssätt öfwergifwas. Men äfwen finnar, som låtit skattlägga sina torp, flyttade derifrån, då skogen war uthuggen, och lemnade dem öde. Så war t. ex. förhållandet med åttondedelshemmanen Ulfsjön, Hornsjön och Långkärn m. fl. Några af dessa finnar sökte sig hemwist i aflägsna länder. Häradets Dombok för 1655 omnämner att finnar från Lekwattnet afreste till Guinea (skall troligen wara Guyana) i West-Indien. Då fogden frågade en finne, hwem som skulle betala utlagorna för hemmanet, då han reste derifrån och lemnade det öde, swarade finnen, att fogden dermed fick göra hur han wille. Äfwen 1669 omtalas utflyttningar till West-Indien. En återflyttning till Finland omtalas af E. Fernow[5]. ”1742 war en stor hungersnöd i Wermland, att några 100 hushåll sändes härifrån till Österbotten att få bättre utkomst, men till hösten blef en härlig sädeswäxt. Konung Fredrik skref till wederbörande att draga försorg om dessas bergning, men jag wet ej af hwad orsak somliga swulto ihjäl och andra kommo hem igen, der de sedan tjente som drängar på de gårdar, som de wid bortresan såldt. Jag är okunnig om någon slägt är qwar i Österbotten, men 1655 skedde härifrån en tämlig utflyttning till Amerika. De kommo icke tillbaka”. I allmänhet blefwo wäl dessa ödehemman snart åter upptagna, men någon gång fingo de ligga öde i många år, till dess den afbrukade skogen hunnit återwäxa, så att den åter kunde swedjas. Ännu år 1691, eller trettiosex år efter sedan finnarne derifrån utflyttat till Amerika, låg fjerdedels hemmanet Södra Lekwattnet öde, och bohlbyn hade då åtagit sig att betala halfwa skatten derför. Hemmanet Hornsjön hade legat öde i tretton år, då det 1668 öfwertogs af en ny egare. För att belysa hwad ofwan är yttradt, att finnarne lemnade sina torp, då de afbrukat skogen, må anföras hwad häradets dombok för åren 1668 och 1671 innehåller om detta hemman. ”Torpstället Rawelskärn war af Per Larsson löst ifrån Hellebergsboarna Per och Knut för 7 r:dr och 10 t:r råg, och när Per drog sin kos derifrån, stodo sex års utlagor igen, dem Lars Simonsson tog till sig och betalde 1643. Sedan hade Lars och hans hustru och barn brutit och bygt mycket dertill. Lars Simonsson hade ock köpt nybygget Hornsjön. Näst wittnade nämnden att ett åttondedels hemman Hornsjön är upptaget af en finne Stacke Per, som det öfwergaf, då skogen war alldeles utbrukad, och blef således för skattewrak hemfallet frälsemannen och emedan det låg i häfden och nännden för Lars Simonsson i Rawelskärn, köpte han det af landbofogden Anders Larsson i Gislebyn för resterande utlagor 28 r:dr och kan nämnden icke skatta begge dessa hemman kunna mera draga än en åttondedels statt tillhopa”.
Att eganderätten till de stora skogstrakterna ej war så noga bestämd, derom wittna de talrika rågångstwister, som domböckerna för 1600-talet omförmäla. De många afgärda-hemman, som wid denna tid uppstodo, synnerligast på finnskogarne, der finnarne läto skattlägga sina torp, föranledde twister med bohlbyarne om hwardera hemmanets andel i skogsmarken. Ja äfwen bohlbyar twistade med hwarandra om eganderätten till jord, och det war ej sällsynt att flere hemman uppgåfwo sig wara egare till samma skogstrakt, åberopande ömsesidig ”hamba och häfd”. Att så i werkligheten äfwen förhållit sig, kan man finna deraf, att de stora utskogarne länge ansågos gemensamma, der hwar och en egde rätt att häfda och bruka efter behof, och att några häfdade mindre af behof, än att dymedelst bereda sig och sitt hemman eganderätt till sjelfwa marken, är ej otroligt. Några kartor öfwer hemmanen lära ej hafwa funnits wid den tiden, ty sådane omnämnes aldrig, men wäl någon gång en ”ritning öfwer rået”. Landtmätare omnämnes ej i häradets domböcker förr än 1683, utan war det alltid några nämndemän, oftast med biträde af länsmannen såsom skrifkunnig, hwilka af Häradsrätten förordnades både att hålla syn ”tegläggning” och ”storbyte” såwäl emellan serskilda hemman efter ”öre och örtugh”, som emellan delegare i ett hemman, efter ”skattningen”. De rågångsbeskrifningar, som wid sådane delningar upprättades woro ej alltid de tydligaste, enär stora stenar, ”bleckade” träd o. d. uppgåfwos såsom de punkter, mellan hwilka råskilnaden skulle gå; ja en gång bestämdes att ett rå skulle gå till sjöstranden der ett wisst hemman hade sitt ”notkast”, och en annan gång att en finne ”skulle få bo på det fall han hade, dock ej längre än tre bösseskott från Scincus i Ängen hus”. Stundom lemnades åt hela nämnden att uppgå twistiga rågångar, såsom år 1657 då hela nämnden skulle ”upprätta råå och röör emellan kronohemmanet Berga och skattehemmanen Ribbenäs och Bräcka efter öre och örtugh emedhan de ther warit hafwer inga dele skiäl funnit hafwa”. Sådane delningar blefwo ofta omgjorda, ty då någon ansåg sig hafwa mindre eller sämre, än de andra i hemmanet, begärde han på tinget nytt byte, hwilket alltid bewiljades, och då skulle åter några af nämnden ”mäta, jämka, refwa och justera” med ”mål och trå” om någons lott wore sämre än de andras. Sådana delningar woro ej heller någon lätt sak för den tidens nämndemän, hwilka troligen ej woro så synnerligen bewandrade i räknekonsten och dertill skatträtterna inom hemmanen ofta woro rätt krångliga. Så uppböds ännu 1711 ”fem trettondedelar af en fjerdedel och något mera uti helgårdshemmanet Sillegård”, och samma år dömdes att en arfslott skulle afstås, ”emedan det är för swårt att uträkna hwad skatter det faller på en så liten del”. Delning af skogsmarken emellan de särskilda jordegarne i hemmanen förekom högst sällan förr än storskifte och enskifte, och på flera ställen ej förr än laga skifte öfwergingo hemmanen. Då hemmanen woro stora delades ofta inägorna, och någon gång äfwen skogen, i hälfter, tredingar och fjerdingar, hwarefter inägorna fördelades emellan jordegarne i hwarje sådan del. Så t. ex. tillsatte rätten 1709 länsmannen och twå nämndemän ”att mäta hwilkendera fjerdingen af helgårdshemmanet Östmark eftersatt och försummat att rödja och uppbryta sina tillslagne andelar i Timberåsen efter det mått och mål som gode män af rätten den 15 maj 1708 funnit stäligt att tilldela hwar och en fjerding, som icke tillfyllest emot storjonsfjerdingen rögt hade; efter åboernas på Clemetsfjerdingen, Skyttefjerdingen och Knölfjerdingen begäran och åstundan”. Någon gång hafwa särskilda hemman i godo förenat sig om att bruka skogen gemensamt, eller ”klöf om klöf och yx om yx”, som det kallades, hwarmed menades att hwar och en skulle begagna mulbete och ståndsko efter sin andel i den gemensamma skogsmarken, liksom det ännu heter då en gäldenärs tillgångar fördelas emellan fordringsegaren efter fordringsbeloppens storlek ”att dela mark om mark”. Att en sådan gemensamhet, olika hemman emellan, ofta föranledde twister, derom förefinnas ganska många intyg hwaraf ett från 1637 må anföras: ”Och alldenstund nämden wittnade sig inte annat hafwa hört än att samma skog hafwer samskog warit, thy dömdes och blef afsagdt att samma skog skall dem emellan skiftas efter ör och örtuge, efter de inte om samma skog förlikas kunna utan dagligen träta och derom rifwas”.
