Männen som gjorde det/Kapitel 4

←  Kapitel 3

Männen som gjorde det av Ernst Didring Kapitel 4

Kapitel 5  →

4

Sommaren kom som en storm.

Från vild vinter med snö och kyla gick det på en vecka till full sommar. Länge väntade man och längtade efter värme och grönska, tiggde och bad i sin själs innersta, hungrade och törstade efter en strimma grönt i fjällsluttningarna och efter en blomma att trösta ögat med. För väl tusende gången såg man på dvärgbjörkarna som om man velat suga liv i dem, och man stirrade på knopparna och undrade om de aldrig skulle spricka. Man stod i timtal och glodde på Tornejaurs is, som visserligen mörknade dag för dag men som aldrig tycktes vilja försvinna. Om dagen svettades man under det tunga arbetet med jordskärningarna för banan, och ansiktena blev tjärbruna av solsteket, men bara solen var borta svepte iskylan fram och tog nästan andedräkten från en. Och då stod fjällen hårdvassa mot den blekgula himlen, och alla små bäckar som sorlat muntert i solljuset tystnade förskrämda.

Men så en dag var sommaren där, utan att man egentligen visste hur det gått till. Björkarna stod i ljusgröna flor, riporna krackade, bäckarna växte till floder som sjöng och dånade; det klang i den härliga, rena, höga luften av liv och lycka, marken lyfte sig i längtan mot solen liksom en kvinna mot kärleken, och det sjumilalånga Tornejaurs gamla lortiga täcke rullades ihop av vindarna, och vid middagstiden låg den stor och klar och speglade himlen, och på den blå spegeln simmade isbitarna omkring som vita svanar. De höga fjällen stod med snöiga huvor som glänste som silverhjälmar när solen stack på. Och fjällvråkarna seglade uppe i rymden, sträckande mot norr för att häcka i detta himlarnas himmelrike.

Just en sådan dag kom ingenjör Hjort till barackerna vid Nuolja i sällskap med en ung man, som Svarta Björn och Maja förälskade sig i vid första åsynen. Han var av medelstorlek, rätt mager, med frisk färg, mörkt hår och mörka ögon. Lite för allvarlig såg han ut för att vara så ung, men han hade en forskande blick som var intressant.

Båda männen var nersmorda av dy och gyttja till långt upp på låren, och pjäxorna var täckta av allehanda slags lerklumpar och smörja, och på den unge mannens ryggtavla kunde man avläsa att han åkt utför något utomordentligt smutsigt.

Men så hade de också haft en äventyrlig färd. Vägen längs Tornejaur var så gott som ofarbar, och resorna på arbetsvagnarna blev aldrig långa.

Det var Hjorts första besiktningsresa norrut för året, och arbetet vid banan gick för högtryck.

I tre dygn hade de hållit på för att ta sig fram genom träsk och myrar, och ansträngningarna hade varit svåra. De var också duktigt uttröttade när de nådde Nuolja.

Redan långt förut hade Hjort visat på fjället och sagt till den andre, att därunder skulle han få sitt hemvist för ett år. Den unge mannen log bara åt det.

Så vackert hade han aldrig tänkt sig något på jorden. Där var färg och rymd, där låg äventyrets solglans, där stod de stora viddernas sagoprakt med evig snö skimrande mot det oändlighetsblå. Hade det inte varit opassande och löjligt skulle han ha velat skrika av förtjusning, skrika vilt, ursinnigt, som man skriker när man håller på att gå sönder av skönhetsvällust.

När de trädde in i baracken och Hjort öppnade dörren till storrummet förgick en god del av skönheten. Där stank fläskos, pipos, spritos, sängos, fotogenos och allehanda andra slags os. Till och med Hjort, som var härdad med rallarliv, raglade till och stängde hastigt dörren. Han öppnade dörren mitt emot i förstugan. De steg in.

Det var ett litet rum, högst bristfälligt möblerat, men solen lyste glatt in genom fönstret, och den unge kände sig genast hemmastadd. Utanför såg man fjällen mot Norge, och böjde man sig fram hade man hela Nuolja till vänster i grön sommardräkt. Och till höger såg han Tornejaur med byggnaderna längst in i viken.

"Ja, här får nu ingenjör Algren bo tills vi hinner få bättre i ordning", sade Hjort. "Det blir ensamt i början men förman för laget här, Dygdiga Hansson, är en hygglig karl fast han är svår på flickor. Rallarna är det ingen konst att tas med, bara man är bestämd. De flesta är hjärtans snälla pojkar i grund och botten. Mat får ingenjörn med proviantfororna i morgon, och i dag kanske ni kan äta hos rallarna därinne."

