Lefnadsteckning af H. B. Palmær

←  Förord

Eldbränder och gnistor av Henrik Bernhard Palmær Red. Arvid Ahnfelt Lefnadsteckning

Söndagsmorgonen  →

Lefnadsteckning.

Sveriges humoristiska skriftställare i obunden form kunna ganska lätt räknas, för så vidt man begär att halten skall vara äkta, och en af de mest originela ibland dem är, om några lösryckta anekdoter och infall afräknas, så godt som okänd för det nu lefvande slägtet. En samling profstycken på hans författarskap framlägges nu för första gången.

Palmær var “den störste syndare inom Svea rike“, påstås Berzelius hafva yttrat, dermed antydande att ingen svensk man gjort ett så sparsamt bruk af så rika naturanlag, som Palmær^[1]. Uttrycket må anses betecknande för de sakkunnigas åsigt, att om Palmær blott utvecklat den erforderliga energien, skulle han på kemiens område hafva svingat sig upp till europeisk ryktbarhet. Och om det roat Palmær att förvärfva sig ett berömdt namn såsom skald, så skulle detta sannolikt icke hafva blifvit honom förvägradt. Han offentliggjorde 1822 i Poetisk kalender de dikter, som nu öppna samlingen af hans skrifter, och Vitalis skref då till honom i Kalender för damer följande strofer:

Solen mig brände en dag; min ande i lagrarnas skugga
från sin oroliga färd ville jag hvila en stund.
Då med rosornas anda, med fjät af en lekande vårvind,
skön som den yngsta karit, trädde din sångmö till mig.
Och uti handen hon bar en pokal; likt guldet i solen
blänkte, i lagrarnas natt, herrliga bägarens guld.

Fyld med nektar han var; jag drack, men törsten ej släcktes,
ty på de saligas dryck aldrig otörstig man blir.
Djerf af skuggan jag trycker en kyss på förtjuserskans läppar,
ock min mun, som ett bi, honung från rosorna drar.
Skönt såsom himlen, när solen gått ned, den sköna väl rodnar.
Icke hon kalle dock mig, utan sin skönhet till doms.

Man bör betänka, hvad det vill säga, att hafva framlockat ett sådant beröm från Vitalis, han som i samma häfte af kalendern, der denna entusiastiska hyllning till Palmær står att läsa, helsar en annan samtida poet med följande obarmhertigt mördande rader:

Ack, du kommer då åter, o skald, »med exstaser och fraser!»
Undrande tittar en hvar ned från den heliga Pind.
Skönare röst vi aldrig ha hört, om icke när räfven
stundom i backar och berg höjer sin stämma till sång.

Vitalis, som drog sitt tveeggade svärd mot både fosforister och göter, Vitalis som på det hänsynslösaste sätt dref gäck med sin vän Nicander — Vitalis såg, som vi finna, i Palmær hardt när en svenska skaldekonstens Messias. Så vidt man numera kan veta, gjorde Palmær dock intet vidare bruk af sin obestridliga skaldegåfva. Han har efter 1822 icke mer än ett par gånger i tryck framlagt något versifieradt, och bland hans efterlemnade handskrifter finnas blott högst sparsamma antydningar om att han äfven på äldre dagar någon gång lät tankarna forma sig till vers. Men hvad Palmær blef såsom prosaskribent är tillräckligt för att betrygga honom en framstående plats bland vitterlekare af både äldre och yngre datum.

Henrik Bernhard Palmær föddes den 21 augusti 1801 i Hjortheds församling (Östergötland), der fadern var kyrkoherde. Han genomgick gymnasium i Linköping och inskrefs som student i Upsala höstterminen 1819^[2]. Samma år aflade han med vackert vitsord den då ännu brukliga “examen theologicum“, hvilken af studerande i allmänhet betraktades blott som en formalitet, hvarpå sällan användes mera omsorg än den nätt och jemt behöfliga för att “gå igenom“, och erhöll likaledes erkännande för goda kunskaper vid andra förberedande prof^[3].

Hans sarkastiska stämning gjorde sig imellertid snart nog gällande, och nationsprotokollen innehålla kostliga vitnesbörd om de störande scener han tillstälde på nationssalen. Vid en disputationsakt 1823 föreföll ett dylikt uppträde: då nämligen de ordinarie opponenterna framstält sina argumentationer mot de framlagda teserna, “tillkännagaf — heter det — slutligen herr Palmær på gjord inbjudan sin åstundan att anföra sina dubier, hvilket ock skedde.“

Efter ett längre ömsesidigt argumenterande mellan respondens och opponens, då respondens sökte att på ordentligt vis besvara Palmærs invändningar, hvilka “oupphörligen kläddes i en både emot ett verkligt sanningssökande och mot en större offentlighet opassande och anstötlig form“, och då Palmær under bittert förlöjligande förklarade den af teserna, mot hvilken han stälde sina oppositioner, för ett “förträffligt nonsens“, ansåg sig en af de högt betrodde nationsfunktionärerna böra uppträda till ordningens upprätthållande och sökte tukta Palmær på klassisk latin, som vi ej anse oss böra öfversätta, emedan den komiskt pompösa verkningen då lätt går förlorad^[4]. Palmær svarade med glåpord på modersmålet, och den högtidliga akten måste afbrytas. Ovilja uppstod i synnerhet bland seniorerna, och Palmær erhöll “för öfverilning“ en varning af inspektor, vid hvilket tillfälle han dock äfven berömdes för flit, godt uppförande i öfrigt och “godt hjerta“. Ett ännu häftigare uppträde egde rum 1829, då Palmær i hvardagskläder infunnit sig vid en nationens högtidlighet och ej ville medgifva att detta var opassande.

Under begynnelsen af sin Upsalatid slöt sig Palmær till fosforisterna. Ett af hans i Poetisk kalender införda stycken (“Den vansinnige“) smakar något af nyromantiken, sådan den uppenbarade sig hos Hoffmann. Till en början misstänktes han ock af Vitalis för att vara en fosforisternas spion, så mycket mer som han var af Palmblad synnerligen väl upptagen. Men snart bröt han med sina ungdomssympatier och uppmuntrade Vitalis till författandet af det stora dramatiska poemet “Fosforisterna i Olympen“, i hvilket den nya skolans politiska och vittra åsigter gjordes till föremål för humoristisk-satirisk behandling. Handskriften till detta alster blef förstörd, men Palmær har i Östgöta korrespondenten (1839, n:r 35 o. f.) lemnat en redogörelse för planen samt några profbitar på innehållet, såsom äfven är fallet med Vitalis’ numera tryckta persifflage öfver svenska akademien^[5].

Bland vittra skolor i Sverige fingo dock fosforisterna fortfarande ett och annat erkännande ord af Palmær, i hvilket afseende vi hänvisa till hans bref till svenska Minerva (n:r 2).

På uppmaning af en vän, hvilken Palmær ända från gymnasieåren var varmt tillgifven, började han att först studera kemi samt sedan matematik och fysik^[6]. Till kamraternas lika stora glädje som förvåning, skötte han dessa studier med sådan energi och framgång, att han i kandidatexamen erhöll högsta betyget i nämnda tre vetenskaper. Som en egenhet förtjenar det ihågkommas, att han derjemte erhöll laudatur i teoretisk filosofi (af Atterbom). Hans älsklingsförfattare inom denna kunskapsgren lära varit Spinoza och Fichte. Filosofie kandidatexamen aflade han i juni 1828, disputerade pro gradu 1830 med en af honom sjelf författad afhandling “De vi luminis chemica“ och erhöll lagerkransen samma år. Ett par år derefter (den 5 november 1832) förordnades han till adjunkt i kemi och farmaci vid Karolinska institutet, en omständighet som möjligen föranledt att han, ehuru utan sin förskyllan eller värdighet, fått en plats i Sveriges läkarehistoria^[7].

Det synes en tid hafva varit Palmærs afsigt att på fullt allvar egna sig åt vetenskapen och han sökte Byzantinska resestipendiet (då Selander erhöll det) för att idka studier i utlandet. I hufvudstaden gjorde han sig dock snart känd icke allenast för lysande begåfning, utan ock genom en utomordentlig fallenhet för ett dolce far niente, som nödgade honom att taga sin hand från Karolinska institutet efter det han beredt sina förmän, professorerna Retzius och Mosander, åtskilliga förtretliga ögonblick. Man funderade på att skaffa honom en plats som lärare i naturvetenskap i Odessa med 4,000 rubel i lön^[8], men Palmær förklarade sig hellre vilja taga anställning i helvetet för 2,000. Omsider nödgades den oförbätterlige lazzaronen inlemna sin afskedsansökan^[9], efter det han hos förmännen ytterligare förstört sina aktier genom att svänga sitt gissel i Aftonbladet.

---

Det egentligt utmärkande, om man genomgår de äldre årgångarna af Lars Hiertas skapelse, är den qvickhet och rolighet, som på alla afdelningar, och icke minst på den vittra, gjorde sig gällande. Dock vore det en skef föreställning, om man tänkte sig att förekommande frågor behandlades vårdslöst och upplöstes i persifflage. Ett af Aftonbladets första nummer innehåller dess program för den literära kritik, som skulle komma att utöfvas i tidningen. Det heter deri bland annat:

“En sund kritik, en kritik ur höga synpunkter, efter stora principer, höjer sig till rangen af vetenskap. Den måste då vara fullt medveten af sitt ändamål, klar och motiverad, måste känna konstens väsen och betydelse i allmänhet och särskildt uppfatta hvarje konstverk såsom ett helt för sig, förstå dess karakter och inse dess syftning. Kritiken efter mönster liksom går baklänges; den lefver för och i det förflutna. Hvad ett arbete är i och för sig sjelf, är en sak hvarmed denna kritik icke befattar sig: den säger endast hurudant detta arbete skulle varit, om det blifvit författadt af den eller den berömde författaren eller efter hans “godkända“ föresyn. Den låter sålunda sällan något verk vara hvad det är, syfta dit det vill och gälla hvad det kan. En författares namn är för den samma ofta mer än hans verk.“

Nybörjande förmågor blefvo, då de verkligen gjort sig förtjenta deraf, på allt sätt omhuldade i Aftonbladet, dels genom välvilliga recensioner, såsom af Fredrika Bremers förstlingsarbeten, dels genom intagning af goda poetiska alster af förut okända storheter, t. ex. Sehlstedt, hvars “Norrländingens hemlängtan“ finnes tryckt i Aftonbladet 1833.

En stackars obskur dramaturg hade under titeln “Eolsharpan“ utsändt en samling missfoster, hvilka blefvo förskräckligt åtgångna i Aftonbladet. Men vid sidan af hvad denne tagit ur egen fatabur, hade han äfven stulit åtskilligt från Nicander och Ling, och det lustiga i Aftonbladsrecensionen är, att detta tjufgods blir icke endast konfiskeradt, utan sedermera, till stort men för de ursprungliga författarne, i enskildheter undersökt af recensenten. Det är icke så mycket prålaren med lånta fjädrar, som här får sitta emellan, utan fast mera Ling och Nicander bli med mycken qvickhet hudstrukna.

Det är egentligen i kyssar — anmärkes det — som Nicanders frikostighet består. Alrik och Hulda (i Runesvärdet) gifva hvarandra vid deras afsked omkring ett halft dussin af olika sorter såsom lågande kyssar, heta kyssar o. s. v.

På ett ställe talas det om att

»kyssa från din mun förlåtelsen»

På ett annat:

»den första kyssen gaf mig lifvet åter»

En annan gång är det någon som

»kysser hellre mig än tusen änglar»

Och Hulda säger då hon blifvit kysst:

»Tack, den var god — tack för din kyss» o. s. v.

Hädiskt skämtas med Nicanders sköna och gudomliga ställe:

»Hu! det är kallt, att gå på jordens yta
i munkedrägt, och heta Peregrinus:
Jag längtar åter till det gamla hemmet
der sorl och larm, ett evigt stridens buller,
der dofva åskor utaf djupa suckar
och utaf tårars svall från qvalens klippor,
förta det stilla, men dock skarpa ljudet
af verldsharmoniens näktergal, den lilla,
som sitter tyst (!) men slug, i verldens centrum,
uppå den stora, ljusa liljeklockan
och breder sina små solklara vingar
med sken utöfver de planeters kulor
och sjunger (!) så att man kan blifva galen.»

Man får i detta stycke lära sig — säger Aftonbladet — att det går an att på en gång tiga och sjunga så att man kan bli galen.

En bland de elakaste anmärkningar, som någonsin blifvit gjorda rörande ett drama, drabbar Ling, i det nämligen granskaren säger att med Ling tyckes tit. X. icke ega annat gemensamt än det, att han i hvart annat ord, eller oftare, efter meterns behof, låter sina hjeltar ropa ha! Detta medför likväl den fördel — tillägger Aftonbladet — att tragedierna kunna lätt förvandlas till komedier genom denna interjektions fördubblande.

