Männen som gjorde det/Kapitel 5

←  Kapitel 4

Männen som gjorde det av Ernst Didring Kapitel 5

Kapitel 6  →

5

Med värmen levde myggplågan upp i hela sin fasa. Alla människors humör försämrades av de stickande odjuren. Rallarnas myggflor blev blodprickiga på en dag av de tusentals mygg som daskades ihjäl mot ansiktet. På sömn var inte att tänka. Det var ett enda stickande, kliande och svärjande inne i barackerna nätterna igenom, och när rallarna tumlade ut om morgnarna med sömnlusten ännu hängande i ögonlocken var det bäst att hålla sig undan för dem.

Det lyste av mordlust i de blodsprängda ögonvitorna. Slagsmålen flammade upp utan synbar anledning, och då valsades mellan sand och stenar med stövelklackarna mot him!en, medan knivarna blixtrade.

I synnerhet på lördagskvällarna, då langarna var flitigare än annars och litrarna halades fram ur bergskrevor och källargropar, kändes det som om man levat vid foten av ett eldsprutande berg.

Det var som om själva naturens våldsamma och heta liv under de långa sommardygnen, då solen oavbrutet brann på himlen, också skulle ökat blodets tempo i människornas ådror. Ibland slog en snöby ner, bredde ett vitt täcke över landskapet, svalkade luften och förlamade myggen, men inom några timmar bröt solen fram och slickade upp snön, och myggen blev dubbelt pigg efter sin lilla sköna vila.

Algren, som fått i uppdrag att räkna på kurvorna för banan, trodde han skulle bli galen. Visserligen lyckades han efter samvetsgrann jakt varje morgon få rummet någorlunda fritt från mygg tack vare handdukssnärtar och piprökning, men det dröjde inte många dagar förrän de söta djuren var fullt acklimatiserade ifråga om rökning och med förkärlek använde pipskaftet till promenadplats. Han förbrukade flera kilo myggolja men märkte ingen annan förändring än att flygfänas borrinstrument gled ännu ledigare in i huden. Hela ansiktet, halsen och händerna var översållade med kulor, som turades om att klia.

Det var meningslöst att tänka på sömn. Från att ha snuddat vid gränsen till galenskap försjönk han i djup apati och inbillade sig att han till slut skulle bli immun, men den förhoppningen sveks, och han gick över till ursinne igen. Han slängde passare och gradskiva och hoppade omkring i rummet och svor och bannade den stund, när han lät förleda sig att söka anställning vid banan.

Så fick hatet till banan det första insteget hos honom. Det var den som tog sömnen ifrån honom, det var den som gjorde honom sjuk och tokig. Han ställde banan till ansvar för allt ont som tillfogades honom. Den blev liksom hans personliga fiende, som han var dag såg framför sig och som växte sig stor och stark, växte upp ur själva jorden med grusbädd och bankfyllnad.

Och då började han längta bort från alltsammans. Mest längtade han upp till de stora snöfjällen söderöver, Somaslaki och Pallimtjåkko. Där borde man kunna få sova.

Till sist stod han inte ut längre. Kanske mest därför att han oförmodat stötte på Sarri, som stod och hängde uppe hos rallarna med ena handen instucken i bröstfickan och med konten på ryggen, medan han med nomadförakt betraktade arbetet i berget.

Algren hade redan träffat Sarri flera gånger och brukade alltid språka med honom, eftersom Algren kunde finska rätt bra sedan han legat ett år hos släktingar i Borgå. Sarri tycktes från början ha fattat sympati för Algren, inte minst därför att denne alltid var väl laddad med tobak.

Algren frågade Sarri om han ville följa honom uppåt fjällen under midsommardagarna. Sarri hade god lust, men då han lovat Gerell att lotsa honom till Rautasjärvi föreslog han att de alla tre skulle göra sällskap första vackra dag.

Vädrets makter var nådiga. Dagen före midsommarafton begav de sig iväg, Sarri i spetsen, krokknäad och med en kolossal packning på ryggen, så Gerell med drillingen över axeln och till sist Algren med en bra börda i ryggsäcken.

Första milen gick lätt även om det hade sina obehag att plumsa till midjan genom de iskalla älvarna. För Algren var det en ny erfarenhet, och han kunde inte återhålla en hisnande känsla när isvattnet kröp upp till magen. Men inom kort var han van vid att gå genomvåt om underdelen av kroppen, och slutligen tyckte han att det svalkade att ha det smackande vattnet inne i pjäxorna. Och att vandra genom björkskogen var ett rent himmelrike.

