Männen som gjorde det/Kapitel 11

←  Kapitel 10

Männen som gjorde det av Ernst Didring Kapitel 11

Kapitel 12  →

11

Algren fick rätt.

När de båda tunnellagen, som borrade sig fram från var sin sida, nalkades varandra, kom ingenjörerna snart underfund med att det förelåg ett fel. Man rättade till det så gott man kunde, men ändå grumlade det något av den glädje som annars naturligt sökte sig utlopp, då den sista skiljemuren mellan de båda lagen ramlade.

Men likafullt hurrade rallarna så stenarna skramlade ner från tunnelväggarna och lyktorna höll på att slockna av luftdraget. Det otal händer som sökte varandra genom det första hålet kramade med en järnstyrka, som ännu var obruten av arbetet. Nu kunde man strunta i lavinerna där utanför, nu var den värsta nöten knäckt, Nuolja var besegrat.

Rallarna hurrade också därför att de visste, att nu väntade en veckas ledighet. Det var ett orubbligt löfte som Landström och Hjort avgivit. Den friveckan hade tunnellagen ärligt tjänat in genom den rasande fart, med vilken arbetet gått de sista månaderna. Tunneln hade sjungit av sprängskott dygnet runt. Nu stundade festens och glädjens dagar.

Redan för lång tid sedan hade Tjugosjuan samlat till den festen. Det skulle bli en skräll som Lappland aldrig sett maken till förr. Att hejda rallarna i den föresatsen hade varit lika omöjligt som att få älvarna att rinna uppåt. Hjort hade också lämnat dem tillstånd att ta hem en duktig kvantitet sprit från Narvik, och Dygdiga Hansson, som fått det ansvarsfulla uppdraget om hand och fullmakt av kamraterna, hade en ordentlig reskassa när han gav sig av. — — —

Han var på återväg från Narvik, åkande med skjutsbonden upp mot gränsen. Det var soligt och varmt och vackert. När han hittade Svarta Björn sittande på vägkanten, lullig nog, lyfte han upp henne på spritlådorna. Alla människor skulle ha det bra på en sådan dag, menade Hansson, även om de betett sig illa någon gång, som Svarta Björn till exempel, som inte kunnat tiga om den där historien i bergskrevan.

Svarta Björn var inte otacksam för Hanssons uppmärksamhet att bjuda på skjuts. Hon sjöng de fulaste visor hon kunde hela vägen framåt gränsen så att till och med polarvidet skälvde och snöfjällen rodnade. Alla visorna slutade regelbundet med det fagra omkvädet — vill du ha en plats hos mig? — i någon sorglig molltonart, som rörde Hansson mycket djupt och kom honom att i sitt stilla sinne smida ihop sinnrika planer om att vid tillfälle lura sig ifrån Maja.

Länsmannens stuga skymtade redan uppe på sidan om vägen. Hansson undrade över hur det skulle gå med foran, eftersom överingenjörn skärpt bestämmelserna om spritutförseln på sista tiden, men han litade på Hjorts löfte och sin goda tur.

Det rök uppe i stugan. Kanske de höll på att äta där uppe så att de inte märkte skjutsen. Svarta Björn hade han lyckligtvis fått att tiga. Hon satt tyst och nickade bredvid honom i åkdonet med ryggen mot lådorna.

Hansson stötte skjutskarlen i sidan och pekade uppåt stugan. Karlen förstod och svarade med ett slugt grin. Han saktade hästen, och varligt kröp foran vägen fram mot gränsen. Bara de kom förbi den stora stenen till höger kunde de sätta av i sken. Men ännu var det bäst att köra så ohörbart som möjligt.

Hansson tyckte att han aldrig hört en vagn gnissla så nedrigt. Det riktigt pep och lockade på länsman.

"Ulven sover", viskade karlen. Hansson log men skakade på huvudet.

I samma ögonblick reste sig tre karlar upp bakom den stora stenen. Det var Ulven och hans drängar.

