Männen som gjorde det/Kapitel 10

←  Kapitel 9

Männen som gjorde det av Ernst Didring Kapitel 10

Kapitel 11  →

10

Några dagar senare reste Gerell till Narvik. Därifrån kom brev till Hjort och Algren med underrättelse om att Gerell inte tänkte komma tillbaka. Han skrev att han ville förverkliga en gammal dröm om att resa till Brasilien, och skulle han där råka bli uppäten av de kannibaliska botokuderna vore det bra att han i så fall blev till nytta för någon. Han uppmanade Algren att akta sig för fjällen.

Hjort gormade över Gerells oförmodade avresa och sökte få ur Algren, om denne visste något om orsaken. När Algren varken kunde eller ville ge besked slängde Hjort ur sig några kraftord om "rika galningar som har hela världen till sitt dårhus".

Var det lätt för Algren att undvika att avslöja något för Hjort om Gerell, så ställde det sig däremot svårare att spela ovetande när Dygdiga Hansson längre fram på vårsidan talade om att ett par karlar från Tjugosjuans lag hade hittat en rallare uppåt Abiskojaur, dit de gått för att snara ripor. Men vilddjuren hade släpat omkring med bitarna av honom, så det fanns ingen möjlighet att ta reda på vem det varit.

Algren hade svårt att komma ifrån tankarna på den ensamme mannen där uppe, och ofta vaknade han om nätterna och tyckte sig bli skjuten i bröstet. Hans nerver råkade i olag igen. Ju längre det led mot sommaren, desto svårare hemsöktes han av sömnlöshet. Han kunde ligga fullt vaken flera nätter i rad, och när han då steg upp om morgnarna kände han liksom ett järnband kring pannan och en blyklump inne i huvudet.

Under de första dagarna i juni nådde hans oro höjdpunkten. De ljusa nätterna gjorde också sitt till. Solen var uppe oavbrutet dag och natt, och ännu vid midnatt lyste solskenet in i hans rum genom springorna i rullgardinen. Han försökte dämpa ljuset med filtar för fönstren och anordnade allehanda sinnrika mekaniska upphängningar, som Maja varje morgon samvetsgrant förstörde.

De enda tillfällen när han kände lust att sova var på dagarna inne i Nuolja-tunneln, då han övervakade arbetena där inne. Där var svalt och mörkt. I timtal kunde han stå och hänga innanför ingången och stirra bort mot de små gula ljusen, som flämtade inne i tunneln och visade var arbetarna höll till.

Det var vid ett sådant tillfälle han fattade sitt beslut att resa hem till Värmland över midsommar. När Hjort inspekterade nästa gång framförde Algren därför sin önskan om detta, men han fick ett långt, motiverat nej till svar.

Vad skulle ingenjörn hemma i Värmland att göra? Det kunde väl inte vara något roligt att titta på några granar och kor och grisar? Nu gick Träsket snart upp, och då hade man det vackraste i världen alldeles framför näsan. Då kom lommarna och örnarna sträckande, och björkarna skulle snart slå ut. Han skulle inte vara barnslig. Nog kom han hem till Värmland i tid och fick uppsikt över glasblåsning och sådant leksaksgöra. Här uppe fick han lära sig något. Han borde tänka på framtiden också och inte bara på nöjet, behagligheten. Det var inte ofta det yppade sig ett tillfälle för en ung man att få vara med och bygga en av världens finaste banor. På det här jordklotet var det i alla händelser den nordligaste. Här fick man erfarenheter som ingen gjort förut. Vad gjorde det att det var lite krångligt med mat och värme ibland? Och att några frös ihjäl och andra kom bort på annat vis? Erfarenhet samlar ingen gratis. Det kostar tid och pengar. Om ett år vore banan färdig ända upp, och sedan stod hela världen öppen för honom, och då kunde han ju fara hem och titta på grisarna och skogarna i Värmland. Om han inte fick sova så fick ingen annan det heller vid den här tiden. Det blev man van vid. Man skulle inte ge vika för första lilla nyck eller obehag. Man skulle låta viljan och inte känslorna styra kroppen. Det var ändå de starka viljorna, som till slut skulle behärska världen.

"Och så detta att veta, att man varit med om att göra sitt fosterland rikt och mäktigt, att skaka fram malm ur ödemarken och ge Sverige guld tillbaka, det borde väl vara en uppgift just för de unga", slutade Hjort med ovanlig värme i rösten.