Stammarna lyste vita genom grönskan. Han kunde inte minnas att han förut sett björkstammar som så mycket liknat marmor. Solen spelade in genom lövverket och glänste på de fint utsirade små blankgröna bladen. Hjortronplantornas färska skott ute på myren lyste som blodfläckar, och där omkring stod polarvidet i silvergrått, medan Andromedans blomflockar skimrade i rosenrött. Över de störtade dvärgbjörkarna som fällts av storm och snö gemensamt kröp björndruvans ljusa revor upp ur renmossan för att täcka de murknade vindfällena. Överallt myllrade det av blommor och blad, blåbärs- och lingonris, lappljung, linnéa och ängsull, allt sträckte sig mot solen som om det ville kyssa livets urkälla till tack för att det fått återuppstå från köld och mörker. Riporna brakade upp för varje steg, älskogskranka och par om par. Där strömmade friska, starka dofter upp runt omkring, och själva den dystra skägglaven, som snärjde sig fast överallt, fick en anstrykning av glädje över sig i solskenet.

Det var livets och återuppståndelsens stora fest i lycka och solglans, en hymn av naturen, där själva himlen sjöng med i en ljusblå, hög, klingande ton.

Sarri pekade belåtet på angelicans stora gröna blad, som beskurits av runda bett.

"Nu är björn ute!" sade han.

Algren glömde både mygg och sömnlöshet. Här fanns äventyrets glans, här var sagans rike. Här fanns tröst för trasiga, ensamma själar.

Det var nära midnatt innan de lämnade dvärgbjörkarna och videt och kom upp på det skoglösa högfjället. Här låg snön ännu kvar, och de hade rätt besvärligt att finna en någorlunda torr plats för att rasta några timmar.

Bredvid dem stod den gula snöranunkeln i det rinnande isvattnet, och hela tuvor av den ljusröda azalean simmade mellan dem. Vinden drog kall där uppe, avkyld av snö och is, men Algren kände det inte, och han blev högst förvånad när Gerell ville bryta upp igen.

Algren hade svårt att slita sig från utsikten. Under dem låg björkskogen i blekgrön halvskugga, där en och annan vattensamling skälvde gul. Ännu längre ner tog myren vid i rödgredelin ton, och under den låg det sjumila Tornejaur som en blank sköld, som ändrade valör för var stund och gick igenom alla härdningsnyanserna från gult genom mörkgult, rött, violett, blått och grått om och om igen ända tills midnattssolen bröt fram ovanför fjällen i norr och förgyllde den i ett nu. Då ändrade sig nordfjällens skuggor från djupblått till rubinrött, och genom hela Bardodalen rullade våg på våg av rökmängda blodskyar och fjälltopp efter fjälltopp tuttade eld.

När Algren stirrade riktigt intensivt kunde han se barackerna nere vid banan, små som fluglortar, och när han fick låna kikaren av Gerell såg han till och med att det rök ur ett par av dem. På en snödriva uppe på Nuoljas sydlut låg en stor renhjord, och han gjorde ett försök att räkna djuren i kikaren men tappade bort sig när han kom över hundra.

Sarri rörde vid hans arm och pekade mot väster. Där kretsade en örn högt över Adnetjåkkos bloddrypande topp, seglade i vida cirklar och flyttade sig norröver, tills han försvann bakom fjällen. Det var en kung som passade i detta rike.

Sarri hade redan packat ihop innan Algren kom sig för att ta vara på sina tillhörigheter. När han fick se Sarri stå där färdig och vänta i mörkblå kolt och blå toppmössa med eldröd tofs slog det honom vilken likhet det fanns mellan lappdräkten och fjällen, åtminstone nattetid. Det var inte utan att han började göra upp en teori om hur lappdräkten uppstått. Han skulle just tala med Gerell om det, då han märkte att denne försvunnit bakom de stora stenblocken, som väntade i deras väg.

Han krokade på ryggsäcken och skulle till att följa, då två skott smällde tätt efter varann. Sarri gav sig till att storspringa efter Gerell. De upptäckte honom snart. Han hade skjutit en fjällräv och hade redan lagt ifrån sig bössan för att ta vara på skinnet när Sarri, som snokade omkring bland stenblocken, hojade till. Gerell grep efter bössan, men lappen slog först avvärjande med handen och började sedan vinka.

När de kom fram stod Sarri och petade med staven fram några multnade klädtrasor och några ben, som låg under en sten.