"Ptro!" sade Ulven och klev ut på vägen. Skjutskarlen höll genast in hästen.

Svarta Björn vaknade vid knycken, fick syn på männen på vägen och började genast sjunga — vill du ha en plats hos mig?

Hansson tystade henne.

"Jaså, du ligger och solar dig", sade han till länsman.

"Vad har du i lådorna?" frågade denne.

"Konfekt", svarade Hansson och kliade sig bakom örat.

"Jag kan tänka mig det! Jag skulle gärna vilja smaka", grinade Ulven och gjorde ett tecken till drängarna, som beredvilligt närmade sig foran.

"Jag har lov av Hjort att ta hem så mycket sprit jag vill", sade Hansson trotsigt. "Vi har klarat Nuolja", tillade han förklarande.

"Roligt för er, men mig klarar du i alla händelser inte", sade Ulven och pekade på lådorna.

"Lyft av konfekten!" kommenderade han drängarna. Då började Svarta Björn väsnas och skrika.

"Vi tar henne också om hon bråkar", bestämde Ulven. Drängarna tog några bastanta tag i benen på henne och halade ner henne från lasset och bar henne sprattlande och skrikande upp mot stugan.

"Hör du inte vad jag säger", envisades Hansson. "Hjort har lovat mig."

"Har du papper på det?" frågade Ulven.

Hansson ruskade på huvudet.

"Tror du mig inte på mitt hederliga yttre?" försökte han skämta för att beveka länsmannen.

"Sade du hederliga?" genmälde Ulven. "Vad står du här och glor efter?" röt han till skjutskarlen, som kravlat sig ner från lasset och stod och fånade bredvid. "Ge dig iväg du, annars åker du fast du också. Hästen och kärran får du aldrig se röken av mer!" Ulven tog karlen i armen, vände honom om och skjutsade iväg honom med en spark.

"Här ska bli slut på lönnkrögeriet!" röt han till Hansson.

"Det var lögn", svarade denne djupt förolämpad. "Jag är inte lönnkrögare, du din Ulv! Jag har fullmakt av alla kamraterna." Han famlade i fickan.

"Bry dig inte om det", avgjorde Ulven. "Jag skulle tyckt mer om en fullmakt från Hjort."

Hansson stod och övervägde om han skulle passa på tillfället att göra upp alla gamla mellanhavanden med länsman nu på en gång, medan de var ensamma. Det kliade riktigt i fingrarna på honom, och hade inte de båda drängarna blivit synliga igen hade det nog blivit en slängpolska på vägen.

Ulven, som hela tiden stod och rökte sin pipa, ställde sig ännu mera bredbent, som om han därmed ville visa vem som var herre på täppan. När drängarna kastade sig upp på lasset och körde iväg upp mot stugan med det smågrinade han bara och lunkade efter.

"Tvi!" spottade Hansson bakom honom. "Det ska du nog få sota för!"

Dygdiga Hansson var djupt förorättad. Han välvde alla möjliga slags hämndplaner mot länsman. Hela Tjugosjuan skulle tåga ner och tutta eld på Ulvens gård och slå hela Ulvsläktet fördärvat. Trettio buteljer konjak och femtio liter brännvin! Jo, det var trevligt! Då skulle Ulven få sig en glad vecka, han som tyckte om att supa. Och så till på köpet inte tro på hans ord. Det skulle Hjort få veta, så blev det annat av. Dumt att han inte tog skriftligt på löftet så hade han inte behövt gå där och fåna på landsvägen utan en droppe. Vad skulle gossarna säga? Det blev allt hett om öronen.

Som en klotblixt slog plötsligt en tanke ner i Hanssons mörka tillvaro. Ingenjör Vistrand bodde ju inte mer än en kvarts mil uppåt! Han kände Hansson och skulle naturligtvis reda upp hela härvan.