Algren stod emellertid på sig. Han ville fara hem. Då kom Hjort med det kraftigaste beviset. Algren var bunden av sitt löfte. Han tänkte väl inte svika det?

"Jag står inte ut längre", sade Algren.

"Det måste man. En karl ränner inte ifrån sina förbindelser, såvida man inte är rik som Gerell. Nu stannar ingenjörn här som det var överenskommet från början. Sedan kan vi alltid tala om saken. Det går nog att sova till sist!" Hjort slog honom uppmuntrande på axeln. "Och så en annan sak, ingenjörn, som jag alldeles glömt bort. Det sägs att ni påstått att tunneln är felräknad. Är det sant?" Hjort såg allvarsamt på honom.

"Jag tror det", svarade Algren försiktigt och rodnade.

"Det är en mycket allvarsam historia i så fall. Är ingenjörn absolut säker på sin sak?"

"Jag har räknat på den", sade Algren undvikande.

"Vad skiljer det på?"

"Jag har fått det till två och en halv meters skillnad på längdaxeln söderöver."

"Menar ni att de båda lagen, som kommer från var sitt håll, i verkligheten inte skulle mötas?"

"Längdaxeln är fel."

"Boman kommer upp en av de närmaste dagarna och mäter om. Ni kan tala med honom. Jag kan inte tänka mig att han räknat fel." Trots detta påstående såg Hjort högst betänksam ut.

"Kan inte igenjörn vid tillfälle titta på kalkylerna en gång till?" frågade han.

"Naturligtvis", svarade Algren.

"Då finns det arbete över midsommar för er således. Det var bra. Håll nu humöret uppe bara! Ajö!"

Hjort gick bortåt banan.

Algren räknade igenom alltihop än en gång och fick samma resultat, men när Boman kom och mätte och räknade och svor och levde och kallade Algren för "en sån där förbannad valp" blev Algren osäker på sina beräkningar, och det förbättrade inte hans förmåga att sova.

Hela Tjugosjuan såg också att det var något på tok med honom. Dygdiga Hansson försökte spela farbror och få fatt i orsaken. Hans klumpigt vänliga ord rörde Algren, men då han var säker på att han inte skulle bli förstådd kunde det inte falla honom in att vända ut och in på sin själ. Maja fördubblade också sin vänlighet mot honom, och om det nu var den tilltagande värmen eller andra orsaker, men hon kom ofta in till honom om kvällarna utan klänningsliv för att göra i ordning till natten. Då hon såg bra ut och hade vissa andra yttre fördelar, som alltid kommer att ha sin säregna dragningskraft på män, oroades Algren av vissa tvångsföreställningar av erotisk art, som inte var nyttiga för nerverna. En kväll vid elvatiden, när solen lyste brandröd och het genom norrfönstret inne hos honom och Maja kom in med barmen så gott som naken, då sögs han också i famnen på henne som stålbiten till en magnet, och glömsk av allt vad hon varit och var lägrade han henne i ett tillstånd av vanvettig upphetsning. Det kom honom att somna som en död man, men det väckte honom också om morgonen med blygselns flammor på kinderna. De flammorna slog ut från hans inre, där det brände och brann. Gick han ut i den stora, vaknande sommaren tyckte han att han fick en förklaring på sig själv.

Där ute sprängdes allt vintertungt och isgömt isär av osynliga krafter, älvarna skakade sina bojor, och till och med Torneträsk kastade av sig sitt smutsiga, halvårsgamla lakan och hävde sig naket och rent mot himlen för att möta dess blå i en trånande längtans spegel. Och allt liv, som vältrade fram ur jorden med blommor och grönt; björkarnas skimrande violett, som på en dag sprack ut i kejsargrön prakt, varifrån blåhakens och rödvingetrastens sång tonade het av lidelse och trånad genom midnattssolsskimret; fjällens strandterrasser, som färgades i purpur; ja själva den drypande, våta marken, där miljarder rännilar kvillrade och glänste; allt som skälvde av vaknande kärleksyra, våldsam i sin korta lycka av liv och frigörelse, allt detta tycktes för Algren tolka det som febrade hans ådror och svindlade hans tankar. Och då föll längtan till Värmland över honom ännu tyngre, men det var en längtan som liksom släckte livet inom honom, som sjöd och rasade och ville ut, bort. Han förstod nämligen fullt och fast att han aldrig skulle kunna förverkliga denna längtan. Banan höll honom kvar med nitnaglar, och han tyckte sig själv inte vara mer värd än en av syllarna, över vilka framtiden skulle rulla fram. Denna motsättning mellan längtan och oförmåga bröt ner honom fullständigt, i all synnerhet som sinnesruset med Maja steg upp ur hans säng som en vidrig vålnad och smutsade hans själ varje gång han kom in i sitt rum.