En af Aftonbladets gunstlingar, liksom allmänhetens, var C. F. Dahlgren, men det hindrade icke, att han stundom fick höra ganska beska saker, såsom då det en gång anmärktes i tidningen, att det slarfvigt hopraffsade burleska godset i åtskilliga af hans berättelser väckte intresse af samma slag som den beryktade David Munck af Rosenschölds “Qvistofta-artiklar“, med hvilka Aftonbladet brukade förlusta sig på samma sätt som Stockholmsposten i verlden med Haqvin Bager.

Bland längre fram berömda vitterlekare, som temligen hårdhändt behandlades vid sitt första framträdande, må nämnas Orvar Odd och Almqvist, den förre för sin romans “Romarskölden“, den senare för “Drottningens juvelsmycke“. Om Sturzen-Becker säger Aftonbladet 1831 att “hittills har herr Assar Lindeblad vunnit det egna anseendet af Tegnérs förste efterhärmare. Det tyckes nu som herr S. skulle hafva lust att göra honom rangen stridig.“

Äfven Böttiger råkade illa ut i Aftonbladet för sitt skaldestycke Odinshög, der han sjunger om högarna att

»Som gudaberg de resa sig ur byn
och famna himlen, stödja aftonskyn.»

Man gör här två nya bekantskaper — anmärker Aftonbladet — den ena med ett slags berg, som kallas gudaberg, hvilka mineralogerna hittills icke torde observerat, och den andra med högar så höga, att de taga himlen i famn, hvilket måste vara en rörande syn.

Det var i denna fördomsfria krets, Palmær år 1834 inträdde, och för att opartiskt bedöma särskildt hans beryktade Aftonbladsartiklar mot Tegnér, bör man hafva för ögonen, att i tidningen fästes vid denna tid intet afseende vid personen, då granskning eller polemik kom i fråga. För öfrigt var Tegnér den angripande parten i detta fall. Palmær upptog blott å Aftonbladets vägnar den handske, som kastats åt det läger inom pressen, till hvilket han hörde.

En dag i augusti 1834 innehöll nämligen Askelöfs tidning, Svenska Minerva, Tegnérs svar på Agardhs inträdestal i svenska akademien. De inledande raderna i detta Tegnérs poem lyda sålunda:

 
Välkommen bland oss, fast ej mer som förr
den plats du intar aktas högt af alla,
en tron i ordets eller sångens verld,
ett domarsäte utan jäf och villa.

I tankens rike väljes man till kronan,
till lagerkronan: den en krona bär
skall också herska, den en sak förstår
skall också döma, det är tingens ordning.
Så troddes fordom, så tros nu ej mer.
Ack! stora minnen bo likväl här inne
i Gustafs stiftelse, der Lehnberg talte
och Oxenstjerna, Kellgren, Leopold
i ädel täflan höjde sångens röster.
Ej mäte vi oss med de stora döda,
men deras andar äro ej försvunna,
på gyllne stolar sitta de i molnen,
de hviska stundom ned uti vår själ,
och minnets ära, om ej någon annan,
är vår, ty henne ha vi ärft af dem.
Men hvad är minnet för en tid som denna,
som ingen forntid, ingen framtid har,
blott ögonblicket som man äflas i,
der dagens infusionsdjur leka frihet
i tanklöst hvimmel, eller falla ner
i platt afgudadyrkan — för sig sjelfva?
Frisinnig är vår tid, och all slags makt,
jemväl den mildaste, den himlaburna,
som styr och lär i andens fria land,
så snart hon erkäns blir hon strax förhatlig.
Ej en skall styra, och ej fler — men alla,
ty medelmåttans jemnlikhet är helig.
— — — — — — — — — — — —

Det var icke underligt, om sådana ord väckte förbittring hos vederbörande. Såsom prof på de känslor det framkallade anföra vi ett allvarsamt uttalande:

“Det namnkunniga utskottsbetänkandet,“ — skrifver Aftonbladet — “vid sista riksdag angående motionen om vissa helgdagars indragning var den hårdaste stöt Tegnérs författareära någonsin fått. En annan stöt, föga mindre hård, har det stora ryktet fått genom receptionstalet till Agardh. Om man ock icke skulle gå så långt i ogillande af detta stycke, att man ansåge det ovärdigt att kungöras med stora bokstäfver i ett extra-nummer af heliga alliansens svenska hoftidning, kan man dock hysa rätt oblida tankar derom. Skalden har förnedrat sin stora talang till ordentliga skällsord om en politisk trosbekännelse, som, om han ej delar den, likväl tillhör en stor mängd personer, dem han ej kan neka bildning, nit och ärlighet.“

Det skämtsamma svar, som äfven följde, blef det på en gång kanske qvickaste och giftigaste hela vår polemiska literatur har att uppvisa: Palmærs fyra bref till Svenska Minerva. Äfven med hågkomst af att Tegnér var den som gjort utmaningen, kan man icke annat än finna att Palmær verkligen hade skäl till den afbön, han några år senare gjorde i Östgöta korrespondenten för sina grofva uttalanden mot Sveriges erkändt störste och mest nationele skald. Dock finnas anledningar, att icke anse denna syndabekännelse såsom särdeles uppriktig. Helt kort efter det Palmær gjort denna ursäkt, har han nämligen i sin tidning en bitande sarkasm om Tegnérs poem “Georg Adlersparres skugga till svenska folket“, hvari skalden med fördubblad skärpa och med tydlig hänsyftning på Aftonbladet uttalar sig om det liberala partiet i landet. Palmær säger nämligen, att då han såg huru detta poem passerade genom hela svenska pressen, så blef han lifligt påmint om, huruledes Münchhausens fläskbit gick ur anka i anka.

I alla händelser är sjelfva aktstycket, de Palmærska brefven, af den märklighet, att det icke gerna kan förgätas i literaturhistorien. Det är ju ett oomtvisteligt faktum, att Tegnér gjorde hvad redan Horatius förklarar tillåtligt, nämligen lån ifrån andra författare, utan att hvarje gång använda citationstecken. Om vi blott förvalta dem väl, bli de enligt den horatianska regeln vår välfångna egendom. Exempelvis har Tegnér i “Axel“ lånat sin allukution till kärleken från Byron, och det vore väl för öfrigt orimligt begärdt, om alla tankar och bilder hos en skald skulle vara nya. Imellertid är detta ett område, der en beläst satiriker kan med framgång taga lagrarna från ett hufvud och sätta dem på ett annat, och Palmær gör onekligen i detta som i andra fall flera anmärkningar, hvilka ännu ej förlorat sin udd, då han rad för rad ironiskt granskar de ord, med hvilka Tegnér i sitt svar på Agardhs inträdestal utslungade en brandfackla som i denna stridslystna tid nödvändigt skulle komma olycka åstad. Också må det hågkommas, att Palmær gaf sin ironiska åder fritt lopp blott i afseende på de rader i Tegnérs poem, som angrepo den liberala pressen. Han anmärker uttryckligen, att det återstående af dikten är skönt och Frithjofs sångare fullkomligt värdigt.

Som man lätt kan ana, väckte dessa Palmærska bref blandade känslor hos allmänheten, men de bidrogo i icke oväsentlig mån att skaffa läsare till Aftonbladet^[10]. De genmälen som förekommo i tidningarna voro mycket matta. Palmær frågar Svenska Minerva, om de nötter han sändt sin goda tant voro för hårda för hennes gamla tänder, och detta måtte de verkligen hafva varit, eftersom hon icke svarade förr än efter det alla fyra Palmærska brefven med ganska betydliga mellantider sett ljuset. Först då förekom i Svenska Minerva ett “Bref till Aftonbladet från dess slägtinge Truls Trulsson“, stäldt till “min kära Lasse“ och innehållande sådana tarfliga qvickheter som att Lasse, oaktadt sina ansenligt långa ben, skulle komma till korta ifall han ville försöka att rida på Tegnérs Pegas. Och då en tidning i Göteborg salvelsefullt uppträdt, gaf detta Palmær blott anledning till nya dräpande sarkasmer.

Vi hafva nu sökt att så opartiskt som möjligt belysa dessa beryktade bref, öfverlemnande åt läsaren sjelf att bedöma om de “alltid skola stå som en skamfläck för den liberala pressen“, såsom det heter i en väsentligen med anledning af Palmærs uppträdande utgifven stridsskrift^[11]. Bland det mest förargelseväckande, näst förfaringssättet mot Tegnér, var Aftonbladets uppträdande mot Atterbom, som redan 1831 blef omildt behandlad. Värre åtgicks han dock 1835, då han i den literära Upsala-tidskriften gifvit sig åstad som politiker. Det påstås uttryckligen i den nämnda Ekmarckska samlingen, att Palmær var författare till de genmälen Aftonbladet då framlade mot Atterbom, om hvilken det vid detta tillfälle bland annat yttras, att “han alltid ljög i Guds faders, Sons och den helige Andes namn“. För öfrigt erhåller han epiteter sådana som att han var “en af munklegender förtorkad mullvad“, ett “får med romantikens bjellra om halsen“ o. s. v. och om lärofadern Schelling heter det, att hans filosofi “är lik kautschuk, den kan blifva töjd och spänd och tillformad efter omständigheterna“, och att “äfven det simplaste ämne blifver i dess termer insvept, såsom man insveper sill i papper, eller kina i oblat“. Huruvida Palmær verkligen skrifvit dessa uppsatser, tilltro vi oss ej att afgöra.

För öfrigt uppträdde Palmær i Aftonbladet icke blott som literär kritiker. “Teaternotiser,“ säger han en gång, “äro ganska nyttiga, ty derigenom få Stockholmsboarna veta hvad de hafva sett, och landsortsboarna hvad de icke hafva sett, så att bägge kunna vara belåtna.“ Ur denna synpunkt meddelade Palmær Aftonbladets läsare, att den och den dagen börjades första akten af Bankens silfverålder och sista akten af Teaterns jernålder, d. v. s. samma datum öppnades bankoluckan till silfverutvexling och k. teatern gaf sin första representation. Med anledning häraf fann han sig föranlåten att taga teaterstyrelsen i försvar. “Röster hafva höjt sig,“ skrifver han, “som ropat att teaterrörelsen bör vara fri och att k. teatern bör förlora sitt monopolium, men det har blott varit ropande röster i öknen, liksom Johannes Döparens, och ingen har frågat derefter. En af de ropare lärer hafva ropat för högt, och lärer det på sistone komma att gå med honom som det gick med Johannes Döparen^[12].

“Jag påstår tvärtom, att k. svenska teatern bör få behålla sitt monopolium, och dervid utgår jag från följande grundsats: ju större stackare någon är, dess mer bör han hjelpas och tagas under armarna, och i allmänhet böra alla stackare hjelpas; ty de som till något duga, hjelpa sig nog sjelfva — och
 Du kungliga svenska teater!
som ända upp till öronen nedsjunkit i det stackars, stackaretillståndet, du behöfver visst hjelpas och tagas under armarna, om någon behöfver det. Du behöfver behålla ditt monopolium och få dig ett till med görligaste första. Hvar skola vi finna lagerbjelkar^[13] nog, att stödja din lutande bygnad?

“Mest beklagar jag dock dig, du ädle fast olycklige direktör för K. Ma:jts spektakler; ty det är på dina skuldror, som bördan hvilar. Men modet bör du ej fälla. Äfven du har ett ankare i stormen, en räddande vän i nöden! Kom ihåg att teatern har stor skuld, och alldenstund statsskuld är nyttig för en stat, så måste teaterskuld vara nyttig för en teater, och en stor teaterskuld dess nyttigare ju större hon är. Denna skuld är ditt ankare i stormen, din räddande vän i nöden. Fäll icke modet, ädle fast olycklige förste direktör för K. Maj:ts spektakler!“^[14]

I Aftonbladet före Palmærs tid var det icke brukligt att medarbetarne signerade sina uppsatser. Förutom namnet Nils Nilsson Nyberg använde Palmær äfven signaturen P., hvilket en gång framkallade följande tillkännagifvande af honom:

“I anledning af vissa anledningar anser jag mig hafva anledning förklara, att artiklar undertecknade med P., vare sig i hvilken tidning som helst, med undantag af Aftonbladet, icke äro af min hand. Då jag icke eger rätt att sätta P. för sådant användande af signaturen P., bör jag härigenom förklara, det jag endast är och förblifver Aftonbladets P. P.“

Det var dock icke länge, Palmær förblef Aftonbladets P. Hans fallenhet för ett kontemplativt lif lade sig i vägen. Han ville tillbringa dagen på sin soffa med en bok i handen och icke vid skrifbordet. I en dagboksanteckning säger han karakteristiskt nog: “Termometern utvisar 26 ° värme, och min värda lekamen till följd deraf 52 ° lätja. Halfva dagen har jag legat och förargat mig deröfver, att ingenting beqvämligare fins än ligga. Denna verlden är och förblir ändå ofullkomlig, och derför måste vi hoppas på en bättre.“ Under loppet af 1835 beqvämade han sig dock att ännu en gång i påfallande grad ådraga Aftonbladet allmänhetens uppmärksamhet, nämligen genom en vidlyftig recension af sin vän Nicanders “Hesperider“. Att Nicander sjelf var i hög grad belåten med dessa Palmærs uppsatser, visar sig deraf att han omsorgsfullt afskrifvit dem ur Aftonbladet — de finnas bland andra Nicanders handskrifter i k. biblioteket.