Hansson spurtade framåt vägen så svetten lackade om honom, och det var med andan i halsen han gjorde sin entré hos ingenjörn och ropade, att Ulven lagt beslag på spriten.

"Vem har givit dig lov att ta hem sprit då?" frågade ingenjörn barskt.

"Det har Hjort. Vi har klarat Nuolja, och då skulle vi ha lite livat", sade Hansson.

"Och det kan ni inte ha utan sprit? Vad vill du att jag ska göra åt det?"

"Ingenjörn ska skriva en lapp åt mig, att vi har rätt till det."

"Hur ska jag kunna det?" frågade Vistrand.

"Genom att fatta pennan på bordet där och ta en bit papper och skriva, att Hansson har rätt att ta hem hur mycket sprit han vill", svarade Hansson med ett brett grin.

"Det är omöjligt. Du vet att överingenjörn har förbjudit er att ta hem sprit", envisades Vistrand.

"Den idioten ja! Men Hjort har lovat oss. Vi ska väl ha någon belöning för Nuolja", bad Hansson.

"Hur mycket hade du på lasset?"

"Trettio konjak och femtio brännvin."

"Det är vansinne! Det kan jag inte. Omöjligt!" svarade Vistrand.

"Som ingenjörn vill. Alldeles som han vill! Men då går också hela Tjugosjuan ner till Ulven och tar igen rubb och stubb och klappar om hela byket ordentligt. Tycker ingenjörn det är bättre?" frågade Hansson.

Vistrand skrev som Hansson ville, och det var med en triumferande överlägsenhet Hansson återvände till länsman, klev in i hans stuga och räckte fram brevet.

"Vad är det där?" frågade Ulven och synade det utanpå.

"Läs!" sade Hansson.

"Vem är det från?" muttrade Ulven.

"Läs, fähund!" uppmanade Hansson.

Ulven öppnade brevet och läste. Han blev både gul och grön i ansiktet av ilska, men han vågade inte annat än lyda, då ingenjörerna annars kunde göra livet surt nog för honom där på gränsen. Han kanske heller aldrig fick komma till marketenteriet mer och titta på de snitsiga flickorna, som Hjort slog för. Varken Hjort, Landström eller Vistrand var att leka med.

Nu var det Hansson som stod bredbent och säker utanför stugan och såg på hur drängarna kom körande med lasset, och han grinade gott åt Ulven, som kom ut på trappan för att åse avfärden.

"Är allt med?" frågade Hansson myndigt och gick runt och synade spritlådorna för att se om de varit öppnade. Då han såg att allt var bra for högmodet riktigt i honom.

"Ni har glömt det bästa!" ropade han till drängarna.

Han gick med stormsteg bort till stallet och fann "det bästa" sovande i en spilta.

"Upp, Svarta Björn! Nu åker vi igen!" ropade han.

Hon öppnade ögonen med ett lyckligt leende, sträckte armarna mot honom och sjöng — vill du ha en plats hos mig?

Hansson lyfte upp henne utan att säga ett ord och bar ut henne och satte henne mellan lådorna. Själv satte han sig på skjutssätet framför och tog piskan, som karlen glömt, och skyldrade med den för Ulven.

"Hoppla, alla mina hästar! Leve konfekten!" skrek Hansson. Han knallade med piskan, gjorde en livsfarlig sväng med åkdonet och körde ner på vägen så flisorna gnistrade och Svarta Björn hoppade som en gummiboll mellan lådorna.

Det var nästan mörkt när Hansson kom fram till Tjugosjuans barack. Svarta Björn hade han försiktigtvis lämnat av tidigare vid hennes lag, och nu åkte han ensam fram till baracken.

Månen hade nyss gått upp och låg som en stor edamerost på is borta i fjällrämnan på andra sidan Träsket och gjorde fruktansvärda ansträngningar för att sprida en aning av ljus över landskapet. Men barackens alla små fönster lyste gula, och ut i den nattblå himlen dansade kafferöksgnistorna muntra och tokiga.

