Lifsbilder från finska hem 1: Kapitel 1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Lifsbilder från finska hem 1
av Minna Canth

Kapitel 1
Kapitel 2  →


Anni var sjuk. Hon slöt under hela natten ej sina ögon, utan klagade och våndades i sin vagga. Modren satt och vakade hos henne, vaggade och sjöng. Allt emellan tog hon henne på sina armar och vyssade henne sakta; hon försökte bjuda henne bröstet, försökte trycka henne ömt till sig och lugna henne genom smekningar. Allt var förgäfves. Barnet vred sig och gret ständigt. Munnen var het, den lilla kroppen brände och andedrägten var flämtande. Och det fans ej ens ljus. Den lilla talgljusstumpen brann redan på aftonen slut; veken plumsade ned i pipan ock slocknade. Mari blef med sitt sjuka barn i det svarta mörkret. Ett par tårar perlade fram i ögonen, men hon torkade bort dem och försökte svälja ned den bittra förtviflan, som tillsnörde hennes strupe. Det blef ju i alla fall ej bättre af att gråta, det visste hon af gammalt. Det lindrade visserligen för en liten stund, men hvad gagnade det, då ögonen i stället började värka.

Natten var lång och syntes aldrig vilja taga slut. Rummet kändes kallt. Hon satt på sängkanten med en kort kjoltrasa omkring sig. De bara fötterna hängde ner, och hon frös om dem, men hon brydde sig ej om att stiga upp och söka strumporna, ty hon var van att slita värre ondt och fäste sig ej vid en sådan småsak. Väl skulle hon gerna hafva rätat ut sin trötta kropp i sängen, men det kunde hon ej för Annis skull.

Mannen låg åt väggen till och snarkade. Han vaknade ej en gång under hela natten, fastän barnet qvidde. Först när det dagades vände han sig på andra sidan och öppnade i det samma litet på ögonlocken.

– Hvad felas barnet? frågade han.

– Det är säkert sjukt.

Mannen hörde knappast svaret. Han hade somnat på nytt. Djupt insomnade voro äfven de äldre barnen, flickan Hellu och gossarne Petu och Ville, hvilka lågo på golfvet. Deras täcke var tunt. Modren bredde sin kofta öfver de yngre, Petu och Ville. Hon nändes ej väcka ens Hellu ännu, utan gick hellre sjelf att hemta ved från lidret, för att kunna göra upp eld i spisen, lemnande Anni att under tiden sköta sig sjelf. Men när hon kom tillbaka med veden, var Hellu redan på knä bredvid vaggan, klappade i händerna och lirkade på tusen sätt med lilla Anni, som utan att bry sig derom skrek så, att hon var nära att qväfvas. Modren kastade vedklabbarne ner framför spisen och tog barnet i sin famn. Hon bad Hellu göra brasa. Äfven mannen hade vaknat igen. Han såg, hur modren hade fullt upp att göra, innan hon slutligen fick barnet att litet lugna sig.

– Borde du inte gå med det till doktorn? sade han.

– Jag vet inte, svarade modren trött; må nu de der dropparne just hjelpa heller.

– Man kunde försöka i alla fall.

– Och fråga de ens så mycket efter fattigmans barn, att de ge ordentliga droppar.

– Man säger ju ändå, att den der Wialén är en godhjertad menniska.

Hustrun svarade ingenting; den bittra känslan hade åter stigit henne i strupen, och ymniga tårar runno ned på kinderna.

– Jag skall gå och begära lapp af distriktsinspektrisen, så kan du redan på förmiddagen gå till doktorn.

– Gör det, svarade hustrun sakta och torkade bort tårarne med slarfvan, som var omkring barnet.

Hellu blåste i spisen, men ville inte få det att tända, ty veden var våt. Modren gick med barnet på armen att hjelpa henne.

Sedan tog hon från vrån en liten, nedrökt kaffepanna och slog litet vatten till den förra sumpen.

– Gå inte ut, förrän du fått en tår kaffe, sade hon till mannen, som hade klädt på sig.

Han svarade ingenting, kastade endast en lång blick på pannan.

– Att det är bara vatten, menar du? sade hustrun, som märkte hans blick. Ingalunda, der är sump på bottnen och dit skall komma cikoria till.

Hellu värmde sig framför spisen. Hon sträckte sina små, magra händer mot elden och gned dem allt emellan mot hvarandra. Hon såg faslig ut, den stackars flickan. Ögonen voro sjuka; med det ena kunde hon ännu se helt litet, med det andra alls ingenting. På halsen hade hon ett stort ärr och hennes kropp var så förfärligt förkrympt, att man skulle trott henne vara på sin höjd fem år, fastän hon redan hade fylt åtta år. Men hon var alltid stillsam och förnöjd. Hon pysslade om lilla Anni från morgon till qväll och var som modrens högra hand. Derför kunde hon inte heller föras till lasarettet, ty hon behöfdes hemma. Modren skulle ej kunnat lemna barnen ett ögonblick, om hon ej funnits.

Kaffepannan kokade redan. Mari lade Anni i vaggan och bad Hellu vyssa henne. Barnet hade somnat. Man försökte vara stilla, för att det ej skulle vakna.

Under tiden kaffet klarnade, sökte modren fram sockret; det fans så mycket qvar, att hvar och en fick en liten bit. Hon högg sönder sockret på hufvudgärden, för att Anni ej skulle väckas af huggandet. Åt sig sjelf tog hon den minsta biten och gaf den största åt sin man. Derpå slog hon kaffet i kopparne, och de drucko alla tre. Det var åtminstone varmt och kändes välgörande. Hellus små, bruna ögon glänste till och med i sitt mörker af tillfredsställelse, der hon drack sin kopp nedhukad på golfvet och med venstra handen höll vaggan i rörelse. Hon bet blott helt litet i gången af sockret, och det hann väl till, fastän det genast smälte i munnen.

Mannen drog på sig rocken, tog mössan från spiken och gick. Hustrun såg efter honom, såg huru byxorna voro sönder bak, och suckade. Hvarifrån skulle hon igen få lapp till dem, och hvarifrån tråd? På synålen hade också udden gått af, men kanske Tiina Katri skulle låna henne en. Tiina Katri hade det bättre än mången annan. Hon hade bara ett barn, och en man, som hade en ovanlig förmåga att förtjena. Nog tänkte också Holpainen på sin skara och han drack inte bränvin, när han fick någon penni. Men han var långsam af naturen och kom vanligtvis för sent, när någon arbetsförtjenst stod till buds. Andra hunno ständigt före honom, isynnerhet nu, då alla menniskor hade svårt att få arbete. Hustrun var mången gång djupt bekymrad deröfver, men hon hade ändå inte hjerta att säga stort något åt sin man, då den stackarn nog äfven eljes grämde sig deröfver. Och hvad kunde han hjelpa det, då han försökte göra sitt bästa och ändå inte lyckades.

Petu och Ville vaknade. De voro båda friska, glada gossar, om visserligen också litet för mycket sjelfsvåldiga. Den ena var fem år, den andra tre. Men de åto mycket och ingenting ville förslå. Ständigt voro de hungriga och ständigt skulle de ha bröd att gnaga på. Och modren hade svårt att få dem att lyda; men fadren fruktade de ändå. När han röt åt dem ett hårdt ord, vågade gossarne ej andas; de satte sig då helt vackert afsides och tittade en lång stund under lugg.

Modren hade hållit pannan varm på spiskanten. Hon slog nu i åt dem en liten tår kaffe och gaf dem hvardera deras andel af sockret. Gossarne bråkade sinsemellan om hvems bit som var större, och mätte och jemförde bitarne med hvarandra. Men de fingo snart brådt, då Hellu påminte dem, att kaffet kallnade.

