Männen som gjorde det/Kapitel 6

←  Kapitel 5

Männen som gjorde det av Ernst Didring Kapitel 6

Kapitel 7  →

6

Lappen började berätta.

Länge sedan, innan du kom hit, länge sedan, innan du började bygga banan där borta, innan någon annan främling än jägare nådde oss här, levde Kumona.

Det var även långt innan jag kom till världen, kanske också före min faders, Sarri Björnjägaren, tid. Hans namn har du kanske hört? Inte det? Han tog tjugoåtta björnar med spjut. Nå, vår berömlighet går inte så långt. Den håller sig i fjällen.

Kumona var trollkarl. Du tror väl på trollkarlar? Tror att somliga män har större makt än andra, att somliga män är klokare än andra, att de kan tyda väder och vind, att de kan göra sjuka friska och friska sjuka, att de kan bot för pest, hjärtsjuka och flenår, att de kan mer än andra.

Kumona var en sådan man. Ingen minns hur gammal han var. Alla minns honom som gammal, med långt isgrått hår och skägg, sådant som dragrenen bär under buken.

Kumona hade många renar. Ingen har räknat dem. På sommaren, när kalvarna räknas du vet, märkte alla lappar alltid några av sina kalvar med Kumonas tecken, en ring med ett streck, det betydde trolltrumman och trumpinnen. Har du sett en trolltrumma? Nejnej! Det har jag. Den får du aldrig se. Den får aldrig andra än lappar se.

Så blev Kumona ägare till otaliga renar. Och lapparna var mäktiga. Kumona mest. Hans bud lyddes från kust till fjäll och över fjället också, över topparna där borta, ända ut mot havet, dit gudsvägen går.

Lapparna var mäktiga. Vi ägde stora hjordar, och vid kusterna i väster och öster bytte vi renkött och hudar, ripor, vargskinn och björn mot vadmal och kaffe. Silver och guld också till bälten och ringar och skedar. Och stål till knivarna. Så gick vi till fjällen igen.

Kumona var stor. Kumona var mäktig. En son hade han, en enda, en rödkindad son, snar att ränna på skidor. Vad sonen hette, frågar du? Det vet jag inte. Det har ingen kommit ihåg. Man minns bara Kumona. Det finns bara Kumona och Kumonas son. Och Kumona höll sonen kär, kärare än allt. Kött fanns alltid i våra grytor, och märgbenen du känner var vardagsmat.

Då kom olyckan. Det sägs alltid att den kommer mitt i när människan har det bäst. Då gjorde den det. Olyckan kallades den gången pest.

Vet du vad renpest är? Du vet annars så mycket.

Det är något förskräckligt. Snöskred kan vara farligt. Och flenår också, då tösnön fryser till is och renklövvarna slår förgäves mot flenet för att komma igenom till mossan. Skogsbrand är också farlig. Men ingenting finns som pesten, ingenting.

Den smyger och gnager, kryper och äter sig in överallt. Stolt och stor går hjorden. Hornen gungar och hasorna knittrar. Det är stolt att se renhjorden gå. Först härkarna, dragrenarna, de stora tjurarna med horn som en mansfamn, och så korna och sen de små stapplande kalvarna, och allra sist korna som aldrig får kalva, korna med de mångtaggiga hornen.

Jag ser våra renar. Tusental efter tusental följde de älvarna från kusten mot högfjället. Först gick Kumonas renar. Alltid först, som om de bäst kände renstigarna. Eller också hade Kumona lärt dem mer visdom än andra. Vad vet jag!

Här vid sjön, vid Rautasjärvi, samlades vi lappar om sommaren. Där du nu ser tre kåtor kunde då ligga tjugo, trettio, där under fjället du ser, mitt över sjön åt Allasjokk till. Och här offrade vi, offrade renar till den store guden, offrade silver ur våra bälten och ringar från våra fingrar, offrade för att avvärja ont, ty vi kände att vi hade det för gott.

Röken steg ur kåtorna, renarna löpte i fjället, solen gick aldrig ner, och vi var — hur var det du kallade det? — lyckliga. Vi var lyckliga, vi var goda. Ont kände vi inte. Men vi visste att det fanns bortom Kielaspuoltasreita, också bortom Allasjokk, i sprickorna på den eviga isen i Kårsåvagge. Där lurar ondskan.

Vi gick aldrig den vägen. Endast Kumona gick den. Kumona och hans son. De fruktade inget. Eller också var de mäktigare än ondskan själv.

Vi var goda. Vi var — lyckliga. Dygnen i ända sprang vi i fjällen för att märka renkalvarna. Sen var det gott att komma hem och få dricka kaffe i kåtan, krypa in i renfällen och sova. Och när männen gick till fjälls igen med lasson lekte våra barn vid stranden med kastsnaran kring kolten. Och rödingen steg själv i näten strax vi lagt ut dem. Lycklig tid!

