Männen som gjorde det/Kapitel 1
|
Kapitel 2 → |
1
Det var järnkallt.
Till och med fjällugglan ryste, där hon satt i bergskrevan och bligade ut över snöhavet. Hon frös ända in i ögonen, och allt emellanåt måste hon rulla dem runt för att känna efter så att de inte stelnat helt. Det hjälpte inte att hon drog ihop kroppen omärkligt och sakta burrade upp fjädrarna, kylan bet sig in ändå. Hon märkte mycket väl hur klorna och benen under henne domnade, men hon tordes inte röra sig.
Nere i de svarta videsnåren på sluttningen mitt emot, där stormen sopat undan snön, visste hon att de båda riporna låg och tryckte, rädda om livet. Det liksom tröstade fjällugglan. Det gav ett slags skön värme i kroppen att för en stund få drömma om att riporna till slut måste flyga upp. Då vore det gjort med ens. Ett par mjuka, tysta vingslag dit ner, och hon fick mätta sig med det varma köttet. Hon pöste av välbehag där hon satt, så att hon glömde kylan, öppnade näbben och gapade i stum vällust. Hon ångrade det. Kölden högg henne i tungan, och hon slöt genast näbben. Det var bara att sitta stilla och vänta och glo dit ner i videt.
Kallare och ilskgrönare blev himlen. Stjärnorna skälvde. Inte ett ljud hördes. Den stora spökfågeln satt dödsstill och frusen och väntade.
En stjärna föll.
Då krasade det plötsligt till i snön långt nedanför fjällugglan, och strax efteråt gled en skugga förbi på skaren, halkade runt nästa bergspynt och försvann.
Riporna hade inte rört sig från sin plats. Ugglan småskrattade för sig själv åt vargens slöhet där hon satt säker uppe i sin bergskreva. Hon hade alltid föraktat de där stackarna som måste hålla sig på marken och som aldrig kunde komma åt en, bara man lyfte på vingarna. Höll man till i bergskrevorna kunde de där klumparna aldrig göra något. Man fick bara vara försiktig när man slog efter ripor och lämlar och se sig för ordentligt, för annars kunde en sådan där fuling komma farande över en just när man fått fatt i ripan, och då kunde man vara glad om man kom undan med hela fjädrar.
Hon lättade sakta lite grann på vingarna medan hon vände de illgula ögonen neråt.
En annan mörk skugga gled fram över snön där nere, en av de där som byggde bon på marken, bon ur vilka det alltid rök, och som brukade plocka bort äggen ur bergskrevorna ibland. De kunde också vara farliga.
Men den där var inte alls farlig för henne. Han hade för bråttom för att tänka på fjällugglor.
Nu halkade han med de där långa fötterna — nej, han föll inte — nu svängde han runt samma bergspynt som vargen och var borta.
Fjällugglan skrattade på nytt för sig själv, mycket, mycket tyst. Hon förstod. Han med de långa fötterna var på jakt efter den andra fulingen. Hoho! skrattade hon djupt nere i magen. Så mycket besvär för födan! Då var det bättre att sitta stilla och vänta, även om man skulle frysa. Ett ögonblick funderade hon på att flyga runt pynten för att se på jakten, men hon tordes inte. Hon hade sitt att passa.
På andra sidan pynten rände Sarri vidare efter vargen. Några sekunder stannade han, stödde sig på staven och pustade ut. Den sista stigningen hade tagit hårt på krafterna. Hjärtat dunkade, och svetten dröp. Han längtade efter att kasta sig ner i snön och vila, men tanken på arvfienden framför höll honom uppe. Han lutade sig ner, tog en handfull snö och stoppade den i mun. Med en annan snöklump gnuggade han bort svetten ur ansiktet, knöt sedan näven åt det håll vargen försvunnit och rände vidare i spåret. Det bar utför.
