Männen som gjorde det/Kapitel 15

←  Kapitel 14

Männen som gjorde det av Ernst Didring Kapitel 15

15

Julidagen var varm, men det ösregnade.

Folket stod på stationen vid Berget och väntade på invigningståget söderifrån med kungen, landshövdingen, statsrådet och all grannlåten, som skulle lysa upp festligheten.

Hela perrongen bildade ett tak av paraplyer, över vilka regnet hällde ner och rann i floder mellan galoscher, storstövlar, pjäxor och blankskinnsskor. Damerna hade revat kjolarna och visade allehanda slags besynnerliga smalben i mer eller mindre genombrutna strumpor, herrarna trampade vatten otåligt, och folkskolebarnen tryckte som en rapphönskull under perrongtaket för att rädda sina små blågula flaggor undan förödelse.

De enda som höll modet riktigt uppe var mottagningskommitténs kvinnliga medlemmar. Men så hade de också hållit på med förberedelser i flera månader för att få tillfälle att gnugga sig mot landets högste, om också bara för ett ögonblick. Tanken på den kommande friktionen förmådde damerna, som skulle överlämna blomsterkvastarna till kungligheten, att då och då, trots störtskurarna, upphäva små glada kvitter likt lärkor som längtar efter sol.

Hjort och Landström, som skulle bestiga invigningståget för att följa med som ciceroner på vildmarksbanan, höll varandra sällskap i folkmassan och lät i broderlig endräkt vattnet från paraplyerna skvala över varandras kappor.

Hjort hade länge stått och sett mot Kirunavaara. Det syntes knappast genom regndimman.

"Berget är onådigt i dag", sade han.

"Det skäms väl över så mycket tokeri", genmälde Landström. "Har du inte hört att dekorationsmålarn från kungliga operan i Stockholm har varit här och strukit hela frukostladan där vi ska äta med grafiska blåa kanaler för att visa malmexporten?"

"Nej", svarade Hjort. "Jag kom i går kväll, vet du. Vem har hittat på det?"

"Ja säg det! Vi har gott om genier här uppe. Det är skada att du inte kan se Berget, för där har de smällt upp två tusen meter domestik till kungens namnchiffer, och monogrammet är målat med sjuttiosex meter höga bokstäver", sa Landström.

"Världen går framåt! Så mycket folk här är!"

"Det vill jag lova. Bra gjort på så kort tid", sade Landström.

"Vet du har många invånare Berget har nu?" frågade Hjort.

"Nej, hur ska jag kunna veta det? Det ska väl du veta, som har haft ditt högkvarter här sista tiden. Hur många är det?" frågade Landström och låtsades se ut som om han inte alls var nyfiken.

"Sex tusen nästan. Och präst, läkare, skollärare, apotekare, sjukgymnaster, langare och inbrottstjuvar. Fullt modernt samhälle. När Boman, Gerell och jag kom hit för fem år sedan fanns här ett finnpörte och sju dynamitlådhus", svarade Hjort.

"Kors, sådana ben hon har, den där med röda strumporna", försökte Landström att viska.

"Det är handlare Stenmans frilla, han där till vänster med papegojnäbben och falska polisongerna. Han lär ha gjort sig några hundra tusen nere i Luleå på sidfläsk och margarin", upplyste Hjort.

"Fan så dumt, Hjort, att vi inte slog oss på det i stället för banbygget. Vad har vi nu?" frågade Landström dystert.

"Än äran då, gosse! Äran att ha varit de första i världen som byggt bana så nära polen", tröstade Hjort.

"Och det tror du man lever på? Väntar du Vasatrissan kanske?"

"Den lär varken du eller jag undgå."

"Nej, men titta! Är det inte långe borrarn Sköld som står där borta?" bytte Landström om samtalsämne. "Han som höll på att stryka med i tyfusen."

Hjort såg åt det hållet.

"Jo", svarade han. "Han lär ha gift sig med syster Ida, om du kommer ihåg henne, och är borrare i Berget här nu."

"Ingen vet vad man gör i feberyrseln", förklarade Landström, som älskade ungkarlslivet.

"Å, han har det bra. Smakar aldrig en droppe sprit mer och är en av kommunalpamparna här", svarade Hjort.

"Nu stor jag skuren avtar", sade Landström. "Pass på, kanske du kan få se monogrammet på Berget!" uppmanade han Hjort.