Eganderätten till skog, äfwen der denna war bestämd, torde wid den tiden ej blifwit synnerligt mycket hållen i helgd, ty en qwarlefwa af äldre tiders åsigter om gemensamhet i ståndskog och skogsmark har fortlefwat ända till wåra dagar. En ännu lefwande finngubbe, känd under namnet ”Katt-Mattes”, hwilken för närwarande underhålles såsom rotehjon i Gräsmarks socken och nu är 101 år gammal, har alltid hwar som helst på skogarne tagit materialer till de näfwersäckar, stickkorgar, såll o. d. som han förfärdigat och försålt, och då någon talat wid honom derom, har han swarat: ”Tä ankår täj int! Jakkom ja fäkk non skokk mä nä te telt skokkan, täfor har ja tel i tom all å tar har ja fill". Och derwid fick det förblifwa, ty ingen räknade synnerligen på den gamle och fryntlige gubbens små afwerkningar. Förut är antydt huru finnarne wid sin hitkomst, och en tid derefter, nedsatte sig hwar som helst på skogarne och att detta slutligen framkallade klagomål från swenskarnes sida, så att myndigheterna måste ingripa. Redan 1629, eller det första år, för hwilket dombok för häradet finnes, anföres: att en finne som börjat upprödja sig ett torp på Westerrottna skog, ”utan nämndens syn och ransakning”, blifwit år 1625 dömd att resa derifrån; ”då hela nämnden skulle dit och uppkasta samma byggning, satte han sig emot dem och böd hugg och slag”. För denna sin uppstudsighet blef finnen sakfälld till 40 daler; men då han förliktes med bönderna i Westerrottna, och betalde dem 30 daler, fick han behålla torpet. ”En gammal och owulen finne”, som 1624 börjat bygga på Håns skog och i tolf år ”häfdat och brukat skattebyns skog och mark”, dömdes 1636 från torpet, om Hån derför wille betala skatten, och att böta 40 daler samt för det han hos sig ”hyst och herbergerat löst parti böta 40 daler och icke wara karl desto bättre”. Påfwel Filipsson i Ulfsjön dömdes 1652 ”att fara derifrån och ej befatta sig med de fall han bränt och sått, då Superintendenten Swen Benedicti, som är rätter egare dertill, hwarken lofwat honom komma der eller fälla något fall wid hans Påfwel 40 mark”. År 1646 klagade egaren af Wadjetorp i Fryksände socken, att twenne finnar på Bastestogen gjorde honom och hans grannar ”stort inpass med swedjefällande, och der ofwanpå hotade att hugga honom små som kål”, och att de gingo efter honom med bössa för att skjuta honom, emedan han wille hindra dem att åwerka på hans skog. ”Så klagade ock fast aller allmogen öfwer näst alle finnarne i gemen, att de fara öfwer skogarne med Swedjefällande och Djurskjutande hwar de wilja, hålla sig såsom wilddjur ifrån kyrkor och stämmor och te sig altid fientligt emot dem swenskom, begärandes att wälb. landshöfdingen, som på Hennes Kongl. Maj:ts wägnar komenderade här i landsorten, wille råda der böter på. Då bekände wälb. landshöfdingen sig hafwa haft order af H. K. Maj:t hwad han skulle göra med det folket, och wille efter handen efterkomma samme order. Afsades för denne gången, att hwar finne, som icke will lära swensk, gå i kyrka, ting och stämmor och alltså i all måtto ställa sig hörsam och lydig emot öfwerheten och predikoembetet, samt from och kärlig emot dem swenskom, såsom andre landsens inbygare, dess hem skall upbrännas, torpdel wara kasserad och han sedan ofredig (fredlös) för hwar swensk”. Detta är, som man brukar säga, ”ord och inga wisor” och ådagalägger å ena sidan, att finnarne ej drogo i betänkande att inkräkta på skattehemmanens skogar och med wapen i hand förswara hwad de inkräktat, när de blefwo rubbade i besittningen deraf, och å andra sidan, att bitter fiendskap redan uppstått mellan dem och swenskarne. Huruwida denna dom, hwilken afkunnades öfwer alla finnar inom häradet, dem ohörda, och är den strängaste, som under tiden mellan 1629 och 1725 blifwit wid Fryksdals Häradsrätt om dem fälld, liksom regeringens i wissa fall lika stränga påbud blifwit här i all sin stränghet tillämpade, har man ej kunnat få någon upplysning om. Troligt är, att sådana wilda strider emellan swenskar och finnar, som icke så sällan timade i Elfdalen, ej förekommit i Fryksdalen, ehuruwäl näfrätten emellanåt anlitades, ty i så fall skulle wäl domböckerna för den tiden, äfwensom folkets sägner, antyda något derom. Wäl blefwo några finnar dömda att afträda sina torp, någon gång emot ersättning för å torpet nedlagdt arbete, efter ”mätismanna ordom”, isynnerhet om någon af hemmanets jordegare lofwat dem att nedsätta sig på skogen, men huruwida de werkligen blifwit derifrån wräkta, weta wi med säkerhet endast om torpet Hwitsanden. Andra torp åter, såsom Sälsjön, Runsjön m. fl. hwarifrån finnarne dömdes att afflytta, finnes några år derefter upptagna som hemman, så att troligen de fleste finnar inom Fryksdalen antingen löst sina torp från de hemman, som egde eller gjorde anspråk på den mark hwarå torpet war beläget, eller ock förskaffat sig skattemannarätt och således kunnat påräkna lagens skydd för sina besittningar. Att utföra en wräkning på finnskogarne i dessa tider torde ej heller warit så lätt. Finnen på Westerrottna skog satte sig emot hela nämnden, d. w. s. tolf personer, och ”böd hugg och slag”, såsom wi förut omnämnt. Exekutionstjenstemännen woro ej heller säkrare, ty 1689 ”blef en fjerdingsman illa slagen och skuren i Rögdåsen, då han war ute för att uttaga mantals- och rotepenningar”, och 1670 begärde länsmannen: ”att sakören 10 d:r smt på hustru Böret Ersdotter i Mullkärn måtte bliwa till nästa ting suspenderade, ”då man kan få henne fram, efter ingen dristar sig göra exekution så långt upp i Finnmarken”. Instämda till tinget, höllo de sig undan i det längsta och då de dem ådömda höga böterna ej hjelpte, företogs andra kraftåtgärder, hwarpå såsom exempel må anföras från år 1651: ”Landshöfdingen befalde länsmannen att antasta finnarne Higfrid Häck och Olof Pålack wid Ernsjön i Fryxsende och föra dem till Carlstad, emedan mycket klagas på dem och de aldrig komma till ting. Kunna de ej träffas skulle deras egendom tagas, ditföras och sättas in sequestro till dess de komma fram”. Kommo de äfwen till tinget, när de woro instämda, war det ej lätt för dem, som icke lärt sig swenska, att der göra sig förstådda, enär hwarken domaren eller nämnden förstodo deras språk. Att förfarandet med dem mången gång warit temligen summariskt, lider intet twifwel. Gottlund anför[6] ett ganska upplysande exempel, huru domaren sökte reda sig, när han ej förstod partens språk och ej kunde göra sig af honom förstådd. Det war wid höstetinget i Westanwik i Fryksände socken den 12 oktober 1821. Twenne finnar twistade der med hwarandra och den ena kunde tala swenska men den andra icke, och hwad den sistnämnde hade att andraga war således fullkomligt ofattligt för den wällofliga rätten. Den tillförordnade domaren ansåg sig likwäl icke kunna fälla sin dom, utan att få weta hwad båda parterna kunde anföra till stöd för sina yrkanden och så fick den swensktalande finnen uppträda såsom tolk för sin wederpart ”och rättwisan blef derefter”. Wi hafwa anfört denna berättelse för att wisa, det ännu 1821 funnos finnar, som ej förstodo swenska språket. Många sådana måtte likwäl ej funnits wid den tiden. Man får af detta rättens förfaringssätt dock ej sluta till att sådant war det wanliga i sådane fall, ty lyckligtwis är det wäl temligen, om ej helt och hållet, enstaka. Att många finnar, isynnerhet på 1600-talet, ej kunnat tala swenska är utan allt twifwel, men i så fall torde de wäl wanligast skaffat sig biträde af andra finnar som förstått begge språken. Häradets dombok för tiden 1629—1725 omnämner förunderligt nog endast ett fall, nemligen år 1670, då en finsk part ej förstod swenska och icke heller lär haft något biträde, ty rätten anmodade en soldat att tolka hans finska. Förut åberopade brefskrifware från Gunnarskog säger, 1767, att han talat med finnar i Bergslagen, Dalarne och Wermland, och att de äldre endast kunde tala finska men de yngre äfwen swenska. Utaf Härads-rättens domar kan man se att emot finnarne i allmänhet förfors strängare än emot swenskarne. Att finnarne sjelfwa insett detta, kan man finna deraf, att de år 1674 supplicerade till Kongl. Maj:t och klagade på domrarne. Resultatet af detta klagomål hafwa wi oss icke bekant, men af deras klagomål den 4 Juli 1688 och den 4 September 1690 blef följden att åtskilliga rågångssyner förrättades emellan deras och swenskbygdens hemman.