En kväll hade han beslutat sig för att ge sig av från alltsammans, att fara hem över Narvik, det fick sedan gå med framtiden som det ville, men när han räknade över sina kontanta tillgångar blev det strax klart för honom att han aldrig skulle ta sig ner till Värmland med de slantarna. Att gå till Hjort och tigga om pengar kunde inte falla honom in. Ånej, han var nog dömd att stanna där uppe.

Han blev tystare, fåordigare, ju mer det närmade sig midsommar, och man fick hala fram svaren ur munnen på honom.

Dygdiga Hansson stötte på honom en vecka före midsommar inne i tunneln. Arbetet var slut för dagen, och rallarna tågade hem med lyktorna dinglande i händerna så att skuggorna av männen växte sig jättestora i tunneltaket. När de passerade Algren knuffade de varann i sidorna, och den långe starke borraren Sköld sade rätt högt till honom, att det var bäst att han gick hem och tog något gammalt på sig, ett yttrande som väckte ett sorl av gillande bland kamraterna.

Dygdiga Hansson, som kom strax efter folket, lyste på Algren med lyktan. Han frågade vad det var med ingenjörn nu för tiden. Antingen det var mörkret inne i tunneln som gjorde Algren mer meddelsam eller om känslorna för ögonblicket blev honom övermäktiga, så blottade han nu sitt elände för Hansson: att han inte kunde få sova om nätterna, och att han skulle ta livet av sig om det fortsatte.

Hansson tog honom under armen och drog honom med sig ut ur tunneln.

Det gav sig nog, tröstade han Algren. Herre Gud, det var klart att livet inte var roligt när man grävde ner sig på det viset och inte talade med någon. Varför kunde inte ingenjörn fara till Vassijaure någon gång och hälsa på hos ingenjörerna där, eller på marketenteriet, där det fanns riktigt vackra flickor att titta på och där Hjort rände jämt?

"Jag vill fara hem", svarade Algren. "Jag längtar så jag blir galen."

"Nå, men så res då!" rådde Hansson. "Det är inte längre än att man kan komma tillbaka."

"Hjort vill inte låta mig resa. Jag frågade härom dagen."

"Sicken oxe!" utbrast Hansson. "Ge fan i honom och res ändå."

"Jag har inga pengar. Det går inte", sade Algren.

"Det kan han få av mig. Skulle det inte räcka så har nog gossarna. Vi är inte snåla med krediten. Det är bara att säga ifrån hur mycket han behöver", sade Hansson.

Algren blev så rörd att han inte kom sig för att tacka. Först när de skildes åt vid baracken och Hansson förnyade sitt frikostiga anbud tryckte Algren hans hand med ett varmt tack och lovade att tänka på saken.

Naturligtvis blev det ingenting av med resan för Algren. Han hade ohjälpligt gått isär, och när han steg upp om morgnarna var hans energi förlamad av sömnlöshet, och han kunde inte koncentrera tankarna annat än på dissektion av sin egen personlighet.

Hansson förnyade anbudet flera gånger de närmaste dagarna och kom till och med en gång inklivande till Algren med en tjock sedelbunt i näven och lade den på bordet med sådant eftertryck att Algren hade den allra största möda att få honom att ta pengarna tillbaka. Maja undvek han så mycket han kunde efter den våldsamma eruptionen med henne. Han skämdes ännu över den, och Hanssons vänlighet förbättrade inte saken.

Midsommarafton gick in, klar och vacker. Rallarna hade firat hela dagen, och spriten hade god åtgång.