Modren bäddade sängen och städade rummet, och gossarne stego upp för att kläda på sig. De blefvo snart färdiga, ty de hade ej synnerligen många plagg. Petu hade ingenting annat än en gammal liten flickklädning, som borgmästarinnan gifvit; den var garnerad och utsydd med remsor, men mycket trasig. Knapparna voro borta bak; modren fäste klädningen med en knappnål upptill, och det gjorde ingenting, att skjortan tittade fram genom en lång spricka. Ingen skulle nu vetat, att Petu var gosse, men det brydde han sig sju om; klädningen var ju så grann i fållarne, och dem betraktade han med mycken belåtenhet. Ville hade i stället byxor, också dessa en skänk af en af stadens fruar, och de voro försedda med fickor, i hvilka Villes händer trifdes alldeles utomordentligt väl.

Strax som gossarne voro klädda, började de med en mun begära bröd. Men modren bannade dem.

– Ni hinna inte väl få ögonen upp, innan ni redan äro hungriga, sade hon. Om ni helst för ett ögonblick skulle gå bort ur vägen för mig dit ut på gården, till dess jag städat rummet.

Gossarne lydde den gången. De drogo sina gamla känghasor på fötterna och gingo, som snälla barn göra, utan att knota ut på gården.

Modren sopade golfvet, ordnade spisen och städade undan i rummet. Anni sof nu lugnt och Hellu satt bredvid och vaggade träget. När Anni rörde en hand eller vände på hufvudet, började hon sjunga: hss-s, hss-s, aa-a, aa-a, och Anni sjönk åter genast i sömn. Gossarne dröjde länge ute, men Mari hann ännu inte fästa sig dervid, innan Tiina Katri flämtande störtade in i rummet.

– Hvar äro dina pojkar? ropade hon, utan att säga god morgon.

– Ute på gården. Hur så?

– Som de togo ett bröd från mig, nästan ett helt bröd, som jag just hade tagit ut från ugnen och stält i farstun att svalna. Jag hade bara skurit ett litet stycke från ena kanten.

Hon höll upp helt andfådd.

– Gud välsigne! sade modren och slog ihop sina händer.

– Du borde ändå hålla bättre efter dina barn, fortsatte Tiina Katri. Inte skulle jag räknat på en mindre bit, men som de foro af med hela limpan.

– Vi skola söka reda på gossarne; de ha väl inte hunnit äta upp den ännu.

De gingo ut tillsammans, modren förut och Tiina Katri efter. Modren fick genast syn på Petu, som sprang och gömde sig bak en knut, då han hörde att dörren gick.

– Kommer du fram derifrån! skrek hon då. Och det genast på fläcken!

Gossen måste komma fram. I hans ansigte vexlade fruktan och hopp om räddning. Händerna höll han bak ryggen.

– Hvar är brödet? Visa hit dina tassar!

Petu räckte fram händerna. De voro tomma.

– Nog skall jag lära dig! hotade modren och gick och tittade bak knuten. Men inte heller der fann hon brödet.

– Men Ville då? Hvart har han tagit vägen?

Petu pekade med fingret mot vedlidret, och qvinnorna gingo båda dit. De sågo omkring sig der inne, men upptäckte ingenting.

– Ville! ropade modren.

Intet svar hördes. Men nu, då ögonen hunnit vänja sig vid skymningen, fingo de sigte på gossen i en vrå. Grälande klef modren öfver vedklabbarne fram till honom.

– Jaså, du svarar inte, din kanalje, fast man ropar!

Ville hade munnen full. Han såg lugnt på dem och åt. I handen hade han ännu ett stycke inkrom af färskt bröd.

– Der ha vi det nu! sade Tiina Katri.

Modren tog från gossen hans byte och slog honom med fingret.

– Hvarifrån har du fått det? Var det Petu, som gaf? Gråt inte, utan säg nu snällt, när mamma frågar. Säg, mitt barn. Var det Petu, som gaf?

– Petu gaf, hy-yy!

– Hvart lade Petu resten?

– Dit, hy-yy!

Han visade med fingret på en kullstjelpt så och började gråta ännu värre, när han tänkte på brödet, som modren behöll i sin hand.

Under sån anträffades brödet. Men endast skalet var qvar; hela inkromet var bortgräfdt. Tiina Katri kastade en föraktfull blick på det.

– Låt vara, sade hon; inte blir jag ju fattigare af det der!

Men hon såg ändå ond ut, när hon vände sig om för att gå.

– Nog skall jag godtgöra för det här, så snart som jag bara får börja baka, sade Mari efter henne.

– När må den dagen skall komma? mumlade Tiina Katri, i det hon steg öfver vedlidrets tröskel ut på gården.

Mari hörde inte riktigt, hvad hon sade, men gissade ändå ungefär, hvad det var. Det syntes nog af Tiina Katris gång och hela sätt, att denna ej var vid godt lynne. Det kändes bittert för modren. Af Tiina Katri hade hon många gånger fått hjelp i sin nöd. Nu skulle det helt visst vara slut dermed. Hur skulle hon nu mer ens våga gå och begära någonting.

Hon tog brödskalet under armen, ryckte en qvist från sopqvasten och grep Ville vid handen. Gossen gret fortfarande; han var rädd, att han skulle få smaka af riset.

– Vill du vara tyst! sade modren och förde honom in.

Petu satt på golfvet vid spisen och lutade sig med ryggen mot väggen. Han såg genast riset i modrens hand och började gråta. Han hade gissat rätt. Modren kom med allvarlig uppsyn rakt fram till honom. Det hjelpte inte, att han sparkade, vred sig, kastade sig rak lång ned och skrek af full hals. Ännu hade modren så mycket krafter, att hon helt behändigt vände honom på magen, lyfte upp klädningsfållen och basade honom på bara hullet.

– Go’a mamma, låt vara, låt vara! skyndade sig Hellu att bedja.

Men lilla Anni vaknade plötsligt, och Hellu fick fullt upp att göra. Hon måste vagga med båda händerna och sjunga lika högt, som Petu tjöt. Lilla Anni lugnade sig så småningom för att höra på de andras röster, då hon ej lyckades göra sin egen gällande. Men hon somnade ej mer, utan vände ständigt på hufvudet, qvidde och såg oroligt omkring sig.

Modren tog henne i sin famn och gaf henne bröstet. Riset var i väggspringan. Modrens blickar föllo först på det, och flyttade sig sedan till gossarne, hvilka åter stillsamt sutto vid spisen, och slutligen på den lilla stackaren på hennes arm. Der stannade de. Tunga tankar trängde sig in på henne. Hvad skulle blifva desse olyckliges lott i lifvet? Kanske skulle hon ännu få se dem som fångar och i jern.

Bittra tårar flöto i strömmar ned och droppade på lilla Anni. Hon knöt åter näfven åt Petu och sade:

– Kom i håg, kom i håg! Om du ännu en gång går och rör vid någonting, som tillhör andra, så slår jag dig förderfvad.

Petu sneglade rädd upp till riset och vände sedan ansigtet mot modren. Med stora ögon väntade han för att se, om faran redan i detta nu hotade, eller om han skulle få blifva i fred tills vidare.

Modren påminte sig brödskalet och stack en stor bit deraf i handen på Hellu. Sjelf förmådde hon ej äta deraf, men Hellu tuggade och åt med stort välbehag.

– Det här är riktigt godt, mamma, sade hon.

Det hade också gått flere veckor, sedan hon sist hade fått färskt bröd. De hade en lång tid lefvat på hoptigda brödkanter och kalla potäter. Derför smakade det nu så godt. Modren gaf henne ännu en bit till och bad ställa resten i skåpet för fadrens räkning.

I det samma hördes steg ute i farstun. De trodde, att han redan kom hem. Dörren öppnades, men in steg Heikura, gårdens egare. Mari kände, hur blodet rusade upp i hennes kinder. Hon anade något ondt.

– God morgon! sade Heikura.

– God morgon! svarade Mari.

– Är inte Holpainen hemma heller?

– Nej. Men om ni vill sitta ner, så kommer han kanske snart.

Heikura satte sig på en stol vid bordet och rökte sin pipa. Efter en stund sade han åter:

– Det kan vara lika så godt, om jag talar med er. Vi skulle nemligen nu måsta komma på det klara med den der hyran. Nu är snart andra månaden slut, och jag har ännu inte fått en penni för den förra.