Oaktadt den tidens stränghet i lagstiftnings- och lagskipningswäg förekommo dock många brottmål, hwaraf brott mot sedligheten utgjorde det öfwerwägande flertalet. Wi tillåta oss här anföra några exempel på lagskipningen under denna tid. För brott emot sjette budet dömdes till lifwets förlust, efter Mose lag, ”nåden hemställande höga öfwerheten” såsom det i de flesta af dessa utslag heter. För mökränkning dömdes mannen till 40 och qwinnan till 20 markers böter ”efter sedwänjan”, hwarjemte mannen dömdes betala ”morgongåfwa till barnaföda” med än 80 marker i penningar, än en ko, en tunna säd och en lispund smör ”efter Guds och mensklig lag”, än 50 daler i penningar efter Exodus 22:17”, än till 6 r:dr efter ”wanliga praxin här i orten” och än till 3 r:dr kurant ”efter barnfadrens willkor”. För oqwädinsord mot swärmoder dömdes till döden ”efter Guds lag, särdeles Lev. 20:9 och Exod. 21:15, men underställdes Hofrättens widare betänkande”. En person som i rusigt tillstånd swor och drog sin swärfader i håret, då denne slog honom med ett kafwelbräde, kunde rätten ei annat än efter Guds lag Levit. 20 v. 9, Exod. 21 v. 17 dömma till döden; dock må den och denna ringa rättens dom den Högl. Kongl. Hof-Rättens nåd. rättwisa ompröfwande allerödmjukast underställas. För ”hemgång” blef wåldswerkarens dom ”att wara biltoger och fredlös, så att den honom herbergerar skall böta 40 daler”. Oense makar sattes i ”kistan” på watten och bröd, och då detta ej hjelpte sändes till Carlstad och Konsistorium. Häradshäktet kallades då ”kistan”, emedan det i stället för dörr hade ett lock (”lämm”) på taket, genom hwilket fången insläpptes. Obetalda böter förwandlades till gatlopp eller till ris, då sex hwarf gatlopp motswarade en plikt af 80 daler. En som försummat att inställa sig på uppbördsstämman, då utskylderna erlades, och förewisa ”qvittenceboken”, fick sitta i ”kistan” i twå dygn. År 1824 blefwo sjuttifyra personer, som icke kunnat betala sina kronoräntor å uppbördsstämman, fällda till tre marks ”treskoböter” hwardera. Twenne finnar, ”som druckit natten till stora böndagen”, fäldes att böta tre mark hwardera. En person, som ”warit full i kyrkan men hållit sig tyst, skulle sitta twå söndagar i stocken; twå personer, ”som orenat Guds hus med uppkastning, ”dock i stillhet utan buller”, fingo sitta i stocken fyra söndagar, ”stå skrift och göra offentlig afbön i församlingen, efter sabbats-ordningens 6:te punkt. För kränkning i kyrkan, ”så att litet wått synts i bänken”, hwilket wid domstolen bewisades härröra af naturligt illamående och ej af fylleri, aftunnades följande dom: Ty skall han (den sjuke) likwäl, sig till någon ”Correction och andra till warnagel, plikta efter förordningen om sabbatsbrott och § 6 med 10 marker till kyrkan, sitta twå söndagar i stocken och dertill undergå skrift och kyrkostraff”. För att han inbergat säd på söndagen fick en person böta 40 mark silfwermynt. En finne ålades att böta 3 mark för ”olaga bygning” och hwad ”olaga bygt är skall rifwas bort”. För den 17 September 1641 förekommer följande märkwärdiga dom: ”Än öfwertygades Mickel i Jangshöjden hafwa stekt ägg på Östanbjörkeskogen, utan jordegarens lof, minne och närwaro, emot Wälb. herr landshöfdingens afsked och förbud, hwarföre kändes han saker till 40 Daler”. En qwinna fälldes 1713 att böta 3 mark s:mt för det hon ”brukat onyttig mun och gifwit oqwädinsord”. År 1642 tillsade landshöfdingen allmogen att ingen skulle fördrista sig att fälla någon skog, att swedja, ”utan han förut fått lof af landshöfdingen, efter ”nämndens wittnesbörd”, och 1666 förböds enhwar, att hugga master, spiror, blockar och swedjefall ”wid 40 mark tillgörandes”. Samma år dömdes sex bönder i Bada och sex i Swenneby att böta 40 mark hwardera för ”olaga fallhuggning och om de ej kola upp hwar sticka, skola de gälla 40 mark, som tredskas”. År 1711 förbjödos åboarne i Wasserud att kola ”af den inwid hemmanet warande skog, som war tjenlig till hustimber och i nödfall närmast är att tillgå”. En finne, som huggit nio fall utan tillsyning, dömdes att böta 100 d:r s:mt och 3 bönder i Maggeby ”att för hwart fall böta 12 mark, jemwäl och ”förlisa rågen efter nya skogsordningen”. En finne från Elfwedalen hade, jemte sin husfinne, utan tillsyning men emot lega till jordegarne, huggit fyra fall på Öfwerbyns skog och derpå skördat råg, som wärderades till 39 tunnor, dessutom sex fall, hwarpå han 1705 hade grönråg. Han ålades att för uraktlåten tillsyning dels böta 12 mark s:mt för hwarje fall, eller 30 d:r s:mt, dels att till kronan såwäl afstå all grönrågen som ock betala för tjugu tunnor råg med 4 d:r s:mt tunnan. Kyrkoherden yrkade, att han derjemte skulle åläggas betala tionde, hwarifrån han dock befriades af det skäl att han blifwit fråndömd all rågen.
Af det stora antal personer som wid häradsrätten blefwo dömda att mista lifwet — på ett enda ting 1648 dömdes fyra personer till döden — erhöllo wäl de flesta nåd, men att domen ej sällan gått i werkställighet, ser man af uppgifter i domböckerna.
Att swenskbygdens befolkning begagnade sig af swedjande, ehuru ej i samma widsträckta omfång som finnarne, synes derutaf, att af de många, som blefwo dömda för ”olaga fallhuggning”, äfwen förekomma många från swenskbygdens hemman samt att emellanåt på tinget ”extraherades ett ark papper till hwar socken att derå låta anteckna, hwad stoghugge allmogen blifwer tillsynt af nämnden och skogwacktaren”.
Ar 1697 uppgaf nämnden att ”masteskog” funnes på sjutton uppräknade hemman, men bland dessa war icke något beläget på finnebygden. Till den grad hade finnarne redan då hunnit att med yxa och eld nedgöra de stora skogarne, och än i dag är ståndskogen i allmänhet sämre inom häradets finnskogar än inom dess swenskbygd. Under de sista åren hafwa dock, i den mån den stenbundna marken blifwit uppodlad till åker, swedjandet minskats. År 1678 klagade jägmästaren på allmogen i Sund och Emterwik, att de wid fallhuggning förstörde ekskog, och ransakning derom blef utsatt till extra ting, såwida de anklagade ej erhöllo nåd, hwilken troligen blifwit dem bewiljad, enär domböckerna sedan icke upptaga någon sådan ransakning. Såwäl detta rättegångsmål som det att stamstuekebbar påträffats i flera myrar, wisar att eken, hwilket nu förekommer på högst få ställen inom häradet, förr warit allmännare.
En mängd med rofdjur måtte hafwa funnits i skogarne, ty allmogen war ålagd att hålla warggårdar och warghag och under åren 1674 och 1675 dödades inom Sunne, Lyswiks och Fryksände socknar icke mindre än tjugosex björnar. Under sådana förhållanden war det en nödwändighet att låta kreaturen waktas af wallhion, hwilka genom blåsning i horn och lurar samt genom ropande och sjungande skulle bortskrämma rofdjuren. År 1652 utarrenderades en skogstrakt i Lyswiks socken på det wilkor, att egaren skulle hafwa alla ”bjurar”, som arrendatorn fångade på samma skog, ett intyg om att bäfwer (”bjur”) då fans, ehuru den nu är alldeles utödd. Förbudet att swedja war äfwen för swenskarne förhatligt, om ej i lika grad som för finnarne, hwilka wid den tiden hade föga eller ingen åker att hemta skörd af. Swedjandet war ofta deras enda åkerbruk och finnehemman funnos, som saknade nästan all åker. 1684 funnos på hemmanet Ulfsjön ingen åker, ehuru en finne nedsatt sig der före 1652; endast i ett swedjeland ett stycke derifrån war litet upphackad åker; ännu på 1770-talet egde åttondedels mantal Kymmen ej mera åker än till twå tunnors wårutsäde, ehuru det började odlas och bebyggas redan år 1622. År 1684 beslöto häradsboerna att genom ansökning till landshöfdingen få större friheter i afseende på swedjandet, och i häradets dombok för berörde år förekommer derom följande: ”Olof Håål (fogden) påminde bönderna, att Nordmarks, Jösse och Gillbergs härader supplicerat hos landshöfdingen att få rensa och hugga sin skog till åker och äng, hwilket dem bifallits. Nämnden och häradsboerna sade sig ock wilja härom söka, emedan här å orten råg ej wäxer förutan i skogen på swedjeland och bränninger eftersom åkerjorden wid byarne dertill är hel obeqwäm och onyttig, hwilket eljest skulle lända dem och deras byar till undergång, der de icke till sin nödtorft skulle få fälla och rensa skogen, der ingen maste-, spire-, bärande eller annan för allmänna bästa nyttig skog finnes utan löfskog och dylik onyttig skog”.
Då återbruket i allmänhet befann sig på en mycket låg ståndpunkt och åkern ej war afdikad, låter det förklara sig att råg på åker gaf dålig skörd. På de trakter der jemförelsewis mycken åker fanns, emedan jorden war stenfri och lätt att odla, blef den, som låg närmast bostaden, någorlunda ordentligt brukad och gödslad, men af den längre bort belägna togs då och då några hafreskördar och deremellan fick den ligga i ”magerlinda”. Utom råg såddes äfwen rofwor i swedjorna, synnerligast af finnarne, och de små så kallade ”hackland” af några få qwadratfamnars areal, som man ännu får se på finnskogarne, begagnades äfwen till rofland, efter hwad de nu lefwande finnarne berätta. Då betesmarkerna woro goda och widsträckta underhöllos ett i förhållande till fodertillgången ganska stort antal kreatur. ”Myrskogar” begagnades på skogarne, och der jorden war af någorlunda god beskaffenhet skördades hö i swedjorna (”brotarne”) några år efter rågen, innan de utlades till bete. Höskörd på wall förekom säkerligen ej då, ty Fernow i sin beskrifning öfwer Wermland säger att under hans tid för omkring hundra år sedan wallar inom Wermland icke förekomma på andra ställen än inom dess bergslag. Till hjelpfoder begagnades ”qwist och staf” (qwistar och bark af löfträd), ”grön” (ljung) och ”laf” (häng- och toflaf), björnmossa m. m.
