Männen som gjorde det/Kapitel 3

←  Kapitel 2

Männen som gjorde det av Ernst Didring Kapitel 3

Kapitel 4  →

3

Den vintern blev vägen till Tornehamn färdig, och nu kunde man, om man hade lust, färdas någorlunda trygg från Rombaksbotten i Norge upp genom Hundalen och över Katteratsfjällen och sedan genom Karderjokks branta dalgång ner till Vassijaure.

Hade man tur kunde färden gå lyckligt, och man kunde med någorlunda hela lemmar komma till Tornehamn. Var gudarna obevågna hade man rätt stora utsikter att tillsammans med något snöskred halka utför fjällbranterna med både häst och släde och inte komma i dagen förrän långt fram på vårsidan några hundra meter lägre ner.

Trots dessa små missförhållanden blev vägen starkt befaren. Ingenjörerna var ofta i farten ner till Norge, och till och med den käcka fru Boman for, hon som slagit ner hos sin man på själva julafton, helt oväntat, och berett ingenjörerna en högtidsstund genom en så enkel åtgärd som att breda en vid duk på matbordet. Landström svor också åt överkulturen, som redan börjat infinna sig.

Norska vägen blev starkt befaren av hästkrakarna, som släpade upp de tunga transportfororna till Tornehamn, och av alla de sprithungriga rallarna. De hade till och med en särskild liten genväg ner till Narvik, där den ljuva nektarn fanns att få. Någon av dem var alltid stadd på vandring i det ärendet till Norge, i synnerhet sedan man börjat med de stora doseringarna för själva banvallen och barackerna neråt Tornehamn började fyllas med folk, och då sjukstuga och präst också hedrade vildmarken.

Landström svor och slet.

Han bodde fortfarande i sin jordkoja och hade hand om banstumpen från Nuolja till gränsen. Söp gjorde han som en borstbindare, men ingen kunde annat än beundra hans otroliga arbetsförmåga. Folket formligen dyrkade honom för hans underbara förmåga att reda upp kvistiga situationer, då hela naturen blev liksom galen av ilska över att människokrypen vågade störa hennes ro och vräkte snöstorm på snöstorm över dem och satte till med en kyla så kvicksilvret frös och sprittermometrarna rödblåa kröp ner mot femtiotalet, eller också bombarderade baracker och banvall med lavin på lavin så tippvagnar, spår och hejare for för fan i våld och hela terrängen blev renrakad ända in till nakna berget. Då satte man i med övermänskliga krafter för att reda upp härvan, och då gick Landström alltid först som en ny Tor i kamp mot köldvärldens rimtursar och jättar.

Efter sådana tilldragelser kom spritgalenskapen över dem och krävde sina offer. Det var inte bara rallarna själva som dukade under för spritbegäret. Även deras "husdjur" eller "blomma", som man smeksamt kallade norskorna som skötte om hushållet för de olika lagen, inmundigade eldvatten. Både Svarta Björn och Långa Maja tog sina bägare så jorden vacklade under deras fötter och prästen nere i det lilla kapellet vid den stora sjön dundrade över den tilltagande dryckenskapen och osedligheten. Han förstod inte livets röst här uppe och att den måste få en säregen färg och klang bland snö och is.

Framåt gick i alla fall arbetet med stormsteg trots att spritfororna från Norge klövjades på allehanda underliga stigar över fjällen och lönnkrögades bort i bergskrevor och jordkojor. De mest ogenerade rallarna åkte frankt materialvägen och hoppades att undkomma ingenjörerna.

Efraim Ljung hörde till Landströms bästa arbetare. Han gick i Jonssons lag. Lång och gänglig var han som en humlestång. Ansiktet var eldrött, om av sprit eller förfrysning visste ingen. Såg man honom utan att vara förberedd hajade man ofrivilligt till, och hans bäste vän, Dygdiga Hansson på tjugosjuan, påstod alltid att varenda ny häst som fick se Ljung skenade.

Ett är säkert, han var svår på sprit. Han försummade inte att sticka iväg till Norge på lördagskvällarna. Där hade han stora försänkningar bland bönderna, och därifrån återvände han alltid med mystiska kolli som stjälptes av innan man kom fram till barackerna, ingenjörerna och prästen, och till vilka Efraim Ljung alltid återvände krypande bakom stenar och snövallar.