Alla blefvo dock icke så belåtna som Nicander. Redan anmälningens begynnelserader voro ock onekligen egnade att väcka en viss anstöt. De lyda sålunda:

“Våra Romfarare kunna indelas i två klasser, bin och flugor, och de senare hafva efter hemkomsten ett mera civiliseradt surr, angenämt för väldanade frökensjälar. På senare klassen ega vi ett fett, vittert och välboret exempel nära till hands^[15], men till den förra klassen hör herr Nicander.“

Mest förbittring väckte dock Palmærs yttrande om Nicanders teckning af Gustaf III i Neapel.

“Man ser här,“ säger Palmær, “den qvicke, sirlige, ridderlige fransyske svensken Gustaf i sällskap med Ferdinand, dei gratia rex bulvanissimus öfver bägge Sicilierna — Papilio Apollo med sina luftiga, af en yppig färgprakt skimrande vingar, flygande i bredd med en ärlig, beskedlig och krönt talgoxe.“

Detta fann Svenska Minerva vara i hög grad sårande för den läsande allmänheten i ett monarkiskt land och nedsättande för svenska språket, att det sålunda skulle begagnas till hvad Minerva kallar “konungavärdighetens skymfande och nedsmutsande“. Naturligtvis blef följden blott den, att allmänheten ytterligare skrattade åt Minervas motbevis, att konung Ferdinand hvarken var en “bulvan“ eller en talgoxe, utan en ganska förståndig och hygglig monark.

Att anföra hela denna recension bland samlingen af Palmærska skrifter skulle ej vara rätt lämpligt, men vi anse oss böra här nämna ännu några punkter i densamma. Om Nicanders “Den mulna dagen“ anmärker Palmær, att den godsinta humor, som genomgår stycket, borde vara så mycket mera välkommen, som den hos oss är sällspord, emedan de flesta, för att kittla sina och sin nästas skrattmuskler, vanligen icke använda andra blommor än etternässlor. Och om “Månskensnatten i Albano“ säger han, att det vore en förhastelse, ehuru en ursäktlig, att lemna detta stycke oläst, derför att svenska akademien hängt på det medelmåttans hallstämpel, nämligen lilla guldpenningen. Slutet på recensionen meddela vi som prof på Palmærs förmåga af ett kraftigt, fulltonigt språk i den allvarligare stilen och af målande karakteristik.

“Vi skola finna,“ yttrar han, “att Nicander i egentlig mening ej tillhör någon af de poetiska skolor, som inom vårt fädernesland för omkring tjugu år sedan bekämpade hvarandra, och med glömska af forna literära tvister öfver Leopolds och Elgströms grafvar räckte hvarandra handen till ett politiskt förbund. Herr Nicanders sånggudinna bar aldrig den fornfranska allongeperuken — fritt och mänadiskt fladdra hennes egna lockar för vinden — och aldrig dvaldes hon i den tyska romantikens bönkapell, dit Febi strålar endast kunna tränga genom fönster af färgadt glas, fullmålade med bilder af riddare och helgon. Rent, ofärgadt och klart har hennes öga emottagit det himmelska ljuset. I rikt mått begåfvad med poesiens syntetiska blick, och i fullkomlig saknad af vetenskapens analytiska, har hon aldrig låtit någon för dagen herskande filosofi spinna sina spindelnät öfver de taflor, hon målat, eller till ett mystiskt och dogmatiserande skorr förstämma strängarna på hennes lyra. Lika främmande är hon för den skrytsamma, trypararmade götiskheten, som, rusig af forntidens mjöd, ville komma oss att blunda för nutidens vanmakt. Nicanders poemer äro inga oorganiska aggregat af liknelser och kraftord: hans berättelser inga stympade bilder utan midt, början och slut. Hans språk, klart, jemnt och flytande, eger ej denna glödhetta, hvari metallen smälter, men den milda sommarvärme, som lockar blommorna i dagen och mognar frukten på trädens grenar.“

Ofvanpå denna recension tog Palmærs maklighet öfverhand, och han visade sig snart ur stånd att tjenstgöra i Aftonbladet liksom vid Karolinska institutet. Hierta yttrade en gång till den som skrifver detta: “Palmær var en ofantligt qvick karl, men han var rysligt lat.“ En umgängesvän till Palmær har berättat, att för det ganska rundliga årsarvode Palmær åtnjöt begärde Aftonbladets utgifvare blott en artikel i månaden, men icke ens så mycket kunde Palmær orka med. Ursprungligen lär han känt sig dragen till Svenska Minerva, men hans tryckande ekonomiska omständigheter tvungo honom att antaga Aftonbladets anbud. Anspråken att han för sitt honorarium skulle lemna regelbundna bidrag till bladet föreföllo honom imellertid oförskämda^[16]. Hierta synes omsider hafva förlorat tålamodet, men väckte ock hos Palmær ett outplånligt agg då han sålunda lät honom ånyo skåda Medusæhufvudet på slottskanslibetjenterna. Något förut hade han utspelat sin roll vid Karolinska institutet.

I hans befattning der ingick skyldigheten att gifva undervisning åt farmacie studerande. Denna sysselsättning utgjorde för Palmær, såsom han sjelf plägade säga, en af hans största plågor, och till sina lyckligaste drömmar räknade han den, då han en gång under sömnen tyckte sig befriad från detta onus. Han lär hafva utfäst sig att gifva de unga männen äfven enskild handledning, men han till och med stängde in sig för att slippa se sina lektionanter. För öfrigt var han mycket vänlig mot sina lärjungar, och när han träffade någon bland dem, som såg modstulen ut öfver en instäld lektion, kunde han uppmuntra honom med ett förekommande: “För resten, nog f-n kan herrn alldeles tillräckligt kemi för att bli apotekare“. En dag då han låg och skolkade med sin Jean Paul i handen, blef han likväl förargad. Plötsligen förnam han nämligen utanför sitt fönster ett väldigt kackel af en hop gäss, som inkommit på institutets gård. Ursinnig öfver afbrottet i sin läsning, rusade han upp från soffan, öppnade fönstret och ropade med full hals åt gässen: “Herrar farmaceuter, lemnen mig för Guds skull med fred i dag; kommen tillbaka i morgon, så skolen I få göra edra prof!“

Till sin närmaste förman, professor Mosander, råkade Palmær, på grund af sin försumlighet och andra omständigheter, i ett spändt förhållande liksom till Retzius, och vid en ordvexling med den förstnämnde yttrade han slutligen att han insåge nog, hvilka intriger som spunnos för att bli honom qvitt, samt förklarade sig nöjd att afgå, dervid begagnande ett mycket lågt uttryck. Då den till hvilken detta stäldes påminte Palmær om att en slik utlåtelse icke vore passande i bättre folks närvaro, svarade Palmær, såsom orden föllo: “Det vet jag ganska väl och har aldrig yttrat mig så inför bättre folk“. Sedan de väl blifvit skilda åt, underhöllo dock de båda hetlefrade herrarna en vänskaplig förbindelse.

Efter det Palmær 1835 erhållit afsked från sin adjunktsbefattning, stannade han ännu några månader qvar i Stockholm, men for sedan ned till Östergötland, och man hörde derpå icke offentligen af honom förr än 1838, då han grundade tidningen Östgöta korrespondenten. Följande året öfvertog han ett boktryckeri i Linköping.

Af ett par bref från Palmær till Mosander, skrifna 1838, finner man att han högst ogerna egnade sig helt och hållet åt publiciteten. Han nämner der en “kedja af nedrigheter“, för hvilka han under ett par år varit utsatt vid sina ansökningar om befordran vid Linköpings gymnasium. Han vill dock ej sqvallra, ty — säger han — “allt hittills har jag ej med sqvaller mig befattat och vill ej göra det hädanefter, ty jag önskar bibehålla aktningen för mig sjelf, det enda goda som lär återstå mig i denna usla verld. Äfven en ringa man, som jag, bör kunna, utan att anklagas för öfvermod, få följa Cæsars exempel. Då han mottog stygnen af de sammansvurnas dolkar, vecklade han togan tätt omkring sig för att kunna falla med värdighet.“

Han tyckte sig finna, att man öfverskattade hans intellektuela förmögenheter ända derhän att anse honom “farlig“, och det på samma gång som man ansåg honom nog dum, att “offentligen“ frondera. Och hans moraliska förmögenheter öfverskattade man ända derhän — säger han — att man af honom fordrade en Guds tålamod, och det på samma gång, som man ville förneka honom en menniskas rättigheter.

Han ber Mosander vara öfvertygad, att hans elegier icke kommo från magen, utan från hufvud och hjerta. “Jag vill lefva i lugn, jag vill sysselsätta mig med literatur; jag vill ha fred med mig sjelf och lemna andra i fred.“

“Att blifva tidningsredaktör, det enda som återstår i händelse mina besvär ogillas, kostar rätt mycket på mig. 1) Intresserar mig icke dagens strid mellan Baal och Mammon, mellan bördens och penningens aristokratier. Mer än tjugu seklers mossa växer på mina politiska sympatiers valplats; den växer på Aténs ruiner. 2) Är hopens tanklösa jubel, då det bästa blodet, droppe för droppe, framsipprar ur den publicistiske gladiatorns hjerta, ingen belöning för mig; jag älskar en sannare tillfredsställelse. 3) Sårar det min egenkärlek, att hvad som kunnat blifva ett mastträd, om ock på en helt liten segelbåt, nödvändigt skall söndersplittras i svafvelstickor och tandpetare.“

Å svenska literaturens vägnar kan man nästan vara frestad lyckönska sig, att omständigheterna tvungo Palmær att söndersplittra sig i svafvelstickor och tandpetare. Vi betvifla att det blifvit något mastträd af Palmær, ifall han för andra gången lyckats vinna fast fot i statens tjenst. Det är högst antagligt, att han då slagit sig till ro och kanske ej producerat någonting alls. Nu tvang honom brödbekymret att allt emellanåt skrifva, och hvad han skref var, nästan utan undantag, i sitt slag af första ordningen.

Sin landsortsbana som publicist började Palmær på hösten 1838 i Östgöta korrespondenten med den karakteristiska uppsatsen “De rebus omnibus et nonullis aliis“. Då det nu var hans öde att bli tidningsskrifvare, så framlade han under denna rubrik sin uppfattning af pressen och af publicisterna. Hvad han i detta humoristiska program säger för egen del är grundadt på verkligheten. Det är bokstafligen sant, att Palmær i Linköping till en god del lefde på domkapitlets dumheter. Domkapitlets historia samt dess enskilda ledamöters beskaffenhet utgöra ett af hufvudföremålen för hans tidning och behandlas i artikelserier, af hvilka början lyder sålunda:

“Filologerna lära vara ense derom, att domkapitel egentligen är ett kinesiskt ord och ursprungligen betyder ett ställe, der man sitter och sofver. Deremot skola de vara oense om tiden, då samma lur tages. Jag, för min del, gissar på onsdagen, emedan Sveriges kyrkolag bjuder, att domkapitlen skola hålla sina sessioner på onsdagen. Men min okunnighet i kinesiska språket hindrar mig att med full visshet afgöra frågan, hvilken ock alltför gerna kan lemnas oafgjord; ty den angår endast en bisak. Sjelfva hufvudsaken är, i alla fall, att man sofver.“

Framför allt egnade han dock sin uppmärksamhet åt biskopen och domprosten, för hvilka han hyste känslor af rent personlig beskaffenhet. Dessa båda herrar hindrade hans befordran vid gymnasium och blefvo derför af honom odödliggjorda. “Hatet i min själ,“ säger Palmær i ett bref, “trifs ej bättre än den snö, som faller i maj månad. Den smälter så fort solen skiner. Men om solen aldrig skiner, så ligger snön qvar.“

En annan gång yttrar han: “Måtte ej ’fäderneslandets lugn’ eller ’läroverkets bästa’ eller andra fikonalöf med slitna och klingande namn längre stå i vägen för mitt inträde i statens tjenst. Biskop Hedrén och domprosten Lidman äro personer, i hvilkas intresse det minst ligger, att hindra mig. Ty de skola — i värsta fallet — få erfara, det jag förstår att slå mynt af mina fiender — hvarvid det bör erinras, att det är fienderna, som få slagen och jag, som får myntet. Af ett från Nicander ankommet bref ser jag, att min sak ännu icke är afgjord. Ske Guds vilje. Jag är beredd på det värsta. Tvingas jag att blifva publicist, skola vederbörande ångra det, men för sent efter vanligheten.“

