Männen som gjorde det/Kapitel 12

←  Kapitel 11

Männen som gjorde det av Ernst Didring Kapitel 12

Kapitel 13  →

12

Svarta Björn hade klätt sig fin på söndagsmorgonen.

Redan tidigt hade hon varit uppe, långt innan Tjugofyran vaknat. Den djupröda ylleklänningen med gröna slejfen kring midjan hade piffats upp nödtorftigt och de värsta hålen stoppats till under natten. Bland strumporna hade hon valt över en halv timme, innan hon bestämde sig för ett par blågröna med vita kilar, som hon köpt nere i Narvik sista gången, när Hansson körde hem henne och Ulven höll på att ta både spriten och henne.

Svarta Björn tog nu en sista titt i spegelbiten inne i baracken, burrade upp pannluggen och fäste som något alldeles extra tilldragande en filigransbrosch i halslinningen. Sedan smög hon sig tyst ut genom dörren och tog vägen uppåt banan.

Det var den allra härligaste septembermorgon. Solen lyste, och hela Träsket såg ut som en jättebunke full med blåelse där små molntappar låg som näsdukar i blöt. Luften var kristallklar. Alla fjällen stod med kritvit nysnö på topparna.

Svarta Björn andades häftigt där hon lätt till sinnes vandrade framåt banan. Ibland sträckte hon armarna mot himlen som om hon ville famna den, så glad och lycklig var hon. Hennes stora, mörka ögon brann i en varm, djup ton, och det ramsvarta håret flöt kring axlarna. Ingenjör Vistrand, som mötte henne när han var på väg neråt, tittade förhäxad efter henne.

Hon gick mot väster, mot havlandet, mot Norge. En svag, ljum vind strömmade mot henne, och stundom stannade hon och drog några djupa andetag som om hon ville försöka supa in luften från hemlandet ännu djupare. Ögonen glänste ännu mer. Hon strök med handen över dem. Så skakade hon på huvudet och började gå igen. Inte tänka! Inte tänka! Inte på hemlandet.

Ändå kunde hon inte låta bli det. Var det den fuktigt mjuka havsluften eller var det något annat, som steg upp ur hennes inre? Hon visste det inte, visste bara att det gjorde så märkvärdigt ont neråt hjärtat, att något ville ut, ville spränga sönder henne.

Där borta genom Bardodalen gick vägen till Norge, bakom de solblå fjällen. I Narvik var det säkert vackert i dag. Åt det hållet fanns inte minsta lilla molntapp. Där låg nog Rombaksfjorden isgrön och den stora Västfjorden ut mot Lofoten, där fiskarbåtarna gungade ute vid Svolvaer. Där hade hon dejsat i stormar med fiskarna, när vintern kom och vågorna gick höga som hus och brotten skrek vita ute på grynnorna. Många gånger hade de varit nära döden, det hade hängt på ett hår att de förlist, seglat in i evigheten. Det var härligt att segla, segla så nära evigheten att det väste i bardunerna och sjöarna störtade som snöskred från för till akter.

Svarta Björn smålog där hon gick.

En stormdag hade faderns jätteångare, som gick på Nordkap, hållit på att krossa fiskarbåten, där hon var kocka. Hon hade skrikit av förtjusning när ångaren strök så nära att hon hört faderns röst, där han lutade sig ut över babordsrelingen och svor över de fördömda fiskergutterne. Hon hade viftat med den eldröda halsduken till honom och sett honom stå och gapa efter henne vid relingen så länge båten var synlig. Härligt var det att segla! Det gjorde detsamma hur det gick. Och alla granna karlar som tokats med henne, många för en natt eller ett par, men ännu fler i veckor och månader!

En lång rad gestalter drog förbi hennes minne. Där kom sorenskriverns gutt med potatisnäsan, fräknarna och studentmössan, där kom starka Nordlands-fiskare med knivar och storstövlar, karlar som kramat henne halvt till döds, där kom ingenjörer och tullsnokar, kaptener, styrmän, rallare och telegrafister och sotiga eldare också.

Svarta Björn storskrattade.

De var galna allesammans, karlarna! Aldrig kunde de låta en flicka gå i fred, alltid skulle de nojsa och skoja. Vem kunde stå emot dem, när de till på köpet var snälla och hyggliga och bjöd på starksaker? Vad skulle det också tjäna till att streta emot? Förr eller senare gick det i alla händelser som det skulle. Vem visste om det gått bättre för henne om hon hamnat som prästfru ute på någon av öarna där nere vid Bergen, som mor ville?