Då kom ondskan, pesten! Men ingen pest som förr.

Skada att du inte kan räkna ut vad det är, pesten. Du som kan så mycket räkning. Fast när inte Kumona kunde — så —

Första budet kom till kåtorna när älven där borta steg för första höstregnet. Renarna kom själva ner från fjället och trängde sig samman kring kåtorna. Deras ögon bad och deras kroppar skälvde och så rullade de runt och dog.

Vi samlade rödblommor på snön och gav dem. Vi skar de minsta, vi försökte allt. Men ingenting hjälpte. Hundraden efter hundraden kom från fjället, kalvarna krackade som ripor, alla för att dö, för att dö.

Ingenting hjälpte. Och Kumona var borta. Det gick bud efter honom. Vi visste han var nere vid havet västerut. Sonen gick, över ondskans issprickor i Kårsåvagge. Sonen gick inte. Han sprang. På kvällen andra dagen var han åter med fadern. Längs Allasjokk kom de två, båda långa, resliga som alla av Kumonas släkt, först sonen, snar att gå, rödkindad, med lätta steg som en vildren, sedan Kumona, också snar att gå men gråsvart i ansiktet; och han bar trolltrumman.

Kumona gick genast in med sonen i sin kåta. Vi väntade omkring. Kvällssolen satt i Allasjokk, hemsk, röd som renblod, och renblod rann i älven. Natten förgick, och vi väntade omkring hans kåta. Ingen talade. Till och med renkalvarna slutade att kracka. Skuggorna rullade ner från fjällen och tog bort skog och vatten och allt. Dimmorna sänkte sig och tog bort oss från varandra. Var och en blev omgiven av ondskans våta, slemmiga nattkyla, sen såg vi inte varann. Vi stod stilla och såg mot Kumonas kåta, varifrån gnistorna sprutade ur rökfånget. Omkring oss hörde vi det välkända ljudet av renarna, som föll omkull och dog. När vi böjde oss ner för att se i de närmaste renarnas ögon skälvde de av en hemlighetsfull skräck, som inte var dödens.

På morgonen när dimmorna lyfte kom Kumona ut. Han kallade den mest förtrogne till sig och frågade honom vad vi gjort. Vi hade försökt allt utom offer. Det hade vi glömt bort i förskräckelsen.

Hela dagen höll vi på att sprätta bort allt silver ur bälten, barmstycken och koltar. Kvinnorna grät när smyckena måste bort, men de tordes inte annat än att lyda Kumona.

Silvret fyllde ett par näverkontar när vi slöt om kvällen.

Kumona tog trolltrumman och silvret med sig och for hit ut till stenen, där vi offrat för att behålla lyckan, men som vi glömt bort när olyckan kom så där tvärt. I ett dygn låg Kumona på knä och slog oavbrutet på trolltrumman, slog så det skallrade i fjällen och så renarna glömde att dö. De stod med spända öron och lyssnade.

Kumona åt inte, drack inte, bara slog, tills han föll omkull. Vi rodde dit. Han tuggade fradga, och det stod som snö om munnen på honom. Så blev han som död och låg stel med vidöppna ögon och knutna händer.

Innan han ännu vaknade hade renarna börjat dö igen i stora hopar. Hela fjället upp mot Allasjokk låg fullt av dem. Deras ögon längtade bort, men renarna rådde inte. De vacklade som om de varit yra av brännvin. Det var det hjälplösaste vi sett. Då föll förlamningen, rädslans förlamning över oss. Ondskans makter var starkare, starkare till och med än Kumona.

När vi rodde hem med Kumona talade han inte. Han satt och såg rätt in i himlen, där stjärnorna darrade.

Har du sett att stjärnorna kan darra av rädsla? Att de darrar mest innan de faller ner? Inte. Nejnej, du har levat för lite i fjället. Den natten föll stjärnor så tätt, så tätt att vi inte hann blinka mellan dem. Det är stjärnpest, det.

Men Kumona blinkade inte. Han satt tyst i båten och såg på dem. Fradgan hängde omkring hans mun, hängde i skägget, som om det frusit, men ögonen var blanka av liv.

Han såg mot stjärnorna. Då och då frågade han någon där uppe, någon som han men inte vi såg: "Vad vill du? Vad vill du?"

När vi lade till vid stranden reste han sig och vadade själv i land till sonen, som väntade. Han omfamnade honom och stödde sig tungt på honom.

Vi måste trampa oss fram på renarna för att komma till kåtorna, så tätt låg de. Men de jämrade sig inte, ty de kände inget. De låg på rygg med benen hopdragna under buken. Men hornen hade de stora, starka tjurarna borrat djupt i jorden, som om de ville hålla sig fast för en förödelsens storm, som ingen såg och ingen mer än de kände.