Sarri såg mäkta fundersam ut, innan han avgav förklaring. Det hade tydligen varit en lapp — det såg man på klädtrasorna — kniven låg där också. Han hade nog råkat ut för snöstorm eller blivit slagen av björn — den brukade lura bakom stenblocken och så ge ett nyp när man kom förbi. Sedan brukade den släpa iväg med den slagne och gräva ner honom i snön och för säkerhets skull lägga några stadiga stenar ovanpå. Förra året hade lapparna hittat hälften av en gammal löslapp på andra sidan Tornejaur instoppad under en sten. Men den här hade säkert legat där många år, eftersom det var så lite kvar.

Sarri makade in klädtrasorna och benbitarna igen och täppte för med några stenar.

"Ja, dit ska vi alla", sade Gerell där han stod och såg på. Algren, som inte tyckte att reflexionen var tilltalande, vände och gick.

Det var någonting inne i hans hjärna som värkte. Överallt stötte man på detta vilda, brutala. Överallt striden på liv och död. Världen var en enda stor mördarhåla. — — — Fram på förmiddagen nådde de Rautasjärvi. Den låg som en stor smaragd infattad i de blå fjällen.

Med hjälp av båten som låg uppdragen på stranden skar de över smaragden och landade vid de askgrå kåtorna under lapphundarnas ursinniga skällande.

Algren var blyg och ovan, men när Sarri och Gerell steg in i den största av kåtorna utan vidare förberedelser följde han med. En lappkvinna satt på huk och rörde långsamt i grytan över eldstaden, medan ett par ungar kravlade omkring borta bland renhudarna. Mitt emot kvinnan halvlåg en gammal lapp, som såg ut att vara uppåt nittiotalet. Han rökte medan han med jämna mellanrum strilade en brun stråle precis på samma sten vid eldstaden så att det fräste till var gång. Med ryggen mot de inträdande satt en kvinna och vävde band med något som liknade en kam. Gerell, som genast märkt att hon var ung och rödkindad, kröp iväg upp till henne och sträckte ut sig vid hennes fötter. Algren, som höll sig vid sidan om ingången, fick ett träskrin att sitta på. Sarri underhöll sig med värdinnan medan han snörde av sig lappskorna och bredde ut skohöet vid stenarna, där det sedan låg och immade till torkning.

Grytan krokades av, och i stället kom kaffepannan på, något som Sarri livligt hjälpte till med.

Den unga flickan, som hade de allra ljuvligaste blå ögon och den mest blomstrande hy, hjälpte till med att torka kaffekopparna. Gerell slukade henne med ögonen och kollrade bort henne med sin mimik och plastik, som alla skrattade åt. Värdinnan, som tyckte att Algren satt illa, halade fram några renhudar. Sarri berättade att hon var gift med en annan Sarri som rådde om fyratusen renar och hade två drängar, men att de allihop var uppe i fjället för att märka kalvarna.

Algren sträckte ut sig på hudarna med händerna under huvudet och såg sig noga omkring.

Det var en stor, präktig kåta. Genom tältduken sipprade en gulgrå dager in på solsidan, och där såg man ibland skuggan av en lapp utanför avteckna sig. Andra sidan var dunkel och försvann i hudar och sängkläder. Mitt emot ingången låg kopparpannorna och husgeråden av snidat trä, allt fint och putsat. Särskilt fäste han sig vid det stora sockerskrinet med dess utskärningar. Tältduken vilade på stadiga, böjda stänger, som sotsvarta av rök samlade sig i mitten för att bilda det väldiga rökfånget, där ett stycke blått skymtade fram genom röken, som sögs dit upp från eldstaden. Tvärs över eldstaden gick en grov stång, och därifrån hängde järnkedjan ner till kaffepannan. Värdinnan, som fortfarande satt nerhukad vid elden, hade ett lysande barmkläde i rött, gult och grönt, som såg ut att ha kommit på i en fart.

Allt såg fridfullt och vänligt ut. Till och med hundarna, som förut skällt ilsket vid deras ankomst, kröp nu in under tältduken under ideliga svansviftningar.

Efter kaffet blev också samtalet livligare, då alla utom Gerell kunde finska, och där utbyttes förtroligheter mellan Sarri och kvinnfolken om Lappland, historier som Algren gömde djupt i sitt minne och som handlade om trollskott, dödingar, Stalogubben och underbara björnar.

Gerell, som inte begrep ett ord, tog snart sitt parti och lade sig att sova, när flickan inte tycktes sätta värde på hans alltför tydliga förälskelse.