– Det har ni inte. Jag vet nog det, svarade Mari sakta.

– Ser ni, hvar och en behöfver sitt. Och det blir också svårare för er att betala, ju mer er skuld ökas.

– Om vi helst skulle komma fram till sommarn, suckade Mari.

– Jag kan inte vänta så länge, det är en omöjlig sak. Om jag inte får betaldt för förra månaden, måste jag taga i med stränghet. Här hjelper ingenting annat.

– Gode Gud ändå! Hvart skola vi stackare taga vägen, med de här små barnen ännu till omkring oss? Ha förbarmande åtminstone med dem, goda husbonde!

Hellu hade lagt bort sin brödbit och följde uppmärksamt med samtalet. Man såg på hennes ansigte, att hon fullständigt förstod, hvad det hade att betyda. Men gossarne lekte med hvarandra i sin vrå och visste ej af något bekymmer.

Heikura drog några rökar.

– Visst är det ledsamt, började han åter, men hvad kan man göra till det? Det är som jag redan sade: hvar och en behöfver sitt.

Mari gret.

– Har Holpainen ännu inte fått arbete någonstans?

– Nej.

– Besynnerligt! Visst är det nu dåliga tider, men alltid borde man kunna få sig någon förtjenst, om man blott har litet bestyrsamhet.

– Den stackars karlen är alldeles bortkommen af bekymmer, och han är, sant nog, inte heller eljes just företagsam af naturen.

– Ja, inte vill jag klandra honom. Jag vet nog, att den fattige har svårt att lefva äfven under bättre tider, dess mer under sådana här.

– Om ni skulle vilja taga den der sängen och dynan, som ligger der under täcket, för sista månadens hyra. De borde ändå vara värda tio mark.

Heikura rökte sin pipa och betraktade sängen.

– Jag skall öfverlägga med min hustru först. Nog skulle jag hellre hafva velat få pengar, men som det tycks vara mycket svårt för er, så måste man väl nöja sig också med de der.

Han gick in till sig, men efter en stund kom han tillbaka med en annan karl för att föra bort sängen. Mari tömde ut i en vrå de usla sängkläderna och den gamla, dåliga madrassen. Platsen vid väggen blef tom; hela rummet föreföll ödsligt. Der fans inga andra möbel, än en stol, bordet och vaggan. Gossarne flyttade sig från spiselvrån till stället, der sängen hade stått; de hade nu fått en ny och rymligare lekplats.

Mari drog med qvasten spindelväfvarne från väggen, samlade skohasorna, som förvarats under sängen, tillhopa i en vrå och hviskade sedan åt Hellu:

– Vagga nu barnet väl, att det inte vaknar. Jag går nu och hör efter, om man inte redan kan börja få arbete från fruntimmersföreningen.

– Blir mamma länge borta?

– Bara en helt liten stund.

Hellu satte sig på sin förra plats och modren begaf sig ut i staden. Det blef en sådan tomhet och hjelplöshet i rummet, så snart hon hade stängt dörren efter sig. Hellu vaggade med båda händerna, för att vaggan skulle få en jemn rörelse. Och oafvändt såg hon på Annis ansigte, färdig att genast börja sjunga, om hon det minsta öppnade på ögonlocken. Gossarne voro någorlunda tysta. Allt tycktes gå väl.

Mari hade emellertid hunnit till porten och började gå nedåt gatan. Hon hade lång väg, ty de bodde långt borta i utkanten af staden. Först gick hon som i sömnen. Hon förmådde ej tänka något, och hon hade inte mer ens den minsta gnista af hopp. Man måste ändå försöka till det sista, det fattade hon dock ännu nästan instinktmässigt.

Hon gick och gick. Vägen föreföll längre än vanligt. Hennes krafter voro svaga. Nu först kom hon att tänka på, att hon borde hafva ätit en bit bröd, innan hon gick ut. Hela natten hade hon vakat och barnet hade dessutom allt emellan sugit det tomma bröstet, mera af oro än af hunger. Derför var hon också nu så kraftlös, att hon knapt ville hållas uppe.

Slutligen hann hon ändå fram till kamrerns gård. På den ut till gatan nående stentrappan var det beqvämt att sitta och hvila. Just här hade hon förr som ung tjenat i många Herrans år. Huru tiderna hade förändrats sedan dess. Då var hon frisk och rask, och färdig till hvad slags arbete som helst. Hon tog i som en karl och tröttnade ej midt i arbetet. Men annat var det nu. Sorger och bekymmer, de många barnsängarna och lifvets tunga börda hade brutit hennes kropp. Nu skulle hon ej kunna hålla ut ens hälften mot då. Kamrerskan skulle nog gerna hafva hållit henne qvar och försökte på allt sätt motarbeta hennes giftermål. Och hur väl hon visste säga på förhand, hur det skulle komma att gå. Men ingenting kunde hjelpa, gifta sig måste hon. Helt säkert var det så utsedt åt henne. Och menniskan måste ju vara nöjd med sin lott, huru hård den också kunde vara.

Det hördes röster och steg inifrån. Hon flyttade sig åt sidan, för att ej vara i vägen. Dörren öppnades och ut steg först en ung fröken och strax efter henne en reslig, vacker herre. Mari kände fröken. Det var Helena, kamrerns yngsta dotter, som hon hade skött som liten och efter hvilken hennes Hellu hade fått sitt namn. Herrn deremot var alldeles obekant för henne. De stannade ett ögonblick framför trappan och talade med hvarandra, men på svenska, så att Mari ej förstod något. Helena drog på sig handskarne och kastade en lång blick åt sidan på henne. Hon kände ej igen henne och helsade ej; vände sig bort och fortsatte sitt samtal med den främmande herrn. Maris läppar drogo sig till ett sorgset småleende. Hvem skulle förr en gång hafva trott, att lilla Helena på det sättet skulle gå förbi henne. Hur goda vänner de voro då! Hon satt i hennes famn, höll sin arm kring hennes hals och berättade sagor och försäkrade alltid, att hon ej höll af någon menniska så mycket, som af sin egen, kära Mari. Der såg man det nu; hon kände henne inte ens mer. Men sådan var verldens gång, och hon kunde ej förebrå Helena derför. Många tjenare hade varit i gården, kunde hon komma ihåg dem alla! Hur nätt hon gick der vid herrns sida! Må han var hennes fästman, eller eljes bara en bekant.

– Gode Gud, välsigne lilla Helena, suckade Mari för sig sjelf; en Herrens engel är hon ännu, som förr då hon var barn...

Hon kände ej mer igen henne; men var det då under? År hade gått, sedan hon sist hade sett henne, och helt säkert var hon grufligt förändrad. Hunger och brist lemna nog sina spår i ansigtet.

Hon steg åter upp för att gå vidare. Visst var hon ännu trött, men hon kunde ju ej heller ständigt bli sittande der på trappan. Och fötterna rörde sig ju ändå, när de väl kommo i gång...

I öfre våningen af ett gammalt, gulmåladt trähus bodde hon, den gamla välvilliga enkefrun, alla fattigas vän och tillflykt. Till henne gick man alltid först i nödens stund, och sällan återvände man derifrån utan tröst. Åtminstone fick man ett godt råd och ett kärleksfullt ord, om också ingenting annat. Dit stälde Mari äfven nu sina steg, ty fru Hiller visste vanligtvis bäst göra reda för fruntimmersföreningens åtgärder.

Hon var hemma. Bredvid den lilla hällen stod hon och tillagade sin middag. Rummet var prydligt och rent; en glad förnöjsamhet lyste emot en från hvarje vrå. En kanariefogel qvittrade i sin bur vid fönstret; en hvitbrokig, fet katt låg och sträckte sig i sängen.

Frun såg vänligt på henne, helsade goddag och frågade, hvad det hördes. Mari utlade för henne sitt ärende, berättade om alla sina bekymmer och sin nöd. Hon talade om allt, såsom ett barn talar till sin mor eller en vän till sin vän. Hennes ord kommo från hjertat och till hjertat gingo de äfven. Frun hörde på henne med deltagande godhet, men först i nästa vecka sade hon att arbete skulle lemnas ut. Och det skulle inte förslå långt, endast för en mark i veckan.