Tanken på modern förvirrade Svarta Björns tankar.

Ja, hon ville nog väl, modern, fast hon slogs. Inte kunde hon stanna hemma hos modern, när det snurrade runt i huvudet på henne, bara en pojke kom i närheten, och hon alltid längtade att få komma ut i världen, ut i det stora äventyret. Vad hade alla de dumma försöken att låsa in henne nyttjat till?

Svarta Björn såg Björkstugan skymta fram. Hon avbröt allt tänkande på det gamla och övergick till nuet. Hon kände sig blyg och förlägen som en oskyldig flicka när hon fick se stugan. Hon rättade på halslinningen, slog bort några fjun på klänningen och skakade på huvudet så att lockarna skulle falla ledigare. Nu skulle det bli en festlig söndag! Vad Olsson skulle bli glad! Han hade ju så ofta bett henne komma någon söndag så att de fick tid att vänslas riktigt. Han bodde alldeles ensam i stugan, så de behövde inte genera sig.

Det växte några vita blommor i backen bredvid. Svarta Björn repade av en hel näve och strödde i håret. Festligt skulle det vara.

Hon var helt nära stugan. Inte en människa syntes till, men ett skvalpande ljud hördes, alldeles som från klappträn. Svarta Björn stannade och lyssnade. Det var kanske något banarbete. I alla händelser var det folk på andra sidan stugan, där ingången var belägen. Ville hon in måste hon således förbi det där folket, vad det nu än var för några som arbetade på söndagsförmiddagen. I värsta fall kunde hon låtsas som om hon händelsevis kommit förbi stugan. Hon kunde be om lite vatten.

Hon gick på, vek om stugknuten och befann sig ansikte mot ansikte med Trumf-Karin, som stod utanför stugan i solskenet och med uppkavlade ärmar stötte med tvättstöten i baljan.

Trumf-Karin såg upp från arbetet. Det var en stor och kraftig kvinna med gult hår, små ljusblå ögon, uppnäsa och en fyllig mun med blodröda läppar. Hennes ansiktsuttryck mörknade när hon fick se Svarta Björn. De kände varann gott. Det var inte första gången de träffades på samma jaktmark. De hade ofta drabbat samman med vilda ord och åthävor ute i Nordland-städerna, men här uppe på banan hade de alltid hållit sig undan från varandra, eftersom de var husdjur i var sitt lag, långt skilda åt av en god försyn.

Svarta Björn sade ingenting därför att hon inte kunde hitta på något i hastigheten. Hon förstod alltihop med ens. Olsson hade tagit Trumf-Karin till sig i ensamheten. Han hade ledsnat på att vänta. Och nu tvättade hon till och med hans kläder, det syntes tydligt, för där hängde skjortorna på tork borta på andra sidan stugan. Hela det drömda äventyret var på en gång borta, slut, innan det ännu hade börjat.

"Vad fanden vil dokker her?" frågade Trumf-Karin äntligen, släppte stöten och satte händerna i sidorna med mörk uppsyn.

"Slet ingenting", svarade Svarta Björn och skrattade. Hon tyckte det hela var så rasande tokigt att det inte fanns annat att göra än att skratta. Trumf-Karins uppsyn gjorde inte saken bättre. Hon såg trots allt så innerligt komisk ut med uppnäsan och det oordnade håret, som hängde i lintottar kring öronen. Tvättvattnet rann efter armarna och händerna ner på kjolen.

Svarta Björn kisade på henne och gjorde ett skönhetsöverslag mellan sig och henne. Tänk, att Olsson ändå inte kunde vänta!

Trumf-Karin, som såg ut att kunna läsa hennes tankar, fattades av ett darrande ursinne, som började inne i hjärtat och rusade ut i händerna.

"Vad fanden vil dokker her da?" upprepade hon.

"Jeg vil træffe ham da, Olsson", flög det ur Svarta Björn.