Skidorna gled snabbt framåt genom den lätta yrsnön över skaren. Spåret framför låg så klart det kunde i natten. På en gång upphörde det. I detsamma kände Sarri att skidorna började ränna fortare än han själv. Han förstod faran men hann inte väja. Branten var hal som is. Han försökte låsa skidspetsarna och högg i den järnskodda staven på sidan om sig för att stoppa, men det var för sent. Han lät det gå på måfå rätt ut, kröp ihop på skidorna när han kände att de släppte branten, och föll som en katt genom luften. När han tog mark högg han in staven på nytt i snön, och nu lyckades det. Han slog visserligen omkull och hasade ett stycke på sidan men stannade i alla fall.
Han kunde inte låta bli att se sig om. Han hade fallit en god bit och skakade betänksamt på huvudet.
Det var väl att det gått bra. Nila, pojken, slog ihjäl sig just på det viset förra vintern.
Men vart hade vargen tagit vägen? “Han med svansen” hade försvunnit.
Sarri reste sig långsamt, lite mörbultad efter nedslaget, såg sig missmodigt omkring och började storskratta. Strax framför honom var ett djupt intryck i snön. Vargen hade tydligen gått samma väg! Där hade han kultrat runt. Sarri såg hur han åkt ett långt stycke i snödrivan och sedan tagit ett par väldiga språng åt sidan.
Sarri spanade ut över snöflaket, som utbredde sig milsvitt. Långt bort skymtade han verkligen en dunkel punkt, som nästan höll på att smälta ihop med nattmörkret. Sarri log. Nu hade han den rackaren! Där ute var snön lösare. Ingen varg i världen skulle kunna hinna före Sarri till fjällen på andra sidan snöflaket. Nu blev det att ränna! I en fart plockade han grejorna ur bröstfickan, krängde av sig kolten, rullade ihop den kring sakerna och stack in byltet invid en stor sten. Så drog han upp byxorna ett slag, kände efter om kniven satt kvar i slidan, funderade några sekunder över var han var men kände inte igen sig. Han rände vidare i spåret.
Huj, vad det gick!
Men så måste han också åka för att hålla sig varm. Aldrig hade han trott att det var så kallt. Då skulle han nog ha aktat sig för att slänga kolten. Kölden skar som en kniv djupt in i bröstet på honom så att han tyckte att knivsudden kom ut i ryggen. Nå, det gav sig nog, bara han åkt en stund. Och han skulle inte behöva hålla på länge. Vargen började bli trött, och snart skulle de ha en liten pratstund med varann, sedan Sarri först fått knäcka korsryggen på honom med skidstaven.
Då skulle vargen få sitt syndaregister uppläst både fram- och baklänges!
Sarri hukade sig ner på skidorna, och gliden blev längre och snabbare, medan han höll ögonen fästa på den mörka punkten framför, som växte för var stund.
Det var redan på andra dygnet Sarri rände efter vargen. Han hade fått upp honom borta vid Tuopti, strax efter det att vargen rivit ett par präktiga vajor, och sedan hade han hängt i hälarna på honom en dag och en natt, ibland långt efter, tappande spåret på de hala issluttningarna, dit vargen alltid sökte sig upp för att rädda livhanken, ibland liggande honom så nära på de öppna vidderna, där snön låg ljupare, att bara några skidlängder skilde dem åt. Men det var en seg gammal best. Han kunde alla knepen, och hittills hade han undgått Sarris skidstav. Vid Laimolahti hade de varit så tätt inpå varann att vargen vänt sig om och grinat som om han funderat på strid, men så kom en lång svallis, och då hade han farit iväg som en pil längs efter den, medan Sarri måste ta en lång omväg i snön.
Många timmar hade de dansat runt bergen på vägen. Vargen hade alltid klarat sig. Men nu skulle Sarri ha honom, om han också skulle stupa på kuppen. Hämndkänslorna hetsade honom.