– Nog är också det välkommet, sade Mari; inte skulle jag väl hinna med mer heller, nu när Anni är sjuk.

En ofantlig mängd fattiga hade anmält sig; fruntimmersföreningens tillgångar voro jemförelsevis små. Derför var det nödvändigt att uppdraga en gräns och gifva arbete endast åt dem, hvilka hade det största behofvet af hjelp och hvilka hade de talrikaste familjerna, flere barn hemma, mannen död eller sjuk, o. s. v. Distriktsfruntimren skulle gå hem till alla för att sjelfva undersöka förhållandena och de skulle ge en lapp åt dem, hvilka främst borde hjelpas. Frun lofvade tala godt för Mari och uppge hennes namn, så att de skulle veta att komma hem till henne. Nog kände frun hennes belägenhet, men för ordningens skull måste man ändå följa bestämmelserna.

Hur godt kändes det ej nu i Maris hjerta, då hon gick derifrån! När hon steg ned för trappan, bad hon andäktigt Gud välsigna alla goda menniskor, men isynnerhet henne, som bodde der i den enkla vindskammaren och obemärkt för verldens ögon tillbragte sitt lif i en sjelfuppoffrande kärleks värf. Här skulle hon ej få sin lön, men på andra sidan grafven skulle Gud nog komma ihåg henne; det var Mari alldeles viss på.

Hon hade kommit till en hvit hörngård, der det fans en mjölhandel. Hon stannade. Hon kom att tänka på Tiina Katris limpa. Om de der i boden skulle ge åt henne mjöl på kredit, så skulle hon genast kunna ge igen den. Skulle hon våga gå och försöka? Snart skulle hon betala det sedan, när hon fick börja förtjena med handarbete. Hon tog mod till sig och gick in. Hon var litet bekant med försäljerskan, som var stadsbarn och hette Hanna Pitkänen. De hade suttit ett år i samma klass i folkskolan, kanske skulle hon nu också af den orsaken hjelpa henne.

Det var mycket folk i boden och Hanna hade fullt upp att göra. Mari blef stående på afstånd och väntade. Hanna talade glädtigt med kunderna, mätte ut, gaf pengar tillbaka och gaf åt en och annan en konfekt eller en sockerbit på köpet. När boden slutligen blef tom, fick Mari tillfälle att framställa sitt ärende.

Det var onödigt besvär. Hon fick ett nekande svar.

– Kära Mari, nog skulle jag gerna ge, men ser du, jag vågar inte, sade Hanna. Begär af frun, kanske ger hon lof, nog skall jag mäta ut sedan och skrifva upp i boken.

– Jag känner inte ens riktigt er fru, sade Mari.

– Hon är en fet, stor menniska.

– Och skulle man kunna få tala med henne? Bara hon inte tar illa upp?

– Hvad än! Gå bara rakt in, till höger från porten och sedan första dörrn.

Mari gick. Hon kom in på gården; såg trappan, uppför hvilken hon skulle gå, och dörrn och fönstren. Hjertat började bulta och fötterna ville inte gå framåt. Hon stod en stund vid väggen och försökte lugna sig. Sedan tvingade hon sig att gå den väg, som Hanna anvisat henne. Hon torkade sorgfälligt sina fötter på granriset framför trappan, steg långsamt uppför och gick in. Hon kom i ett slags farstu, med hvit gångmatta på golfvet. Åter måste hon stanna en stund; hon var så rädd, att hon knapt vågade andas, och darrade som af frossa. Hvarje åder bultade som med tusen hamrar. Hvad skulle hon säga? Det hade hon ännu inte ens kommit att tänka på. Hon försökte tänka efter, men fick inte tag i någon början. Ångestsvetten trängde fram på hennes panna. In måste hon gå i alla fall, det måtte då aflöpa huru som helst.

Farstun hade två dörrar. På vinst och förlust gick hon fram till den ena, tog i låset och öppnade, mycket sakta och varsamt. Hon kom in i ett rum, der det fans ett piano, ett bord vid fönstret och stolar. På ömsesidor om dörren hängde öfverplagg på väggarne. Hon hvarken hörde eller såg någon menniska. De främmande sakerna omkring henne gjorde henne rädd, de liksom hotade henne och det kändes, som om hela rummet med stränghet hade bedt henne gå bort. Hon ämnade också redan draga sig tillbaka, men märkte i det samma i andra ändan af rummet en dörr, som stod på glänt. Hon hostade...

Mjuka steg hördes; på tröskeln visade sig en svartklädd fru, stor och fet. Det var helt säkert hon. Mari började. Hon visste inte riktigt, hvad hon sade, men frun tycktes ändå förstå hennes afsigt, eftersom hon kom närmare och började betrakta henne med granskande blickar från hjessan till hälen. Mari försökte ännu framstamma, att hon nog skulle betala och att frun ingalunda behöfde tvifla derpå. Men hon hade en mycket söndrig kofta, och fruns ögon tycktes upptäcka alla hålen. Och af dem kunde frun hafva fått en annan öfvertygelse om betalningen, ty hennes ansigte mulnade. Med fast, afgörande röst sade hon:

– Jag kan inte ge. För närvarande vill hvarannan menniska köpa på skuld, varorna spridas rundt kring verlden och inga pengar komma in, med hvilka jag skall betala dem. På det sättet råkar man sjelf i förlägenhet.

– Nog skulle jag alldeles säkert betala frun. Inte skulle jag väl kommit och begärt ens, om jag inte hade varit säker derpå.

– Kanske nog att ni skulle göra det. Men jag känner er inte och jag har så ofta blifvit bedragen, att jag småningom lärt mig att tvifla. Dessutom – frun rätade upp sig och tog ett par steg tillbaka mot dörren liksom till tecken, att hon ville göra slut på samtalet – dessutom ger jag inte gerna åt någon på skuld en så kurant vara, som mjölet är. När vinsten är ytterst liten, så lönar det sig inte att sälja annat än mot kontanta pengar.

Mari bad om förlåtelse, att hon kommit och besvärat, sade adjö och gick bort. Ryggen var mycket mera böjd än vanligt, då hon gick ned för trappan. Hvarför skulle hon alls försöka? Hon borde ha kunnat gissa, att det skulle gå på det viset. Det var bara att onödigt förlora sin tid; Anni gret kanske redan der hemma.

Hon började gå med riktigt hastiga steg. Men i porten mötte hon en mager och eländig qvinna, som bar tvenne barn på armen, under det tvenne andra sprungo bredvid henne. Barnen, som hon hade i famnen, kinkade och vredo sig; de stackrarne hade illa och svårt att vara. Mari tyckte det var synd med den stackars qvinnan, hvilken tydligen ansträngde sina sista krafter.

– Hur orkar ni bära de båda barnen, är det inte alltför besvärligt? frågade hon.

– Hvad skall man göra, då man måste. Inte hjelper här någonting, fast man skulle digna på fläcken, svarade qvinnan.

– Låt det större barnet gå. Det tycks ju vara en rask gosse.

– Den stackarn är felaktig, så att han inte kan gå bara helt litet i sender.

– Åhhå, nå så kom hit då, så skall jag bära. Hvart ämnar ni er?

– Dit till biskopens ämnar jag gå. De sägas vara så goda mot de fattige.

– Jag skall följa er dit. Det blir visst litet krok, och jag borde också redan gå hem, men jag skall komma i alla fall. Vi skola försöka gå litet fortare.

– Tack så mycket. Det käns riktigt lätt nu.

– Hvarifrån är ni hemma?

– Från Karttula socken.

– Lefver er man?

– Jo; men hans fot har varit sjuk i fem år. Och inte lär den mer bli bra, som den redan är alldeles skrumpen och förtorkad ända till knäet.

Qvinnan fick tårar i ögonen. Hon torkade ansigtet med halsdukssnibben.

– Får ni inte hjelp af kommunen?