Algren tänkte på oset.

"Tack, jag har kvar i ryggsäcken än, så jag reder mig nog några dagar!" svarade han.

"Då lämnar jag ingenjörn. Jag måste upp till ingenjör Gerell och se hur långt han har hunnit. Sköt om sig nu! Och håll humöret uppe! Om två år har vi banan klar, och då har ni förvärvat er fina meriter. Akta sig bara för att tänka! Åtminstone på annat än arbetet. Gerell skrev att det närmast blir avschaktningen på Nuolja som ingenjörn får syssla med. Det kan också hända att vi får ta oss in tvärt genom berget, för det går bra mycket laviner på nordsidan, där vi drar fram banken. Men det blir en senare fråga. Adjö!"

Han tog Algrens hand. Hjorts tvärhuggna, buttra ansikte med de viljefasta stålögonen sökte liksom in i den andres själ. Han såg ingenting som oroade. Det gossaktigt veka ansiktet framför honom med dess vackra leende och mörka, forskande blick gav inget svar.

"Lycka till!" sade Hjort och gick.

Algren stod kvar stilla mitt i rummet och lät blicken irra omkring.

Vid ena långväggen stod en träsäng som såg ut att innehålla lite av varje. Två pinnstolar vaktade på var sin sida om sydfönstret, och borta i ett hörn stod en gulmålad järnställning med tvättfat och vattenkanna. Ovanför järnställningen hängde en spräckt spegel och ett cigarrettaskporträtt av någon varietédiva i bara trikåer. På ritbordet mitt emot sängen stod en fotogenlampa med trasig kupa, som möjligen varit vit en gång. Och golvet sen! Och kamin!

Algrens vackra leende slocknade efter hand, och det drog hastigt förbi en annan syn från hemmet nere i Värmland — — ett fint, putsat rum med vita muslinsgardiner, blå kakelugn, gulmålat golv och så alla blankpolerade björkmöblerna av gammal masur, som man kunde spegla sig i, sängen och skrivbordet och byrån och stolarna — och så på kakelugnsfrisen den gamla, stora, vitblå vasen med hela knippen av jättestora gullvivor.

Algren frös till. Det var också gräsligt kallt där inne. Han gick bort och kände på kaminen. Kall, iskall.

Han gick in i storrummet för att få någonting att elda med.

När han öppnade dörren satt en kvinna i knät på en karl och kysstes. Algren blev generad och ville dra sig tillbaka utan ett ord, men karlen reste på sig och kom fram med utsträckt hand och ett brett grin. Det slog Algren genast hur flintskallig karlen var och hur den höga pannan gick i ett otal rynkor.

"Nye ingenjörn kan jag tro? — Kunde tro det. Jag är Hansson, basen för laget här, och det här är Långa Maja", upplyste han och visade på kvinnan. "Är hon inte vacker?" Han log belåtet.

Algren låtsades inte se åt henne men instämde tyst i Hanssons yttrande.

"Jag skulle gärna vilja ha något att elda med", sade Algren och strök upp håret. "Det är ju varmt ute, men där inne skulle lite eld inte skada. Kylan måtte sitta kvar i väggarna. Har ni inget kol?"

"Visst tusan! Har inte Maja eldat där inne i dag?" frågade Hansson.

Maja mumlade något ohörbart och gick förbi dem ut. Strax efteråt hörde de henne härja med kaminen hos Algren.

Under tiden höll Hansson förhör med Algren om vad Hjort var på för humör, om vägen varit sur, om det arbetades i många lag efter banan, tills Algren äntligen insåg att förhållandet var något bakvänt och det i stället var han själv som borde fråga om allt på platsen.

Han fick svar i ett enda rinnande.

Förhållandena var rysliga, ena dagen sol så man kunde storkna och andra dagen köld så man sprack; hösten mörk som en gruva, och vintern sen, den förbannade långa vintern med snö och is och fan och hans mormor, då man varken kunde ta sig fram eller bak och då man kunde få ligga och idissla fjorton dagar i sträck för stormar och alla helvetets lössläppta domkrafter. I dag var det ett himmelrike ute, visst det, men vänta bara tills i morgon, då blev det andra bullar! Och så solen sen! Sol natt och dag så man inte kunde sova.

"Det bara kliar, ser ingenjörn", fortsatte han, "kliar i hela kroppen som millioner små löss. Det är förstås nerverna, man säger. Men till och med lapparna blir tokiga av det. Vad ska vi då inte bli, som skrapats ihop från hela Sverige, ända nerifrån Ystad upp till Haparanda. Och så myggen sen! Vänta bara tills den kommer. Då blir det riktigt ljuvligt! När de kryper in i öronen och näsan och gör djupborrningar i ögonlocken just när man ska till att sova. Det finns dagar då man formligen andas mygg, ser ingenjörn, och dessutom har dem som extra sovel till maten."