För att belysa förra tiders sätt att söka åstadkomma wård om kreatur må följande anföras: ”Till at förekomma den skada, som ofta sker på åker och ängar af oringade swins rotande, begärde nämnden och häradsboerna det någon måtte tillsättas, som deruppå inseende hafwer. Och som profosserna Per Börjeson Specter samt Hindrik Ambian sådan uppsigt i detta härad sig wille åtaga, ty blef i följd af 1681 års husesynsordning sådant hans nåde högwälborne herr baron och landshöfdingen ödmjukeligen hemstäldt, på det bemälte profosser till berörde beställning med fullmakt måtte försedde och authoricerade blifwa. Ersättning för skada, som kreatur föröfwat å gröda, kallades ”ätioböter”.
Hemmanen undergingo esomoftast förändringar både till sin natur och till skattetalet. Än förmedlades de och nedsattes och än höjdes de till mantalet och många hemman, som då woro frälse- och krono-, äro nu skattehemman. Åtskilliga förläningshemman funnos, af hwilka några under Konung Carl XI:tes reduktion blefwo indragna till kronan. Skatterna (”utlaganä”) forslades till Örebro, der landshöfdingen öfwer Wermland och Nerike då bodde. För fogdens beswär dermed betaldes honom 2 öre s:mt för dubbla eller sexdalers plåtar, hwilken ersättning 1685 höjdes till 4 öre s:mt. Berättelserna derom att bönderna, då de gingo till uppbördsstämmorna, buro plåtarne på ryggen inbundna i widjor, afse nog samma tid. De skatter, som enligt jordeböckerna utgingo af Fryksdals härad utgjorde för 1540: oxskall 4 d:r och 5 öre, matgifwespenningar 1 d:r 5 öre, smör för kungsfodringen 37 pund och årlig ”födug” af 180 hästar; för år 1564, statteoxar 31 stycken, matgifwespenningar 9 mark 8 öre, landgillesjern 3 fot, 200 marker och 80 stycken osmundsjern, landgillespenningar 1 mark 3 öre, laxwerk 24 stycken, årlig fodring, årliga hästar 363, kungshästar 346 och biskopshästar 13 stycken; samt för år 1600, skatteoxar 38 stycken, matgifwespenningar 10 mark 1 öre, landgillespenningar 1 mark 5 öre, landgillesjern 3 fat 31⁄2 hundrade marker och 20 stycken osmundsjern, landgillessmör 8 pund, 28 dagswerken, 390 årlige hästar, 373 kungshästar och 11 biskopshästar.[7] I redowisningen för sistnämnde år äro dagswerkena sålda för 2 öre stycket och fodringen à 6 öre för hwarje häst. Tionden och swedjefall för sistnämnde år utgjorde 10 tunnor råg. Utom af jord utgick hwarjehanda personella utskylder äfwensom kontributioner för hwarjehanda föremål, såsom t. ex. 1710 ”för Peruquer, Fontanger, Chaiser, Calescher och Carioler, hwaraf Contributioner kommer att betalas”. För skatternas utdrifwande tillsattes utom fjerdingmännen särskilda pantekarlar, stundom till ett antal af sjutton. Häradsrätten granskade och attesterade rigtigheten af såwäl uppbörds- som restlängderna och utaf hwad derom i domböckerna finnes antecknadt, finner man att utskylderna de flesta år betaldes restfritt. I början af 1700-talet, under och efter Carl den XII:s krig, blef dock tillståndet sämre. Så t. ex. blef år 1715 106 personer och år 1724 74 personer af allmogen, deraf 10 i 1⁄4 hemmanet Timbonäs, af uppbördsmannen anklagade för det de icke infunnit sig på uppbördsstämman och betalt kronans räntor. De blefwo alla dömda att betala 3 mark silfwermynt hwadera i ”treskoböter”. Påföljden för försummelse eller oförmåga att betala utskylderna stannade icke heller alltid wid böter, ty 1686 fick en nämndeman icke tillträde till rätten, emedan han tinget förut blef sakfäld ”för det han ej gjort sin kronotionde ut”, hwarföre han begärde och erhöll afsked. Under konung Carl XII:s krig med Norge war allmogen under flera år ålagd inqwartering af krigsfolk, hwaraf, liksom genom allmänna uppbåd, allmogen blef än mer utblottad. Wid 1719 års hösteting anklagades allmogen för det den ej mangrant deltagit i allmänna uppbrottet i Juli månad samma år, då fienden inföll i landet och yrkades för den skull att de, som undanhållit sig, skulle böta 20 d:r s:mt enligt Kongl. Resolutionen den 19 Juni 1718. Almogen undskylde sig med att den hwarken hade penningar eller matwaror till matsäck, hwarför utom ”allmogen war utblottad både på penningemedel. och matwaror, så för myntets omsättning skull som af de swåra inqwarteringar hwarmed den i 2 års tid warit betungad”. De anklagade befriades från böterna, men warnades att framdeles icke så förhålla sig. Dertil kom mynttecknens fallande i wärde, hwilket medförde förluster och föranledde till twister och rättegångar, emedan de som wid wärdets nedsättande innehade detta mynt wille undwika förlusten genom att få återlemna detsamma till förra innehafwarne.
Utom de många stags mynt som funnos i omlopp: daler, mark, öre silfwermynt eller ”hwitt mynt”, plåt, daler, mark, öre och runstycken kopparmynt, riksdaler och riksdaler kurant, kristiner och karoliner war jern, i fat och stycken, mycket anwändt såsom wärdemätare och bytesmedel under förra hälften af 1600-talet, ty det omnämnes ofta såsom sådant under den tiden. Så t. ex. wärderades år 1647 fyra femtedelar af en fjerdedel i ett helt hemman Gunnerud i Sund sålunda: en femtedel i ett fat jern, en oxe om 900 jern, och en stut om 800 jern; — en femtedel i 1300 jern, en femtedel i tre fat jern och 2 r:dr sölwermynt och en femtedel i ett fat jern och en oxe om 800 jern. Dessa femtedelar måtte således hafwa warit af olika wärde, ty ett fat och ett stycke jern hade en bestämd wigt, så att på olika tider en oxe wärderades i 900 och en stut i 800 jern[8] samt ett fat jern till 21⁄2 R:dr. Dessa fat måtte hafwa warit osmundsjern, ty i hertig Carls tid anlades stångjernshamrar, emedan utländingen klagade öfwer underslef med ”osmundsfaten”, i hwilka ofta fanns sten, och enligt femte punkten af de år 1611 för Filipstad utfärdade privilegier fick ingen köpa jern i bergslagen förr än detta på stadens wåghus war wägt och fatadt samt ”wasen” derå påbränd. Att utom jern och kreatur äfwen hwarjehanda andra wärdeföremål tjent som bytesmedel, wet folket ännu omtala i sina sägner, nemligen att torp och skogstrakter m. m. inköpts för kreatur, matwaror och klädespersedlar m. m. och för att wisa det så werkligen förhållit sig må följande exempel ur domboken för år 1654 anföras. ”Blef slutet, att Ulfzby i Sunds socken skall blifwa wid en skogspart, som löst är ifrån Gunnerud för tre skeppor bjugg (korn), en tunna smör, ett galtfläsk, en fyrlods kjortel, en hornarmbössa och en röd qwinfolksmössa”. Exempel på det höga wärde, penningar hade, är att en häst kostade 1 d:r smt (1672) och 5 r:dr (1675), en psalmbok 3 d:r kmt (1672), en tunna salt 7 r:dr 12 öre i Fryksdalen och 6 r:dr i Carlstad (1690), en tunna sill hade lika wärde med en tunna salt, en tunna råg 2 d:r s:mt (1692), en tunna blandkorn 4 r:dr och ett pund fläsk 1 r:dr (1697), ett rep råghalm 3 d:r k:mt och en ryss hö 3 d:r k:mt (1686), ett mansdagswerke 3 d:r k:mt (1593), ett skeppund stångjern 24 d:r k:mt (1698) och ett skeppund tackjern 3 r:dr kurant (1700). I piglön betaldes 2 d:r k:mt, 4 par skor och 1 mark ull (1687) och i drängstädja 8 öre (1694). Enligt indelningskontraktet med Wermland, upprättadt i Carlstad den 25 Juni 1688, skulle en tunna ren säd lösas med 10 d:r k:mt, ett lispund torrt kött med 3 d:r samt 1⁄2 lispund smör och 1⁄2 lispund fläsk med 5 d:r, hwilket lösningspris lär hafwa gällt ända till dess Kongl. Förordningen den 14 Augusti 1764 bestämde, att dessa persedlar skulle för vakanta nummer lösas efter markegång. 1656 stadgades emellan hyttegare i Wermland att priset på en stig kol om 2 ryssor skulle wara 24 styfwer, och 2 d:r k:mt när bonden tog förlag. På flera ställen gafs icke på länge mer än 16 styfwer för stigen, men efterhand ökades priset till 24 styfwer och omkring år 1747 war det 3 d:r k:mt. Enligt Kongl. Förordningen om timmerhandeln i Dal och Wermland af den 16 Juni 1729 skulle en tolft furublockar, om 6 alnars längd och 12 tums diameter i lilländan, betalas med 4 d:r 8 öre s:mt och en tolft gran och gårtall af samma dimensioner med 3 d:r. År 1717 wärderades af nämnden en tolft sågtimmer, wid Rottna bruk, till 11⁄2 d:r s:mt. I knektelega betaldes 1720 ända till 60 r:dr kurant.
