Lifvets Haf
| ← Resan |
|
Landsvägs-poesi → |
Lifwets Haf.
Det är hos Skalderna en gammal vana
Att likna vid ett haf vår lefnads bana;
Och uppå dem vill man ock skulden skjuta
Att kroppen har fått namn af lifvets skuta.
Men fastän ordet stöter oss för bogen,
Bedröfligt nog! är bilden sann och trogen.
Som andra skutor vi af stapeln löpa
Och våra Redare med namn oss döpa.
Och presentabla stå vi, hvad det lider,
Med topp och takel riggade omsider.
Allt blir nu ansatt, och allt godset styfvas,
Och in som barlast Cathekesen hyfvas.
Men tiden inne är att gå och lasta.
Till Skolornas lastageplats vi hasta.
Lastrummet fylls ur vetenskapens grufva.
Lektorer gå som sjåare och stufva
Forn-klassisk lärdom, prosa och poeter,
Till däcks-last språk och andra rariteter.
Och stolta nu att vi ha fått in lasten,
Betygens vimpel hissa vi på masten.
Konversationens vattenfat nu fyllas,
Och skick och hållning som galjon förgyllas.
Syperba sjökort: fantasien ritar,
På hoppets ankar man fullkomligt litar.
Vi lägga ut från land på lifvets bölja,
Och vilda stormar på hvarandra följa,
Ty stiltje finns ej på ett haf som detta.
På lyckans tempel straxt vi kurs nu sätta;
Till hennes guld-kust längta vi så gerna:
Som på en fyrbåk tro vi på dess stjerna.
Men ack! hvem vet ej, hur det gick på färden! —
Det finns så många dolda grund i verlden,
Som Ödets Lotsverk ej behagat pricka.
Förgäfves varsamt vi omkring oss blicka,
Förståndets kompass visar också misste —
Och ofärd kom, förrän vi ordet visste.
Fullkomligt lycklig ingen seglar öfver
Ett haf så nyckfullt. Ingen klok manöver
Kan rädda ifrån lifvets mörka öden.
Men ett jag vet: att sorgerna och nöden
Och stormarna på lifvets haf Vi slippa,
Då skrofvet kantrar — emot dödens klippa.