Det mest förkrossande af Palmærs humoristiska utfall var “Yttersta domen i Kråkvinkel“. Denna humoresk hade han skrifvit redan innan hans befordringsangelägenhet var afgjord, och i handskrift — med titel “Yttersta domen i Linköping“ — hade den till och med kommit inför biskop Hedréns ögon. Af Palmærs efterlemnade papper visar sig, att hans fiender i Linköping sände detta aktstycke till höga vederbörande i hufvudstaden och frågade om det kunde vara tillbörligt, att en person, som så gycklade med eforus, blefve anstäld som gymnasielärare. Mosander och Askelöf tyckas hvar för sig hafva sökt gynna Palmærs befordringsangelägenhet. “Askelöf har rekommenderat mig,“ säger Palmær uttryckligen i ett bref och uppmanar den vän, till hvilken det är stäldt, att gå till Askelöf och bedja honom göra sitt yttersta för att före ett bestämdt datum “få saken väl afgjord, eller, om detta ej kan ske, åtminstone illa afgjord före samma tid.“^[17]

“Jag är nämligen tvungen,“ tillägger han, “att ingå till hofkanslersembetet med anmälan om mitt beslut att utgifva en tidning. En sådan anmälan skall naturligtvis af vår visa regering anses som en krigsförklaring, och det blir efter den betan tio gånger svårare, om icke rent af omöjligt att hålla min sak uppe. Fråga Askelöf, om han ej skulle vilja tala vid Brahe för min räkning. Jag vet, att Hans Maj:t är emot mig, och jag misstänker att detta motstånd ej kan häfvas på annan väg, än sängkammarvägen.“

Då utslaget blifvit fäldt i enlighet med biskop Hedréns önskningar, hämnades Palmær genom offentliggörandet af “Yttersta domen i Kråkvinkel“. Man kan icke just påstå, att Palmærs förhållande i frågan är något vackert karaktersdrag, men biskopen lär ock uppfört sig mycket illa. Till förmån för en fattig men mindre meriterad sökande säges Palmær en gång hafva frivilligt dragit sig tillbaka, mot eforus’ löfte att han vid första kommande tillfälle skulle bli befordrad. När så ej skedde, skall Palmær hafva skrifvit till biskopen och gjort en elak ordlek med hans namn, enligt en bekant anekdot, hvars sanningsenlighet bestyrkes genom följande efterlemnade anteckning af Palmær:

“Biskop Hedrén är, såsom namnet tillkännagifver, sjelfva hedern, ehuru något illa accentuerad. Han har ej vistats här mera än ett år, och redan tror jag att östgötarnas glädje öfver hans acqvisition temligen motväger vermländingarnas sorg öfver hans bortgång.“

Palmær ansåg sig, genom befordringsfrågans utgång, utskuffad ur samhället utan sitt förvållande; han lärde sig då hata och förakta, hata emedan vederbörande voro honom socialt öfverlägsna, förakta emedan de voro honom i begåfning underlägsna.

Ofvanpå “Yttersta domen i Kråkvinkel“ blef det allarm i Linköping och äfven i Stockholm. Seqvester och tryckfrihetsåtal anbefaldes af Hartmansdorff, men Palmær gick segrande ur striden. Han svarade med öfverlägsen talang och gnistrande qvickhet, och juryn vågade ej fälla honom. Bland annat hade åklagaren, under rubriken “gäckeri med Guds ord“, stött sig vid att Palmær låtit vår Herre gäspa, sedan han en stund betraktat Kråkvinkelsboarna. Aktor kallade gäspningen en lumpen handling. “Deri stämma vi ej alldeles öfverens“, svarar Palmær. “Gäspar någon vid åhörandet af Tegnérs Frithjof eller af Mozarts Reqviem, så är han ett fä, och hans gäspning är visserligen en lumpen handling. Gäspar han åter i en societet, der Kråkvinkels befolkning samlat sig för att hafva roligt, som man säger — vitnar gäspningen, efter mitt ringa förmenande, både om smak och omdömesförmåga. Det kommer således an på hvad man gäspat åt. Gäspningen i och för sig är en indifferent handling.“

Vidare hade aktor stött sig på följande uttryck: “De ringare englarne eller, så till sägandes, englapacket ropade hurra.“ — “Aktor torde likväl,“ svarar Palmær, “vid närmare eftersinnande finna, att detta uttryck är oskyldigt. En rangordning eger troligen rum mellan englarne; åtminstone gifver den heliga Skrift dertill anledning. När jag nu i början af artikeln kallat de yppersta englarne för excellenser, så måste jag, för att uthålla den en gång påbörjade analogien ända till slut, nödvändigt kalla de ringaste för pack: ty excellenser och pack äro rangordningens alfa och omega. Aktor bör således inse, att ordet är taget icke i absolut, utan i relativ mening. Det är endast i jemförelse med de yppersta englarne, som de ringaste fått heta pack; och gerna medgifver jag, att en jemförelse, anstäld mellan menniskorna och dessa englar, så vidt vi om dem ega någon kunskap, skulle utfalla till de senares fördel. Hvad hurrandet åter angår, kan jag mig till favör till och med åberopa en här vid läroverket nyttjad lärobok i dogmatiska teologien, hvarest Angeli sägas Majestatem divinam celebrare.“

Äfven hade aktor blifvit missmodig öfver vår Herres uttryck: “I ären får allihop“, samt öfver det skimmer af löje, hvilket Palmær dervid trott sig förmärka på den rättfärdige domarens läppar. “Liksom skulle den gode Guden förakta sitt eget verk!“ utropar aktor. “Liksom skulle den gode Guden kunna hafva någon aktning för oss arma syndare!“ utropar Palmær tillbaka. “Vi äro allesammans utan berömmelse inför Gudi,“ säger den heliga Skrift. Gör herr von Hartmansdorff anspråk på vår Herres aktning, vare sak hans. Jag och äfven aktor, vid närmare besinning, erkänna vår ovärdighet.“

Slutet af Palmærs svar är allvarsamt. “Den religiösa känslan“ hade enligt aktors förmenande blifvit sårad af Palmær. “Om så verkligen förhåller sig,“ genmäler Palmær, “så beklagar jag sorgen. Artikeln behandlar ett bibliskt ämne på ett skämtsamt sätt, och det är allt. Något gäckeri med Guds ord finnes der lika litet som i Fredmans sånger eller i Noaks ark eller i åtskilliga andra skrifter af samma slag, som opåtaldt cirkulera i svenska bokhandeln. Den religiösa känslan, ej mindre än dess moderna namn, har länge förekommit mig misstänkt. Så vidt jag hunnit göra bekantskap med densamma, är den särdeles pjunkig och ömtålig. Den ropar aj! vid minsta beröring, liksom en svullen. Sin styrka visar den i exstaser. Vore det måhända ej rätt så godt, att gifva den ’religiösa känslan’ på båten, och taga den gamla simpla gudfruktigheten till nåder igen, sådan våra fäder den hade. Den är frisk och sund. Den visar sin styrka i handling och i försakelse.“

Detta är ingalunda det enda ställe i Palmærs skrifter, der en vink om ett djupare lif bryter fram genom gycklet. Hos Palmær funnos, liksom hos hans vän och själsfrände Vitalis, drag af religiöst allvar. I sin sista skrift, veckobladet Östgöta gazetten, hvaraf blott 19 nummer utkommo, samma år som Palmær dog, säger han på ett ställe: “Barmhertige Gud! fortfar att gifva mig godt lynne i detta lifvets smärre angelägenheter. I de större har jag länge endast användt undergifvenhet och vördnad och andakt.“ För statskyrkans dogmer kände han förakt, och i förhållande till religiösa läror i allmänhet var han skeptiker^[18]. Ganska egendomligt är dock, att han, liksom Vitalis, hängaf sig åt askesen i Thomas a Kempis’ bekanta lilla skrift om Kristi efterföljelse. “Jag vill läsa Thomas a Kempis,“ utbrister han. “Jag vill sola mig i en ren själs tårögda men välsignande blick öfver jorden.“

Palmær var ursprungligen en varm, hjertegod natur, och blicken ur hans präktiga, mörka ögon bar, enligt ungdomsvänners berättelse, vitne derom^[19]. Bortskämd vid poesiens nektar och ambrosia, under ett långvarigt umgänge med skaldesnillen sådana som Nicander och Vitalis, kunde han aldrig vänja sig vid hvardagslifvets kål och potatis. “Bör jag ta reson,“ kunde han fråga sig sjelf. “Ja visst. — Men om jag tar reson, kan jag ju slutligen frångå min nu fattade öfvertygelse. Alltför möjligt. — Att frångå sin öfvertygelse, anses ju mindre hederligt — Ja visst — Då må f-n ta reson.“

Dervid blef det. Han kunde icke frångå den öfvertygelsen, att han egentligen var skapad för studier “ad libitum“. Han kunde icke finna sig vid omständigheterna, och de likaledes omedgörliga omständigheterna förbittrade derför hans verldsåskådning. Det gör ett sorgligt intryck, att läsa i hans dagbok från 1842 dessa ord:

“Jag flyger ej mera med de vingar Gud mig förlänt; jag endast slokar med dem, och mina vänner räkna pennorna och kalkylera hvad de kosta tjoget samt efter hvad tid jag måste svälta ihjäl.“

Men hade han ej tröttnat vid publicistväsendet, såsom vid hvarje annan regelbunden sysselsättning, skulle han säkert dragit sig förträffligt fram såsom tidningsredaktör. 1839, då han i eget namn öfvertog Östgöta korrespondenten, hjelptes han till rätta af den bekante förläggaren Lindh i Örebro, som sände honom press och stilar^[20]. I bref till honom gifver Palmær en kostlig skildring af sitt bryderi med tidningen: “Okunnig var jag, okunnig min kompanjon, okunniga arbetarna; och följden blef, att jag i natt klockan 12 väcktes med den nyheten! ’Herr magister! Nu hafva vi inga s mera i petiten — Gud vet, om tidningen kan komma ut’. Alldeles rasande — ty jag är temligen hetlefrad — störtade jag upp och sökte ställa till rätta så godt sig göra lät, d. v. s. jag lät rifva en hel hop annonser, satta med petit (för att få s).“

Det lilla landsortsbladet kom lyckligen ut och väckte genom sina sprakande lusteldar ett högst ovanligt uppseende. Då spaltfylnad saknades blef redaktören lika litet förlägen som när bokstäfver tröto i sättarkasten. En gång lät han sin ledande artikel, under rubriken “Linköping“ börja på följande sätt:

“Alldenstund Östgöta korrespondentens redaktör icke för i dag kan meddela någon verklig nyhet härifrån, ser han sig nödsakad att ljuga ihop något nytt. Alltså — —

I går afton hade den härstädes bildade “Östgöta patriotiska rabulist-förening“ sin sjunde sammankomst. Se här ett utdrag ur protokollet.

§ 12. Brodern P. utgaf, med mycken rabulism i röst och åtbörder, följande tes: En regering har i synnerhet tre saker att iakttaga; 1:o att den har en Gud öfver sig; 2:o att den har ett helvete under sig; och — 3:o att den har omkring sig ett folk, hvars tålamod väl kan vara långt men icke oändligt. Ingen af bröderna ville opponera sig, och tesen antogs med acklamation.“

Det vore ett misstag, om man på grund af dessa och liknande utgjutelser förestälde sig att Palmærs tidning hade någon högröd färgskiftning. I ett bref af 1838 antydde han, att om han komme att egna sig åt publicistskapet, skulle detta bli mera vänskapligt än fiendtligt mot styrelsen. Detta oväntade förhållande förklarade han härröra just af hans glödande hat till all despotism, i hvad form som helst. Här som i så många andra fall leddes Palmær utan tvifvel af personliga antipatier, nämligen mot Hierta såsom en öfvermäktig opinionsdiktator, hvars inflytande han för sin del ville motarbeta. Palmærs tidning kan knappast sägas hafva haft någon politisk färg, och uttryckte han sig ofördelaktigt om höga vederbörande, så skedde det på grund af någon ögonblicklig stämning. Egentligen var det mot hofkanslersembetet, som han riktade sina sarkasmer, och när Hartmansdorff dragit sig tillbaka, jubilerade Palmær. Han “betraktade“ honom då i en uppsats och fann honom som hofkansler hafva gjort fel på fel, ehuru han fäktat mot den, i den periodiska pressen uppenbarade, tidens ande “så käckt som man någonsin kan fordra, att en kropp skall fäkta mot en ande“. — Äfven efter Hartmansdorffs tid kom Palmær i obehaglig beröring med hofkanslersembetet, men redde sig förträffligt äfven denna gång. Anledningen var ett förment formfel vid tidningens utgifvande.