“Blodtand! Svansdjävul! Renmördare!” skrek han. Gliden blev våldsammare och våldsammare. Han rände värre än för livet. Ögonen glänste av kamplust. Det fräste i snön om skidorna; toppmössan sackade bakut tills den nådde nacken, då luftdraget sopade bort den; de långa, svarta hårtestarna stod rätt ut, och skjortan fylldes med luft baktill så den stod som en säck över Sarris nerhukade rygg.
Han tog på vargen, segt och säkert. Nu såg han tydligt den tjocka, yviga svansen som sopade snön, såg den gängliga bakdelen som guppade i sprången, och de långa gulvita håren under buken, och han tyckte sig höra hur de stora tassarna skrapade mot snön.
Sarri skrek i hänryckning, virvlade staven runt huvudet i segerjubel och ökade farten ännu mer. Vargen vände på skallen några gånger och visade tänderna. Sarri visade sina tillbaka och fräste glatt. De förstod varann och visste båda att det gällde livet.
De löpte vidare. Det började gry svagt i söder, så mycket att Sarri såg en skillnad i snöhavet framför sig. Konturerna av ett berg avtecknade sig mot det rökgrå. Vargen som också sett det ökade farten. Sarri blev efter igen. Skaren blev hårdare, och skidorna slant. Men vargen hade också känning av förändringen. När skaren brast skar han sönder tassarna. Det började brinna röda fläckar i hans spår.
Vargen hade kurs rätt på berget, och när han nådde de första hårda avsatserna på det var det som om han vänt sig om och hångrinat åt Sarri. Denne hötte med staven och skrek några smeknamn efter honom.
Sarri kravlade sig uppför berget. Vargen slant på isen och rullade ett stycke nerför sluttningen. Sarri var honom så nära att skidstavens rapp snuddade vid svansändan, men vargen var snabbt på benen igen och for iväg bortåt en smal ränna i berget med Sarri tätt efter.
Nu visste Sarri att han hade honom fast. Där kunde vargen inte komma undan. Bergväggen var tvärbrant mittför, visserligen med en mörk håla ett gott stycke upp, men med en hög ispall på över manshöjd framför, där inte ens de skarpaste klor skulle kunna finna fäste.
Men vargen samlade alla sina krafter i ett väldigt språng — en gnistrande smäll av skarpa klor hördes mot ispallen — den stora grågula besten flängde med ena bakbenet utanför pallen en sekund, fick det åt sig och var i nästa stund försvunnen i hålan.
Sarri stod där och gapade. Det fanns ingen möjlighet att komma efter. Ingen människa kunde göra om det språnget, i all synnerhet inte med skidor på. Att försöka gå runt för att komma upp tjänade ingenting till. Ispallen räckte ända bort till det lodräta berget på ömse sidor. Och hålan däruppe mynnade kanske ut på en annan sida av berget.
Sarri såg sig omkring. Var hade han själv hamnat efter allt rännandet? Var kunde han vara?
Det där berget rätt under det blåröda molnet på andra sidan snöslätten var inte Nakerivaara — Kaisepakte var det inte heller, det var det för runt för. Vad kunde det vara för ett berg? — Var hade han söder? Bakom sig — bakom det berg han själv stod på — således skulle han ha Tornejaur där borta i norr- —; mycket riktigt — där syntes Reukoåjve — det började redan färgas svagt rött av gryningen —; där längre åt väster låg Kaskasatjåkko med några stänk av renblod på toppen. —
Åhå! Nu visste han gott var han stod! Berget mitt emot var Luossavaara, och själv stod han på Kirunavaara. Nå, då förstod han! I det berget skulle det vara gott om gömställen efter vad Skum sagt. Det var ett mycket hemlighetsfullt berg, som man ofta dryftade uppe i kåtorna norröver, helst i viskande ton och utan att några orena kvinnor hörde på.
Sarri kände det på en gång hemskt. Men kanske det också var för att han frös så förskräckligt. Tänderna började skallra i munnen på honom, och han tyckte att det gled isbitar ner utefter ryggen. Han tog sig om huvudet. Hårtestarna var stelfrusna, och det stack i bröstet.
