Landet (Sehlstedt 1862)
| ← Kyparen |
|
Skaldekonsten → |
Landet.
Hur platt är stadens glädje ej
Mot landets, frisk och ren!
Och mot en äng af timotej,
Hvad är väl torg och sten!
Jag älskar jorden blomsterströdd
Och solen tidigt tänd.
Den som är utan näsa född,
Må bo i stad och gränd.
Låt stadsbon mura gård och grund
Och portgång och förmak.
Jag byter ej en skuggrik lund
Mot femton tegeltak.
Min silfverbäck, min grind, min häck
Han skrattar åt helt torrt:
Jag byter ändå ej min bäck
Emot hans rännsten bort.
Förnäm är stadens hvardags-ton —
En hvar vill vara stor.
Här är man litet hvar baron,
Om man har häst och kor.
Här vänder ingen mig sin rygg,
Här blir man aldrig klådd.
Jag bönder ser och broms och mygg,
Men aldrig någon knodd.
Spektakel fins i sta'n hvar qväll,
Musik och gas och rök.
Jag byter ej ett helt kapell
Emot en enda gök.
Och frisk är bygdens tös om hyn,
Ej insnörpt i planchett.
Jag byter ej en dans i byn
Emot en hel balett.
Ja, ”bygdens tärna sjutton år”
Man ser sig mätt ej på.
Hon i pension visst icke går,
Men har förstånd ändå.
Förtjusande och lagom fet,
Och ögat himmelsblått —
Ack, när hon kysser, smäller det
Liksom ett kanonskott!
Du undrar väl att jag till slut
Kan trifvas här så bra.
Men vador ser så präktigt ut,
Och jag vill vador ha.
Som mitt beslut jag tog i dag,
Så har du här mitt svar:
Jag tar min Mats ur skolan jag
Och blir på landet qvar.