Hemmanen företedde redan i slutet af 1600-talet stor olikhet i godhet och wärde. Af de uppbud i omkring sjutti olika hemman som under tiden mellan, 1670 och 1700 meddelades, war köpestillingen emellan 60 och 1782 d:r s:mt för helt hemman. Om dessa köpeskillingar uttryckt hemmanens werkliga wärde, skulle det bästa wara nära trettio gånger så godt som det sämsta.
År 1625 gaf Konung Gustaf Adolf Filipstadsboarna privilegier på egne marknader wid Fryksdals och Elfdals kyrka, Eriksmessan, Morsmessan och Adventssöndagen, och redan för hundra år sedan fanns marknad wid Åmberg, i senare tider känd under benämningen ”den äwie gläja”. Carlstad war dock häradsboarnas förnämsta marknadsplats och der gjorde de sina mesta waruomsättningar. Men wintertiden besökte de äfwen Norge, der de för jern och ladugårdsprodukter tillbytte sig sill, salt, tobak m. m. Tullplatser emot Norge woro inrättade wid Trätwik, Rådorn, Östmark och Långerud, och 1634 upptogs penningar efter mantalet för att bygga ”hindersbommar”. De som togo andra wägar än förbi tullplatserna, wid sina resor till Norge, dömdes att böta 40 d:r. Om någon handlade med timmer eller träwaror på Norge, skulle han mista waran och ”gå twå år i Marstrand” tillika med alla dem som hjelpt honom hugga eller föra. Genom Kongl. Kammarkollegii Bref af den 6 Maj 1687 förbjödos ”de Norske handla med något jern härifrån bruken, eller få med någon tobakshandel fara”. Detta förbud måtte sedan blifwit upphäfdt, ty i början af 1700-talet reste många norrmän och sålde tobak inom häradet och flera mål förekommo wid tinget, angående norrmäns fordringar för utborgad tobak. Att många af dem som fraktade waror emellan Swerige och Norge passerade förbi på wägar emellan tullplatserna, för att undgå betala tull, synes af de flera fall då personer för en sådan uraktlåtenhet blefwo instämda och bötfällda. Att de äfwen någon gång satte sig till motwärn mot tullnären, och med wåld befriade sig från skyldigheten att gifwa tull, wisar en anteckning i 1709 års dombok för häradet. Twenne norrmän från Gruve socken hade rest förbi Rådums tullplats med jern, utan att betala tull, och då tullnären tog jernet ifrån dem, slogo de honom med hwar sin stör så länge störarne höllo, sedan höggo de honom med hans sabel och då tullnären blifwit sanslös, uppbröto de den bod hwaruti jernet fans, uttogo detta, tillsammans trettiosju stänger, och reste dermed hem.
All handel på landet, med undantag af hwad häradsboerna inom hwarje härad kunde afyttra till hwarandra af egna produkter, kallades ”landsköp”. Detta war i allmänhet förbjudet och stred emot Carlstads privilegier. Hwad som från häradet kunde säljas till annat härad skulle ske genom Carlstads borgerskap såsom mellanhand. För att bewaka denna rättighet höll staden så kallade ”utridare”, hwilka ofta lagförde allmogen för landsköp, mest derföre att de direkte sålde kreatur till bergslagen.
Att resa till Carlstad på den tiden hade sina stora swårigheter i anseende till bristande wägar och der sådane funnos woro de säkert mycket dåliga. Der båtled fans, begagnades detta kommunikationsmedel och emellan sjöarne och wattendragen släpades båtarne af de resande eller, då detta blef för tungt, fördes med hästar, som kunde få legas i de närmast belägna byarne. Ett sådant fortskaffningssätt begagnades emellan Fryksdalen och Carlstad ännu för omkring hundra år sedan. Genom detta sätt att färdas kunde swårligen undgås att icke skada åstadkoms på andras egor. År 1679 flagade också egaren till godset Apertin i Kils socken ”att Fryksdalingarne wid Petri Pauli tid, då de resa till och ifrån Carlstad med sina många båtar och andra åtskilliga waror, förde och färdades öfwer hans ängar på Apeltys egor”. Detta mål blef förwisadt till Kils häradsrätt. Huru det der afdömdes är oss icke bekant, men ännu 1695 förbjödos Fryksdalingarne af landshöfdingen att fara öfwer ängarne wid Apertin, utan borde de fara landswägen längre fram till sjön Hyn. ”Allmogen förmente sig hafwa rättighet att få fara sin gamla farwäg öfwer Apertins egor, helst de, sedan de blifwit fördrifna från sin gamla farwäg i Hanihodaln, hade bättrat denna wäg och der byggt sina båthus, och wägen förbi Illberg är brott och olämplig att framkomma med båtar”. År 1719 beswärade sig auditören Jonas Bratt deröfwer ”att en del af allmogen tagit sig lika som en öppen landswäg igenom sätesgården Rotneros äng till sina i sjön Fryken hafwande båtar, hwarmedelst ej allenast gräset af den myckna allmogen förtrampas utan ock gärdsgårdarne stadigt blifwa nedrefne, hwaraf skada och ohägn förorsakas. Sattes 20 mark s:mts vite, skolandes detta förbud på kyrkowallen årligen allmänt kungöras allmogen”. Att i anseende till bristen på wägar, isynnerhet i de mindre bebodda delarne af häradet, båt war ett både wanligt och nödwändigt fortskaffningmedel kan man widare sluta deraf, att häradsrätten år 1654 ålade enhwar ”som hafwer under sin gård aldrig så liten elf eller sjö, der folk, särdeles kronones och landsens betjente tarfwa resa öfwer, att förrätta sina embetssyslor och ärenden, och icke håller deri en ”bördh” båt efter denna dag, han skall böta sina 40 mark och betala den, som derigenom hindras, skadeståndet”. Finnarne blefwo på samma ting ålagde att böta 40 mark ”om de ej komma och rödja wäg eller hålla bro, emedan de aldrig komma med på sådant” och 1656 tillsades finnarne ”att göra wägar sig emellan wid straff tillgörandes”. Att sistnämnda stränga påbud icke hade stor werkan finner man deraf att, ända intill senare tiden, på finnskogarne icke funnits andra wägar, som kunnat befaras med hjuldon, än de landswägar, häradet gemensamt låtit anlägga. På sina kyrkofärder, äfwensom på andra resor till den mer bebodda delen af häradet, måste finnarne gå eller rida, och de waror, de forslade hem eller bort, måste antingen ”klöfjas” på hästryggen eller föras, fastbundne på så kallade ”släpor”. Dessa bestodo af twenne långa stänger, som med de gröfre ändarne fästades wid selen och med de smalare ändarne, hwilka hophöllos af en eller twå twärslåar, släpade på marken. Då detta enkla fordon gick sönder, eller blef utslitit, upptog det ej lång tid att göra ett nytt; twenne stänger och några björkwidjor war allt som fordrades. Dylika ”släpor” kan man ännu få se i finnbygden, der de begagnats ända intill wåra dagar, på ställen der wägar för hjuldon icke finnas; isynnerhet nyttjades de wid likfärder, då ”klöfjande” ej kunde anwändas, då det war för mödosamt att bära liket på de långa och ojemna skogsstigarne.
Säkerheten till lif och egendom war föga betryggad, isynnerhet för resande. Man finner, att bössor och andra wapen medfördes till och med på ”kyrkowäg, för röfwares och skogsstrykares skull”. Dessa woro wäl till största delen fredlösa brottslingar, som enligt tidens sed, flytt från det bebodda landet till skogarne, kanske ziguenare eller ”skojare”, såsom de här kallas. Om somrarne höllo de sig i de stora skogarne, hwarom ännu många sägner finnas, men om wintrarne måste de taga sin tillflykt till finnarnas pörten. Flera gånger blefwo finnarne warnade wid högt vite, att icke hos sig herbergera ”driftekarlar, landsstrykare, missdådare och sådant löst parti” och dömdes för öfwerträdelser häraf ofta till höga böter, ända till 40 d:r. År 1639 tillsattes inom häradet sju tillseende ”män”, med hwar sin medhjelpare, hwilka skulle ”akta uppå hwad för folk resa så genom landet uti Frisdalen, ransaka deras pass om de äro rätte i sina ärende, taga fatt, och om de ej kunna böta 40 d:r i penningar, föra dem till Carlstad”.