– Två kappar spanmål ge de i veckan åt min man till brödföda, men ingenting åt mig eller barnen. Du är ung, du må arbeta, säga de. Men Gud välsigne, när man inte får arbete, fast man skulle be på sina knän. Inte har jag i förtid vandrat ut på tiggeri; jag försökte hellre lida och blifva på ett ställe, i vår ria der i skogen. Och jag lade mig och barnen alla qvällar att sofva med en ständig hunger. Men när döden redan var nära att komma, så måste man slutligen lemna sitt bo.

Barnet på hennes arm blef oroligt. Qvinnan stannade, lät det få bröstet i mun och vandrade sedan åter framåt i Maris sällskap. De större barnen, en gosse och en flicka, båda klädda i ytterst trasiga kläder, hade sprungit ett stycke förut. Qvinnan råkade i ångest och ropade åt dem att vänta. Först när hon hunnit fast dem, lugnade hon sig åter. Hon bannade och varnade dem likväl.

– Underbart, att ni inte skall lyda. Hvad skall jag göra, om ni gå vilse eller bli öfverkörda. Stanna nu nära mig. Håll fast i min kjol, Sere!

Sedan fortsatte hon att tala till Mari.

– Också jag har sett bättre dagar. Jag har inte alltid varit i sådant här elände. Förr, när min man fick tre och till och med fyra mark om dagen, så dugde det äta och skaffa sig kläder. Men af dem ha nu de sista trasorna blifvit sålda och förvandlade till föda under sista vintern. Hvad det må ha varit för en fru der vid stranden, som gaf det här täcket kring barnet. Det fins ännu också goda menniskor här i verlden. Gud gifve dem blott krafter att samla mera, så att de ha att ge också åt andra, och inte åt mig allena.

– Blef er man ensam der i rian?

– Alldeles ensam; det är just det, som mest bekymrar mig. Men vi hade intet annat råd. Från benet rinner sådant vatten, att det luktar som gift; hvem skulle då taga honom i sitt hus. Jag försökte be än den ena, än den andra dit till kamrat åt honom, men jag fick inte någon.

– Här är det nu, som biskopen bor.

Mari stälde gossen ned på marken.

– Du orkar väl redan gå in på gården, sade hon.

– Tusen tack för ert besvär. Jag kom inte ens att fråga efter ert namn.

– Holpainen heter jag.

– Jaså, Holpainen. Ja, tack ännu en gång.

– Förtjenar inte.

De skildes. Mari gick nu hastigt hemåt. Ju närmare hon kom, dess mer beklämdt blef hennes bröst. Skulle hon förmå åter igen gå och se allt detta – elände, sjukdom, nakenhet och brist. Det var som om någon makt skulle drifvit henne att hellre fly långt bort. Men de stackars barnen! Hvad skulle förestå dem? Hellu skötte der troget om Anni; hon skulle ju vara ett riktigt vilddjur, om hon hade hjerta att lemna dem. Mari fortsatte sin väg ända fram, och kände ej ens mer sin hunger och trötthet.

Redan på afstånd såg hon Petu stå i porten och vänta på henne och hon anade deraf, att allt nu ej var, som det borde. Gossen darrade af köld i sin tunna klädning. Han var barhufvad och med nakna ben; på fötterna hade han ett par gamla kängor. Mari försökte skynda och vinkade med handen åt Petu att gå in; men gossen stod qvar.

– Anni dör! ropade han.

– Gud välsigne!

Modren ryckte gossen med sig och sprang in. Der greto båda, Hellu och Anni, Hellu derför, att hon inte fick Anni att sluta upp att gråta. Länge hade det stackars barnet redan skrikit, det hördes på rösten, som nu endast var ett sakta hväsande. Modren tog henne i sin famn. Hon var igen feberhet, som om natten; munnen riktigt brände bröstet. Men hon hade gråtit sig trött och ögonen slöto sig genast. Hon lade barnet från sin famn ner i vaggan, bad Hellu åter vagga och gick att söka åt sig en bit mat från bordsskåpet. Der fans ingenting annat än några kalla potäter och Tiina Katris brödskal. Hon försökte nu ändå taga en bit deraf, ty hon kände en sådan underlig plåga under hjertat. Men, hvad som må hafva varit orsaken, hon fick ej brödet ner genom strupen, inte ens fastän hon drack vatten på. Och när hon tvingade sig att svälja, ville det komma tillbaka. I det samma började rummet gunga för hennes ögon och det lade sig som en skymning öfver dem. Det kom säkert af vakandet; hon måste få hvila sig. Hon gick vacklande till de från sängen i en vrå hoplagda sängkläderna, på hvilka hon sträckte ut sig, och bad barnen vara stilla, att hon skulle få sofva litet. När hon lade sig ned och slöt sina ögon, hade hon en känsla, som om hon sjunkit djupt ner i jorden. Den som ändå blott skulle slippa bort från verldens mödor till ro och hvila, tänkte hon. Men mer förmådde hon ej tänka, ty hon föll i ett underbart tillstånd; hon sof ej och hon vakade ej; hon var ej svimnad och ej redig, tänkte ingenting och kände ingenting; men egendomliga syner trädde fram för henne. Och fastän hon försökte fördrifva dem – ty hon förstod ändå dunkelt, att de voro endast galenskaper – försvunno de ej, utan ökades blott och började pina henne. Jemte allt detta hörde hon liksom på afstånd Hellus röst, och den visste hon vara verklig, hon visste, att Hellu sjöng för Anni.

I denna form kommo orden till hennes öron:

Kom, käre Jesus, hit,
Tag oss från jorden bort.
Kom, käre Jesus, hit,
Tag alla till din himmel!

Sången aflägsnade sig allt mer. Endast helt svagt ljöd rösten ännu; hon urskiljde inte ens orden. Slutligen blef allt tyst. Äfven synerna försvunno, hon försjönk i ro och hvila....

Hellu vaggade, och tystade allt emellan gossarne, hvilka ville bullra alltför mycket. Inte derför, att det skulle stört modren; hon sof så tungt, att huset helt visst skulle kunnat ramla, innan hon skulle vaknat.

Ungefär en half timme hade helt säkert förlidit, då dörren öppnades och tvenne fruar trädde in.

– Mamma, mamma! ropade Hellu.

Men modren vaknade ej. Hon lemnade vaggan och gick att knycka i modren.

– Mamma, här är fruar. Stig upp!

Hon skakade om modren så länge, att hon fick denna att lyfta på hufvudet.

– Här är fruar, mamma, här är fruar.

Slutligen syntes hon uppfatta det. Hon gnuggade sig i ögonen, torkade sin panna, välsignade och försökte sätta sig upp. Sedan kom hon plötsligt att tänka, att de säkert voro distriktsinspektriser. Och nu sågo de henne sofva midt på dagen. De kunde tro henne vara lat och inte ge åt henne något arbete. Och kaffepannan, som ännu var framme. Hvad skulle de tänka om den? Att här inte alls var någon brist, eftersom man hade råd att dricka kaffe.

Likt blixtar korsade sig dessa tankar i Maris inre. Och hon blef så förskräckt, att hon började tala förvirradt, skrämde deraf upp sig ånyo och blandade yttermera bort sig.

– Jag lade mig litet att hvila dit, under tiden min man gick efter droppar, eller den der lappen, inte låg jag der länge, men mitt hufvud var så rysligt sjukt, och inte ha vi haft kaffe, bara cikoria lades också i dag i pannan...

Hon hade i sin förvirring endast förvärrat saken ju mer hon talade. Hon märkte det slutligen sjelf och kunde sedan ingenting annat än brista ut i gråt. Äfven för Hellu började tårarne droppa längs kinderna. De kommo alltid af sig sjelfva, så snart hon bara såg, att modren var bedröfvad.

Fruarna hörde på Mari, sågo sig omkring i rummet och fäste slutligen sina blickar på barnen. Men Mari kände sig olycklig. Hon tänkte att de ännu till råga på allt skulle tro, att hon var drucken. Och hon försökte åter, om hon inte skulle kunna uttrycka sig redigare.