"Kan inte sjutton se något monogram", svarade denne.

"Ser du inte de vita, breda strecken som skymtar fram nu?" frågade Landström.

"Jaså det, det trodde jag var snö", svarade Hjort.

"Vad skriker de för där borta? Är det tåget?" utbrast Landström.

"Ja."

Hela folkmassan myllrade till. Alla ville komma främst, men eftersom det var en fysisk omöjlighet blev det ett svärjande, gnällande och pipande runt omkring innan allt hann ordnas, till större delen efter rangordning men även till någon del efter kroppskrafter och oförskämdhet.

De flesta människorna stod på tå — både på egna och andras — och tittade mot söder, där tåget verkligen syntes i regndiset och närmade sig med god fart. Nu blåste det för yttre växeln, vagnarna blev fullt synliga, och skollärare Rytterström, som skulle ge tonen till kungssången åt folkskolebarnen, fick magkramp av pur nervositet, i all synnerhet som Berget mitt uppe i tågvisslingar, vagnsrassel, hurrarop, skrik och trängsel klämde i med en dundrande dynamitsalut genom regndimman för att hälsa kungligheten.

Hjort, som hade vissa officiella skyldigheter att uppfylla, banade sig väg som en plog, långsamt och säkert, genom folkmassan fram till kungliga vagnen lagom för att komma i omedelbar närhet av de blomsterbukettbärande damerna, vilkas kinder vitmenades av högtidsstunden.

Den gamle kungen steg ur, i stor uniform och med vajande blågula generalsfjädrar i hatten. Han log glatt åt biskopen och tryckte hans hand, och så hälsade han folkmassan, från vilket det steg ett jubel som överröstade Bergets dynamitsalut och hade svårt för att dö när den stackars nervöse skolläraren äntligen, efter sju sorger och åtta bedrövelser, lyckades samla skolbarnens tunna röster till något som skulle föreställa kungssången.

Inför de ljusa barnrösterna, späda som den första grönskan, tystnade allt omkring, och den gamle kungen såg rörd på småttingarna, som i sin tur stirrade med vidöppna ögon på uppenbarelsen från en annan värld, medan de sjöng. Ingen gav akt på att det regnade, så upptagna var alla av det stora ögonblicket. Bara Hjort, som aldrig lät förvilla sig av något på denna sidan graven, kunde inte låta bli att lägga märke till hur de plymagerades tuppfjädrar slaknade under regnet, och hur landshövdingen, som såg ut som en jättegosse, förgäves sökte erbjuda kungen sitt paraply, medan damerna laborerade med hovningningar när de överräckte blomsterkvastarna.

Det blev en kort presentation och några minuters för ögonblicket tillräckligt anderik konversation mellan de galonerade, plymagerade och dekolleterade, och sedan seglade kungen stor och grann genom folkmassan som en fregatt mellan kofferdister, medan han gav dem en bredsida med nickar och leenden.

Efter i farvattnet följde hela kungliga flottiljen med eller utan paraplyer och med bispen och landshövdingen i täten. Kofferdisterna gapade med nerfallna underkäkar på ståten som drog förbi uppåt magasinsbyggnaden, där alla visste att frukosten skulle avätas och där de flesta av folket gått och luktat på stekoset hela morgonen.

Bland de sista i raden kom Hjort och Landström. Ingen av dem dyrkade sådana där upptåg, men när man nu i alla händelser skulle ha en bit mat till frukost kunde de lika gärna äta i ladan som på något annat ställe, i synnerhet som de var särskilt inbjudna.

Frukosten var som andra officiella utspisningar av tvivelaktigt värde. Alla tycktes också betrakta tillställningen mera som en början till vad som sedan skulle komma. Den egentliga invigningen av banan och de stora talen skulle komma först uppe vid Riksgränsen. Trängseln i ladan tillät knappt någon ordentlig ätning, och de lyckliga som fick något i sig av mäktigare volym ångrade det sedan bittert, när de manglades ut genom dörrkavlarna.

Det trogna folket väntade utanför. Den granna fregatten seglade ut igen, och så gick ståten i omvänd ordning ner till stationen och besteg tåget. Mera jubel, mera hurra! Men då var det som om vildmarken velat visa vad den kunde servera. Regnhöljet sprack så trasorna slängde omkring, den blå himlen glimtade till, solen stack på över Kebnekaises vita silverhjässa, och på andra sidan Loussavaaraviken steg Berget fram stort och mäktigt, i mörkt majestät med kungamonogrammet mitt på magen.