Trumf-Karin stirrade på den andras stora ögon, på de djupsvarta lockarna, som kröp som ormar kring halsen och ner på klänningslivet, på silverbroschen som glänste och glittrade i solskenet, och hon förstod varför Svarta Björn klätt sig så grann. I ett nu dansade det förbi Trumf-Karins syn hur Olsson och Svarta Björn flög i armarna på varann och kysstes och kramades där inne i stugan. Den synen gjorde henne alldeles utom sig. Hon hatade Svarta Björns leende, vackra ansikte med de stora ögonen. Hon kände hur benen började darra och händerna skaka, en het ström sjöd genom henne, hon såg rött för ögonen, och innan hon egentligen visste vad hon gjort hade hon ryckt till sig tvättstöten och slagit den andra rätt i huvudet.

Svarta Björn föll baklänges utan ett ord.

Trumf-Karin kramade fortfarande tvättstöten konvulsiviskt. Hennes ansikte var förvridet av ursinne, men allt efter som vreden vek ifrån henne slaknade greppet kring stöten, och den tunga träklubban föll till marken utan att hon märkte det. Hon stod ännu kvar i samma ställning som när slaget fallit och såg på Svarta Björn.

Varför låg hon så stilla? Varför sade hon ingenting? Varför svarade hon inte? Var det ett av hennes vanliga knep igen? Men nej, någon måtte ha gjort henne illa, eftersom hon inte rörde sig. Vem hade gjort det? Det är ju du, Karin! Du tog ju tvättstöten och slog henne i huvudet. Minns du inte det? Har du redan glömt bort det?

Med ett skrik kastade hon sig ner över Svarta Björn.

"Margit! Det er da ikke muligt da! Margit! Margit! Hör du? Svar da! Svar, hör du! Svar, Margit" jämrade hon sig medan hon famlade över hennes kropp, lyfte hennes händer och sökte hennes ögon. När hon ville sticka armen under hennes huvud för att se blicken bättre förstod hon allt. Det svarta håret var rött uppe i hjässan, och därifrån flöt något hemskt neråt marken.

Hon släppte hennes huvud och såg sig hjälplös omkring. Ingen människa syntes till. Hon hörde mycket tydligt älvens brus borta vid skärningen.

Jag måste skaffa hjälp, måste väcka Olsson! Hon rusade upp och in i stugan.

Efter några minuter kom de båda ut, han omorgnad. Han hängslade upp byxorna på förstukvisten medan hon oavbrutet pratade om hur det gått till.

Olsson var på dåligt humör. Dels var han arg över att ha blivit väckt så tidigt på söndagen, när han inte kommit hem förrän klockan fyra på morgonen, och dels var han förgrymmad över att det skulle hända vid hans stuga. Han rev sig i håret och gick fram till Svarta Björn.

"Ho jär död, tror jag", sade han helt sävligt.

Trumf-Karin, som låg på knä vid Svarta Björn, började storgråta.

"Nej! Nej! Det kan da ikke være sant da, kære!"

"Låt'na var'", sade Olsson. "Det jär int' värt te rör'na. Bäst te låt'na ligg te doktorn kom'. Jag ska gå efter honom."

"Skynd dem, kære! Det er da skrækkeligt dette!"

Olsson klädde på sig och gick ner till sjukstugan och doktorn.

Doktorn höll på att sluta frukosten när Olsson öppnade dörren och trädde in med allvarligare uppsyn än vanligt.

"God morgon, Olsson", sade doktorn. "Vad står på nu?"

Han vek ihop servetten, tömde kaffekoppen och reste sig.

"Å, det jär lite tråkigt", menade Olsson och tummade förläget mössan.

"Såå? Vad då?" Doktorn tog upp cigarrfodralet, valde ut den minst trasiga, bet av snoppen och tände.

"Jo, se det jär så, att Svarta Björn ligger uppe hos mig vid Björkstugan. Utanför!" tillade han förtydligande.

"Är hon full?"

"Det tror jag int'. Ho' jär visst döder."

"Det vore då ingen skada. Så kanske man kunde slippa dras med så mycket elände och rackartyg här nere på sjukstugan. Hon fördärvar rakt av folket för oss", sade doktorn och såg högst onådig ut.

Olsson svarade ingenting. Han hade inte så rent samvete att han tordes yttra sig om den saken. Dessutom var det klokast att tala så lite som möjligt om historien än så länge. Trumf-Karin fick reda upp saken bäst hon ville.