Här avbröt Algren hans svada genom att fråga om det kommit någon koffert dit upp.

Jo, det hade det visst. Redan för en vecka sedan. Den står i farstun. En tung baddare, som det nog var mycket godsaker i.

Hansson betonade "godsaker" särskilt uttrycksfullt och visade ett påtagligt intresse att hjälpa Algren in med kofferten i rummet. Där slog han sig också till ro på sängkanten medan Algren packade upp.

Under tiden höll han målron oavbrutet igång.

Var ingenjör Gerell bekant förut? Inte det! Nå, det gjorde ingenting, för den var inte svår att bli bekant med. Det var en riktig tokstolle och en väldig jägare. Han hade skjutit flera björnar uppe i dalgången. Kände Algren inte Landström heller? Jaså inte! Ja, se det var en karlakarl, en som kunde både supa och arbeta. Och som han kunde betala sen, när det gällde! Gerell var inte dålig till att betala heller. Förra året gick Gerell på renstakning för banan och smällde dubbar i berget, såna där järndubbar ingenjörn vet, för att man ska kunna se stakningen. Då kom han hit till vårt lag för att äta en kväll. Vi hade inte Maja då som husdjur, utan en annan kvinna, en ännu vackrare norska, som man blev vriden bara av att se på. Hon hette Elisabeth, men vi kallade henne aldrig annat än för Fagerlisa.

Gerell blev också vriden, alldeles som vi. Man blir sugen när man går i fjället hela sommaren och dubbar, förstår ingenjörn! Han frågade mig om han inte kunde få sova hos henne. Inte kunde jag lova det! Nå, en kväll kom han hit ner till baracken, och jag sade förstås till Fagerlisa att det var en ny i laget. Han hade bett att jag inte skulle säga vem han var. Och det är inte lätt att skilja på folk och fä här uppe i fjället, som man går klädd. Vi hade ingen sängplats över till honom, så jag sade till Fagerlisa att han fick ligga hos henne. Hon bara flinade. För han var en grann karl, Gerell, och det är han än. I alla fall låg han här tre nätter och trivdes visst bra. Sen skrev han ut en räkning på tjugo dagsverken för oss, och vi fick oss tvåhundra kronor hela laget tillsammans för dubbning i berget, förstår ingenjörn! Den dubbningen hade vi roligt åt. Och åt att staten fick betala det!

Algren måste skratta trots allt.

"Ja se den här Maja, den dubbar ingen med, för det är min flicka, och försöker någon med henne, så slår jag armar och ben av honom", sade Hansson.

Algren tittade till på Hansson. Det låg något av hot i dennes ton, men då Algren fann förutsättningen beträffande honom själv fullständigt löjlig brydde han sig inte om att försäkra Hansson om sin ridderlighet i det avseendet. Han nöjde sig med att fråga om Maja fick bädda och städa hos honom.

Naturligtvis! Det var en annan sak med ingenjörn! Visst skulle Maja sköta om honom. Hur skulle det annars gå? Kanske ingenjörn också ville att hon skulle laga mat åt honom?

Det ville inte Algren. Han kunde gott klara matgrejet själv. Det hade han gjort förut, när han legat ute veckotal på skogsstämplingar hemma i Värmland med sin bror jägmästaren.

Herre Jemini! Var ingenjörn värmlänning? Då var de ju riktiga landsmän!

Hansson måste upp och omfamna ingenjörn. Han var också från Värmland, från Degerfors. Och varifrån var ingenjörn?

Algren slapp inte undan. Han måste berätta att han var född i Karlstad, att fadern var död men att modern levde ännu på sin lilla pension, och att det var hon som lagt ner de hembakta pepparkakorna som han nu bjöd Hansson på.

Medan de satt och tuggade hemlandspepparkakorna och blötte dem i Värmlands-minnen öppnades dörren och Maja kom in med en hink vatten och fyllde på kannan. Och då fick hon pepparkakor också och körde sedan upp Hansson från sängkanten och bäddade med de fina, vita lakanen, som Algren packat upp. Därpå var hon ute efter två filtar och täckte över sängen med dem. Men så ofta hon kom åt slängde hon bakom Hanssons rygg blickar som talade ett mycket innehållsrikt språk till Algren. Han blev nästan rädd!