Många berättelser om dylika skogsbyggares stölder, rån och mord lefwa ännu i folkets minne. En sådan berättelse må omtalas, sådan den för oss blifwit berättad. En dylik för allmänna säkerheten wådlig person, känd under namnet ”Myrgubben”, hade nedslagit sina bopålar inwid norska gränsen nära elfwen Rottna. Torpet kallas ännu ”Myrgubben”, efter första bebyggaren. Wanliga gång- och ridwägen emellan Hofors i Norge och Thorsby wid öfre ändan af sjön Fryken gick den tiden förbi detta torp och intet mera bebodt ställe skall då hafwa funnits deremellan. En dag kom en westgöte ridande från Hofors och då derifrån till torpet Myrgubben war en förswarlig dagsresa samt han ännu hade öfwer twå mil till Thorsby, begärde och erhöll han nattherberge i torpet. Husets enda dotter, hwilken fattade tycke för den främmande, förtrodde honom i tysthet, att hennes fader brukade mörda sådane resande, som han trodde innehafwa penningar, och bad honom derför wara på sin wakt. I stugan funnos twenne rum, och i det ena bäddades åt westgöten på det der befintliga stora bordet. Denne lade sig likwäl ej i bädden, utan hoprullade sängkläderna, så att det såg ut som han låge der, hwarefter han lade sig påklädd under bordet. Efter en stunds förlopp, då wärden trodde, att hans gäst hunnit insomna, kom han in i rummet, försedd med en stor yra, hwarmed han högg några kraftiga hugg i de hoprullade sängkläderna. Då han gått in i sitt rum, smög sig främlingen sakta till dörren för att lyssna, då på hustruns fråga, hur det gick, han hörde mannen swara: ”Oxen ä allt min, han ha’ fått so my han behöfwer, for han rörd säj inti’.” Westgöten gjorde i största hast sin häst i ordning och begaf sig derifrån, men ware sig att Myrgubben hört något buller eller han gått in för att plundra den i hans tanke mördade och derwid märkt att han kommit undan, nog af han fattade åter yxan och förföljde rymmaren med sådan fart, att dennes häst, hwilken torde warit både klen och uttröttad, stupade wid en backe på något öfwer en mils afstånd från Myrgubbtorpet. Westgöten lyckades dock komma undan. Backen, der hästkreaturet störtade, kallades derefter ”Marrbacken”. Då ett finnhemman sedermera der anlades, ändrades namnet till Mårbacken. Enligt berättelsen skulle denna händelse hafwa inträffat för omkring twåhundra år sedan, men om sägnens uppgift, att intet torp eller hemman då funnits emellan Thorsby och Myrgubbtorpet, är sanningsenlig, så måste den hafwa timat mycket längre tillbaka.
I den mån utrymmet i skogarne blef mer och mer inskränkt och tillfällena till bosättning derigenom swårare, uppstod äfwen ibland finnarne sjelfwa en lös befolkning, de så kallade ”huslös-” och ”struk-finnar”, till stillnad från de ”bolfaste”. Med den hos finnarne så wanliga gästfriheten fick denna lösa befolkning bo hos de bofaste i deras rökstuga eller i deras rior och badstugor. Dessa inhysingar biträdde med hwarjehanda tillfälligt arbete, höggo swedjefall emot hälften af skörden, så kallad ”lothogging”, samt jagade och fiskade. Då detta icke alltid räckte till deras försörjning drefwo de omkring och betlade.
Man får dock icke häraf sluta, att de alltid woro utfattiga, ty år 1696 omtalas ej mindre än sju sådane ”husfinnar” på Granbäcks hemmans skog, som egde egna hästar. Huruwida dessa lösfinnar inom hemorten bedrifwit röfweri eller stöld, eller om de warit inbegripna i benämningen ”röfware och skogsstrykare” kunna wi icke säga, då wi ej sett något som tyder derpå, men att de på andra orter någon gång gjort sig skyldiga till wåldsamheter tycks framgå deraf, att år 1671 ”klagades på dem att de utöda högdjuren och framfara med wåld och röfweri i Dalarnes angränsande socknar”. Under krigen mellan Swerige och Norge plundrade finnarne på begge sidor om gränsen, de norske finnarne plundrade swenskar och de swenske finnarne norrmän, hwarjemte de å ömse sidor tjenstgjorde såsom spioner och wägwisare. Så t. ex. omtala domböckerna för år 1676, att under den så kallade ”Gyldenlöwsfejden” twenne finnar i Hwitkärn gifwit norrmännen underrättelse om ställningen i Swerige. Under denna fejd fingo Fryksände och Gräsmarks soknars allmoge ensamme hålla wakt wid norska gränsen, utan den ringaste hjelp från de andra tre socknarne, och blefwo äfwen swårt hemsökta af fienden. Domböckerna upplysa, att hemmanen Gräsmarken, Kjellingerud, Hwitkärn, Gransjön, Hwasserud, Östmark, Mellmark, Norra Lekwattnet och Hensgårdstorp åren 1676—79 blifwit illa ”spolierade och sköflade” af norrmännen och tillfölje deraf år 1679 befriade från 10 dalers-statten. Åboarne i Rållen, Runsjön, Westanwik, Westra Näs och Långnäs hade mistat hästar och kor m. m. Finnarne i Fryksdalen hämnades med åtskilliga infall och ströfwerier i Norge. Kommendanterna på Eda och Winger skrefwo härom till länsmannen i Fryksdalen och, enligt häradsrättens beslut, ”sattes det röfwade i arrest, widare plundringar förbjödos och om straffet hemställdes till landshöfdingen”. En sägen berättar följande om förloppet wid ett af dessa de swenskes infall i Norge under Gyldenlöwskriget. Finnarne i hemmanen Fiskarekärn, Borrsjön, Homsjön och Ragwaldskärn begåfwo sig inåt Norge ända till Hedemarken. Der röfwade de en boskapshjord tillika med de twå wallgossar, som waktade densamma. Den ena wallgossen slogo de ihjäl, men den andra togo de med sig, och denne, hwilken hette Hans, blef qwar i Swerige och blef måg till en af plundrarne, en finne i Fiskarekärn af slägten ”Hammalainen”. Om en annan händelse wid dessa röfwerier berättar en ännu gängse sägen: Norska finnar (”baggfinnar”) kommo en gång på swenskhemmanet Gräsmarkens (nu Gräsmarksgårds) skog och röfwade kreaturen från wallhjonen. Dessa woro wid den tiden öfwade att med sina horn och lurar signalera, så att de hemmawarande kunde höra, om röfware, björnar eller wargar kommit åt deras boskap. De signalerade nu finnarnes ankomst, enligt öfwerenskommelse, sålunda:
Tillililofwen
Tolf man i skogen
Fehunden hänga de
Fepilten skrämma de
Kröttera fösa de
Langt langt nol i fjälla.
Straxt samlade sig männen i Gräsmarksgård och angränsande hemman och förföljde röfwarne. De upphunnos wid torpet Waraldsände inwid norska gränsen, der de gått in i stugan för att rasta, under det kreaturen betade utanför. Några af de förföljande smögo sig fram och borttogo de utom stugan stående wapnen, hwarefter normännen ej wågade göra motstånd utan läto swenskarne draga tillbaka med sina kreatur.
För att kunna göra fienden motstånd skulle allmogen hålla sig wapen och 1688 tillsades de, som ännu ej skaffat sig gewär, att sådana genast anskaffa eller blifwa ”wederbörligen afstraffade”.
Med afseende på den penighet och det nationalhat, som onekligen förefanns emellan swenskar och finnar, slöto sig dessa senare mer och mer inom sig sjelfwa, och bibehöllo i det längsta sin nationalitet, sitt språk, sina seder och bruk oförändrade. Deras urspungliga wana att ligga på golf och bänkar om hwarandra i den warma rökstugan, har på sina ställen fortlefwat ända till innewarande tid. Rökstugor finnas många i behåll ännu, ehuru nya sådana numera sällan byggas. Att sederna woro råa, kan man sluta, bland annat, af de wilda uppträden och slagsmål, som ej så sällan förspordes. Mord förekommer ock några gånger emellan finnar, som druckit tillsammans, då knifwen ej war långt borta wid minsta förolämpning. Det tycktes som de ibland på lek brottats med knifwar, såsom wid bältesspänning, för att pröfwa hwarandras styrka och hwem som tålde mesta stålet. Dessa lekar slutade ofta med endera kämpens död, ett sådant fall förekom, då de stridande woro i ett sådan beserkaraseri, att åskådarne ej tordes närma sig för att åtskilja de stridande.
Om finnen ”Stor-Jacob” i Ängen berättas, att han war en owanligt stor och stark karl samt derjemte ytterst wildsint, så att han war en fasa för sina grannar. Af häradets dombok för år 1649, då ransakning med honom hölls och han dömdes till döden, finner man, att han 1645 med knif mördat en annan finne, då de drucko tillsammans, att han sedan gömt sig i skogarne och i Norge till 1648, då han kom tillbaka och med yxa och bössa ihjälslog sin halfbroder, samt att han sedan hållit sig undan till 1649, då han åter wisade sig i hembygden. Ehuru en mängd med folk uppbådades för hans gripande, sökte han dock wärja sig och gaf den förste angriparen trenne knifhugg, innan han kunde öfwerwinnas. ”Stor-Jacob” erkände dessa brott och sade, att han mördat sin halfbroder ”Lill-Jacob”, hwilken ej satte sig till motwärn, utan endast sökte komma undan, emedan han (Stor-Jacob) ej fick någon del med af arfwet efter fadren. Den andre, som han mördade, kom han i gräl med beträffande den wigtiga frågan om en skäppa råg skulle wara ”rågad” eller ”bräddad”. Enskildheterna wid dessa mord wittna om en hög grad af råhet och wildhet.