"Ho!" skrek Hansson så högt han kunde. "Hej, gossar!"

I ett slag sprang barackdörren upp, och rallarna tumlade om varandra ut genom dörren och omringade åkdonet under tusen frågor, som Hansson bara besvarade med att hoa och hojta, tills det äntligen blev så mycket lugn att han kunde redogöra för resans förlopp och för Ulvens skändligheter och hur alltihop blivit uppklarat bara genom Hanssons sinnes- närvaro och ingenjör Vistrands hygglighet.

"Leve Vistrand!" slöt han med ett tjut så hästen slog bakut, medan rallarna hurrade. Men då tog Sköld upp ett "leve Ulven!" samtidigt som han på sina jättearmar hissade en av spritlådorna några meter till väders och tog emot den under rallarnas jubel, mjukt som om den fallit på ejderdunsbolster.

Alla tågade in i baracken med forans dyrbarheter, medan Maja smög sig ut och stack en tjock brödkaka till hästen. En bra stund efteråt kom Sköld ut och spände ifrån, satte en stor pingla på hästen och hemlighetsfullt anförtrodde honom, medan han strök hästen över pannluggen, att nu var det bäst att gå på bete.

När Sköld gått in stod hästen en stund och luktade efter brödsmulorna, så tittade han på edamerosten borta i fjällen ett slag och försvann sedan som en svart skugga ner mot Träsket för att dricka, medan klockan då och då pinglade stilla genom mörkret.

Inne i baracken låg tobaksröken tjock och tät. Nere vid golvet urskiljde man ännu stol-, mans- och bordsbenen, men längre upp suddades konturerna bort i böljande rök, genom vilken ansiktena ännu gungade röda och händer och armar skymtade och lampskenet blandades bort i ett gult, diffust töcken. Glas skrällde, kortlappar smällde, stolar skrapade, strupar rapade och över allt ljöd rösternas stigande och fallande brus. En gäll kvinnoröst skrek till då och då och åtföljdes alltid av en explosion av skratt från mansrösterna. Ibland skiljde sig en figur ur röktöcknet och steg bort i ensamheten, knäppte upp västen och skjortan och tog fram en sedelbunt, i vilken sedlarna var hopklibbade av svett så att det var ett verkligt dissektionsarbete att lösgöra den ena sedeln från den andra. Sedelbunten stoppades in igen i sitt varma kassafack, skjortan och västen knäpptes till ordentligt, och figuren uppslukades åter av töcknet.

Mitt inne i röken satt Langarnisse och spelade bank. Han hade alltid lukt på när det skulle bli storfest i något av lagen. Tjugosjuan älskade han alldeles särskilt, dels därför att det laget var bästa kund hos honom och dels därför att de aldrig huttlade med slantarna utan kunde låta hundralapparna ryka i en liten trevlig bank eller ännu bättre i tjugoett, ett rackarspel som Langarnisse infört. Skötte man korten fint var det ingen konst att göra sig en tusenlapp utan alltför mycket uppseende och alltför stora faror, i synnerhet på nattkröken, när ögonen började bli simmiga och sinnena dimmiga.

Langarnisse satt i en väldig spänning. Det var hans tur att hålla nästa bank, och han lät med största sinnesnärvaro en hundralapp av sina egna resa. Sköld som hållit banken håvade in trehundrasextio kronor på affären och stack hela lumpen i byxfickan, medan alla hurrade.

Langarnisse såg sig omkring. Stämningen var hög. Tidpunkten var inne.

"Hej, gossar, nu tar vi tjugoett!" ropade han och slängde i sig ett glas konjak. Alla hojtade glatt till svar, glasen klingade och stolarna skrapade ännu närmare.

"Vem vill hålla?" frågade Langarnisse för att visa sin opartiskhet och höll ut korten.