Tokrolig var han emellertid, så ingenjörerna såg ofta genom fingrarna med hans snedsprång. För kamraterna var han ett stycke sol i allt mörkret. Han kunde jigga som ingen annan. Hans flamröda ansikte var som uppspänt över bara senor och muskler utan aning om kött och kunde skifta i alla grader av mänsklig sorg och glädje bara för att tillfredsställa fordringar på något roligt. Han hade ett sätt att blåsa upp kinderna, truta med munnen och spela på en osynlig basun så att änglarna skulle ha avundats honom. Själv var han aldrig riktigt glad i sitt innersta, om det nu var spriten som förstört honom eller om han hade det medfött. Men han tyckte om att roa andra.

Nu hade han återigen varit efter sprit i Norge. Han hade flera lådor undanstoppade i släden, och gränsvakten blundade beskedligt den gången.

Efraim Ljung låg på mage över lasset och halvsov. Så hade han legat orörlig sedan de lämnat Hundalen. Skjutsbonden satt och halvsov framför han också, full som han var. Vid varje vickning av släden gjorde båda en överhalning som om de velat uppsöka en säkrare sovplats. Än så länge hade allt gått bra.

Det var tidigt på söndagseftermiddagen och ännu så ljust att hästen själv hittade fram mellan de långa störarna med deras små röda flaggor, som utmärkte vägen.

Ljung kände plötsligt att han frös om nacken. Han vände på sig och lade sig på rygg. När han hörde hästens pingla förstod han att han låg kvar på släden.

Det snöade stora, väldiga flingor. Hela himlen över honom var alldeles kritvit av snö. Det var riktigt lustigt att se hur stilla och beskedligt flingorna föll. En lång stund låg han och lekte med halvöppen mun och kände hur de smälte på tungan. Och han tyckte det var pin livat att se hur han själv blev vitare och vitare. Han försökte ligga så stilla som möjligt för att snökakan på bröstet inte skulle glida av. Men det var inte så lätt. Den fördömda släden halkade och åkte hit och dit. Ibland hasade den iväg åt sidan så att han måste ta spjärn med både händer och fötter för att inte slängas ur, och ibland rusade den iväg utför backarna så han tyckte han skulle slå volt baklänges.

Men det kom också långa, lugna bitar, då färden gick fridfullt och släden gled framåt nästan omärkligt genom allt det vita. Då inbillade sig Ljung att han låg i en stor, fin säng med mjuka bolstrar och hade tjocka, vita lakan över sig. Till sist tyckte han att det blev en varm, ullig filt han hade på sig, och den tanken gav honom sömnkänslan tillbaka. Han slöt ögonen och tyckte sig dö. Han hörde klockan ringa. Det stärkte honom i tron att han var död. Han log under flingorna, som bäddade ner honom bättre och bättre. Sabla rart det var!

Släden gled stilla och sakta in i en vit drömvärld.

Han vaknade vid att han tumlade omkring i snön. Det var redan skumt, och det dröjde en stund innan han fick klart för sig att han ramlat ur släden. Han försökte resa sig men sjönk ner till midjan i snön. Han sparkade vilt omkring sig och hojtade några gånger. Så lyssnade han.

Först hörde han inte ett ljud. Men sedan tyckte han sig höra hästpinglan långt, långt borta. Så var även det ljudet borta.

"Bondtjuv!" muttrade Ljung.

Hur han kravlade omkring lyckades han till slut komma upp på vägen igen. Där var inte stort bättre. Visserligen kände han botten under fötterna, men snön gick till knäna och det var mattsamt att pulsa fram. Han drog ner luvan ända till ögonen och lunkade på.

I början gick allt bra, även om han tog några sidsteg då och då och famlade efter störarna vid vägen. Tröttheten tog dock ut sin rätt. Han gick länge och dividerade med sig själv hur skönt det skulle vara att få sova en stund, bara en liten stund, bara sitta vid vägen ett slag och blunda. Han nickade och hickade där han trött släpade benen efter sig. Han visste inte om han gick framåt eller bakåt. Allt omkring honom var en ullig, vitgrå skymning. Hans halvöppna ögon urskilde nätt och jämnt störarna längre. En och annan röd tygbit kittlade synnerven för ett ögonblick, och då stramade han upp sig, men bara för att sjunka i desto djupare slöhet strax efter. Bäst det var snubblade han och föll bredvid en stör. Han tog tag i den.

Han låg viljelös en god stund, men så rann ett slags galghumor på honom.

Nog skulle de ändå få veta var han låg! Det skulle de. Så de kunde få dra hem skrovet en gång!

Han reste sig på knäna, ställde sig upp med hjälp av stören och bröt av toppändan på den. Så drog han slidkniven och klöv en spricka i stören.