– Så här ser det ut i den fattiges hem. Det är inte glädjefullt för någon; sjukdom och svält, det är hvad alla få hålla tillgodo med, ända från minsta barnet. Till och med den der äldsta flickan har re’n fått pröfva lifvets hårdhet, så att det nog hinner till för henne. Från spädaste barndomen ingenting annat än sjukdom. När den ena åkomman var öfver, kom den andra. Men ändå orkar hon lefva. Månget blomstrande barn omkring henne har gått i grafven; men hon slipper inte bort, fast hon är svagast af dem alla. Låt åtminstone bli att gråta, din stackare, eller mistar du den lilla syn, du har qvar.

I fruarnas ansigten syntes en känsla af medlidande. Den ena af dem klappade Hellu på hufvudet och tog från sin ficka en kopparslant, som hon lade i barnets hand.

Petu och Ville hade hittills oafbrutet betraktat de främmande. Ville stod alldeles invid dem. Gossens ögon voro vidöppna, händerna instuckna i byxfickorna och minen allvarsam. Petu gick och puffade honom bak. Men Ville låtsade om ingenting, utan stod der rak och glodde och vände inte ens på hufvudet. Petu puffade än en gång. Inte se’n heller. Ännu för tredje gången och så hårdt, att gossen for några steg framåt och höll på att stupa på fruarnas klädningsfållar. Han började tjuta och rusade på Petu. Denne sprang undan, så att klädningen fladdrade. Modren tystade dem och tog fatt i Ville. Petu började retas:

– Ähä! si’ du! Ähä!

Och till slut räckte han tungan långt ut.

– Hvad heter du, min flicka? frågade den ena frun.

– Int’ ä’ ja’ flicka, fast ja’ har klädning.

Frun skrattade.

– Du har väl ändå något namn?

– Petu.

– Jaså, du heter Petu. Nå, jag skall i morgon hemta åt dig byxor.

Se, det tyckte Petu om! Munnen drog sig till ett bredt leende; han ilade genast till modren och gömde sitt ansigte i hennes kjolar.

Fruarna gåfvo åt Mari en lapp, med hvilken hon skulle få arbete. Två gånger i veckan skulle det ges, måndag och torsdag, för femti penni i gången. Mari tackade dem ur hjertats djup och följde dem ut i farstun. När hon kom tillbaka, förargade hon sig ännu öfver kaffepannan, och stälde hon den nu undan. Äfven städade hon för andra gången rummet och bannade på samma gång barnen, som hade skräpat så mycket under det hon var borta. Inte skulle det eljes gjort något, men då fruarna råkade komma midt upp i oordningen. Och sedan tvättade hon gossarnes ansigten.

– Sådana stora lunsar och kunna ännu inte ens så mycket, som att hålla sig sjelfva rena, utan mamma måste hinna med allt!

Så bannade hon, under det hon stökade i rummet. Och hon kunde nog tänka sig, hvad fruarna sade åt hvarandra, när de gingo derifrån.

– Nog var der dåligt, men de stackrarna ha också sjelfva skuld dertill. De kunde åtminstone tvätta sina barn och hålla snyggt omkring sig. Vattnet kostar ändå ingenting.

Så hade hon, då hon tjenade hos kamrerns, ofta hört dem säga. Och hur kunde de förstå annat, då de aldrig sjelfva hade försökt, hur de fattige hafva det. Och de visste inte, hur liten förmåga att arbeta den har, hvars sinne nedtrycks af ett ständigt bekymmer och från hvilken hungern tar de sista krafterna bort.

Deraf kom hon ihåg, att de hade nästan alls ingen mat hemma för denna dag. Hellu måste bege sig ut med sin påse.

– Men dröj inte länge, varnade hon, och stanna inte i köken, utan kom bort, om de inte gerna vilja ge. Knyt den der ullduken kring ditt hufvud, att dina öron hållas varma.

Sjelf satte sig Mari att vagga. Hon kände sig mycket trött ännu och Petu satt väl der sysslolös, men han förstod aldrig vara aktsam, utan fick alltid barnet att vakna. Hon försökte derför hellre hålla sig vaken, än lemna vaggningen åt honom.

Hon satt på en pall; ena handen höll hon på vaggkanten, mot den andra lutade hon sin kind, under det hon stödde armbågen mot knäet. Hon kände en så besynnerlig tyngd, ögonen ville med våld sluta sig och hufvudet nickade, så att det allt emellan gled bort från handen. Då stannade också vaggan, och genast började barnet vända på hufvudet. Men då spratt Mari upp och satte åter vaggan i gång, till dess Anni ånyo föll i sömn.

Det blef emellertid i längden mödosamt för henne att sitta. Ryggen och sidorna värkte och hon ville inte på något sätt kunna hålla sig vaken.

– Petu, kom och vagga, att jag får lägga mig litet. Der skall du få bulla, men låt inte barnet vakna. Ville, kom bredvid mig, så hålls du stilla så länge.

Hon somnade genast som hon lade sig ned på kläderna och vaknade ej, fastän Ville trycke sitt finger mot hennes kind och hviskade:

– Mamma, hoj, mamma! Inte vill jag sofva.

Men Anni började plötsligt skrika af full hals. Då spratt Mari strax upp ur sin sömn.

– Gud välsigne, hvad kom nu åt henne?

Hon gnuggade sina ögon och strök med båda händerna håret ur pannan. Anni skrek, Petu vaggade och sjöng.

– Gör du något åt henne?

– Nej.

Mari fick henne inte att tystna. Äfven Tiina Katri hörde skriket in till sig och kom för att höra, hvad som stod på.

– Det håller ju på att dö, sade hon och tog barnet från Mari.

Hon gungade det på sina armar, knapprade på fönstret och vyssade. Allt förgäfves.

– Har du bjudit bröstet?

– Hon tar inte.

– Koponens hustru är der på min sida. Bed henne komma hit, kanske skulle hon veta något råd.

– Det är förbi med oss. Och som inte heller den der Holpainen kommer hem, klagade Mari, i det hon gick.

Också Petu försökte lugna Anni. Han hoppade framför henne, skrattade, hvisslade, slog två trästycken mot hvarandra och grimaserade efter bästa förmåga.

– Var stilla, inte bryr hon sig ändå om det der, sade Tiina Katri.

Koponens Lopo rådde att gifva barnet fyra eller fem droppar Hoffmansdroppar och sedan gunga det i ett täcke; på detta sätt hade hon fått sin gosse att lugna sig. Tiina Katri hade Hoffmansdroppar hemma, hon gick efter flaskan och de hälde den angifna dosen i barnets mun. Dropparne gingo i orätt strupe och barnet var nära att storkna deraf. Genom att gunga henne i ett täcke fingo de henne med knapp nöd att qvickna vid.

– Hvart har er säng tagit vägen? frågade Tiina Katri, som redan flere gånger riktat sina ögon på den tomma platsen.

– Värden tog den för hyran.

– Å–hå!

Tiina Katri sade ingenting vidare. Men hon ångrade sig öfver, att hon på morgonen hade gjort så mycket väsen för den der bullen. Inte hade hon ju blifvit fattigare för det. Och var det under, om barnen stackare togo; de voro helt visst hungriga. Nu syntes ju inte heller den minsta anordning för middagen, då hon deremot hade en god soppa på elden. Hon beslöt att hemta en liten skål deraf åt gossarne, om det bara på något sätt förslog dertill, och hvarför skulle det inte förslå; hon kunde sjelf äta litet mindre.

– Nog är det der fattigmanslifvet, utbröt Lopo, nog är det det sista. Vår gubbe får inte heller mer någon sömn i ögonen om natten, utan vakar och funderar på, hvad han skall ta sig till. Om man helst skulle komma till sommarn, kanske skulle det se’n igen gå på något sätt.

– Ja, det är visst och sant. Men när man ofta inte vet, hur man skall komma öfver morgondagen, sade Mari, som satt i vaggan med barnet på armen. Och den der beständiga sorgen och bekymret vill så förslöa sinnet. På många nätter har jag inte heller fått sofva för den här stackarn.