Så blixtrade det till från Berget, dynamitsaluten brakade loss igen, rullade över sjön, svarade i Luossarvaara och ekade långt bort i fjällen, och medan flaggorna klatschade och hurraropen rungade rullade invigningståget ut på den verkliga vildmarksbanan.

Då kom Hjorts och Landströms tid. Man formligen slogs om dem för att få veta något om banan och naturen, och man drog dem från ena sidan av vagnen till den andra för att få höra vad "det" var och vad "det" hette.

Utanför fönstren rullades landskapet upp som på en oändlig väv med myrar och berg och vatten och blåfjäll. De båda ingenjörerna löpte som skottspolar mellan fönstren och slog in väven med allehanda slags topografiska och geografiska trådar. Stämningen var överdådig.

Men så hedrade sig också vildmarken på julidagen. Överallt suckade damerna av förtjusning — å! å!

Störtregnet hade tvättat luften kristallren. Man såg allt i ett gnistrande färgspel. Det dröp av purpur, guld och violett efter fjällsluttningarna, och de ännu snöfria topparna stod klarblå som kopparvitriol. Men när det väldiga Torneträsk blev synligt i hela sin sjumilalängd som ett hav i vasablått, likt en nerramlad, ännu darrande spegel, som snöfjällen sprängde in med isglans och där solstrålarna skuttade glädjetokiga omkring en glitterkägla av rent silver, då löste sig förtjusningen och man skrek och klappade händerna alldeles som om man inbillat sig att det var gjort enkom för invigningstågets räkning.

Hjort och Landström hävde ur sig högtals med lapska namn på fjällen för att imponera, och de hade sitt extra lilla nöje för sig själva av att höra hur invigarna gjorde haveri, när de skulle försöka härma uttalet. Tidningsmännen arbetade flitigt med pennor och anteckningsböcker och frossade synbarligen, när tåget körde fram mot Abisko och Hjort gav dem upplysning om att den där stora urgröpningen i fjällen söderöver, den som såg ut som om Gud Fader själv karvat ut den, av rallarna döpts till Lapporten fast den på lapska hette Tjuonavagge, vilket betydde något helt annat, som han aktade sig att tala om därför att han inte visste det.

Inne hos den gamle kungen satt överingenjörn och demonstrerade banan och naturen, och kungen nickade instämmande och tacksamt. Solen brände in genom fönstret, glänste på uniformerna och slickade girigt upp pärlorna i de konjaksblandade vichyvattenglasen. De blågula tuppfjädrarna i hyllnätet låg och vajade nedlåtande från sin upphöjda plats. Den gamle kungen njöt av att för första gången i livet se denna del av sitt land, och när tåget körde in på Abisko station, där lapparna uppbådats för att bringa honom sin hyllning, tömde han sitt glas med välbehag och steg ur med sitt allra älskvärdaste leende, medan lokomotivet ångade bort för att släcka sin törst vid pumpen.

Lapparna stod i samlad trupp med fina, nytvättade ansikten och klädda i sina allra finaste helgdagsgåbortkläder. De passade bättre än de guldsmidda uniformerna ihop med landskapets färger. De mörkblå toppmössorna med sina eldröda tofsar högst upp, de gröna, blå, bruna och grå vadmalskoltarna med broderade barmstycken innanför, och det breda silversmyckade bältet som en och annan laestadian bar, ja till och med några urgamla lappars skinande skinnkoltar hörde mer ihop med vildmarksstämningen än all grannlåten som vältrade fram ur tåget.

Lapparna kände också sitt värde, och fast deras ögon och tänder lyste av fröjd satt något kvar i hållningen som tydde på att det visserligen var roligt att se på stassen, men att de nog visste vilka som var de verkliga gentlemännen i Lappland. Men så var det en utvald samling lappar man samlat. Där fanns björndödare och vargjägare, renkungar och ripsnarare, viträvsspecialister och knivskaftsnidare, örnfångare och Kebnekaise-bestigare, lassokonstnärer och renkörare — allt vad fint lapparna hade att bjuda på.