Länge stod han sedan stilla och höll i stören utan att veta vad han ville. Förståndet höll på att slockna, men då dök det upp en liten gnista inne i hans hjärnas mörker och växte sig stor.

"Javisst!" sade han halvhögt.

Han knäppte upp kavajen och grävde i innerfickan tills han fick tag i arbetsboken. Han drog ut blyertspennan ur dess hylsa och lyckades med oändlig möda klottra på ett av bladen:

Här vilar Ljung.

Han rev ur det och klämde in det i toppen av störsprickan samtidigt som han vidgade den med kniven.

Efter denna jätteansträngning var hela hans energi förbrukad. Han stod och småflinade fånigt för sig själv, så tappade han arbetsboken och sjönk ihop som en tomsäck i snön bredvid vägen.

Det snöade alltjämt stilla. Stora, väldiga flingor.

Skjutskarlen vaknade inte riktigt förrän någon tog honom omilt i armen. Släden stod utanför barackerna vid Tornehamn, dit hästen var van att gå. Det lyste i fönstren.

"Hur länge tänker du sitta här och sova?" röt en karl i örat på honom.

"Hold kæft!" svarade bonden och steg ur. Han gick fram till hästen och spände ifrån. Sedan satte han in hästen i lidret och lade på honom täcket.

När han kom tillbaka låg fem karlar på huvudet i släden och snokade. Han gav dem en ilsken blick.

"Hvor fanden er Efraim Ljung da?" utbrast han.

"Det ska väl du veta", svarade en.

"Er han ikke hjemme?"

"Nej."

"Det er da ikke muligt. Han låg da på släden naar jeg passerte Vassijaur. Så maa han ramlat av da", sade han.

De fem stannade i sökandet. En störtflod av frågor kom från dem.

När hade han passerat Vassijaur? Hade han varit full hela vägen? Hade han följt rätta vägen?

Skjutskarlen svarade så gott han kunde.

"Sånt as! Sju timmar sen!" skrek de och ville klå honom.

Men bonden kände gossarna. Han korkade upp en butelj som han hade under slädsitsen och lät den gå runt. Det lugnade för en stund, men sedan började skallet igen.

I detta kritiska ögonblick kom Landström och Gerell ut från marketenteriet och strök förbi släden.

"Vad är det för liv här?" frågade Landström.

Alla fem rallarna pratade i mun på varann.

"En i sänder!" skrek Landström.

På några minuter hade han hela ställningen klar för sig.

"Du sätter för hästen igen", kommenderade han skjutskarlen.

När denne gjorde svårigheter och gnällde och tyckte det var synd om hästen blev Landström ursinnig.

"Ni brukar visst skona hästarna! Ni som låter dem stå och frysa ihjäl när ni är fulla! Synd? Än Ljung då? Är det inte synd om honom? Och det är ju inte långt härifrån efter vad du säger! Han låg kvar när du for förbi Vassijaur, har du sagt. Men du ljuger väl, för du var väl full när det skedde, så du vet inte var det hände. Sätt för hästen bara!" sade han till en av rallarna.

"Spadar och lyktor!" befallde han de andra. "Följer du med?" frågade han Gerell. "Du är ju jägare och ser som en katt i mörkret!"

"Visst ska jag med. Det här var livat!" svarade Gerell.

Fem minuter efteråt var undsättningsexpeditionen färdig, och det bar iväg uppåt Vassijaure.

I spetsen for Landström och Gerell med släden. Bonden hade vägrat följa med. Efter dem plumsade de fem rallarna genom snön och lyste utåt sidorna av vägen. Landström och Gerell stirrade efter den försvunne så ögonen värkte.

"Det blir ingen lätt sak att få tag i honom som det snöar", sade Gerell. "Här är man översnöad på en timme så som det vräker ner. Men det är bra att det är lugnt."

"Vi ska ha tag i honom", svarade Landström. "Han tillhör pojkarna som var med från början, och hemma i Småland har han en gammal mor som lever på honom. Och en präktig arbetare är det. Om jag också ska köra fram och tillbaka här en hel vecka, så ska jag ha rätt på honom!"

De behövde inte hålla på så länge. Lyktorna hade inte sökt mer än en knapp timme förrän Gerell ryckte Landström i ärmen.

"Stanna!" sade han.

"Vad är det?" frågade Landström och höll in hästen.

"Ser du inte där?" frågade Gerell och pekade åt sidan bakom släden.

"Vilket? Ser inte ett dugg", sade Landström.

"Jag tyckte jag såg något underligt på stören där borta till höger, när lyktan lyste. Lys hit, gossar, en gång till!" ropade han till rallarna.