När Hansson frågade om Algren ville ut och se på arbetena, var Algren genast med. Tröttheten hade redan försvunnit, och sedan Maja bjudit på kaffe gick de båda männen raskt uppåt banan, det vill säga så raskt de kunde där de halkade i den blöta marken och på de drypande branterna.

Uppe vid banvallen sjöd arbetet. Männen svettades i skjortärmarna i solgasset. Hackorna och spetten flängde utan uppesåll i sidsluttningarna så småstenarna yrde och skuttade utför doseringen, medan de stora stenarna värdigt gled ner. Tippvagnarna rasslade och knastrade på decauvillespåren, trummor och kulvertar spydde is och vatten överfulla i vitt skum, och i sidodikena brusade förlossningens breda floder. Sprängskotten dundrade på sidan om banvallen, och ibland gick hela kratersatser i luften med sten och stockar och några knippen dvärgbjörkar på köpet. Ibland dånade ett varningsrop, och uppifrån berget kom jättekast flygande över banan och slog ner i Tornejaur så vattnet sprutade himmelshögt.

Då skrattade rallarna. Här formade man om jorden på sitt eget lilla vis. Det var ett arbete som passade för män! Hej! De högg i så ryggarna spändes som stålsträngar. Spetten klirrade, hackorna smällde, lyftkranarna gnisslade och sprängskotten sjöng. Och ovanför i berget gick borrslagen i en outtröttligt jämn takt. Det var arbetets musik. Algren tyckte det lät som en ståtlig symfoni. Och sådana karlar! Resliga, långa, utvalt folk utan undantag, karlar som såg ut att kunna ta ett nappatag med hin onde om det behövdes. Se där, lyfte inte en av dem en sten på en hundra kilo och slängde ut den över doseringen!

Hansson, som följde Algrens blick, gjorde genast sitt inlägg.

"Den där", sade han, "det är Sköld. Han är norrbottning, råskinn som de kallas. Han kom med Hjort. Det är en djävla karl till att vara stark. Han slog fem karlar fördärvade i förra veckan, när de hoppade på honom med kniven. Två av dem ligger på sjukhuset än. Det gjorde dem gott, för det var de som började. Sköld är den fredligaste människa under solen. Han är den styvaste borraren på hela banan."

"Varifrån har ni fått allt folk?" frågade Algren.

"Från hela Sverige. Men vi tar bara de bästa. Nere i Kiruna strömmar det till folk. De får tjugofem kronor upp och tjugofem kronor ner och fri resa fram och åter. Nu är det annat än när vi började. Då fick man leta med ljus och lykta, innan man fick någon. Där kommer ingenjör Gerell", avbröt han sig.

En smärt figur hoppade över sidodiket och kom fram till dem och hälsade.

"Ingenjör Algren kan jag tro?" sade han. "Mitt namn är Gerell. Ja, här ser inte lovande ut", sade han när Algren betraktade berget, som hängde trasigt och otäckt över dem. "Jag tror också vi får slänga alltsammans. Vi törs inte gå fram här längre. Jag sade också åt Hjort om det nyss, och han såg verkligen betänksam ut själv. Den sista veckan har vi haft nio snöskred, och ett av dem i måndags morse — det var ju så Hansson? — tog med sig rubb och stubb här nere på banan — vagnar, verktyg, lyftkran och hela bunten. Själva slapp vi vara med. Vi hade inte hunnit hit ännu på morgonen. Det är ett rackarberg!"

Alla tre såg uppåt Nuolja.

En del av branterna var snöfria, men långt upp hängde smutsgråa drivor, färdiga att falla när som helst. Nedre delen av berget glittrade och glänste i solskenet som om millioner diamanter trillat utför, men toppen var dold i en ullig vit huva, som nästan flöt ihop med snön där uppe.

Gerell tog Algren under armen och drog honom med sig.

"Jag är säker på", sade han, "att vi måste gå in i berget genom en tunnel. Det blir ett hiskligt arbete, men då är vi åtminstone säkra för snön."

Algren tyckte på en gång att hans uppgift blev svårare än han tänkt sig den. Han visste inte om det var inbillning, men han kände att han frös. Hela landskapet blev helt plötsligt allvarsamt och tungt.

"Vill ni så går vi in och tittar på Abiskojokk, för går vi in i berget så kommer vi att ta kraften till borrmaskinerna därifrån", sade Gerell.

Gerell utvecklade hela planen med uppdämning och skibord, trätrummor och generatorer, stötborrmaskiner, valvmurning och annat. Algren hörde knappt på. Han gick och grubblade över en sak.

Varför hade landskapet ändrat prägel och blivit så allvarsamt?