Algren hade ensam vandrat omkring hela dagen uppåt Abiskodalen utan att kunna besluta sig för att fara till Tornehamn, där man skulle högtidlighålla dagen med en större fest för ingenjörerna, prästen, läkarn, sjuksköterskorna och föreståndarinnorna på marketenteriet. När han kom hem vid sjutiden på kvällen tvingade Hansson in honom till rallarna i baracken, och där hurrade de för midsommarn och skålade med honom i hela skopor av Narviks-konjak. Till sist halsades några dussin flaskor champagne till ära för ingenjörn, "vår gosse", som alla älskade att kalla honom när han inte var närvarande. Spriten gjorde dem rörda, och Sköld skrek och orerade vitt och brett om att bättre karl än ingenjör Algren fanns inte mellan Ystad och Haparanda och att det nog var bra att ha någonting i knoppen men att det var ändå styvare att ha någonting i hjärtat, "för ni förstår, gossar, min filosofi det är den, att man har kommit till världen för att hjälpa varann", som han sade.

Man hurrade för Värmland och pojkarna därifrån, ingenjör Algren och Dygdiga Hansson, och Maja rodnade så gott hon kunde där hon hängde om halsen på Algren och pussade honom mellan champagneglasen, medan de andra rallarna skrattade i mjugg åt dem.

Algren, som i början inte nekade för glasen, blev allt mera kall ju mer kvällen led och solskenet föll rödare och rödare in genom fönstret, och han kunde inte låta bli att le i sitt inre åt allt gycklet. Men han bibehöll en vänlig uppsyn, och det var först när han reste sig för att gå, som Hansson såg något i hans ansikte som kom honom att ögonblicket efter vråla ut ett "leve vår gosse, ingenjör Algren!" så det sjöng i baracken. Och så föll han Algren om halsen och slickade hans kind och grät; och när Algren gått in till sig smög sig Hansson efter honom in på rummet med en flaska konjak.

Sedan Hansson äntligen avlägsnat sig satte sig Algren vid fönstret och såg utåt Torneträsk.

Uppe i fjällsvackan väster om Jebrinjokk låg midnattssolen. Periferin var skarpt begränsad och strållös. Solen liknade ett klot av hamrat guld. En och annan flisa hade fallit av vid hamringen och låg nere i fjällens dunkel och glänste som ett guldsmycke på en djupblå sammetsklänning. Träsket bredde ut sig i en stilla yta, som speglade den upp-och-nervända härligheten med fjäll och sol och guld och blått. Det var bara bortåt öster som rödgrå skyar simmade ut i Tornedalen.

Nu stack ångbåten fram borta vid Tornehamn och kröp ut på den stora spegeln som en leksaksbåt i allt detta jättelika. En tunn rökslöja blev hängande kvar i luften efter den. Algren såg mycket tydligt den blågula flaggan med sillsalaten i hörnet, och han såg också hur vattenspegeln rämnade i två silversprickor, som bildade en spetsig vinkel efter båten. Guldklotet skred bakom fjället, och genast drog en mörk skugga fram över allt. Algren ryste till och reste sig. Han såg på klockan. Den var ett. Ett ögonblick tänkte han lägga sig, men när han tittade på sängen steg spöksynen med Maja upp ur den, och han fick kväljningar. Han slog i ett glas konjak och drack. Sedan drev han långsamt fram och tillbaka i rummet.

Det tjänar ingenting till att lägga sig. Jag får ändå inte sova, tänkte han.

Och varför skulle jag lägga mig när jag i alla fall har det där andra att uträtta. Vilket andra menar du? Omräkningen av tunneln naturligtvis. Är du säker på att det var det du menade? Du säger det visserligen för dig själv nu, men tror du inte att du i verkligheten menade något annat? Visst menar jag vad jag säger. Varför går du inte då och sätter dig att arbeta? Det är ljust och fint, och du ser bra även om solen är borta en stund. Du skulle väl händelsevis inte tycka att det är god tid?

Hur ser det ut i Värmland? Det vet du väl. Nu går dansen på logen. Sjön speglar skogsranden. Där inne sjunger trasten. Hör du honom inte? En djup underlig fantasi i moll. Aldrig långa visor, bara korta strofer, som har något av granskogens mystik över sig. Se ut genom logdörren. Ser du fruktträden där borta? Det är mycket blom i år. Det gamla körsbärsträdet är alldeles översållat med små rosor. Känner du hur det doftar, en söt, ljuv doft av klöver? Också från syrenerna, från bersån. De gamla sover. Gardinen är nerrullad en trappa upp, gardinen med sina gröna riddare och gröna slott, den som var så bra att sova vid när du fick krypa in i sängen till dem på morgonsidan. De sover, de gamla. Vad tror du mor ska säga, när hon får veta att du — —? Vad då? Det har jag visst inte tänkt. Du ljuger. Där nere på botten av din själ ligger en liten, liten blåsa som vill upp. Tror du inte jag ser vad den innehåller? Nå, än sen då? Är det inte min rättighet? Att göra vad jag vill? Vad tjänar alltsammans till? Det är ju meningslöst. För övrigt är det tids nog att tala om den saken sedan.