Båda ingenjörerna hoppade ur och pulsade tillbaka till stören, som Gerell visat på.

Ljuset från alla fem rallarlyktorna koncentrerade sig på den. Det satt en papperslapp instucken i toppen.

Gerell ryckte den till sig och höll fram den mot närmaste lykta.

Han slog till ett flatskratt.

"Vad nu då?" frågade Landström. "Vad gapar du åt?"

"Här vilar Ljung", läste Gerell med gravlikt allvar från pappersbiten.

Allihop lättade omedvetet på fötterna.

"Det är så likt den där tokstollen", sade Landström och skrattade så att tårarna tillrade efter kinderna. Han blev plötsligt allvarlig.

"Fort! Spadarna!" ropade han. "Försiktigt!' varnade han, när rallarna kommit tillbaka från släden och började gräva.

Gerell och Landström stod med en lykta i vardera handen och lyste så gott de kunde.

Efter några minuter stötte de på honom bredvid en stor sten, som han krupit intill. Han sov gott med händerna djupt nergrävda i kavajfickorna, och han muttrade en hel del otidigheter över att bli väckt. När de reste upp honom kunde han inte skilja fötterna från varann. Pjäxorna hade frusit ihop.

I en fart fick de upp honom på släden, höljde över honom filtarna och körde så fort de kunde ner till barackerna. När de kom dit var Ljung pigg och glad som om det inte hänt honom något. Till sjukstugan ville han inte på några villkor.

Han hade för sig att där skulle bensågarn karva fötterna av honom, och dem ville han helst behålla.

De tog in honom i baracken och skickade efter doktorn. Innan han kom skar de upp pjäxorna på Ljung. Fötterna var så vita de kunde vara på en rallare, med en lätt blånad på tårna.

Ett ämbar med snö bars in, och sedan turades de om att gnida hans fötter med snön, medan Ljung satt på britsen och blåste på sin osynliga basun med det vanliga saliga leendet så att rallarna hade svårt att hålla sig allvarsamma.

"Inte går det där, gubbar!" sade Ljung. "Jag vet ett bättre sätt. Ta hit ett par flaskor brännvin!"

Man kom med det begärda.

"Ta nu hit Majas balja, så ska ni få se på toddy, gubbar!" skojade han.

När han fått fram baljan slog han innehållet i de båda litrarna i baljan och stack sedan till rallarnas förtvivlan fötterna i den.

Där satt han och mådde som en prins när doktorn kom. Och doktorn skrattade och lät honom sitta. Han kände gossarna, och när de satte den sidan till var de omöjliga. Det var bäst att lämna dem i fred.

När han gick sin väg igen räckte Ljung lång näsa efter honom och uttryckte sitt välbehag.

"Nej du, bensågare!" sade han. "Den här gången blev du allt lurad på virket!" Yttrandet väckte naturligtvis jubel i hela baracken och föranledde tömmandet av åtskilliga buteljer konjak.

En timme senare började Ljungs fortkomstledamöter anta en skön, röd färg. Då stack Ljung fötterna i pjäxorna och jiggade runt baracken under hurrarop och skrän. Sedan avslutades alltsammans med en stor ringdans med Ljung och den inte alltför mycket klädda Långa Maja i mitten.

Fönsterrutorna skallrade, så små de var, och prästen Ekström, som hade hört stimmet när han var på väg hem till sig och stannat utanför baracken och med hungriga ögon åsåg häxdansen, knöt ofrivilligt sina händer till bön.

När han äntligen gick sin väg skedde det med nerböjt huvud som om all världens synd vilat på honom. Hemkommen satte han sig att läsa i Bibeln, i Jobs bok. När han kom till sjätte kapitlet reste han sig och ropade högt i sin vildmarksensamhet liksom Job.

"Vad är min kraft, att jag skulle härda ut, och vad återstår mig ännu, att jag längre skall vara tålig?"

Han ställde sig vid fönstret som vette mot fjället och tryckte sin heta panna mot rutan.

Det hade slutat snöa. Allt var svart utanför. Stjärnlöst och svart. Hos Landström brann ett ljus. En en liten gul fläck lyste genom vildmarksnatten, liksom för att göra den ännu mörkare.

En vecka efteråt stod Ekström vid Ljungs grav och bad.

Ljung hade fått kallbrand i fötterna och lunginflammation efter sin sömn i snön.

Ekström hade inga hårda ord att säga, när han såg rallarna stå där försagda och tumma luvorna. Han förlät dem, ty även han började så småningom förstå detta slags människor.