Livet höll på att dö. Allt var tyst kring kåtorna, bara mumlet från de gamla kvinnorna, som satt i ring vid sjön och trodde att de kunde hålla ondskan på avstånd med eld och trolldom.

När Kumona gick förbi dem tystnade de skamsna och blåste upp elden för att se honom i ansiktet. Han stannade och såg in i elden. Det isgråa skägget brann som eld. Så skakade han på huvudet och gick till sin kåta.

I gryningen bröt vi upp från kåtorna.

Hundarna lyckades samla några tusen renar, raglande och yra, fulla av pestens feber och med bly i hasorna. De släpade sig fram i det våta höstregnet, över Allasjokk, som tog hälften av dem med sina virvlar.

Vi jäktade på för att hinna skogen, men ingenting hjälpte. Efter oss lämnade vi ren efter ren. Dagen gick. Skogen dröjde, och ondskan följde oss. Döden följde oss.

Då stannade Kumona, som gick först. På två dagar hade han blivit krokigare än en björk. I två dagar hade han sökt sig fram efter den bästa renstigen som fanns. Ty renarna gick sist den gången. De orkade inte annat. I två dagar hade han hållit allting samman, både djur och lappar. Alltjämt följde ondskan oss. Kölden bet i oss. Snö och regn bytte om. De yngsta grät, men tårarna frös på kinden.

Då stannade Kumona och rätade ut sig.

Bakom oss jagade moln, järntunga av död och ondska. Kårsåvagges dödsspöken hade sluppit lösa. Längs dalgången kom de farande som onda andar, röt och slet i videt, piskade kråkriset. Videt brann inte, nävern slocknade, kråkriset fräste bara. Och kaffet blev aldrig varmt, hur länge vi än satt vid den eld, som inte orkade brinna.

Kumona satt ensam med sonen och talade. Han talade med en mild, sällsam röst, som vi aldrig hört förr, men som vi hörde när ondskans storm saktade av ibland.

Sonen skakade av köld, och på hans kind kom och gick rött och vitt. Han svarade inte på vad Kumona talade, men hans ögon sökte in i de svarta järnmolnen bakom oss. En renkalv, frusen av pest, darrande av slemmiga dimmor, skrämd av att se de stora tjurarna stupa, sökte sig till hans fötter och dog med nosen på hans knä.

Då reste sonen sig upp och gick mot järnmolnen. Och Kumona följde honom utan ett ord.

Länge satt vi män slagna av skräck, av rädsla, av övergivenhet. Allt blev så hemlighetsfullt, så tyst, sen de gått. Ingen vågade tala. Själva stormen slöt, som om den fått vad den ville.

De svarta järnmolnen rämnade i en bred spricka. Solen rullade i den blodiga molnsprickan. Någon hade visst huggit i den med en kniv. Långt bort såg vi Kumona och hans son. De gick ifrån oss, bort mot ondskan, och molnsprickan vidgade sig framför dem. De gick tillbaka vägen vi nyss kommit.

Då vände vi om och följde dem. Men renarna stannade. De rörde sig inte. De som ännu levde sov tungt. Hundskallet hjälpte inte längre. Inte hugg och slag heller. Vi lät dem ligga.

Först var vi ovissa vart Kumona gick. Men så förstod vi. Han gick hitåt, mot offerplatsen, mot den här gröna stenen. Vem förstår människor? Inte jag, inte du. Ingen förstår människor. Många stigar har fjället. Många stigar går i människans hjärta. Ingen har förstått Kumona och hans son.

Vi gick genom natten. Hit nådde vi efter många timmar. Först tordes vi inte gå fram. Vi fruktade Kumona. Men när vi såg lågorna från elden här framför stenen slå stora och röda mot himlen gick vi framåt.

Vet du vad vi såg? Vem förstår människor. Inte jag. Inte du.

Vet du vad vi såg?

Den mäktige Kumona, han som ingenting fruktade, satt rädd som ett litet barn och höll sonen i hand. Båda stirrade in i lågorna.

Vad tänkte de på? Ingen läste deras tankar. Ingen människa åtminstone. Vi stod tysta bort i fjället, utan att våga röra oss. Elden sprakade ren och hög, i stora, röda lågor. Den slickade stenen här, alldeles där du sitter, och det brann här och var borta i mossan.

I flera timmar stod vi tysta i fjället och såg bort mot dem. Vi trodde inte de hade sett oss.

Då reste sig Kumona och vinkade till oss. Vi gick fram.

Kumona talade: "Ondskan väntar — ondskan ska få, men inte förrän dagen kommer. Pesten ska dö och renarna leva!"