"Det får du själv, Langarnisse!" röt en röst ur töcknet, och strax efter stack Dygdiga Hanssons ursinniga röda ansikte fram där rösten hörts. Samtidigt hördes den gälla kvinnorösten skrika: "Då ska jag med!", och som buren av osynliga händer placerades Maja mitt på bordet.

Langarnisse gav och lade en femtilapp på bordet framför sig. Den gick ögonblickligen. En ny femtilapp och en till — likadant. Men nästa avlade av sig bra. Inom några minuter låg en hög sedlar framför Langarnisse. Det blev en viss spänning, när Langarnisse gav på nytt. Ansiktena kröp med ett hungrigt uttryck fram ur töcknet mot sedlarna.

Langarnisse blandade och gav.

"Tjugoett!" satte Maja i så fort hon fått se korten. Hon kastade sig handlöst över sedelhögen så glasen välte och flaskorna rullade ner på golvet. Hon hickade av förtjusning där hon låg över sedelhögen, tills Hansson skrapade ihop både henne och sedlarna och bar bort dem mot britsarna. Rallarna hurrade.

Langarnisse kunde sin konst. Utan att röra en min tog han upp skinnpungen ur byxfickan, vecklade upp några hundralappar och strök ut dem på bordsskivan med handen så att alla skulle se vad det var för slags sedlar.

När han blandat korten tog han sig en pris ur snusdosan och putsade näsan omsorgsfullt med den storrutiga näsduken, som alla satt och glodde på och som följde honom på alla spelpartier.

"Nu tar vi polacken!" kommenderade han. "Ingen omgivning! Femti kronor sats!" upplyste han leende.

Fyra ansikten blev borta i röken, men resten lutade sig fram över bordet ännu hetare och rödare. Sedlarna satsades under mystiskt prassel och sköts ihop i en hög, som Langarnisse med hänsyn till dess värde och fjädrande egenskaper ansåg det bäst att hålla kvar med en ouppdragen konjaksbutelj.

Han gav långsamt.

"Nå, gossar! Nu ska vi hiva guld", skämtade han. "Vad bjuder ni på?" frågade han när det var slutgivet.

"Trehundra!" vrålade en och slängde upp korten.

"Fem!" skrek en annan.

"Två hundringar!" sade Sköld lugnt.

"Inga fler?" frågade Langarnisse och sprätte uppmuntrande med korten.

När ingen svarade slog han upp sina kort — ess — dam — nia.

Några av rallarna mumlade, men de förlorande betalade utan att mucka. Buteljen lyftes upp, och med en liten jämkning fick Langarnisse den att stå lull trots den växande sedelhögen.

"Ny giv!" sade han medan han med mycken omsorg och tydlighet stack ett par av sina egna hundralappar under sedelbuteljen.

"Samma sats. Ingen omgivning. Fin bank, gossar!" sade han för att pigga upp dem. Han blandade omsorgsfullare än vanligt, sedan blåste han trollkonstnärligt i korten och började ge. När han givit putsade han näsan igen och fumlade under näsduken med korten. Flera ansikten drog sig undan före givningens slut.

"Är vi bara sex riktiga karlar kvar?" hånade Langarnisse. "Nå, orkar ni inte börja?" frågade han.

"Femti", föreslog en röst helt blygt och ville rädda insatsen.

Det blev tyst, och gossarna sneglade på sedelbuteljen.

"Go on, gossar!" skämtade Langarnisse. "Är ni sturska och tycker inte om pluringar? Varför sitter du där och håller upp fingrarna?" frågade han ansiktet mitt emot på andra sidan bordet.

Ansiktet log. "Fe-e-em!" stammade en röst med utomordentlig ansträngning. "Fe-e-em hundra", förklarade den ytterligare.

"Begrips!" svarade Langarnisse överlägset.

"Klabbet!" sade Sköld utan att röra sig.

Langarnisse ryckte till.

"Vet du hur mycket det är?" frågade han.

"Klabbet!" upprepade Sköld utan att höja rösten.