Kungen skakade hand med en hel del av dem. Av en äkta renkung lyckades han genom tolken få en aning om renstammens storlek och flenårens mödor. Men jättegossen landshövdingen slog renkungen uppmuntrande på axeln och sade, att nu skulle Nia inte vara ledsen för nu hade Sveriges kung kommit till Lapplands kung, och nu skulle det växa fram mer guld ur bergskrevorna än vad som fanns hos hela sällskapet. Då log lapparna överlag åt sin jättegosse, sin älskade Mahera, som de kallade honom, och den riktiga kungen skrattade så tårarna kom i ögonen.

En taktlös gammal lapp, maläten, en som inte tycktes ha kommit dit på beställning, förstörde visserligen stämningen för en minut med att lämna fram en enkel klagoskrift mot lappkatekesen, en åtgärd som fick biskopens ansikte att mulna betänkligt; dessförinnan hade de legat i de godmodiga veck som passar en invigning.

Det lilla molnet drog emellertid hastigt förbi, och riket, makten och härligheten besteg tåget. Säkert som amen i kyrkan kom lapparnas hurra. Den ende som inte hurrade var klagolappen. Han stod för sig själv och sög på sin pipa som en filosof som gjort sitt och vet att allting ändå går upp i rök till sist.

När Abiskoälven passerades fröjdades man över fjällen i söder. Den oförsiktige bispen pekade på den långa träormen som en gång var avsedd att leda vattnet till turbinerna och frågade överingenjören vad det var. Frågan besvarades endast med en motfråga om klagoskriften mot lappkatekesen var berättigad, varefter samtalet mellan de båda höga herrarna avstannade.

Den gamle kungen märkte lyckligtvis ingenting av detta. Han underhöll sig med Hjort vid ett annat fönster och beskådade fjällen. Hjort rabblade upp dem i följd, Tjuonatjåkko, Tjuonavagge, Nissontjåkko, Nissonvagge, Pallimtjåkko och Somaslaki, utan att den gamle hörde efter vad han sade. Den gamle kungen var hypnotiserad av skönheten. Den gav honom drömmar om södern och Alperna. Men när de körde in i Nuolja sjönk han ihop. Han var varken general eller kung längre. Han var bara menig man. Han älskade inte mörker, och berättelserna om tunnelsvårigheterna, som Hjort fann sig föranlåten att beröra, tycktes inte intressera honom. Skalden tyckte inte om att bli störd i sina drömmar. Förbi Vassijauare satt han trött och stilla, och det var först då tåget brusade in på Riksgränsens station som han fick fullt liv igen.

När han fick syn på människomassan som fyllde hela den väldiga banhallens trägolv utom den avstängda kvadraten där ceremonin skulle försiggå, då stramade han upp sig till generalsgraden och kungamakten igen och steg av tåget med sådan kunglig värdighet att spelet vid honnörsvakten vattnades i munnen och började blåsa i förtid, just som det norska festtåget ångade in från andra hållet med det rene Flag på lokomotivet.

Mahera, som såg ett halvt missnöjt drag glida över kungens ansikte, lutade sig fram och viskade något till honom, varefter båda belåtna höjde blickarna till de svenska och norska flaggorna, som markerade kvadratens hörn. De norska gästerna föreställdes, och sedan steg kungen upp på estraden under den krönta baldakinen för att tala.

Sorlet omkring sjönk tillbaka och tystnade. Det vart alldeles dödstyst under den kolossala järnsträvade banhallen, och allas ögon riktades mot den gamle ensamme där uppe, de båda förenade rikenas gemensamma konung.

Snödrivan utanför andades sin kyla genom hallen.

Hjort fäste sin isblick på kungen. Det var alldeles tydligt att den gamle var djupt gripen. Hans ögon glänste onaturligt, han lättade med handen på kappan över bröstet, och sedan började han tala med en röst som gott hördes i hela banhallen.

Han talade om det starka bandet som nu förenat brödrafolken med järn och stål. Han talade om att framtiden visserligen låg i en dröm, men att liksom Moses en gång spådde och hoppades på det förlovade landet så gjorde han det också, när han stod här i ett av de betydelsefullaste ögonblicken av brödrafolkens liv. Själv kanske han aldrig skulle få se drömmen förverkligad, men han såg den i ett morgonskimmer av kommande lyckliga dagar.

Flera stycken kvinnspersoner snyftade högljutt. Hjort försökte upptäcka vilka det var men såg bara en liten guldsmidd norrman som stod alldeles i närheten förvrida ansiktet som om han fått spasmer; men så återfick han det korrekta uttrycket, när fanfarerna, hurraropen och kungssången följde.