Han förstod varningen, kastade om skidorna och rände rätt utför branten för att snarast möjligt komma i sitt gamla spår och få på sig kolten, som låg därborta.
Just när han kom ut på jämnet hörde han bredvid sig röster, som han inte förstod.
“Se på lappfan, vad han har brått! Hallå!”
Sarri stannade. Under ett klipputsprång ett gott stycke ifrån satt tre män omkring en eld. Sarri såg misstänksamt på dem. Vad kunde de vara för sort? Och vad var det för språk de talade? Finska var det inte. Inte lapska heller. Var det jägare, eller var det några som man borde hålla sig undan för?
“Hallå!” ropade de och vinkade med händerna. “Pouris! Pouris! Lappkolix!” hojtade de.
Sarri tvekade fortfarande. Det där “pouris” kunde alla, både jägare och rentjuvar.
Men elden såg varm och frestande ut och kölden skakade honom. Kanske det också fanns varmt kaffe där! Man kunde alltid göra ett försök.
Sarri närmade sig elden med dröjande glid. Nu såg han gestalterna tydligt. Alla hade de skinnluvor på sig, djupt nerdragna över öronen. En av dem hade ljust skägg. Bakom elden skymtade en träkåk mot berget. Nu log han med skägget så tydligt att Sarri kunde se det. Han såg god ut, och det var hans uppsyn som kom Sarri att våga sig ända fram. Där sted en stor kaffepanna vid elden.
“Pouris!” hälsade Sarri och lade båda händerna över staven för att stödja sig.
Den skäggige kom fram till honom och dunkade honom uppmuntrande i ryggen. “Pouris! Pouris!” sade han. “Är du galen, karl? I den här kylan? I bara skjortan? Och ingenting på knoppen?” Han strök Sarri om huvudet. “Bara ispiggar?” Sarri log bara.
“Han har väl ränt varg”, sade en av de andra medan han böjde sig fram och stöttade kaffepannan, som hasat till på bränderna.
“Seipeg?” frågade han Sarri.
Sarri nickade till svar.
“Vad fan är det för språk du talar, Gerell?” frågade den skäggige.
“Lapska, Boman lille!” svarade denne leende. “Seipeg betyder varg.”
“Gå på då! Fråga honom varifrån han är, vad han heter, hur många renar han har och vad de kostar?”
“Omöjligt. Kan inte ett ord mer. Kanske Hjort kan?” Han vände sig till den tredje, en stadig, undersätsig karl som satt med pipa i mun och filsofiskt gnuggade fötterna med snö.
“Nix!” svarade denne. “Inte ett dugg! Ropa på Sköld.”
Gerell ropade “Sköld!” bortåt kåken.
Ett huvud stacks ut genom kåkdörren.
“Ville ingenjörn något?”
“Ta hit den där gamla flintskalliga pälskavajen och mössan som Bergman lämnade efter sig!”
Sköld kom strax med det begärda. Det var en lång och ståtlig karl, en äkta norrbottningstyp med kroknäsa, präktigt ansikte och bra färg.
“Ge det åt Gerell, så får han gissa fortsättningen”, sade Hjort.
Gerell förstod. Han gick fram till Sarri, tryckte fast mössan på hans huvud och tecknade åt honom att han skulle ta på sig kavajen.
Sarri kröp villigt in i fodralet.
"Kaffe?" frågade Gerell och pekade på kaffepannan. Sarri sken upp över hela ansiktet, snörde av sig skidorna, lade sig på knä vid elden och petade in några grenar för att visa en gentjänst.
"Sköld talar ju finska?" sade Hjort.
Sköld nickade där han låg och slog i kaffe åt Sarri.
"Fråga honom varifrån han är, om han kan sälja några renar till oss, om det är mycket snö uppe i fjällen och sånt där”, sade Hjort.
"Han är Kattavuoma-lapp om jag ser rätt", svarade Sköld och räckte Sarri kaffekoppen.