Var än Palmær icke i sitt blad utpräglad politiker, så svärmade han dock för ett politiskt ideal, hvarom hans outgifna anteckningar bära vitnesbörd.

Bland hans efterlemnade papper fins ett med rättelser af hans hand försedt korrekturark till ett ofullbordadt arbete, hvari han tyckes hafva ämnat att nedlägga sin politiska trosbekännelse. I inledningen — en entusiastisk tillegnan till friheten — antydes att den tillernade lilla boken var den tidigaste bland alla författarens arbeten, att han uttänkte den redan i sin ungdom, men att han icke tvekade att vid mogen ålder och sedan rättelser blifvit gjorda utgifva den såsom sitt sista verk. Ty om han också ej mera hos sig försporde “det mod, eller rättare sagdt den häftighet, som fordras för att verkställa“, så återstode för honom dock “frihetssinnet att godkänna det och med detsamma göra ett slut på sina literära produkter“. Antagligen är den påbegynta skriften en bearbetning af något utländskt original, hvilket vi ej lyckats påträffa, men i alla fall torde denna literära plan förtjena att nämnas^[21].

Första kapitlet i denna bok skulle varit egnadt åt definitionen på en tyrann, men författaren berättar att då han i en annan bok, som han skrifvit efter, men låtit trycka före denna, stötte på nödvändigheten att definiera en furste, så beröfvade han sig sjelf, utan att märka det, definitionen på en tyrann. Denna sarkasm smakar temligen mycket af Palmærs eget sätt att uttrycka sig, men det uppgifves i en not (som knappast kan antagas vara en mystifikation), att boken skrefs före franska revolutionen — således innan Palmær var född. Så långt författaren kastade sina blickar öfver Europa, skådade han på nästan hvarje fläck deraf slafansigten, men eftersom det allmänna förtrycket icke tycktes honom kunna stiga högre, och ehuru det aldrig stillastående ödets hjul syntes orörligt hvila till tyrannernas förmån, ville han dock tro och hoppas att den nödvändiga omvexling icke vore långt borta, genom hvilken en nästan allmän frihet skulle framgå ur ett nästan allmänt slafveri.

Skulle ett val vara nödvändigt mellan alternativen en endas eller mångas tyranni, så ansåg författaren det senare för mindre tryckande och fruktansvärdt. Grunden dertill tillskref han sjelfva menniskonaturen, hos hvilken hatet förminskas, då det fördelas på flera, liksom äfven den fruktan, som man har för flera, aldrig går upp emot den, som man samlad hyser för en enda.

Af Palmærs otryckta anteckningar framgår oemotsägligt, att han lutade åt socialismen. Alla böcker, som blifvit skrifna mot densamma, tycktes honom ingenting bevisa mot den satsen, att S:t Simonismen en gång skall bli allrådande på jorden. Han erinrar, att när kristendomen låg i sin vagga, skrefvos böcker deremot, mycket skarpsinniga. Man bevisade dess orimlighet, men om dess möjlighet vitna Kristi tempel, talrikare än stjernorna på himlen. Till förmån för sin lära uppställer han en formel som icke saknar fyndighet. Den har detta utseende:

“Jag skall medgifva att jag har orätt, när man öfvertygar mig, att

	Qvinnans likhet i rättigheter med mannen och egendomarnas jemna fördelning	St. Simonismen
hafva mäktigare fiender i halfva menniskoslägtets nytta än
	Hafvande tillstånd utan manlig beblandelse,	Kristendomen
	En mans lidande till allas rättfärdiggörelse,
	Trons verkan till salighet, m. m.
hafva i hela menniskoslägtets förstånd.“

Som vi redan antydt, ledsnade Palmær snart på sitt redaktörskap. Från oktober 1840 är Pidderstad nämnd som tidningens egare jemte Palmær, hvilken dock ännu var ansvarig utgifvare, och ungefär samtidigt upphörde den senare, enligt sin egen offentliga förklaring, att skrifva i bladet^[22]. Från december 1841 till och med april 1842 utgaf han månadskriften “Herr Lars“, som inrymde början af den sedan särskildt utgifna “Lustresan“, och författade äfven till större delen dess innehåll; i tidskriften “Bytingen“, som bär hans namn såsom boktryckare, har han ingenting skrifvit^[23]. Först 1843 försvann Palmærs namn helt och hållet från Östgöta korrespondenten. Året derefter blef han lärare i åkerbrukskemi vid Sjögestads landtbruksskola och fortfor dermed till 1847.

Palmærs bana som landsortspublicist blef sålunda ej mycket långvarigare än hans medarbetarskap i Aftonbladet, men den lilla tid han regerade förde han ärorikt spiran, och något landsortsblad af den halt som Palmærs Östgöta korrespondenten har väl hvarken förr eller senare framträdt i vårt land. Det gör ett ganska egendomligt intryck, att i en landsortstidning få bland annat läsa originaluppsatser i spekulativ estetik (se uppsatsen “Några ord i ett ämne som ej intresserar många läsare“). Man finner, att Palmær funderat mycket öfver det komiskas teori och att han uppgjorde en i viss mån sjelfständig åsigt, som han ock för egen del med utmärkt framgång tillämpade. Det förefaller oss som om Palmær alltid vid nedskrifvandet af sina sarkasmer och infall haft för ögonen denna teori, framför allt det momentet, att det verkligt komiska uppkommer icke genom uppdiktande af möjligheter, genom upp- och nedvändning af verkligheter, eftersom det komiska fins i naturen utan artistens tillgörande, ehuru blott hans djupare, skarpare blick förmår upptäcka det. Palmærs bilder och liknelser ega alltid verklighetens underlag; han är ofta grof, men han är gedigen och han är i de flesta fall originel. Han är — för att begagna ett uttryck af Almqvist i en anmälan af Palmærs “Lustresa“ — en “fait accompli“, hvars egendomligheter äro oomtvistliga och skarpare framträdande än kanske hos någon annan svensk författare. Ingen annan än Palmær skulle gerna kunna hafva fått det infallet att skrifva följande:

“I begynnelsen skapade Gud qvinnan, men gjorde henne icke så smal om lifvet som hon bör vara. Omsider skapade qvinnan snörlifvet, hvarigenom Guds skapelsefel blef på ett tillfredsställande sätt rättadt. Från den stunden äro fruntimren lika välväxta, som timglasen på en predikstol, dem de i öfrigt alldeles icke likna, ty timglasen påminna oss om tid ocb evighet, men fruntimren komma oss att glömma bäggedera.“

På samma verklighetens grundlag hvila alla hans bästa infall, såsom då han säger att “en sann kristen gläder sig då han ser feta prester, ty denna syn är honom en borgen för sanningen af Sankt Johannes’ utsaga, att ordet vardt kött.“

Palmær sysselsatte sig sällan med det slags lustigheter, som benämnes ordlekar, och inträffar det någon gång, så stå äfven de på något sätt fotade på sanningen, såsom då han gifver den definitionen af filosofi, att det är “ett oändligt oväsen om ett oändligt väsen.“

Hans egentliga styrka var den personliga sarkasmen. Ett infall — säger han — bör vara som en vildes pil, udden doppad i gift och skaftet skimrande af brokiga fjädrar. Helt naturligt är, att han med den nu antydda afgjorda riktningen på verkligheten skulle som riksdagsman taga fasta på allahanda sofister inom vällofliga borgareståndet. Han kände ordentlig vällust, när han fick höra en riktigt äkta, gedigen, välskapad dumhet, och denna njutning hade han som riksdagsman mer än en gång.

Palmær valdes för 1847—48 års riksdag af Linköping och Vimmerby gemensamt^[24]. Valmännen blefvo icke nöjda med hans verksamhet inom riksmötet, ty den tycktes dem icke afse hans valorters intressen. Missnöjet i Vimmerby gick till och med så långt, att vederbörande skickade en adress till Palmser och uppmanade honom att bättre iakttaga sina pligter som deras fullmäktige. Palmær svarade Vimmerbyboarna och bad dem bestämma, huru många kubikfot munväder han skulle utsläppa samt tilläde att vår Herre begått ett stort misstag, då han skapat dem utan svansar, eftersom de icke kunde förstå att en som för första gången är uppe vid riksdagen egentligen icke har någon annan uppgift än att vara åhörare.

Man må imellertid ej föreställa sig, att Palmær icke deltog i diskussionen. Protokollen förvara åtskilliga klassiska genmälen af honom och han tyckes hafva åtnjutit ett visst förtroende eller åtminstone en viss respekt af sina kolleger. Palmær var medlem af allmänna besvärs- och ekonomie utskottet samt suppleant i förstärkta bankoutskottet och likaså i statsutskottet. Han väckte flera minnesvärda motioner, såsom om den medicinska undervisningens ordnande, om förbättring af mosaiska trosbekännares ställning i samhället m. m.

På ett slående sätt fäste Palmær ofta uppmärksamheten på hvad lagens paragrafer bjödo. Då en gång det besatta förslaget framlades, att personer, som gjort sig skyldiga till fylleri för tredje gången, skulle förpligtas att undergå den s. k. Schreiberska kuren^[25], så anhöll Palmær att få fästa ståndets uppmärksamhet på den kollision, hvari utskottet medelst sitt betänkande råkat med allmänna lagen. “Den senare,“ yttrar Palmær, “dömer understundom den som begått fylleribrott till vatten och bröd. Men utskottet säger: nej, han skall ha bränvin. Huru denna tvist skall slitas, må det högt ärade ståndet afgöra. Mig är det nog att hafva påpekat förhållandet.“ Förslaget förföll ock.

Bland motioner, som Palmær förordade, var en hemställan att den beryktade kommissionen för bibelns öfversättning skulle upplösas. Han började sitt anförande med det meddelandet, att då någon på förmiddagen genombläddrade betänkandet, hörde Palmær honom yttra: “Detta måtte vara ganska förnuftigt; ty jag ser att elfva prester reserverat sig.“ Borgarståndet för sin del biföll förslaget.

En fråga, hvari Palmær fåfängt yrkade afslag, var framställningen om förhöjdt anslag åt kronprinsen. “Före denna riksdags början,“ säger Palmær, “troddes temligen allmänt, att K. Maj:t skulle framställa nådig proposition om nedsättning af statsanslagen, åtminstone af dem som utgå till första hufvudtiteln. Man tog sig anledning till denna tro, dels af den efterdömliga samt öfver hela landet kända sparsamhet, med hvilken hofhållningen bestrides, dels deraf att konungen, vid Norges sista storting, proponerat 22,000 sp. rdr minskning på den norska civillistan. Skulle ej, tänkte man, konungen med samma faderliga huldhet omfatta sina svenska som sina norska undersåter? Emellertid har K. Maj:t nu äskat en förhöjning, och sådant har naturligtvis väckt en temligen allmän förvåning. Äfven jag är en af de tusen sinom tusen, som vågat att i underdånighet häpna deröfver.“

Till den i fråga varande kongl. propositionen ville Palmær säga nej af flera skäl och hufvudsakligen derför, att Sverige i proportion till sina tillgångar betalar mera till sitt regenthus, än något annat konungarike i Europa. Fåfängt sökte Palmær genom en bifogad tabell ådagalägga att så var. Ståndet ville dock icke gå in på hans åsigter, och då han märkte detta, beskylde han sina vedersakare för en olämplig njugghet. Om man nödvändigt skulle bevilja förhöjning, så borde man taga den runda summan 100,000 rdr och icke pruta af lumpna 25,000. “Då uppoffringen är så obetydlig,“ säger Palmær, “anser jag icke att man bör kunna påyrka en nedsättning i beloppet, helst då en stor del deraf säkerligen återgår på välgörenhetsväg till landet, enär man kan vara förvissad om, att tronföljaren går i sin höge faders fotspår, och man känner att H. Maj:t använder årligen 2 à 300,000 rdr i välgörenhetsanda och till uppmuntran af konsten och vetenskapen.“

En anslagsfråga, hvari Palmær äfvenledes utförligt yttrade sig, var rörande pension till Berzelii efterlemnade maka. Man hade begärt 2,000 rdr, men Palmær tyckte att hon borde nöja sig med detsamma som Geijers enka, nämligen 1,200 rdr. Då hans motivering icke vann bifall, yttrade han slutligen att det föreföll honom som om han begått ett “crimen læsæ majestatis“, då han yrkade nedsättning i pensionen åt enkefru friherrinnan Berzelius, och att han dermed tycktes hafva förnärmat icke mindre än statens värdighet. “Denna“ — tillägger han i förtreten — “synes mig dock bättre bevaras derigenom, att staten föder sina vetenskapsmän, än derigenom att den göder deras enkor.“

Lustigast bland Palmærs infall i riksdagen är hans yttrande rörande ändring af valsättet till riksdagsman för Stockholms stad. Man hade förordat ett förslag såsom ett experiment i smått, hvaraf man skulle kunna bedöma, hur “samfäldta valprincipen“ komme att taga sig ut i stort. Härtill svarade Palmær, att ett dylikt experiment vore onödigt. “När en gåsunge får växa, blir af honom en gås; det veta vi på förhand och behöfva ej experimentera.“