Langarnisse lyfte buteljen och räknade igenom sedlarna.

"Ettusentrehundra", sade han betydelsefullt. "Har du verkligen så mycket inne?" frågade han Sköld.

Sköld stack handen innanför skjortan utan att svara, drog fram en sparbanksbok och slängde den på bordet framför bankiren. Langarnisse högg den lika glupskt som gäddan när hon tar en abborrpinne, öppnade den och nickade gillande.

"Banken i Gällivare — ett-tusen — det räcker", sade han och lämnade igen boken till Sköld.

"Klabbet!" envisades Sköld ännu en gång och slog upp sina kort — två damer och en kung.

Gossarna hurrade, men Langarnisse snöt sig eftertryckligt i den stora näsduken.

Sedan vände han mycket långsamt upp sina kort ett för ett — kung — kung — dam.

Sköld kastade sparbanksboken i huvudet på Langarnisse, tömde sitt konjaksglas och försvann från bordet.

När Langarnisse ville ta boken, som från hans huvud studsat ut på bordet, lade sig en stor hand på boken.

"Vad är det?" sade Langarnisse och reste sig. Instinktmässigt skelade han mot dörren, medan han stoppade på sig sedlarna. Dörren var fri.

"Vad det är?" sade handens ägare och böjde sig fram så långt att ansiktet blev synligt i röken. Det var Dygdiga Hansson. "Vad det är?" upprepade han och drog åt sig boken.

"Ska jag säga vad det är?" frågade han.

Det hade på en gång blivit märkvärdigt stilla inne i baracken, och från alla håll stirrade underliga, röda blickar genom töcknet på Langarnisse, och flera dök fram.

"Varför snyter du dig så mycket?" frågade Hansson. "När du spelar högt?"

"Snyter?" stammade Langarnisse. "Snyter?"

Ett mummel av röster stegrades kring bordet, men ändå hörde Langarnisse hur ett glas rullade på bordet, föll i golvet och gick sönder.

"Rackare!" skrek Hansson plötsligt till, böjde sig fram över bordet och slet upp näsduken ur Langarnisses ficka så kungar och damer dansade omkring. I samma ögonblick slängde Langarnisse sedelbunten på lampan, hoppade över ett par lådor, fick en spark på benet och kastade sig ut genom dörren, medan Maja storskrek.

Som en orkan följde gossarna efter honom. Bord vältes omkull, flaskor trampades sönder, en klump figurer fastnade i dörröppningen med virvlande armar och ben men löste upp sig, och ut i natten stormade rallarna med Sköld i spetsen.

Det var den verkligt vilda jakten. Ett par revolverskott smällde.

Langarnisse gnodde för brinnande livet neråt Träsket. Han hade gott försprång, och dessutom var han alldeles nykter till skillnad från rallarna, som i början hade god fart men som efterhand tumlade över ända, rullade runt och blev efter.

Månen hade lämnat iskällaren i fjällen och åkt upp på himlen och satt och lyste obarmhärtigt på Langarnisse.

Hem till kåken vågade han sig inte. Han satte därför kurs uppåt banan igen. Han såg sig om. Det var bara två figurer som fortfarande följde efter honom, och de ilade som skuggor långt bakom honom.

Langarnisse löpte uppe på banvallen så att de andra såg honom tydligt i månskenet. Ett hämndskri höjdes genom natten, och några skott smällde på nytt.

När Langarnisse kommit bortom skärningen, där de inte längre kunde se honom, gjorde han ett avsprång som en hare in i björkskogen och tryckte. Om en stund stormade skuggorna förbi bortåt banan. Det var Sköld och Lilljakob. Langarnisse skrattade. Löp ni, tänkte han. Jag vilar mig.

För säkerhets skull kröp han neråt banan igen och in i en kulvert. Den var smutsig och våt, men ett präktigt gömställe. Där låg han också och hörde hur skuggorna återvände flåsande efter jakten, medan de anställde allehanda hämndgiriga betraktelser över "den där rackarns falskspelaren".