Eftermiddagen gick under glatt samspråk så att Algren kände sig som om han kommit till ett hem, som han haft för mycket länge sedan. Han kunde inte förklara det för sig på annat vis än att hans undermedvetna vaknat och känt igen nomadlivet från en föregående tillvaro, då han också ägt en kåta i vildmarken. Han tyckte det verkade som om livet stannade. Det där med banan och rallarna var en overklighet, en dröm. Detta var evighetens stiltje.

I detta bestyrktes han när han såg den gamle lappgubben halvligga där orörlig på samma plats som han legat på när de kom in, medan han fortfarande med samma träffsäkerhet sköt till måls med salivstrålen på samma fräsande sten vid eldstaden. Det var ju en fullkomlig bild av evigheten. Att spotta på samma sten.

Ännu starkare blev intrycket av evighet när alla gått till vila för natten och han själv låg på rygg och stirrade upp i rökfånget, där himmelsbiten nu stod gul bakom de svarta tältstängerna. Dit steg en svag rök från den pyrande elden, spröd som en spindeltråd som då och då vaggade på något osynligt drag, och han tyckte att den tråden band honom samman med den gula oändligheten där ovanför.

Han sträckte ut armarna efter sidorna. En hund slickade hans hand.

Inne hördes de sovandes jämna och lugna andetag. Utanför brusade älven i stigande och fallande rytm men ändå alltid med samma djupa underton av mäktiga, eviga flöden.

Han slöt ögonen och kände sömnen komma, denna härliga, efterlängtade sömn som han aldrig fått i baracken. Han kände liksom en sval, lång kyss smeka pannan och sjönk in i ett hav av ljuvhet. Rum och tid förgick. Allt löstes upp och försvann. Nu svävade han själv bort i ett intet — än en gång hörde han älvens brus, men nu kom det långt, långt bortifrån — — han sov.

Sömnen blev inte lång. Hundarna stormskällde emellanåt, och mjuka, tassande steg hördes utanför kåtan. Det var lappar som kom nerför fjället och steg in i kåtorna bredvid.

Med sömniga ögon såg han till sist också ett par lappar träda in i kåtan där han låg. De blåste liv i elden, hakade på kaffepannorna och tog sig en tår under viskningar, innan de kröp till kojs.

Han vaknade inte förrän långt fram på förmiddagen, smått skamsen när han fick höra att Gerell för länge sedan begivit sig ut på jakt.

I kåtan hade kommit en ny figur under natten, också en Sarri. Det var en liten, torr gubbe, hjulbent som en tordyvel, och det verkade som om han inte hade annat än ben innanför skinnkolten. Den såg för övrigt ut som om den doppats i kaffe och rullats i tjära, så sken det av honon där han stod och hängde vid tältstången. Hans ansikte var skuret i kork med en oändlighet av gropar och skrynklor, till ögon hade han ett par bläckplumpar med lite rött, svampigt läskpapper omkring, varifrån det ständigt rann neråt kinderna, till näsa hade han en sotig lackbit och som öron ett par svartbruna skinnbitar, vilkas modellering var samvetsgrant täckt av något obestämbart mörkt. Hela gubben såg maläten, murken och sönderfrätt ut. Det enda som var fulltaligt kvar var håret, och det stod ut som en virvelstorm kring huvudet på honom under toppmössan.

Den unge Sarri viskade till Algren att gubben en gång var den rikaste av alla lapparna, men att flenår och varg tagit alla hans renar och att han nu gick omkring i kåtorna och levde på att berätta sagor, när han inte fiskade. Kanske kunde de få låna gubbens båt och komma över till offerplatsen på andra sidan sjön, för den ville väl Algren se?

Mot kvällen rodde de över dit. Trollgubben satt vid årorna, och unge Sarri förklarade vem Algren var. Då nickade gubben vänligt och började tala finska han också.

När de landade stod solen röd i svackan mellan fjällen och glodde på dem. Från den flöt breda blodfloder över offerplatsen, där det för övrigt inte fanns något annat att se än en stor flat sten av en grönaktig bergart, som Algren hade svårt att bestämma.

Gubben stod och såg på stenen länge. Kvällsljuset förgyllde hans hår och kastade hans skugga tvärs över stenen så att det såg ut som om en människa legat på den.

De andra satt stilla och tittade på stenen.

"Vill du inte berätta om Kumona?" frågade den unge lappen.

Gubben svarade inte, men Algren tyckte det verkade som om det svampaktiga kring ögonen blivit ännu rödare och tårarna runnit tätare utför kinderna. Flera gånger såg det ut som om han tänkte tala, men det stannade vid ett ryckande i ansiktets alla skrynklor och gropar.

Den unge Sarri steg fram, strök hans hand och tvang honom med milt våld att sätta sig.