– Gud vet nog sjelf bäst, hvad han gör, sade Tiina Katri, men nog ger han ofta en menniska anledning att grubbla öfver, hur underligt det går till här i verlden. Den ena har fullt upp, den andra dignar af brist. Jag kan inte förstå, hvarför den käre skaparn har inrättat det så.

– Mångt och mycket blir nog oklart för oss här i lifvet, suckade Mari, mer liksom i sina tankar, ty hon betraktade lilla Anni, som sakta klagade i sömnen.

– Hon har plågor, stackarn, fortsatte hon. Må det vara stygn?

– Hvem kan veta, hvad som felar så der små barn, som inte kunna tala, sade Lopo. Men bra sjuk ser hon ut i ansigtet.

– Der tycks Holpainen komma just nu, sade Mari, när hon hörde att någon stampade sina fötter i farstun.

Det var han och Heiskanen, Tiina Katris man.

– Du dröjde länge, sade Mari. Fick du helst lapp?

Holpainen gaf åt henne en hvit, hopvikt pappersbit. Mari öppnade den och såg på det skrifna. Då hon emellertid inte fick reda på, hvad der stod, gaf hon lappen tillbaka åt Holpainen.

– Stick den i väggspringan så länge, sade hon.

Tiina Katri och Lopo stälde fram stolar åt männen; sjelfva satte de sig på sängkläderna i knuten.

– Nu skall jernvägsarbetet börja, sade Heiskanen, i det han tog upp från fickan pipa och tobakspung. Stoppa i också du, Holpainen.

– Jaså, skall det börja redan. Då kan man åter komma att lefva upp, Gud vare lof, sade Lopo.

– Blif inte så glad deröfver, innan ni hör, hur stor lön de betala, sade Holpainen.

– Nå?

– Endast åttio penni.

– Store Gud, hvad tänka de på. Åttio penni, det förslår ju inte ens till bröd. Med hvad skall man sedan betala hyran och köpa ved och skodon; vid sådant arbete nötas de ju mer än vanligt.

– Ja, och mera mat behöfs det också till det. När man inte har arbete, äter man hälften mindre, sade Tiina Katri.

– De der herrarne bry sig inte om de fattiga mer än om hundar, och knapt så mycket ens, sade Lopo. Skulle de helst med ens taga lifvet, men då de långsamt pina en så, att lifvet är mycket värre, än döden.

Heiskanen blåste en lång rök ur munnen.

– Hvarifrån skulle staten eljes få pengar till tjenstemännens löner och annat. Med den fattiges svett och möda betalas de ju i alla fall, sade han.

– Det är visst och sant, ingalunda med något annat, fortsatte Lopo. Och inte fråga herrarne efter, om mången också sätter lifvet till. De veta, att det nog ändå blir trälar qvar för dem, eftersom det fins mycket fattigt folk i landet. Men jag lät dem också höra af det, när jag sist var och betalade mantalspengar. Jag frågade: vill ni nästa år taga kragen från klädningen, eller kanske skoningen? Eller tror ni, att ni kan få en pennislant, när ni nu tar det allra sista? Det tog mig så i hjertat, då jag måste sälja min enda goda klädning för den mantalspenningens skull.

– Din man var då vid Uleåborgs jernvägsbyggnad?

– Ja, och alla barnen voro hos mig hela tiden. Han hotar också nu att bege sig bort, då han inte kan se barnen svälta.

– Ämna de inte ens framdeles höja dagspenningen? frågade Mari.

– Knapt nog, svarade Heiskanen. Hvad tvingar dem att höja; de få nog arbetsfolk för åttio penni denna tid. Och jag fruktar, att vi endast få skada af hela jernvägen, fast den låtsas vara till hjelp. Hit kommer se’n att strömma arbetsfolk från alla håll och lönerna hålla sig under sommaren lika låga, som nu. Hur skulle enskilda personer betala dess mer än staten.

– Hvad tycks om det, att det sägs, att jordegarene varit och talat med ingeniörerna, att de ingalunda skola ge åt arbetsfolket höga löner, visste Holpainen berätta.

– Jesus hjelpe! ropade Lopo, de hålla alla tillhopa mot oss. Men låt dem gå på, det blir nog också en gång deras tur, om inte i det här lifvet, så i det kommande. Låt dem hållas, hämnden kommer nog en gång.

– Nog kommer det att finnas öfverflöd på fattigt folk i socknarne, om man inte ens i sommar kan få förtjena mer än åttio penni, sade Tiina Katri. Mången har fem, sex barn, se’n kommer hyran och de under vintern gjorda skulderna, hvilka måste betalas. Och när man sedan blifvit så utblottad på kläder och annat, att mången inte har mer än himmelens foglar. Jag förstår verkligen inte, på hvad sätt man skall kunna lefva nästa vinter.

– Det är bäst att börja stjäla, så att man får komma i fängelse, eller också ställa så till, att man kommer på lasarettet, då tar nog kronan vård om en, menade Lopo.

– Gud välsigne, så ni talar! sade Mari, i det hon vyssade barnet, som åter börjat skrika.

– Ja, det fins ju ingen annan möjlighet. Eller är det bättre att gå och hänga sig?

– Hellre lider man och håller ut, till dess döden kommer.

Mari vände barnet på magen och bultade det sakta i ryggen. Det tycktes få litet lindring deraf, men lindan var baktill alldeles våt.

– Kära menniska, låt det få torrt på sig, sade Tiina Katri.

– Hvarifrån skall jag taga det, när det inte fins. I natt smutsade hon ner allt, och jag har ännu inte hunnit tvätta. Petu, hemta hit det der täcket. Nå, nu fryser det åtminstone inte.

Hon lindade Anni in i täcket och lät det ligga på magen på hennes armar.

– Det har visst knip, eftersom det får bättre ro så der på magen, sade hon.

Heiskanen knackade ur pipan och stoppade den tillbaka i fickan.

– Skola vi inte gå nu? sade han till sin hustru.

– Jo. Men milde fader, som jag alldeles glömt bort soppan, som står på elden.

– Hvad skola vi äta? frågade Holpainen, när de andra hade gått.

– Det fins inte en brödsmula hemma. Hellu gick just nu ut med påsen. Vi skola vänta litet, säkert har hon väl något med sig, när hon kommer hem.

Holpainen skrapade sig i hufvudet och kastade sig på rygg på sängkläderna.

– Du frågar inte ens, hvart sängen tagit vägen.

– Jag hörde det re’n af värden.

– Om han se’n skulle vänta på den här månadens hyra, så att han inte kör oss på backen. Tyst, Ville, Anni sofver.

– Mamma, ge mig bröd!

– Hvarifrån skall jag taga det; vänta till dess Hellu kommer. Petu, gå ut i porten och se åt, om hon inte hörs af re’n.

Petu gick, men kom snart tillbaka och sade, att hon inte syntes ännu.

Ville började åter kälta.

– Jag är hungrig, mamma. Mamma, jag är hungrig.

– Gå ut på gården på en stund med Petu. Sök åt er vackra spånor från lidret, så att ni få leka, bygga hus och annat sådant. Gå nu, så ä’ ni snälla.

– Nej, jag vill inte.

Ville ämnade börja skrika, men fadren röt åt honom, och då blef han ögonblickligen tyst.

Efter en stund kom också Hellu hem, och brödbitar funnos i påsen tillräckligt för den dagen. Nästan i samma ögonblick visade sig Tiina Katri i dörren med ett fat ångande potatissoppa.

– Jag hemtar litet också åt er, då det blef öfver, sade hon.

– Herre Gud, Holpainen, stig upp och ät. Många tusen tack, Tiina Katri, alltid är du god mot oss. Gud i himlen belöne dig. Nu duger det för er, gossar, men stå inte der så bredt, utan låt också Hellu få plats.

Holpainen satt vid bordet; gossarne stälde sig så nära som möjligt och angrepo soppan med glupska blickar. Hellu stod ett stycke ifrån och sträckte fram sin sked.

– Gå du också och ät; jag skall vagga under tiden, sade Tiina Katri åt Mari.