I gott och väl en timme låg Langarnisse stilla inne i kulverten, innan han sakta och varligt vågade krypa fram. Han låg orörlig i själva öppningen en god stund men hörde ingenting misstänkt. Riporna krackade då och då inne i snåren utanför och ibland bröts en kvist inne i dunklet, men det var nog någon ren, som var ute på nattvandring.

Langarnisse kröp försiktigt ut ur hålet. Upp på banvallen tordes han inte utan kröp ett långt stycke framåt i skuggan av den, tills han tyckte tiden vara lämplig att ge sig över. Som en krypskytt ormade han sig på mage över vallen och hasade ner på andra sidan. Först där reste han sig.

Ett stod klart för honom: han hade gjort sig omöjlig där uppe. Det var bäst att ge sig av, ju förr dess hellre, längre neråt banan, där hans talanger ännu var okända. Tjugosjuan skulle naturligtvis hålla på att härja hela natten, så han kunde mycket väl våga sig ner till sin kåk och hämta den lilla bleckburken, som låg på bottnen av gropen med spritlagret och som innehöll vinsten av många kortspelsorgier.

Langarnisse löpte med bevingade steg neråt Träsket. Han såg Tjugosjuans baracker. Där lyste det ännu. Han skrattade, där han sprang. Roa er ni, gossar, tänkte han.

Bara jag kommer upp på nästa kulle ser jag kåken, och sen är det gjort på några minuter att få fram burken och ge mig av. Jag kan gå hela natten i ett sträck. Natten är finfin. Det ska bli skönt att få sträcka på benen. Och så fint månsken sen!

Langarnisse stannade. Vad var det som luktade?

Han vädrade med spända näsborrar. En besynnerlig lukt! Han steg långsamt uppför höjden.

Vad var det för tjut han hörde? Illvrål!

Han lade sig ner. Nej, nu var det tyst igen. Strax ovanför höjden stod månen, och som Langarnisse låg och tittade ditåt kunde han inte undgå att se den. Han tyckte att den liksom grinade åt honom. Men det var naturligtvis bara inbillning. Vad var det för ett besynnerligt ljus som flämtade bakom höjden? Nästan som norrsken. Inte kunde det vara norrsken redan, i slutet på augusti. Vad kunde det vara? Det var också en nedrig lukt! Var det några lappar som rastade och kokade kaffe? Eller — ?

Langarnisse fick magknip av den plötsliga förskräckelsen, som slog ner i honom. Han måste ha visshet till vilket pris som helst.

Ytterst försiktigt kravlade han sig mot höjden. Ljuset där bakom växte, blev gult, rött, och så såg han flammorna och röken.

Han stack huvudet över kullens rand. Han hade en syn framför sig, nedanför sig.

Kåken brann där nere i ett lysande bål av sprit och bräder. Omkring dansade rallarna tokiga och fulla och vrålade och tjöt — där hoppade Sköld i groteska språng, där krumbuktade Storjohan och sparkade stövlarna mot månen, där neg Dygdiga Hansson både fram- och baklänges, och där sprattlade Lilljakob jämfota högt i luften bland eld och gnistor och pom! pom! sprang buteljerna och kuttingarna inne i brasan och sprutade kaskader av gnistor över hela ringdansen.

Langarnisse stormsvettades där han låg. Ögonen stod på skaft som på en kokt kräfta, och den ena kalla kåren efter den andra löpte längs ryggraden. Han lyfte blicken besvärjande mot månen, men denna grinade ännu bredare.

Då störtade Langarnisse upp, spottade mot månen och gav sig iväg från alltsammans, snubblande över trädrötter och videsnår, svärjande och gråtande om vartannat medan han sprang, tills han äntligen kastade sig upp på banvallen och löpte för livet.

Då var det som om månens breda grin rent av skulle hållit på att spräcka den i två delar.