Efter 1848 års riksdag qvarstannade Palmær i hufvudstaden några år. Hemresningspenningarna togo slut och han hade för öfrigt ingen bestämd sysselsättning, som väntade på honom i Linköping. Han lär nu funderat på att bli adjunkt vid teknologiska institutet och anmälde sig i detta ärende hos öfverdirektör Wallmark, med hvilken han från gammalt var bekant, men fick ett afstyrkande svar. Han ingick då som medarbetare i Friskytten och Dagbladet^[26]. I slutet af 1849 utsände han en gång ett flygblad med titeln “Gazetten“. Det börjar med denna notis:

“Om och när något ytterligare blad med detta namn utkommer, skall genom annonser tillkännagifvas.  P.“

Numret, som aldrig efterföljdes af något mera, upptogs af en redogörelse för Crusenstolpes då offentliggjorda femtonde bref om ställningar och förhållanden. För öfrigt resonnerar Palmær öfver vännens författarskap och yttrar bland annat:

“Huru ofta har ej själaringning hållits, öfver Crusenstolpe, huru många gånger har man ej inbjudit allmänheten på hans begrafning? Och huru många gånger har icke också allmänheten — den enfaldigare portionen nämligen — infunnit sig, men alltid fått gå med oförrättadt ärende åter, till följd af brist på lik i det förmenta sorgehuset.“

“Hvadan kommer det då, att den som så ofta blifvit nedergjord, oftare än Mitridates, likväl alltid liksom han visar sig rustad ånyo och levererar nya bataljer?“

“På denna fråga svara vi, som framlidne professor Biberg svarade, då han en gång tillspordes om elefanten och dennes förmåga att göra konster. “Det kommer sig,“ sade han, “af hans goda hufvud.“ Man skulle dock kunna tillägga, att herr Crusenstolpe dessutom har hvad potentaten på stora Nygatan heter, nämligen hjerta: och i sådant fall blir svaret komplett.“

År 1853 återvände Palmær till Linköping oeh började följande år sin sista literära bedrift, utgifvandet af veckobladet “Östgöta gazetten“. I sin prenumerationsanmälan omtalade han, att han ursprungligen ämnat kalla sin tidning Mamsell Gnath, men att han afstod derifrån derför att namnet var alltför generelt och passade för hvilket blad som helst.

Icke heller kan någon gerna påstå, att detta namn skulle varit passande för Palmærs tidning, hvars innehåll till större delen motsvarar dess humoristiska prenumerationsanmälan. Dermed vilja vi dock icke hafva sagt, att han afstod från att satiriskt uppvakta sina gamla kunder, domkapitlet och biskop Hedrén, hvilken lefvat i lugnet ända sedan 1840, men nu åter fick läsa sådana notiser som denna:

“Herr biskop Hedrén har varit sjuk, men är numera lyckligtvis återstäld till helsan. Under tiden träffade en lärare vid härvarande gymnasium en annan lärare och frågade honom: ’hur står det till med eforus?’ Denne svarade: ’Eforus är mycket dålig.' ’Ja’, genmälte den förre, ’det visste jag förut, men jag frågade nu, hur han mådde’.“

Åt statskyrkan i allmänhet gifver ock Östgöta gazetten en och annan tvetydig komplimang. Sålunda meddelar Palmær en gång, att statskyrkan syntes vara stadd på återtåg, hvad angick kyrkoritualen. Den komité af prester, som fått sig uppdraget, att utarbeta en ny kyrkohandbok, hade nämligen i sitt förslag närmat sig den gamla, aflagda handboken och upptagit åtskilligt derur. Så hade t. ex. den fordom till faddrarna stälda frågan: “Afsäger du dig djefvulen“ etc. blifvit ånyo tagen till nåder. Palmær hoppades att äfven satans utfösning: “Vik hädan, du orene ande!“ måtte reproduceras. “Ty,“ säger han, “vi hafva af en gammal from, djupsinnig och grundlärd prostfar hört försäkras, att folket nu för tiden artar sig så revolutionärt, enkannerligen derför, att hin onde får opåtaldt vara närvarande vid hvart enda barndop.“

Om förslaget antogs, så ansåg Palmær troligt, att statskyrkan skulle återgå från den Wallinska psalmboken till den gamla eller Svedbergska. “Sedan tar den ett kräftsteg till och anländer till Johan III:s ‘röda bok‘. Sedan tar den ett kräftsteg till, famntager katolicismen och kysser påfvens toffel, om den — nota bene! — får under tiden vara i fred för elaka menniskor.“

Öfver dessa elaka menniskor nedkallar Palmær Herren Zebaots åskor och önskar att han i sin vrede må förgöra dem allesammans.

Med Östgöta gazetten fick Palmær ej rätt länge fortfara^[27]. Blott 19 nummer hade utkommit, då han nedlades på dödsbädden. Som vitnesbörd om hans oförminskade humor och spänstiga skaldelynne framhålla vi hans “Anteckningar om en resa till Norrköping“, skrifna blott några veckor före hans död. Han hade länge plågats af hjertlidande, men afled i lunginflammation den 7 juli 1854. I tidningarna omnämndes hans död mycket knapphändigt, ehuru han erhöll epitet af att hafva varit “en af vårt lands mera bekanta literatörer“. Crusenstolpe skref i julihäftet af “Ställningar och förhållanden“ för nämnda år en dödsruna, som möjligen är något för mycket förestafvad af vännens känslor vid den sorgliga underrättelsen. Den har dock sitt intresse, hvarför vi anföra den.

“Henrik Palmær, mannen med det klara ögat och den rena själen, är icke mer; en dufva i karakterens oskuld; en örn i humor och skärpa, då han slog ned sina klor på kantigheterna i lifvet, eller på personligheter, som förverkat hans aktning. Det var omöjligt att se denna öppna, säkra, men milda blick, utan att läsa, utan att älska den välvilja och trofasthet, som derur talade och som talade sanning; ty någon lögn hittade aldrig vägen, hvarken öfver Palmærs läppar eller ur hans lugna blick; men den fick eld under ett lifvadt samtal och den sprutade lågor af vrede vid tankan på oförrätt, lika godt om denna gälde honom sjelf eller andra. Palmær gladde sig lika hjertligt som han harmades. Hans skratt skulle tvingat sjelfva trumpenheten att le; hans vrede satte hela hans muskelsystem i rörelse. Palmærs lif var mera kontemplativt än praktiskt. Han arbetade mindre gerna än gediget. Och likväl var han aldrig sysslolös! Han hade med heder förvärfvat sin lagerkrans, och dock upphörde han aldrig att studera. Han hade blott en passion: läsning. Denna afbröt han endast för att samtala med någon vän, och hvad Palmær då yttrade under ämnenas inspiration hade förtjenat att upptecknas af en snabbskrifvare; ty hvad Palmær samtalsvis yttrade öfverträffade vida allt hvad han skrifvit — och detta “allt“ är tyvärr! icke mycket, men ändå nog för att visa hvad han kunnat skrifva. Barndomssinnet, med sin fromhet, sina känslor, sina intryck, öfvergaf honom aldrig. Då underrättelsen meddelades Palmær, att hans- åldrige fader samlats till sina fäder, smälte den mer än 50-årige sonen i konvulsiviska tårar. Hans maka delade troget och bar utan att sucka tyngden af de lefnadsbekymmer, med hvilka Palmær nästan ständigt kämpade“^[28].

“Under de lummiga träden på Linköpings vackra kyrkogård,“ skrifver Onkel Adam i en otryckt skizz, som han meddelat oss^[29], “ligger en graf, omgifven af ståtliga monumenter öfver andra, men utan någon egen prydnad. Det är H. B. Palmærs graf. Han var fattig på allt utom på snille, den mannen, och hans snille var dessutom af den art, att det ej förvärfvade honom vänner. Man skulle tro, att en törnbuske skulle växa på hans graf, nej der växa ängblommor, grönt gräs och mossa. Den, som skrifver detta, var aldrig en af hans närmaste vänner — det stod någonting som hindrade oss bägge mellan oss — det var olika lynnen, olika åsigter, både i att se och behandla våra ämnen. Men jag var en af hans sista vänner, en af de få som sutto vid hans dödsbädd och hörde honom tala sitt afsked till verlden — helt annat än det vanliga — men ändå rörande, så vida man kunde sätta sig in i hans tankegång. Palmær var en menniska, som egentligen icke hade någon plats här på jorden — han var alltför kantig att precis kunna fylla någon lucka och hvar man än satte honom måste han falla bort, just derför att han passade ingenstädes. Han föreföll derför sig sjelf vara ett “öfverflödigt ting“, en “onödighet“ — och det var han också, så vida ej hans härvaro bevisat, att verlden behöfver äfven menniskor af denna art.“

---

Henrik Bernhard Palmær är en företeelse som står ensam i sitt slag. Sjelf har han i Östgöta gazetten gifvit nyckeln till sitt lynne i en uppsats med titeln “En man med föresatser“. Man har så ofta hört detta uttryck begagnas som ett loford, att man alltid dermed förenar tanken på en redbar karakter, en stark själ och en moralisk ståndaktighet. Palmær påstår, att i sådan bemärkelse är detta uttryck fullkomligen falskt. Det förhåller sig, enligt hans öfvertygelse, med detta ordspråk, som med månget annat, att det blifvit upprepadt från slägte till slägte, till dess det vunnit urminnes häfd, eller, med andra ord blifvit adladt till ett axiom, ehuru det i sjelfva verket endast är ett vanbördigt postulat. Ty en man med föresatser känner inom sig en svaghet, en oförmåga, att vid de många skiftningar i lifvet, som kunna möta honom, alltid handla på en gång ädelt och konseqvent, han fruktar antingen att blifva en lekboll emellan sitt hjertas böjelser och sitt nyktra beräknande förstånd, eller ock att utsättas för konflikter, missämja och ovänskap med sina medmenniskor, dem han icke vågar möta med öppen panna och klar blick; derför fattar han föresatser och flyktar bakom denna egid. Hvem känner icke, huru oändligt många nyanser finnas uti snart sagdt hvarje menskligt förhållande. Lika många nyanser — menar Palmær — måste finnas i menniskosjälen, så att de, likt pjeserna i ett schackspel, kunna användas i oändligt många olika drag, för att hindra hvarje motspelarens rörelse. Icke kan man fatta och genomföra en enda princip för spelet under hela dess fortgång, man måste ändra princip för hvarje drag som motståndaren ändrar anfallsplan. Så äfven med lifvets spel! Hvad som i ena ögonblicket och under vissa förhållanden är det absolut rätta, blifver andra stunden eller under andra omständigheter det absolut orätta.

Palmær var en tänkare — han hade blick stark nog att tränga till frågornas botten; han blef derför också en utmärkt vetenskapsman. Han skulle, om han ej derjemte haft sitt lynne och sina så fullkomligt egna åsigter, kunnat sitta på Berzelii lärostol och långt ifrån icke behöft rodna öfver sin store föregångares minne. Det fans guldmalm i stenen, men formen var oanvändbar. Man kan på Palmær med största skäl använda Wadmans bild om diamanten som gör märken i senapsqvarnen. Samhällslifvet är en sådan qvarn, man gör ej lycka om man ej låter mala sig, man har också der intet att göra, just derför att man är så hård, så oåtkomlig att man skadar qvarnen, utan att sjelf bli afnött det allra minsta. Han stod således i vägen för sin lycka; men om detta är sant, må man icke föreställa sig att Palmærs lycka bör mätas med det vanliga måttet. Han hade för detta ändamål ett eget mått, och om man mäter hans lycka med detta, stod hon målet, huru liten hon också förefaller oss andra.

Den vanliga föreställningen om Palmær är, att han var en hård, bitter menniska, hvars enda nöje var att anfalla och med satirens gissel plåga sina medvandrare här i lifvet.

Så uppträdde han också vanligen i det offentliga. Men då man såg honom i sitt hvardagslag, fann man snart att han i hjertat var godmodig, snarare alltför lättrogen än misstänksam, snarare för mild än för hård^[30].

“Han var egentligen ett barn,“ säger den utmärkte genremålare, på hvars teckning vi väl må lita, “och blef aldrig något annat; men barnet hade fått sig en skarp piska och var dessutom mycket starkare i armen än det just visste af — och så klatschade han omkring sig och slog hårdt, utan att tyckas ana huru ondt det gjorde på den, som fick slaget eller om det träffade den rätte. Han blef riktigt öfverraskad när man sade honom att en person, som han gisslat med satir dagen förut, tagit detta illa. “Han hade ju bara på lek“ — “kors! tog det i ögat“ — “åh, det är bara kink“ — detta blef ungefärligen svaret och — försvaret.“

Den omständigheten, att Palmær kände på sig, att han ej passade någonstädes, att han var ett “öfverflödigt ting“ (som han sade på dödsbädden), gjorde att han fann sig vara i ett dåligt läge. Att han sjelf till stor del var skuld deri, fann han icke — det var andra, som nedtryckte honom. Han var, tyckte han, som Loke fastbunden vid en klippa — det “eländiga samhället“ — och en orm lät sitt etter falla i hans ansigte. Han ryckte då på sig som Loke, och hela det “eländiga rucklet“, samhället, menniskorna och deras äflan hemsöktes af jordbäfning.