Konversationen mellan Sarri och Sköld började. Den blev livlig nog, allra helst sedan lappen fått några munnar kokhett kaffe i sig. Hans små, svarta ögon glänste pigga i eldskenet, och de breda, vita tänderna lyste när han bet i sockret. Ibland slog han ut med handen mot fjällen för att förklara orden när Sköld inte förstod, och då såg det ut som om han ägt hela trakten omkring. De flottiga skinnbyxorna sken lång väg, och från isen, som smälte i de svarta hårtestarna, drog blanka rännilar ner över ansiktet.
Gerell och Boman hade roligt av att bara se på honom. Det var tydligt att han ännu var rätt ung. Dragen var inte så härjade, även om nomadlivets faror redan hade satt sin prägel i de djupa vecken kring ögonen och munnen. En anspråkslös skäggstubb gjorde hakan och överläppen svartare än de var. I den underligt blandade kostymen av civilsation och natur såg han ut som ett yngre, godmodigt troll från berget bakom, älskvärt nog att dricka kaffe hos människorna.
När Gerell och Boman uppmuntrande nickade till honom drog ett brett nomadgrin över hela hans ansikte.
Den ende som inte deltog i den allmänna glädjen var Hjort. Han var fullt sysselsatt med att granska tårna på ena foten, som han hållit på att förfrysa. Han konstaterade med en viss tillfredsställelse att snögnidningen hjälpt och började reda upp skohöet.
Under tiden översatte Sköld vad lappen sagt.
Han heter Sarri — är från sista kåtalaget långt bortom Nakerivaara — där långt norrut — har inga renar — är själv dräng hos gubben Nia — har ränt efter en varg ett dygn — vargen försvann här i berget i en håla. Frågar om vi sett den. Har sin kolt och andra grejor borta i ett berg. Det är mycket snö i bergen. Frågar vad vi gör här och vad Hjort är för slags gubbe. Han har aldrig varit här på Kirunavaara förut — säger att det är ett mycket farligt berg och att det var en lapp som sade i mitten av förra århundradet att det var guld i det här berget — och så frågar han vad det är för slags hus uppåt Luossavaara till. Vad ska jag säga till honom?
Sköld såg från Hjort till Boman, denne såg på Gerell och Gerell på Hjort. Det var tyst en god stund. Sarri sörplade i sig femte kaffekoppen. Det var tydligt att mannen med de nakna fötterna hade avgörandet.
"Säg åt honom", svarade Hjort medan han började snöra på sig pjäxorna sedan han stoppat om fötterna noga med skohöet, "att vi kom hit i går — att lådan här bakom ska bli vår kåta en tid, bara vi får kamin klar — att det ska byggas en järnväg härifrån förbi Torneträsk ända ut till Norge, och att vi sedan ska knacka bort varenda bit av den här hemlighetsfulla varghålan och skicka ut den i världen —. Säg åt honom att det visserligen inte finns guld i det här berget utan järn, och att det duger det också — bara vi får hålla på och inte fryser ögon och öron av oss, och näsa, förnuft och alla sinnen och tårna också. Vad beträffar de där husen, som lappen kallar kåkarna åt Luossavaara till, så är det tomma dynamitlådor som man spikat ihop till bostäder åt folk som arbetar här i berget. Väntar han kanske han kan få höra några skott. Fråga honom om han kunde sticka iväg i morgon upp till Vassijaure med några viktiga papper till en ingenjör Landström, som håller på att frysa sig fram från det hållet och som vi inte hört något av på flera månader. Han ska få bra betalt — femtio kronor — och det snor väl den där vargrännarn på några timmar", slutade Hjort.
Sarri hade hela tiden suttit och betraktat Hjort.
Den där, det var en riktig karl. Grov över skuldrorna och med ett vargjägareansikte, fast och starkt. Men sådana underliga ögon han hade, isblå — kalla — alldeles som jökelsprickor.