Sedan förrättade bispen tacksägelse och bön, men då såg folk inte hälften så gripna ut som under kungens tal, och ingen enda snyftade. Tuppfjädrarna sänktes visserligen, hattar och mössor ströks av, och alla såg hur vinden som strök genom banhallen lekte med kungens gråa lockar, där han själv stod barhuvad och hörde bispen tala om en ännu mäktigare personlighet.

Bispens inlägg i ceremonin togs mer som en nödvändighet än en behaglighet. Med vida större intresse åsågs hur kungen utdelade ordnar och medaljer. Både Hjort och Landström fick sin del; ingen undgår sitt öde, som Landström sade. Denna utmärkelse mottogs också med förståelse plus några procent avundsjuka av de talrikt församlade ban- och järnvägstjänstemännen, men när grusningsförmän, tipparebasar och schaktmästare klev fram och fick sina medaljer ur kungens hand, då jublade rallarna och snöskottarna över att grannlåten föll även bland deras egna, och Dygdiga Hansson fick sig ett extra litet hurra av en okänd individ i närheten av Maja, som dagen till ära sken i sidenblus, similibrosch och röd hatt med sjögröna fjädrar.

"Det är väl att det är över!" sade Landström till Hjort.

"Det gick ju bra", svarade Hjort och kände efter om ordensstjärnan satt kvar på frackuppslaget. I detsamma skred bispen och Mahera förbi.

"Är du inte hungrig?" frågade landshövdingen bispen.

Bispen svarade inte. Han gick fram till en urgammal traslapp som stod i första ledet med stav i hand och toppmössan nerdragen ända till ögonbrynen.

"Vad heter du?" frågade bispen.

Lappgubben öppnade de sura ögonen så mycket att en strimma av dem blev synlig och strilade en stråle tobakssaft ur ena mungipan.

"Det är en Rautas-lapp — Gammel-Sarri", upplyste landshövdingen. "Sagoberättaren", tillade han.

"Aha!" sade bispen och klappade den gamle på skuldran. Men Gammel-Sarri skickade bara en ny salivstråle i passagen utan att ändra en min. Dålig Kumona, tänkte han tyst för sig själv när bispen fortsatte bortåt stationshuset, där de finaste samlades till middag.

De gemena bespisades i banhallen under flaggor och grönt, och där åts och dracks och talades och hurrades, och mitt uppe i alltsammans brusade ett stort malmlokomotiv förbi genom hallen och knep sig ett väldigt hurra, som lokomotivföraren tog emot med ett brett grin, där han hängde ut över hytten.

Inne i vestibulen var stor middag för de kungliga och honoratiores. Där serverades inget malmlokomotiv som mellanrätt, men stämningen var hög ändå, och där hölls tal och skålar för kungen och drottningen och Norrbotten och Norge. Till slut kom verkligen också talet för banbyggarna, för männen som gjorde det. Allas blickar sökte ingenjörerna.

Överingenjörn såg ut som om han sög på marmelad, ett par ingenjörer verkade glödgade eldgafflar, Landström stirrade tankfull på bordduken, men Hjorts isblå ögon liksom tindrade, där han stod bergfast och säker och häftade blicken vid talaren, då denne nämnde köld, snö och faror.

Efter middagen gick färden ner till Narvik, där ceremonin med blommor, tal, hurrarop och kungssång upprepades. Där simmade festprydda lustjakter och ångbåtar som skimrande sjöfåglar på den gröna fjorden, där låg stora atlantångare med klatschande flaggställ, och där ståtade till och med de annars svarta malmlastbryggorna i flaggduk och grönt.

Narviksborna, som förstod att de nu stod vid den girlandsirade ingången till en ny tid, då guldmynt och sedlar skulle flöda österifrån, visste inte vilken fot de skulle stå på av idel glädje. Hela Narvik sken av välvilja.

Aldrig har mer rörande tal för skandinaviska halvön hållits, aldrig har en mer jublande människoskara följt en kung vid målet av en fredlig gärning än den som följde den gamle med hans rörande valspråk "Brödrafolkens väl", när han på kvällen steg ombord på båten och drog ut i aftonsolens sagolika guldglans mellan speglande fjäll. □ □ □