Han var en kraftfull natur, som ruskade på sina bojor i samma mån som han trodde dem pålagda honom af en någon, som var öfver honom — som ville förtrycka honom, som ville “hindra honom att lefva“ och andas. Denna tanke om förtryck, om ofrihet var en af hans grundtankar — den känsligaste strängen i hans inre.

Han uppträdde som författare på en tid då det slog bäst i spann att rifva ner — och ganska litet att bygga. Man begagnade snillet Palmær för ändamålet. Man behöfde ej mera än vara hans vän — han trodde likmätigt sin barnsliga natur mycket på “vänner och kamrater“ — och säga: “Den der är en förtryckare, som behöfver tuktas“, förr än Palmær höjde sitt gissel och slog till — personen eller midt i högen, utan att tänka på att det tog hårdt — ännu mindre på att han gick andras ärenden och öfverföll oskyldiga. Icke kunde en vän vilja narra honom; man är ej barn längre då man är försigtig äfven mot sina vänner. Men dertill fordras erfarenhet — och Palmær erfor mycket, men samlade aldrig erfarenhet, alldeles som han förtjenade mycket penningar, men ändock aldrig egde några.

Då man med lugn och oväld läser dessa skrifter, bland hvilka brefven till Svenska Minerva och Yttersta domen i Kråkvinkel intaga de främsta rummen, far man se en uppenbarelse af en satirens mästare, hvars make man fåfängt söker. Det är en satir, som mången gång måste hafva tvingat sjelfva föremålet att midt under svedan af slaget rätt hjertligen skratta.

Man kunde vara säker, att Palmær aldrig anföll en sin jemnlike, eller en som på något sätt var i beroende af honom; men att vara öfver honom, "var deremot ganska vådligt och allra vådligast om man ville bruka sin öfverlägsenhet. Ett drag, som bevisar detta, må anföras^[31].

I en efter nya principer i hufvudstaden stiftad skola hade en utmärkt kunskapsrik person blifvit anstäld. Lärometoden gillades ej af honom, som onekligen var i sitt fack hela skolstyrelsen öfverlägsen. Han kom derför i stark opposition mot sina förmän, men hans skicklighet och hans nit gjorde honom oumbärlig. Under sådana omständigheter och då lärarepersonalen slöt sig kring oppositionsmannen, kom styrelsen i ett kinkigt läge. Man kastade då sina blickar på Palmær, känd för ett djuptgående vetande — samt en egen förmåga att hvad man kallar “hålla folk på mattan“.

Palmær erbjöds att mot ett i hans ställning stort honorarium blifva lärare i skolan, och antog tillbudet. När detta var aftaladt, fick han veta att styrelsen önskade i honom en bundsförvandt mot den skicklige magister N. N., som behöfde en motvigt. “Jaså!“ — blef svaret — “då får jag berätta, att jag är en god kamrat, men att vara min förman det hör f-n till. Mjuka tjenare!“ och dermed var det förbi med den underhandlingen och den förhoppningen.

Det var Palmærs olycka, att han hade ett inrotadt misstroende till alla förmän, alla som voro öfver honom eller som han med sin spelande inbillning antog skulle vilja imponera på honom eller försöka att på något sätt beherska honom. Det fans således få menniskor som han icke någon gång trott vilja “sätta sig på näsan“ — och vederbörligen afkastat från den inbillade positionen. Äfven i vänskapsyttringar blottade han denna sin svaga sida, som ofta gjort honom till lekboll för andras afsigter och gjort hans snille till dragare för andras små egennyttiga beräkningar^[32].

Om Palmær, som på sin tid omgafs och efterföljdes af en hel skara beundrare, har man utspridt en mängd så kallade qvicka infall. Palmær var dock icke egentligen infallsqvick. Hans lynne saknade den smidighet för hvarje ämne, hvilken fordras för denna egenskap. Hans infall hade vanligen en djupare betydelse, än den ögonblickliga qvickheten.

Man talade en gång om E. G. Geijer som författare. Någon anmärkte, att Geijers stil var afbruten och lika svårläst som snillrik. Palmær smålog på sitt egna sätt och sade: “Herrarne ha väl sett, att då man hastigt svänger omkring en glödande sticka, ser det ut som en hel ring af eld — så är det med Geijer — det är ljus alltihop: men bara en enda punkt som glöder — allestädes.“

Någon gång kunde Palmær bjuda på en lustighet af barock natur^[33]. Men derjemte låg det en bitter sanning på botten af hans skämt. Man hade i en församling gjort ett komministersval, som föreföll något hvar, som kände den valdes och hans medsökandes meriter, mer än besynnerligt. En “förman“ råkade att fråga Palmær om den saken, men tillade: “ja, valet var besynnerligt, men jag är öfvertygad att församlingen röstat efter sitt bästa samvete.“ — “Efter samvete?“ sade Palmær, “nej i den församlingen rösta de efter hemmantal.“ En sådan upplysning tillintetgjorde all diskussion.

Palmær kommer att intaga ett rum i vår tids literaturhistoria; men hans snillrikhet kan aldrig vinna fullt erkännande. Allt hvad han skref spelade omkring dagens händelser — hans bästa idéer äro liksom fastknutna vid någon liten tillfällighet för ögonblicket och tyngas ner i glömskans djup af vehiklet. Det behöfs redan ganska mycket studium för att kunna fatta allt det träffande i Palmærs polemiska skrifter — och ännu mera måste detta bli fallet i framtiden.

Palmær var som menniska och som författare en lika sällsam företeelse. “Han tillhörde,“ säger Onkel Adam, “inom literaturen Cacteernas slägte — med sina hvassa taggar, sina glödande blommor, som vissna inom en dag — och sin saftiga grönska, som hindrar att de kunna förvaras utan att sammankrympa ända till oigenkänlighet. Under det andra författare, med oändligt mindre originalitet och snille än Palmær bibehålla, äfven upptorkade, det mesta af sina färger, att som prydnader läggas på fönsterbomullen många vintrar å rad — finnes det blott en och annan som minnes då Palmærs grymma satir sköt sina glänsande blommor eller sårade dem som nalkades med sina skarpa taggar.“

I hvad man kallar verldsliga ting var Palmær lika lugn, som han i andra var orolig. Han lefde i sin inre verld och brydde sig föga om den, som rörde sig omkring honom, och framför allt, han fordrade nästan ingenting för sin egen del, mer än att man icke skulle grumla upp hans själs spegel^[34].

Allt reglementerande var för Palmær förhatligt. Det var för honom, som läsaren sett, omöjligt att på något sätt binda sig i sina sysselsättningar. Så ock i lefnadssättet.

Något af det som mest förargade Palmær, var derför nykterhetsföreningar. Liksom i den gamla leken “låna eld“, der det oupphörligt heter “gå till grannen!“ tycktes honom nykterhetsföreningarna vandra från religionen till moralen, från moralen till naturläran, från naturläran till medicinen, på intetdera stället finnande det understöd som de påräkna. Om Kristus hade varit af nykterhetsföreningarnas åsigt, så hade han vid bröllopet i Kana bort förvandla vinet till vatten och icke tvärtom. Så ringa hjelp finna nykterhetsföreningarna hos kristendomen. Men Palmær vill se efter, om det går dem bättre hos den allmänna eller — om man så vill — den hedniska moralen. Han hade visserligen — gudnås eller gudskelof! — glömt moralfilosofiens historia och de särskilda systemernas särskilda utgångspunkter och karakterer. Men så mycket erinrade han sig likväl, att de allesammans öfverenskommo derom, att menniskan bör vara menniska. Och menniskans mensklighet lider väl genom missbruket, men alldeles icke genom bruket någon afprutning.

Då nykterhetsföreningarna, sig till förmån, åberopat naturläran, hafva de sagt att alkoholn, eller den i alla spirituösa drycker ingående och för dem karakteristiska beståndsdelen, är icke en produkt af naturen, utan en konstprodukt. Ganska sant — genmäler Palmær — men deraf följer icke, att bruket af spirituösa drycker är förkastligt. Bruket af alla konstprodukter skulle då äfven vara förkastligt och endast naturprodukter tillåtna vid fyllandet af menniskans behof. Hon skulle nödgas bortlägga bruket af ylleväfnad till kläder, ty ylleväfnaden är en konstprodukt, och i stället använda fårskinnet sådant, som det drages af det nyslagtade djuret. Hon skulle nödgas äta dess kött rått, ty stek är en konstprodukt o. s. v. Hon skulle, med ett ord, nödgas öfvergifva kulturen och återgå till sitt ursprungliga råhetstillstånd. De premisser, absolutisterna hemta ur naturläran, passa derför till den slutsats, de tagit ur egen fatabur, ungefär som gudsfred passar till yxeskaft.

Vid första påseendet tyckes det, som skulle nykterhetsföreningarna finna medhåll hos medicinen. Åtminstone hafva några läkare ädelmodigt meddelat dem betyg uppå, att alkohol är ett gift och att bruk deraf följaktligen är förkastligt. Till återtjenst hafva nykterhetsföreningarna gunstbenäget medgifvit, att alkohol må nyttjas, när det af läkare föreskrifves. Medan de båda kontrahenterna ömsesidigt buga sig för hvarandra, vill Palmær tillse, hvad förtroende ofvannämnda betyg kunna påräkna hos vår tids allmänhet, som eger tillräckligt af upplysning och sjelfständighet för att i flera händelser lägga läkarens ord på erfarenhetens vågskål. I förflutna, menlösare tider kastade sjukvaktaren patienten i likkistan, oaktadt den senare protesterade och påstod sig ännu vara vid lif; “ty,“ sade sjukvaktaren, “doktorn har sagt, att du är död, och han måtte väl bättre veta det, än du.“ I förflutna, menlösare tider funnos menniskor, som hänsköto till läkarens afgörande, huruvida de voro sjuka eller friska, i likhet med den bekante, blygsamme discipeln, som frågade sin informator: “Har jag roligt, herr magister?“ Men i våra dagar går det helt annorlunda till. Ingen, som sjelf påstår sig lefva, lägges i likkistan på läkarens vitsord, och ingen tillspörjer numera doktorerna, om han är sjuk eller icke. Man tror sig om tillräcklig kännedom att sjelf besvara frågan, och först i den händelsen, att man sjelf finner sig vara sjuk, söker man läkaren för att fråga om botemedlen. Ja, upplysningen har — tyvärr! — gått så långt, att alla veta, hvad gift är. De veta, att det är ett ämne, som innan kort förorsakar döden, och att följaktligen spirituösa drycker, hvilka man kunnat och kan alltifrån ungdomen dagligen nyttja och ändå hinna till åttio års ålder och derutöfver, icke tåla att, utan våld på både språket och begreppet, kallas för gift.

Slutligen vill Palmær erinra sig den åsigten, att den enskilde, äfven om han ej uppoffrar mera än en skilling om dagen på spirituosa, derigenom gör en årlig förlust af några riksdaler; att summan af de enskildas förluster utgör det allmännas förlust, hvilken för Sverige uppgår till flera millioner om året; att följaktligen bruket af spirituösa drycker är förkastligt äfven från en statsekonomisk synpunkt.

För att på ett passande sätt möta detta luminösa inkast, gör Palmær en beräkning öfver den förlust, som årligen drabbar Sverige genom en stor del svenskars inrotade vana att snyta sig med näsduk.

Antagom, att en medborgare snyter sig 6 gånger om dagen. Detta är måhända för lågt tilltaget; men Palmær har velat hålla sig vid det möjligast minsta minimibelopp, för att undvika all giltig anledning till anmärkningar mot räkningens riktighet. Antagom vidare, att till näsdukens upptagning ur fickan, dess utveckling, dess hopveckling och dess slutliga nedstoppning åtgå 3 sekunder utöfver den tid, som åtgår till en enkel snytning med de fem.