År 1715 hade en finne wid namn Henrik Persson i Mången i Fryksände socken med knif mördat sitt syskonbarn. Han blef gripen, men rymde ur arresten i Carlstad och uppehöll sig i skogarne på ömse sidor om norska gränsen i hela tio år, eller till 1725, då han greps för andra gången. Under tiden hade han huggit swedjefall hwar som hälst på skogarne och gick alltid wäpnad med bössa, hotande att skjuta en hwar, som försökte gripa honom. Wid gripandet sargade han en person illa med knif och förut hade han med samma wapen illa tilltygat såwäl sin son som en annan person. Det klagades allmänt, att många fått gå fredlösa för denna missdådare och att de fruktade för sina lif, om han åter komme lös. Han dömdes ”att mista lif för lif”. År 1704 hölls ransakning med ”lösfinnen Lars Larsson i Rattsjöberg, för det han tillika med en finnedräng Per Hindriksson från samma hemman icke allenast hafwer för 8 år sedan brutit sig utur Carlstads torn, sedan de af Elfwedals härads tingsrätt för röfwande blifwit dömde ifrån lifwet och i häktelse derför sitta skulle, till dess Hofrättten sig öfwer samma dom förklarat hade, utan ock då länsmannen Swen Schagerberg den 15:de nästlidne April skulle taga dem på finnskogen, sprang han efter länsmannen med en yxa och högg till, så att han blef skadd på kinden och fick en skåra i hufwudet, men hade ej länsmannens broder Harald fattat Lars öfwer armarna, hade han klufwit länsmannens hufwud”. Han förstörde äfwen deras kläder, innan de kunde afwäpna honom. Per Hindriksson utkom då ur stugan och flydde samt hade ännu ej ertappats. Lars tilstod, att så hade skett. En waktknekt från Carlstad hade förut warit in åt Norge och gripit Per Hendriksson, samt i norska länsmannens handklåfwa och med norske finnars hjelp fört honom öfwer gränsen; men då de norske återwändt kom Lars och skrämde waktknekten att släppa Per, hotandes att skjuta honom, hwarwid Lars löste handklåfwarne och lät honom gå. ”Länsmannen klagade högeligen, att för sådane öfwerdådige skälmar, som ymnigt här uppe uti finnskogarne wistas och sig uppehålla, hafwer så wäl kronobetjenter, som andre stor swårighet utan lifsfara att sine ärenden få uträtta, att i det finnetorp, der denne Lars och flera slike sig hållit, äro åtskillige dråp sjelfwa finnarne emellan begångna; hwilket jemwäl nämnden wisste betyga uti sanning wara. Finnedrängen Mickel Blom, som interessent i ofwannämnde Råån, hafwer ej anträffats, utan spordes, att han i Norge war ihjälslagen. Blom hade nekat till rånet, hwarföre Hofrätten ändrat hans dom till gatlopp, men förordnat, att Mickel Blom skulle i saken konfronteras med Lars, hwilken ej blifwit liberad från dödsstraffet”. Detta mål hänsköts åter till Hofrätten. Men icke blott allmogen, utan äfwen personer i en högre samhällsställning, af hwilka kunnat wäntas bättre uppförande, wisade esomoftast stor råhet i seder och handlingssätt. Wid en rågångssyn år 1687 blefwo kronofogden Leeman och riksdagsmannen Jon Nilsson i Råum oeniga, hwarwid den förre drog den senare i håret samt högg honom fyra sår med sin wärja. Leeman fick derför böta 65 mark och Jon Nilsson, för oqwädingsord, 12 mark. År 1702 förekom slagsmål emellan regementsqwartermästaren Anders Björnberg på Öjerwik och hans syster Elisabet Björnberg, gift med ryttmästaren Gustaf Uggla på Rottneros. Swågrarne hade ofta grälat med hwarandra; den widlyftiga ransakningen om slagsmålet och oqwädingsord wittnar om lika mycken råhet som öfwermod.
Jemfördt med nuwarande förhållanden war lefnadssättet mycket enkelt och tarfligt. Ännu lefwande personer weta berätta, att i deras ungdom nästan hwarje år anwändes allehanda nödbrödsämnen, såsom tallbark, hackelse, agnar, linfröknopp, ben, syrgräs (Rumex acetosa och acetosella) m. m. och under misswäxtår begagnas ännu sådana födoämnen af den fattigare befolkningen i häradets skogsbygder. Äfwen klädedrägten war ytterligt enkel och bestod nästan uteslutande af hemwäfda tyger af ull och lin, icke så sällan blandade med kreaturshår. Endast qwinnorna tyckas hafwa till helgdagskläder begagnat kjortlar och tröjor af köpta tyger, deribland engelskt kläde. Att dylika klädespersedlar ofta woro temligen dyrbara, finner man deraf, att i en 1745 upprättad bouppteckning en röd klädeskjortel wärderades till 4 d:r och en grön klädeströja till 5 d:r, under det en ko war wärderad till 31⁄2 d:r. Att werkliga förbud, åtföljda af vitesbestämmelser, ansågos nödiga för att motarbeta införandet af andra tyger och kläde af andra snitt än de af ålder brukliga, finner man af flera gamla handlingar. Å sockenstämma med Gräsmarks kapell den 28 Maj 1767 ”lofwade sockenboarne att blifwa wid sin gamla klädedrägt, af det de sjelfwa kunna tillwerka, dock att deras qwinnor skulle få utslita deras anskaffade kamlottskläder, hwarefter de skulle wara hwarandras fiskaler”. Detta ansågs dock icke tillfyllestgörande, ty några år derefter, eller 1773 elfte Sönd. efter Tref., beslöts å stämma med nämnda kapell, ”att den skräddare, som sådana nymodiga tröjor förfärdigar, hwilka bakuti hafwa mer än tre plöser, och med livré eller färgade kanter pråla, skall första gången böta till de fattige twå och andra gången 4 d:r s:mt samt mista saxen, hwarjemte den yngling, som sådana tröjer nu redan äger, skall wara skyldig att efter denna dag skilja kanterna derifrån. Skulle någon låta göra tröjor hos skräddare utom socknen, och ej iakttaga detta, så skall han mista tröjan och den tillfalla dem fattigom”. År 1775 den 17 September fattades ännu ett beslut i samma syfte nemligen: ”I anseende till skrifwelse från landshöfdingen om yppig klädedrägt beslöts, utom hwad år 1773 beslutits, att den skräddare, som härefter förfärdigar nya kamlotts- eller satinskläder, eller byxor, som pråla med randiga sömmar, skall plikta 4 d:r s:mt och lika mycket den, som sådana nya plagg brukar, eller behåller kantbanden på sina tröjor”. Någon gång förekom smycken af prydnader till högt wärde, såsom t. ex. wid ett år 1692 upprättadt arfskifte, då ett fruntimmerssilfwerbälte arfwingarne emellan wärderades till 15 r:dr, under det en häst wärderades till 5 r:dr och fjerdedels hemmanet Norra Lekwattnet till 40 r:dr. Finnen Lars Simonsson, egare af åttondels hemmanet Ragwaldskärn och Homsjön, egde wid sin död, 1704, fem mark silfwer. Med några enstaka undantag woro dock finnarne wid den tiden fattiga.
Att finnarne woro försumliga i att besöka kyrkan och iakttaga wissa kyrkliga föreskrifter, kan icke förnekas. De blefwo också flera gånger bötfällda, ända till 40 d:r, eller lika med priset på 20 tunnor råg, för det de ”warit ur kyrkan på bönedagen”. Sådana böter woro rent af omenskliga, isynnerhet för finnarne, som wanligast hade flere mil till närmaste kyrka och sällan förmådde uppfatta den på swenska språket förrättade gudstjensten. Att hufwudsakligen endast finnar blefwo bötfällda för en dylik uraktlåtenhet, härrörde otwifwelaktigt deraf, att med dem i allmänhet förfors mycket strängare än med den swensktalande befolkningen. Flera sägner finnas ännu i behåll om finnarnes wårdslöshet i åtskilliga kyrkliga förhållanden. En finne skulle gå till presten med sin halfwäxta son för att få honom döpt, men då gossen icke godwilligt wille följa med, fastbands han i en slags bärinrättning, ”kass”, hwilken gubben tog på ryggen och begaf sig åstad till prestgården. Framkommen dit, nedsatte han sin börda på gården och gick in för att anmäla sitt ärende; men när han kom ut, hade dopbarnet löst af sig tågen och begifwit sig på hemwägen. Då tog finnen, som ej wille göra en lång resa förgäfwes, in ”kassen” till presten och yttrade: ”kristen kassen å kall’n Lassen, tä gär e å samm sak”. Om man får tro en annan sägen, skulle finnarne icke heller warit så synnerligt nogräknade wid walet af maka. En finne i Långnäs begaf sig på wäg till Norge för att söka sig en följeslagerska genom lifwet. På bortresan helsade han på sin granne i Timbonäs och då han berättat ändamålet med sin resa, yttrade denne: ”ta mä däj e fästerpij att mäj mä”. Så skedde ock; den på frieri utgående finnen återkom från de norska finnskogarne med twenne flickor, en åt sig sjelf och en åt grannen. Huruwida äktenskapen fullbordades genom wigsel och om de blefwo lyckliga, förmäler ej berättelsen.
Såsom alla råa och halfwilda menniskor woro finnarne mycket begifna på brännwin. De förstodo också konsten att tillwerka denna wara. De dertill nödiga redskaperna måtte ej warit så lätta att anskaffa, på samma gång de woro mycket begärliga, ty flere processer förekomma om bränwinspannor, hwilka flere utaf arfwingarne wille hafwa wid arfskiften. Wid tingsstället förekom försäljning af öl och bränwin, hwilket ofta föranledde gräl och slagsmål. Detta gaf häradsrätten anledning att år 1687 förbjuda all dylik handel wid tingstaden och bestämde 40 d:r s:mts böter för öfwerträdelse af detta förbud. Förhållandet lär icke heller warit bättre wid kyrkorna, emedan sådan handel på en del ställen fortfarit ända till wåra dagar. 1712 klagades wid tinget, att mycket fylleri och oljud förekom wid Gräsmarks och isynnerhet wid Fryksände kyrka, såwäl före som under och efter gudstjensten, emedan i hemmanen deromkring hölls handel med bränwin och öl, såwäl af der boende som af andra. Rätten satte härför ett vite af 40 mark s:mt, hwilket skulle gå till kyrkan, och till hälften betalas af den som sålde, och till hälften af den som berusade sig.