Och så nickade han bekräftande med huvudet.

Vi satte oss kring elden och väntade. Aldirg har någon natt synts oss så lång, aldrig någon natt så mörk, aldrig morgonen så långt borta. Vad skulle ondskan få? Ingen talade. En gång kände Kumona liksom i sömnen efter kniven i bältet, annars satt han med sonen hand i hand. Men sonen stirrade i elden.

Så kom äntligen morgonen, sjuk och grå, slemmig, kall och hemsk.

Kumona reste sig och vräkte ett nytt träd i elden. När trädet föll och gnistorna sprakade vitt omkring sprang sonen upp som om han tänkte fly.

Kumona började tala. Vad han talade förstod ingen, vet ingen utom sonen, måhända, och han kan inte tala om det. Det var någon gammal trollapska som du aldrig hört.

Han talade högt och stort. Fjället bakom honom talade med i en djup röst, och vattnet där nere vid båten darrade. Hans röst ljöd mäktig som Allasjokk i vårflod, och de slemmiga morgondimmorna gled rädda undan. Hans röst skalv ibland som den eviga isen när den spricker, som när jorden, när människohjärtat spricker. Ibland kved rösten, bad och kved, men så bröt den fram från hans mun igen, stor, väldig så stenarna i fjället lossnade och rullade ner. Hans ögon lyste och blicken skar mot fjället där borta, som morgondimmorna släppte.

Sonen stod stilla och såg på Kumona. Högre och högre steg de röda eldslågorna, mäktigare och mäktigare växte Kumonas röst, mer och mer skalv den av människohjärtats hårda slag. Och Kumona växte och växte. Vi tyckte han nådde fjället, nådde molnen, nådde himlen. Då gick sonen sakta fram mot honom, i det han varligt drog bort barmstycket från sitt unga bröst.

Vi tordes inte se. Vi tordes inte. Någonting blänkte i Kumonas hand. Vi sjönk ner. Så måtte det kännas att gå över ondskans is i Kårsåvagge. Marken skälvde under våra fötter, jorden skakade, knäna darrade och våra hjärtan slog så ont, så ont. Vi körde ner händerna i den våta mossan, ty de brann som av eld. Vi ville skrika, men vi kunde inte. Och hela tiden hörde vi rösten, den stora rösten, som talade från molnen.

Så blev det tyst. Vi såg upp.

Vet du vad vi såg?

Kumona låg på knä vid sonen. Han höll hans huvud mellan sina händer. Kumonas läppar rörde sig i ohörbara ord, och hans isgrå skägg flöt över sonens bröst. Vi trodde först att sonen sov, men så såg vi att något rött flöt i det isgrå skägget, flöt ner i mossan, flöt in i elden.

Då förstod vi. Kumona hade huggit honom rätt i hjärtat.

Vi rusade upp och sprang till fjälls. Först när vi var högt uppe vågade vi vända oss om.

Kumona låg kvar på knä vid sonen. Länge låg han där. Till slut såg vi honom resa sig upp mödosamt. Återigen vräkte han hela träd i elden. När lågorna stod som högst och hela jorden där nere tycktes brinna, då böjde han sig ner, tog sonen i armarna och störtade honom in i lågorna. Lågorna skrek och rusade upp emot oss. Så började rösten där nere igen, stor, mäktig, skälvande, som när människohjärtat rämnar.

Då tordes vi inte dröja längre.

Två dagar efter kom Kumona till oss, där vi satt vid renarna. Järnmolnen hade kommit tillbaka. Kumona stod framför oss. Hans ansikte var lugnt när han steg uppför fjället. Vi sade ingenting. Vi hade slutat att tala.

Kumona gick fram till oss och sade:

"Ondskans pest är död. Pesten har fått Kumonas son. Den är nöjd!"

När vi inte svarade såg han frågande på oss. Vi visade på renarna som låg omkring oss och som sovit, när han sist såg dem.

Han gick från den ena renen till den andra och lyfte på deras huvud. Alla var döda, döda. Från ren till ren gick han i många, många timmar och sökte livet, men fann det inte.

Återigen kom han fram till oss, där vi satt frusna och kalla, utan eld, utan liv, utan renar.

Värre olycka har aldrig gått över oss.

Länge stod han stilla och såg på oss. Till slut fylldes hans ögon av tårar, och de strömmade i floder nerefter det isgrå skägget. Så skakade han till, som om något brustit inom honom helt tvärt.

Utan ett ord vände han sig om och gick ifrån oss, gick in i de svarta järnmolnen, i ondskans slemmiga dimmor, bort mot den eviga isen i Kårsåvagge.

Sen kom han aldrig mer tillbaka.

Vem vet vart människorna går?