Hvem inser icke, att medborgaren eller medborgarinnan — ty äfven för sådana gäller kalkylen — härigenom gör en tidsförlust af 18 sekunder om dagen; och på hela året, räknadt till 365 dagar, uppgår hans eller hennes förlust till 1 timme, 49 minuter och 30 sekunder. För en befolkning af 500,000 personer — och så många medborgare och medborgarinnor, som snyta sig med näsduk, torde väl Sverige kunna räkna — stiger derför den årliga tidsförlusten till 912,500 timmar eller 91,250 dagsverken, då 10 timmar räknas på hvarje dagsverke. Som nu ett sådant per medium betalas med 16 skillingar banko, utgör den af tidsförlusten vållade penningeförlusten ej mindre än 30,416 rdr 32 sk. bko om året. Härtill lägge man dels den summa, som åtgår till inköp af utländska näsdukar af silke och bomull, dels den som förspilles genom förbrukningen af våra hemväfda bomulls- och linnenäsdukar, hvilka eljest skulle med fördel kunna till utländingen afyttras, så torde den årliga totalförlusten blifva åtminstone tre gånger så stor, som den genom tidsspillan uppkomna partialförlust, hvilken nyss till siffran bestämdes. Fins då — frågar Palmær i det eviga förnuftets och den ännu evigare statsekonomiens namn — någonting mera klokt och patriotiskt, än att vi bortlägga det penningförödande bruket att snyta oss med näsduk, och i det stället motsvara näsans kraf med de medel, som en moderlig natur förlänat oss?

Det är en känd sak, att Palmær för egen del tillämpade det bruk af Bacchi håfvor, som han i teori så lysande försvarade. Han tyckte sig på bottnen af glaset se några goda idéer, och han kunde ej komma åt dem utan att tömma glaset. Öfver nykterhetens skadliga följder har han i sina efterlemnade papper åtskilligt att meddela förutom hvad vi ofvan refererat ur hans i tidskriften “Herr Lars“ offentliggjorda afhandling om nykterhetsföreningar i allmänhet och Linköpings i synnerhet. Denna uppsats skulle i sin helhet vara något olämplig att meddela, i synnerhet som frågan om nykterhetsföreningar numera icke har något à propos för dagen, men såsom ett bidrag till Palmærs karakteristik har dess hufvudinnehåll bort omtalas.

Vi bortlägga nu pennan och hänvisa läsaren till den humoristiske författaren sjelf, hvilken i en af de många aforismer, han lemnat efter sig, yttrar följande tänkvärda ord:

“En författare, som ej låter sina läsare somna, liknar de romerska tyrannerna, som plågade sina fångar med sömnlöshet. Medgifvom, att våra flesta författare hafva för godt hjerta etc.“

Palmær hade ej hjerta att låta sina läsare somna, och i förhoppning att detta skall bli ytterligare styrkt genom axplockningen ur hans skrifter, öfverlemnas densamma nu åt allmänheten.

---

1. Enligt uppgift af en Berzelii lärjunge, ungdomsvän till Palmær, erbjöds det denne att få arbeta under Berzelii ledning, men Palmær begagnade sig icke deraf. En annan ännu lefvande vetenskapsman har meddelat att Palmær funnit Berzelius »nedlåtande» och derför dragit sig undan honom.
2. Från Palmærs Upsalatid äro åtskilliga tentamenshistorier och dylika anekdoter om honom i svang. Vi lemna dessa i sitt värde och anföra här blott de säkra underrättelser vi inhemtat i Östgöta nations protokoll samt universitetets matriklar, jemte muntliga upplysningar af tvänne Palmærs ungdomsvänner, sedan många år tillhörande den akademiska lärarekåren i Upsala.
3. »Pro exercitio» disputerade Palmær 1820 under Palmblads præsidium för en afhandling »De rebus Babyloniis», hvilken Palmær på franska egnat till en mecenat, öfverstelöjtnant R. C. Montgomery, samt på latin till fadern. »Nationsexamen» undergick han 1821 (vitsord »cum eximia lande») och latinsk gradualskrifning 1823. Han innehade, förutom ett slägtstipendium, äfven »Hellviks» stipendium.
4. Till en och annan läsares förnöjelse anföra vi några satser: »Præstantissime domine opponens! Modus iste quo observationes tuas adtulisti, omnino mirandus est. Nisi quid me fallit, hicce modus amicitiæ repugnat, quæ sola inter nos nostra omnia ducat. Neque ex animo, nec ex corde tuo, ut dicam, tam acerbe aliquid et tam hostiliter dictum, prodire posse opinor (här inföll Palmær med exklamationer Nååh!) Quam ob rem id tantum dicam» — — nytt infall af Palmær på svenska o. s. v.
5. Jemför C. A. Forselius: inledning till den nya upplagan af Vitalis’ skrifter samt G. Ljunggrens minnesteckning af Vitalis i Sv. akademiens handlingar (femtionde delen).
6. Hans insigter i humaniora kunde nämligen icke räcka till för den tidens kandidatexamen, i hvilken erfordrades approbatur i åtta särskilda ämnen.
7. Uppgiften att Palmær aflagt medicine kandidat-examen beror troligen på en förvexling med brodern August Wilhelm, som var läkare. Notisen har, förlåtligt nog, med stöd af en äldre auktoritet öfvergått äfven i den nya följden af det nämnda biografiska verket. Säkert är, att Palmær aldrig aflagt någon medicinsk examen.
8. Som adjunkt vid Karolinska institutet hade Palmær blott 500 rdrs lön och fria rum.
9. Denna, som är ytterst kortfattad, är både skrifven, inlemnad och beviljad på samma datum, den 6 juli 1835, ett förhållande som är vältaligt nog.
10. Från och med 1834 var Aftonbladet — enligt hvad stämpeluppgifterna ådagalägga — landets mest spridda tidning.
11. »De konstitutionela tidningarnas strid mot den falska liberalismen», en af C. E. Ekmarck utgifven samling artiklar, aftryckta ur Literatur-föreningens tidning, Svenska Minerva, Upsala korrespondenten, Skånska korrespondenten m. fl. tidningar. Den ganska digra volymen är tryckt i Strengnäs 1836.
12. Hänsyftning på den ryktbara dödsdomen öfver kapten Lindeberg, den bekante ifraren mot teatermonopolet.
13. Grefve G. Lagerbjelke hade varit k. teaterns direktör och stridt för densamma inom pressen.
14. Direktör för k. teatern vid denna tid var presidenten i statskontoret P. Westerstrand.
15. Anspelning på Bernhard von Beskow.
16. Bekant är anekdoten om hans slutliga svar till Hierta, föga träffande men karakteristiskt för Palmærs oförsynthet och derför förtjent att tillvaratagas. För sin uraktlåtenhet att skrifva förebar Palmær gång efter annan en svår hufvudvärk. I nya påminnelsebref beklagade Hierta den envisa hufvudvärken, men tillade en förfrågan huru Palmær ansåge att det skulle upptagas, ifall Aftonbladets redaktör en vacker dag instälde tidningens utgifvande »med anledning af en pinsam hufvudvärk». Palmær svarade härpå, att ett sådant tillkännagifvande å Hiertas sida skulle visst taga sig besynnerligt ut, men exemplet vore illa valdt, ty det vore som om en person på träben ville beklaga sig öfver liktornar.
17. Som vi redan antydt, var Palmær ursprungligen mera välsinnad mot Svenska Minerva, än mot Aftonbladet. Eget är, att han äfven efter sin verksamhet i sist nämnda tidning stod i vänskapligt förhållande till Askelöf, på hvilken han längre fram blef ytterligt förbittrad, möjligen i följd af uraktlåtet förord. I Palmærs efterlemnade papper fins en versifierad utgjutelse öfver Askelöf ocb särskildt öfver hans »käringsjäl», om hvilken Palmær säger:

    »Omsider öfver Stygens elf
    hon också måste vandra.
    Hon kastar nu, en skugga sjelf,
    ej någon mer på andra.»

18. »Mitt lif är ett fortsatt döende», säger han i en dagboksanteckning från 1830-talet. »Gud — om han finnes — hjelpe mig.»
19. Palmær var ovanligt högrest och ovanligt mörklagd. Äfven den svartaste afund, säger han sjelf, skulle icke kunnat förneka att hans polissonger voro ännu svartare.
20. Palmær tyckes nu ett ögonblick hafva varit gripen af verksamhetsifver och föreslog Lindh utgifvandet af ett »Humoristiskt bibliotek» för öfversättningar.
21. Ett annat företag, hvarpå Palmær i Linköping ofta funderade, men som icke ens hann till sättarkasten, var utgifvandet af Wallenbergs »Min son på galejan», som i originalhandskrift (vidlyftigare än det utgifna) befinner sig i Linköpings bibliotek. Det förtjenar hågkommas, att denna handskrift, som Palmær hade till låns i sin bostad, var det enda han tänkte på att rädda, då en gång tillbud till eldsvåda yppade sig. Eld hade nämligen uppstått i närheten och då lågorna hotade att sprida sig dit der Palmær bodde, fann han sig i sista ögonblicket föranlåten att förflytta sig undan. Han omtalade sjelf denna flyttning och man kan fullt tro honom: endast på det sättet kunde han handla under sådana omständigheter. »Det tog eld,» sade han, »i ladorna i natt — det brann helt präktigt och höll på att ta i knuten der jag bor. Då steg jag upp — tog mina tofflor och klippte hål för liktornarna och så tog jag Min son på galejan, för den var lånt — och så gick jag bort till *** och läste allt medan det klämtade. Wallenberg var en qvick baddare.» — Hans lilla bohag, hans böcker, manuskripter, hans kläder — allt stod i fara att brinna upp, under det att egaren med ett lugnt smålöje läste Min son på galejan, beqvämt liggande på en väns soffa.
22. Se Östgöta korrespondenten för den 7 augusti 1841.
23. Enligt uppgift af hans efterlefvande maka samt af Bytingens redaktör, notarien Wallberg (signaturen »Quippe»).
24. Den 2 december 1839 vann Palmær burskap i Linköping såsom boktryckare och innehade denna rättighet till sin död. På denna grund var han valbar till riksdagsman; anledningen till valet lär varit ett hans uttalande öfver näringsförfattningen, hvilket väckte handtverksklassens belåtenhet. — I Östgöta korrespondenten för 17 november 1847 läses: »I lördags afreste stadens representant, magister Palmær, till Norrköping, för att söndagen derifrån afgå, på samma ångfartyg som biskop Hedrén, till deras gemensamma bestämmelseort, hufvudstaden.»
25. Att i bränvin indränka alla födoämnen, som öfverlemnades till patienten, och derigenom söka uppväcka hans leda för dryckenskap.
26. Vid denna tid författade han ock, som bilaga till sitt porträtt, en uppsats i kalendern Nordstjernan. Äfven skall han hafva skrifvit i Söndagsbladet, men hans signatur finnes der icke.
27. Naturligtvis väckte Palmær genom företaget ond blod i Linköping. »En hop slödder både här och i andra småstäder» — skrifver han i en ledande artikel — »har ifrån årets början och allt hittills låtit förljuda: först att Gazetten aldrig skulle utkomma; sedan att den väl utkommit, men derpå aflidit; slutligen att den väl ännu vore vid lif, men att den med säkerhet skulle aflida i nästa vecka, etc.» Han tuktade dessa sina vedersakare med en oerhörd grofhet, som dock är så pass qvick, att den torde kunna anföras. Han säger sig nämligen känna namnen och personerna rätt väl och skulle kunna offentligen fortsätta det krig, som de lönligen emot honom börjat, derest det ej strede mot hans principer. »Till dessa hör,» säger han, »att aldrig dräpa någon l-s förr än den blifvit så stor att den smäller under nageln. Samtliga herrarne stå således på tillväxt.»
28. Palmær ingick äktenskap den 6 juni 1847 med Emilie Schylander, dotter af tullförvaltare Schylander, men ingen ättling blef frukt af denna förening. Enkefru Palmær, som ännu (1876) är bosatt i Linköping, har med utmärkt välvilja stält den hädangångnes efterlemnade papper till vårt förfogande.
29. Uppsatsen författades i afsigt att åstadkomma en minnesvård på Palmærs graf, men har aldrig blifvit offentliggjord.
30. Vi begagna här Onkel Adams anteckningar.
31. Meddeladt af Onkel Adam.
32. Onkel Adam har gömt en biljett, som slående visar egenheterna i Palmærs lynne och hans misstänksamhet för öfversitteri äfven hos dem han höll af och som voro hans vänner. Biljetten är en bjudning lydande sålunda: »Nästa söndag lyser det för mig och Emilie. Jag bjuder dig på bröllopet den 6 i nästa månad med vilkor, att du icke för tillfället är poet, icke beskyddare, icke storsnille, utan rätt och slätt en god vän med en rät och slät vän H. B. Palmær.» — »Den som minnes Palmær,» tillägger Onkel Adam, »måste erkänna, att man i dessa få rader ser hela mannen för sig. Det är den sjelfsvåldige gossen med hela sin hjertegodhet och sin stolthet, som är framme alldeles i ogjordt väder — men han kan ej vara annorlunda.»
33. Bekant är hans infall: »Rif dig icke i hufvudet — du kan få stickor i fingrarna.»
34. Detta var också nära nog den enda spegel, han såg sig uti. Det är en småsak, men det hör med till karakteristiken, att Palmær vårdslösade sitt utseende och var cyniker.