Att mycken widskepelse måste hafwa funnits i äldre tider, kan man wara så mycket mer förwissad om, som sådan ännu finnes qwar trots den stigande upplysningen. Det fordna bruket att om winterqwällarne berätta sagor och gåtor, hwari jättar, skogs- och sjörå, forsgubbar, näcken och tomtegubbar spela hufwudrolen, war särdeles egnadt att bibehålla och fortplanta dylika romantiska och widskepliga föreställningar. En mängd mystiska förhållningsregler wid hwarjehanda tillfällen finnas ännu i behåll från förra tider, ehuru de numera sällan tillämpas af yngre personer. Häradets domböcker omtala twenne ransakningar om trolldom, den ena 1673 och den andra 1682, båda synnerligen upplysande för tidsandan. Att äfwen presterskapet delade sin tids wantro, framgår tydligt deraf, att prester deltogo i de nämnda ransakningarna — wid det ena tillfället ej mindre än fem prester — och med mycket nit arbetade på att få de anklagade till bekännelse. Någon sådan kunde dock ej framtwingas, ”huru mycket än presterskapet och rätten derpå arbetade”; icke heller någon af de anklagade blef dömd. Hela rättegången wisar, huru här liksom på andra orter tron på blåkullafärderna warit djupt rotfästad, och huru lätt man satte lit till äfwen de befängdaste dikter. Såsom det synes, war det ett par af det myckna talet om dylika färder förwirrade flickors lösa prat, som gjorde twenne oförwitliga qwinnor till föremål för de ohyggligaste misstankar; det ena målet slutades dock så som sig borde, i det den illwilliga flickan, som war angifwerska, fick slita ris för sina i allo obestyrkta tillwitelser. Det sunda förnuftet wann således en seger, som det ej lyckades tillkämpa sig på många andra ställen wid denna tid. Protokollerna i dessa mål innehålla mycket af wigt för den, som will känna den tidens widskepelse, men kunna icke här i sin helhet meddelas. Domböckerna. innehålla också mål om åtskilliga andra widskepliga förfaringssätt, för hwilka personer blifwit lagförda. Såsom bewis på den allmänna meningen i denna del må några exempel anföras. År 1656 hade en hustru legt sin piga att taga hår af en karl och af hans kreatur för att gifwa sina kreatur, emedan de hade sår, och skulle karlen derefter förlorat sin helsa och hans kreatur ej wilja trifwas; hustrun dömdes att böta 1 r:dr till kyrkan samt både hon och pigan stå uppenbar kyrkoplikt för förargelsens skull. En qwinna hade utan ärende gått in i en grannes fähus om påskdagsmorgonen, då kreaturen ”stillades” (fodrades) och en annan qwinna hade samma morgon blåst i ett horn, och ”ehuru något ondt ej förspordes” blefwo de begge ålagde att hwardera böta 6 mark till kyrkan ”och warda fria för misstanken om trolldom”. En hustru hade år 1658 befallt sin piga att taga rödfärg af kyrkan och gifwa kreaturen mot rödsjuka, hwarföre ”båda fingo afbedja förargelsen i församlingen och muta böter 1 r:dr till kyrkan”. En qwinna war 1685 instämd för det hon en påskafton rökat med en ”sopp” (swamp) i sitt fähus, men då hon påstod sig deraf ej haft någon nytta, utan att hennes kreatur wantrifdes efteråt liksom förut, blef hon ”förskonad från straff”. Wid tingen 1705 och 1706 förekom en lång ransakning med en hustru Dordi Nilsdotter i Granbäck, tjugo år gammal, hwilken ”kommit i ondt rykte, för att med sina trolldomskonster hafwa förgjort flera kreatur för sina grannar”. Hon bekände såwäl då som wid en förut hållen sockenstämma, att hon gjort kulor eller bollar ”af wäfweknutar och hår af skinn, eller efter barkade hudar” och med dessa trollskott ihjelskjutit en ko, tio getter och en bock, samt med andra trolldomskonster dödat twå kor och ett swin tillhörande hennes grannar. Dessa konster stulle dock göras en thorsdagsqwäll, sedan solen wore gången i skogen, och att då den onde skulle påropas, att han skulle komma och befordra samma gerning, till den som den war ärnad, genom dess onda konster och i dess namn”. Det skulle då ”så sannt skada som solen går upp på Herrens höga himmel”. Dordi tillfrågades ”om hon haft samtal med djefwulen och farit någon gång till de möten, han med sådana elaka menniskor hafwa plägar, men hon nekade dertill, ehuru starkt hon tillhölts att omtala rena sanningen”. — ”Detta swåra mål togs af rätten till ett noga öfwerwägande, och som sådane onda gerningar och effecter, som Dordi Nilsdotter befinnes hafwa med sina elaka konster bedrifwit, icke äro skedda på något naturligt wis, mycket mindre genom Guds kraft och makt, kunde man ej annat finna, än sådant ju måste wara skedt genom djefwulens werkan och trolldom, der med hon ifrån Gud afwikit, och sig wetandes ock wiljandes i gemenskap med satan begifwit, emedan hon ock wid sjelfwa werkställandet deraf hans namn och hjelp påkallat, och således derföre ett mycket swårt straff förtjent hafwer: dock likwäl efter hon med dessa sine trolldomskonster icke finnes hafwa någon menniska skadat till lif eller helsa, som lagen likwäl synes fordra, om hon skulle till lifsstraffet kunna fällas; ty nödgas tingsrätten detta mål under den högl. K. Hofrätten uppskjuta, och sig der öfwer i underdånighet befråga”.
Den finska befolkningen ansågs wara mera kunnig i signerier och trolldom än den swenska och dess språk werka kraftigare än det swenska i de begagnade beswärjningsformlerna. Finnarne hafwa ock wetat begagna sig af denna tro på en sådan skicklighet, och många finska både män och qwinnor, som gått omkring och betlat, hafwa ända till senare tider warit mycket anlitade för botande af alla slags sjukdomar på menniskor och kreatur, att återställa den borttagna ”nyttan” ur foder, mjölk o. d., bota folk och kreatur, som blifwit ”modstulna”, samt borttaga den förtrollning, som förorsakade att åtskilliga husliga göromål ej wille lyckas, t. ex. smörtjerning, bränwinsbränning, brygd och bak m. m.
Då denna uppsats hufwudsakligen utgör ett urwal och sammandrag af de fullständigare anteckningar förf. gjort wid genomläsandet af Fryksdals härads domböcker från och med 1629 — den äldsta som finnes för häradet — till och med 1725, är det gifwet att den ej kunnat beröra alla förhållanden under ifrågawarande tid. Wid genomögnandet af denna uppsats torde derföre mången anmärka, att den är ensidig och nästan uteslutande framhåller befolkningens dåliga sidor. Jag medgifwer gerna, att så är; men det är just de dåliga sidorna, som påkalla domstolens mellankomst. Många goda egenskaper hos den tidens folk framskymta dock äfwen ur denna källa. Ransakningar om stöld förekomma högst sällan och om bedrägliga förfaranden nästan aldrig. Wittnesbewisning förekom nästan aldrig annat än i twister om rågångar och eganderätt till jord, ty i brottmål erkände de tilltalade, med högst få undantag. Att neka, krångla och på hwarjehanda sätt söka komma ifrån saken kände folket då ej till eller ock wille det icke begagna sig derutaf. Twärtom förekom det icke så sällan, att personer, utan att wara stämde, inställde sig wid rätten och bekände sig hafwa begått det eller det brottet samt anhöllo att derför blifwa straffade för att dymedelst, såsom de uttryckte sig, blifwa försonade med Gud och menniskor. Deras lidelser woro wäl wildare och råare än nutidens, men då dessa hänförde dem till brott, mest mot sedligheten och den personliga säkerheten, erkände de öppet och oförbehållsamt, ofta utan att förut wara tilltalade. Deras beredwillighet att utgöra sina mestadels stora utgifter till staten framgår äfwen oförtydbart. Att den finska befolkningen wid omskrifna tid warit i flera afseenden sämre och befann sig på en lägre kulturgrad än den swenska är otwifwelaktigt, äfwen om man antager, att finnarne wid sidan af swenskbefolkningen blifwit stjufmoderligt både behandlade och bedömda.
- ↑ Läsning för Finnar. 1 § 113.
- ↑ Land och Folk för år 1873, häftet 3.
- ↑ N:o 22 af Post- och Inrikestidningar för samma år.
- ↑ Ännu så sent som 1648 tycks detta boningssätt warit begagnadt, ty häradets dombok för detta år innehåller följande: ”Än afsades, att finnarne Sigfrid och Lasse wid Runnsjön i Fryksände socken stall förbiudas att åwärka och bruka något ther the hafwa satt sina Rijiar, efter Nempden witnar ther aldrigh kunna göras hemman”.
- ↑ Beskrifning öfwer Wermland, 3 delen, sidan 818.
- ↑ Läsning för finnar, 1 sid. 118.
- ↑ Fodringen utgjordes på det att hwarje hemman underhöll häst, och den person som åtföljde densamma, det antal dagar som war hemmanet ålagdt.
- ↑ 1 fat jern wägde 1 Steppund och innehöll 400 jern; 100 jern motswarade 120 stycken osmundsjern.