Algren överraskade sig själv med att säga de sista orden högt. Då blev han rädd, tog på sig kavajen och mössan och gick ut.

Ute var det kyligt. När han gick förbi uthusen tog han nästan omedvetet några tömstumpar, som hängde på en spik på väggen, och stack dem i fickan utan att veta vad han gjorde. Hela hans hjärna kändes som ett urblåst ägg.

Först när han kommit ett stycke uppåt Nuolja började tankemaskineriet fungera igen. Men på nytt blev han rädd för sig själv och försökte sysselsätta sig med allehanda funderingar om banan och tunneln och ballastning och höglyft. Särskilt hakade han upp sig på beräkningarna över felet på längdaxeln och vad följderna skulle bli om han själv räknat fel. Då vore han ohjälpligt störtad! Alla människor skulle skratta ut honom! Nå, vad gör det dig, tänkte han. Då är du borta för länge sedan.

Han skakade till, där han gick. Fast han inte gått länge var han redan uppe bland snöfläckar. Det såg så märkvärdigt ut mot björkarnas späda grönska. Något grymt, lurande, hårt. Han såg sig omkring. Platsen var otäck. Han steg högre och högre. Det blev friare, vidare, mer rymd. Träden var ännu outslagna. En särskilt grov björk ådrog sig hans särskilda intresse. Den var gammal och knotig. Den stödde sig mot en stor sten och hade en bra gren högt upp. Det blev lagom.

Han hörde ett svagt porlande. Han såg sig omkring. Nej, där fanns ingen bäck. Var det i hans eget hjärta det porlade? Nej, ljudet kom nerifrån, vid hans fötter. Han böjde sig ner ända tills han lade sig raklång ner på snön och lyssnade. Han hörde tydligt hur bäcken porlade under snötäcket. Det var en ljuv, stilla melodi som sövde, en evig ton av livets källa. Han låg länge och drömde. Och han log.

Så med ens for han upp som om han hade glömt något. Han gick raskt bort till stenen vid björken, hoppade upp på den, drog tömmarna ur fickan och knöt dem i en löpsnara kring grenen han sett förut. Han hängde sig med händerna i snaran för att känna om grenen höll. Han sjönk så djupt att knäna berörde stenen. Han reste sig upp. Han behövde bara ta ett enda steg rätt ut från stenen, så .Det gick nog bra. En blåhake som sjöng längre ner i skogen väckte hans uppmärksamhet för en stund, och sedan stod han länge och såg på landskapet.

Han såg banvallen skära genom sluttningarna, såg molnskuggor skymta genom Lapporten, såg den lilla ångbåten, som nu hunnit över till andra sidan av Abiskosuolo, till sist stannade hans blick på det långa molnet i norr, som solen krupit bakom och som därigenom försetts med en lysande bred bård i överkanten. Då gjorde han upp om att det skulle ske när solen kom fram igen. Då skulle det ske — oåterkalleligt.

De starka viljorna skulle behärska världen, rann det genom hans minne. Han liksom log, där han stod och stirrade mot molnet. Nu hade han också en stark vilja. Han besegrade världen — livet.

Nu liknade molnet en lång, blågrå ödla, som kröp mot väster. Nu blev svansen genomskinligare, blev rödskimrande, ryggkanten guldfärgades; och så stack solen fram igen. Med blicken oavvänt fäst på solen lade han omsorgsfullt snaran om halsen och steg från stenen in i evigheten — — —

När Algren inte kommit tillbaka efter två dagar blev Dygdiga Hansson orolig. Det gick bud till Hjort och lappolisen nere vid Tornehamn, och under tiden gick hela Tjugosjuans lag skallgång uppåt Nuolja, eftersom Maja påstod att hon sett honom gå åt det hållet på midsommarnatten. Efter några timmar hittade de honom också. Hansson tordes inte se på honom, men Sköld skar ner honom och bar honom sedan ensam på sina starka armar ner till baracken.