Det blev därför inget samtal mellan Olsson och doktorn på vägen upp till Björkstugan, så att doktorn var alldeles ovetande om det verkliga förloppet när han kom fram dit.

Svarta Björn låg fortfarande ensam kvar i solljuset, och doktorn kunde inte neka till att hon verkligen var vacker där hon låg. Ögonlocken hade hon till hälften slutna i mörka infattningar, och solljuset markerade den svagt böjda näsans linje. Ena handen låg tvärs över bröstet, och under kjolen stack foten fram så långt att en grön strumpa med vit kil syntes.

Doktorn böjde sig ner över henne och tog hennes hand. Den hade redan kylan. Hon har naturligtvis fått slag så som hon druckit, tänkte han. Han föll på knä för att se in i hennes ögon, och då varseblev han i hjässan den stora fläcken, som redan börjat levra.

Aha! Någon hade krossat huvudskålen på henne. Han såg sig omkring, fick syn på tvättstöten, reste sig och tog upp den. Ett par långa, svarta hårstrån hade fastnat i träflisorna. Han såg på Olsson, som blev alldeles purpurröd i ansiktet.

"Det jär int' jag", stammade han.

"Vem är det då?" frågade doktorn.

Olsson svarade inte, men han tittade mot stugan. Ett ansikte skymtade bakom gardinen och försvann.

"Trumf-Karin?" sporde doktorn. Olsson nickade tyst.

Doktorn undersökte Svarta Björn noggrannare. Det var inget tvivel. Hon var död.

"Ja, det får länsman ta hand om. Det angår inte mig. Här finns ingenting att göra", sade han, reste sig upp och slog av smutsen från knät. Därefter gick han. Olsson drog sig in i stugan.

Varken Olsson eller Trumf-Karin syntes till mer på förmiddagen. De höll sig inne i stugan och väntade på Ulven. Men ingen länsman kom.

Svarta Björn fick ligga där ensam ute på marken. Hon, som åtråtts av så många i livet, var redan ur spelet, glömd, borta.

Ingen brydde sig om henne mer. Allt liksom vek undan för henne, där hon låg tyst och stilla. Snöfjällen stod stumma och orörliga med sina stenhjärtan, de kalla rännilarna som sipprade ur sommarsnön på sluttningen och tärde sig fram under banvallen till henne böjde av när de nådde henne, alldeles som om de blivit rädda, och myggen som lockats fram av indiansommarens värme dansade över henne utan att våga slå ner. Det var bara den stora, goda solen som inte skilde på rättfärdiga och orättfärdiga, på heliga och syndare, som såg på henne lika varmt som på allt annat i naturen omkring. Solstrålarna som tittade riktigt noga på hennes ansikte tyckte att hon log som om hon nu funnit det rätta äventyret. Den mörka fläcken uppe i hennes hjässa kunde de inte se eftersom den låg i skuggan, men annars kanske de kommit på andra tankar.

Framåt middagen kom Sarri drivande längs banan. Han stannade och såg på henne och gick efter några gulnade björklövskvistar och lade under hennes huvud. Han mindes den gången han först sett henne, då hon gav honom kaffe och bröd. Som lapp hade han ännu tacksamhetskänslan kvar. Han hade ännu inte välsignats med kultur.

Någon annan kom inte förbi. Och länsman brydde sig inte om historien. Alla var glada att bli av med Svarta Björn, och det var bara sjuksköterskorna, som inte var rädda för något, som vågade svepa henne. De tvättade henne fin och ren och klädde henne i nytt nattlinne. När hon låg i kistan tyckte sköterskorna att världen var obegriplig. Den raka, fina näsan, den vackert välvda pannan, de stora kupiga ögonlocken och det blåsvarta håret gjorde henne lik en drottning.

De förstod inte att hon från det hon första gången såg dagens ljus var dömd att leva som hon gjort. De trodde som så många andra på den vackra lögnen om människornas fria vilja och visste inte att många drottningar dött som skökor, och många skökor som drottningar. Därför hedrade det dem ännu mer, att de i henne endast såg människan, som kämpat slut. Och som bevis för att alla synder kunde förlåtas lade de i hennes sammanknäppta händer en tuva av sensommarens sista blommor, den vita andromedan.

Sedan förde man Svarta Björn till kyrkogården i Tornehamn och jordadade henne bredvid alla andra, som förut stupat i striden mot vildmarken.