Liten fågel (Sehlstedt 1862)
| ← Den första vår-seglatsen |
|
Skärgårdsflickan → |
Liten fågel.
En liten fogel är jag, som sitter uppå qvist,
Naturen ger mig kläder och spis.
Fast ingenting jag eger, jag lider ingen brist,
Och lefver för ett sjungande pris.
Mitt lif är fritt och gladt under himmelens tak,
Och sängen min är löfrik och sval:
Min kammare är skogen och dalen mitt förmak,
Och ängen är min grönskande sal.
I första morgonväkten, då solen kör sitt spann,
Jag lyfter på min gröna gardin,
Och sjunger mina sånger, så många som jag kan,
Och stämmer in med bromsar och bin.
Och tjädertuppen spelar sin basfiol så käck,
Och eko svarar trakt ifrån trakt,
Och oförvägen hoppar en liten silfyerbäck
Och stupar kullerbytta i takt.
Och ängarna och träden de binda krans vid krans,
Och allt med guld och purpur är strödt.
Och vestanvinden läspar och bjuder opp till dans,
Och liten sippa niger så sött.
Från masken, der han kryper, till kon som går i bet,
Allt andas fröjd i vårsolens gull.
Men menniskan, det kräket, Guds afbild, som man vet,
Hon suckar jord och himmel blott full.
Gud vet hvad henne fattas — ja, himlens herre vet!
Men alltid som en tosing hon gått.
Jag är visst blott en fågel, men nog förstår jag det,
Att aldrig hon var nöjd med sin lott.
Nu har hon rest med ånga en tid med välbehag,
Men rättnu räcker ångan ej till.
Nu är hon obelåten, och flyga vill som jag;
Men gudskelof! jag tror hvad jag vill.
Ty skulle hon få vingar, Gud styrke då vårt hopp,
Om hon i luftens rike fick rå.
Då ref hon sönder solen, och månan åt hon opp,
Och vore lika misslynt ändå.
Ty envis som den onde hon ingen ro sig ger,
Om hon ej jemt har bråk och förtret.
Ja, om en engel stege i skor och strumpor ner,
Så blef hon aldrig bättre för det.
Att menniskan är häftig syns på fysionomin.
En konstig röst hon också har fått.
Hon ger ibland en hals, som om knifven satt uti'n,
Om henne minsta motgång har nått.
Då är förståndet borta. Om underverk hon ber,
Och blir i hast gudfruktig af tvång.
Men kommer då ej hjelpen i rappet alltid ner,
Så blifver hennes näsa så lång.
Hon: måste vara född med en konstig fantasi,
Och underlig är ock hennes drägt.
Ty allt hvad trasor heter hon spökar ut sig i,
Att största oxe springer förskräckt.
Det lönar icke mödan att hålla några tal
Om nästet som hon kallar för stad.
Der går hon melankolisk och skapar sjelf sitt qval,
Och aldrig ser hon ut riktigt glad.
Ja, stackars kräk, hon glömmer naturens enkla lag,
Och derför har hon sorger och brist.
Gud vare tack, att jag är en liten fågel jag
Och kan få gunga glad på min qvist.
Jag menskans flärd och dårskap rätt ofta skrattar åt,
Men ömkar mig också mången sång.
Mot hennes drömda lycka och hennes lumpna ståt
Jag byter ej min frihet och sång.