Bakom gossarne tog Mari några skedblad. Det smakade godt, potäterna voro så mjöliga, att de föllo sönder. Hon kunde inte påminna sig den tid, då hon sist ätit en dylik soppa. Men hon nändes inte taga just mycket deraf, för att de andra skulle få tillräckligt, isynnerhet gossarne stackrarne, som åto så glupskt. Hon slickade sin sked på båda sidor alldeles ren och lade sedan bort den.

– Åt du så litet? sade Tiina Katri, då Mari återvände till vaggan.

– Jag har inte synnerlig matlust i dag.

Detta var också till en del sant, ty fastän hon nyss hade känt en gnagande hunger och fastän soppan nog smakade skönt, försvann likväl matlusten vid tanken på, att soppan ändå inte kunde förslå att mätta dem alla.

På eftermiddagen sof Anni någorlunda lugnt. Mari kunde gå till doktorn och till apoteket, och med droppflaskan i hand återvände hon sedan litet lugnare till sinnes hem. Hon hoppades att barnet genom dropparne skulle få bättre sömn till natten. Tiina Katri gaf åt dem en liten blecklampa, så att de inte skulle behöfva vara i mörkret. Oljan skulle väl inte räcka till för hela natten, om lilla Anni råkade vara sömnlös, men ändå några timmar.

Det torde varit omkring åtta eller nio tiden, hon visste det inte så precis, då de inte hade någon klocka. Modren höll på att bädda, åt barnen på deras förra ställe, och åt dem sjelfva i knuten, der sängkläderna lågo. Hellu vaggade barnet och Ville hade somnat på näsan vid spisen. Modren klädde byxorna af honom och lyfte honom på bädden bredvid Petu. Sedan lät hon äfven Hellu gå och lägga sig och flyttade vaggan bredvid sin egen bädd. Holpainen låg redan åt väggen till med ryggen i båge; af honom syntes endast de breda skuldrorna och den brunaktiga luggen i nacken.

Mari stälde lampan och tändstickorna på golfvet bredvid sig, släckte elden och välsignade sig. Hon höll från ena meden vaggan i rörelse, under det hon låg på rygg med andra armen öfver pannan och blickade mot fönstret, från hvilket en svag dager skymtade. Snart somnade de andra; hon hörde det på deras jemna andedrägt. Det var tyst och mörkt omkring henne; endast tankarna brusade och tumlade i hennes hjerna. Det stod åter för henne, det der, att gossarne stulo bröd i morgse. På det sättet hade de också säkert börjat som små, de der, som nu sutto i fängelse. Barn hade också de en gång varit och deras mödrar hade ammat och vårdat dem till ett olyckligt lif, till sorg för sig sjelfva och andra. Om också hennes gossar en gång skulle komma dit i jernen. Herre Gud!

Hon såg framför sig det gulmålade stenfängelset och öfre våningens med jerngaller försedda fönster, hvilka syntes till landsvägen öfver ringmuren. Och bakom ett af dem kände hon igen – gode Gud, var det ett förebud eller hvad kunde det vara – men Petus ansigte såg hon der tydligt, Petus ansigte som fullvuxet, gråblekt och dystert – men Petus ansigte! Var det väl ett förebud? Gud välsigne!

Hon läste ”Fader vår” och ”Herrens välsignelse”, men skälfde likväl från hufvud till fot. Hon kom inte ens ihåg någon psalm utantill, fastän hon nog förut kunnat sådana. Men ”jag fattig, syndig menniska”, det fick hon någorlunda sammanhang i, och knäppande händerna hårdt tillsamman, höjde hon dem mot fönstret och läste syndabekännelsen från början till slut. Hon kände att hon var så ovärdig och usel, som en mask, utan den minsta egen kraft eller någon som helst förtjenst, och att hon, med barn och allt, ohjelpligt skulle vara hemfallen åt förderf och förtappelse, om inte Herren af nåd ville frälsa dem.

Lilla Anni vred sig i vaggan. Mari slutade att bedja och började åter vagga. När barnet då tystnade, slöt också hon sina ögon och föresatte sig att somna. Hvad vann hon dermed, att hon plågade sig sjelf med bekymmer; bättre att lemna allt i Herrans hand. Holpainen var förståndigare, då han låg der och sof tungt vid hennes sida! De hade ju den gemensamma bördan att bära; kunde den ena bära den lugnt, hvarför kunde då inte den andra också göra det? Och till hvad gagnade ett sådant öfverdrifvet grubblande? Det tillkom menniskan att vara nöjd med sin lott och med ödmjukt sinne taga emot allt af sin himmelske faders hand.

Men just deri låg det. Hon knotade ändå alltid i sitt hjerta och ville aldrig lära sig att tacka Gud för de onda dagarne. Kanske Gud just derför hade sändt åt henne all denna fattigdom och detta elände, och kanske fingo också hennes barn lida för hennes skull. Hellu stackare, det var ju tydligt, hvilket öde som väntade henne, svag och sjuklig som hon var. Och till råga på allt skulle hon säkert innan kort komma att bli blind. Aldrig skulle hon bli en sådan menniska, att hon skulle kunna föda sig med arbete. Fattighuset väntade Hellu stackare, der skulle hon få släpa fram sitt lif under hårdhjertade menniskors hugg och slag. Den stackarn, som hade en så vek natur, skulle inte ens lära att försvara sig, nog skulle verlden få förtrampa och misshandla henne efter eget behag.

Under det hon tänkte detta, rörde Mari ifrigare vaggan och ögonen stirrade åter vidöppna mot fönstret, genom hvilket nu en bit af den stjernklara himlen lyste.

Elaka blott voro menniskorna mot den fattiga och svaga, äfven när de låtsade hjelpa. Bättre vore, om de toge lifvet af dem genast och inte plågade dem i deras brist och olycka. Men ingen tog den fattiges parti, alla voro de genast färdiga att lägga börda på börda. Detta kände hon så lifligt, hvar gång hon tänkte på sina barns framtid. Hårdhet skulle de mer än tillräckligt få röna i verlden; de hade inte att vänta sig några glädjedagar. Och lilla Anni der i vaggan, hvem kunde på förhand gissa hennes öde. Kanske skulle hon bli vacker, riktigt en Herrans engel var hon åtminstone nu med sina blåa ögon och hvita lockar. Men kanske det just skulle bli hennes största fara. En vacker och fattig flicka råkar lätt på dåliga vägar. Männen skulle förleda henne, och när de en gång finge henne att falla, så skulle de behandla henne som en skurtrasa. Dåligt var i sanning en sådan olycklig qvinnas lif; knapt någon såg på henne utan att spotta. Då skulle Hellu ändå vara lyckligare i sin vårdanstalt och nästan också Petu... Herre Gud, hade de inte i sjelfva verket begått en stor synd, då de skaffat barn till ett sådant här lif. Bättre skulle det varit för de stackrarne, om de alls inte blifvit födda, än att de kommit hit att pröfva verldens sorger. Den som inte är född, känner inga qval och erfar ingen hunger.

Mari tryckte åter andra handen mot hufvudet. Tankarna hade blifvit så tunga, att de stelnade derinne liksom till en klump. Hon kände ingen plåga, men en underlig tryckning i hjernan och på samma gång en förfärlig oro. Ingen klar tanke uppstod mer hos henne, hon förmådde inte tänka, fast hon nog hade velat. Hon försökte bedja.

– Förskjut mig inte, käre fader, förbarma dig, kom till min hjelp...

Men det kändes, som om Gud försköt henne från sitt ansigte och kastade henne ned i mörkret...

Sedan började någon ond ande anfäkta henne. Den kom liksom bakifrån och hotade henne. Hvad ville den?

– Lilla Anni?... att gå och qväfva henne ... och strypa henne vid halsen ... de andra ... och sedan sjelf ... hoppa i en vak...

– Herre Kriste, hjelp mig ... bevara mitt förstånd...

Hon tyckte sig falla ned vid korsets fot och der ropade hon Herren till sin hjelp. Men de onda andarne kommo i allt större antal omkring henne, de refvo och sleto och rådbråkade henne, och hon klämde båda armarna kring korset och skrek...