Lifvets börda (Sehlstedt 1876)
| ← På Djurgården |
|
Efter ett Vår-regn → |
"Lifvets börda."
(Till min vän Jeremias.)
Ja, min vän! Det är nog sannt:
Lifvet är en börda nära;
Men jag frågar samvetsgrannt,
Hvad vi annars skulle bära?
Tungt är lifvet, om man vill,
Men ett pjoller är väl detta,
Då naturen bjudit till
På allt sätt att bördan lätta.
Ty i samma ögonblick
Menniskan kom till i tiden,
Kroppen som en säck hem fick
Att beqvämt ha lifvet i den.
Vårda lifvet är vår pligt,
Och se väl om säcken bör man:
Säckens styrka är af vigt,
Trillar lifvet ut, så dör man.
Kroppen var från början stark,
Då han var i paradiset;
Men på sjön i Noachs ark,
Blef han ej på gamla viset.
Noack under resans lopp
Började för kroppen frukta,
Blef tillfreds, se'n han fann opp
Att mod drufvan honom fukta.
Medicinen sedan dracks,
Och om bot ej kroppen fått sig,
Menskligheten hittilldags
Hade aldrig nånsin stått sig.
Noach var en hedersman,
Som han än anses med rätta:
Klaga ej, men gör som han
Och sök "lifvets börda" lätta!