Sarri nickade glatt när Hjort slutade. Han hade inte förstått något. Han såg inte heller fullt så glad ut när Sköld översatte det för honom. Han fick ett betänksamt veck mitt i pannan. Det slätades inte ut förrän Sköld kom till sista meningen. Men då sken han upp och sade något.
"Vad säger han?" frågade Hjort.
"Han ska göra det för femtio kronor — men han vill ha betalningen i förskott", svarade Sköld.
"Det går an. Hur lång tid behöver han? Och när kan han ge sig av?" frågade Hjort.
Sköld översatte och fick svaret genast.
"Han säger att han kan åka med detsamma om det behövs. Han kan vara där i morgon bitti, för Torneträsk ligger, och då ränner han den vägen", svarade Sköld.
"Men mat då?" sade Hjort och reste sig upp. Han knäppte upp pälsen och såg på klockan. Halv tio, sade han för sig själv, och gryningen har knappt börjat. Han stod en stund tyst och betraktade Luossavaaras topp, som låg gräddgul i dagningen.
"Var ska han få mat ifrån?" upprepade han helt mekaniskt som om han varit någon annanstans i tankarna.
"Det har han borta vid sin kolt", svarade Sköld.
"Han kan leva på hullet en dag", inflikade Gerell.
Hjort drog på mun, vände och gick in i kåken bakom. Efter några minuter var han ute igen med ett tjockt brev i handen.
"Försök att få eld i kamin, Sköld. Därinne är dubbelt värre än här. Och jag måste sova. Jag har inte fått en blund i ögonen sista veckan."
Sköld lunkade in i kåken. "Ska försöka en gång till."
Hjort gick fram till Sarri, knäppte upp kavajen på honom och stoppade ner brevet i kavajens innerficka, som var försedd med både lock och knapp. Sedan knäppte han upp sin egen päls, tog fram plånboken och räknade upp fem sedlar i Sarris hand, medan han med ett godmodigt leende sade: "Pouris! Pouris!"
Så pekade han västerut med allvarlig uppsyn och yttrade långsamt och tydligt: Tornejaur — Vassijaur — ingenjör Landström.
De isblå ögonen hypnotiserade lappen fullständigt. Han upprepade Hjorts ord — Tornejaur — Vassijaur — ingenjör Landström. Så tillade han på en besynnerlig norska: "Go nokk — go nokk!"
"Visst ska det gå. Allt går, bara man vill, min gubbe lille", svarade Hjort och klappade Sarri på axeln. Lappen visade alla trettiotvå tänderna, fast han inte begrep orden. Han spände genast på sig skidorna, svepte i sig ännu en kopp sjudande hett kaffe, som Gerell räckte honom, gjorde ett snabbt lappkast med skidorna, såg sig om ett ögonblick och nickade glatt åt dem — "Go nokk — go nokk — Seipeg!" ropade han skämtsamt. Så rände han.
Männen vid elden följde honom med blicken så länge de kunde. Han syntes ha en ursinnig fart och blev hastigt mindre och mindre. Till slut krympte han till ett streck allt kortare och smalare blev det där ute på det väldiga snöhavet — nu gick det för ett ögonblick ihop med den mörka avsatsen i berget på andra sidan — så syntes han igen som en liten svart punkt — en prick — som upplöstes och försvann.
"Sköld tycks ändå ha lyckats få liv i kamin till sist", sade Gerell och visade mot kåken. Det rök ur röret mot bergväggen. Som gripna av samma förlösande tanke sprang Gerell och Boman mot kåken, flängde upp dörren och stormade in. Bakom dem slog dörren igen med en ljudlig skräll.
Hjort vaknade till där han stod och såg mot det håll, där lappen försvunnit.
Dit bort ska vi, tänkte han. Där ska banan fram genom is och snö. Ska vi lyckas?
Vi måste lyckas, sade han sig. Hans isblå ögon såg lugna och fasta ut över snön, och hans ansikte stelnade till i viljans järnlinjer.