Männen som gjorde det/Kapitel 7

←  Kapitel 6

Männen som gjorde det av Ernst Didring Kapitel 7

Kapitel 8  →

7

Efter den färden fick Algren den rätta uppfattningen av Lappland, och han älskade och fruktade det samtidigt. Han älskade dess färger, och flera timmar om nätterna kunde han sitta i någon bergskreva bortom baracken och röka och stirra på Tornejaur eller Träsket som rallarna brukade kalla den stora sjön, och som var ett obegripligt trolleri av färger, som aldrig stod stilla utan skiftade från koppar och blod upp till silver och isblått. Han älskade också de stora, tysta myrarna och mosslavarna, som täckte nederdelen av bergen med härliga mattor i purpur och violett.

Men de stora fjällen fruktade han. Där fanns något vilt och ödsligt i de väldiga snökonturerna, och i regndagar spökade de i dimmorna på ett sätt som inte överensstämde vare sig med optikens eller fysikens lagar.

I synnerhet för Nuolja hade han en rent barnslig skräck. I regndis lutade det sig fram över baracken där han bodde så han trodde det skulle falla ner. Tidigt om morgnarna när det var klart väder såg det ut som om toppen sträckte sig på andra sidan det blåa himlavalvet. Andra gånger åt dimman upp hela berget så att det inte syntes ctt spår av det ovanför björkskogen.

På det viset blev Nuolja för honom något fantastiskt, som hans förstånd aldrig skulle få bukt med. Det blev ett övernaturligt väsen, som var fientligt stämt mot honom. Han stärktes ytterligare i den tron, när en lavin höll på att sopa bort honom en kväll när han som vanligt satt och rökte i sin bergskreva. Den gick några tiotal meter till vänster om honom, och luftdraget var så starkt att han fick ta spjärn med händer och fötter i berget för att hålla sig kvar. Och arbetena vid Nuolja var jämt motiga. Än stötte man på det ena, än det andra hindret, och bland folket förlorades fingrar, armar och ben.

Det blev därför stor glädje när det kom order om att man skulle ta sig in i tunneln genom Nuolja. Algren fick nu i stället börja på att räkna på vattenfallsbyggnaden vid Abiskoälven, som man skulle dämma upp och leda intaget genom en trätrumma längs gamla älven för att sedan längre ner driva turbinerna till tunnelborrningen. I det arbetet blev det genast liv och lust och det gick med svindlande hast. Hela sommaren och hösten höll man på med de förberedande arbetena. Hjort gick i spetsen med sin obegripliga energi och arbetsförmåga. Algren beundrade hans sega vilja och uthållighet. Jämt var Hjort i farten, först uppe och sist i säng. Landström tog sig ibland en visit hos dem, och då kalkylerades det dagarna i ända. Långt in på nätterna lyste det hos Hjort, när han var ensam, och varhelst han sammanträffade med Algren var det aldrig fråga om annat än kraftstationen vid Abisko.

Den blev Hjorts liv, Hjorts dröm. Detta, att slåss med en dånande fors, att tämja naturkrafterna, att driva dem dit man önskade, att leda dem efter sin vilja, att låta älvens överfallsvatten väsnas och fräsa och spotta i en jättegryta på många tusen hektoliters kokande grädde för att till sist låta det störta sig ner i den sprängda hålan under järnvägsbanken med ett helvetesdån, det var ett arbete för en man som Hjort. Därför var han stolt som en segrande gud när allt var klappat och klart fram på vintern, generatorerna monterade och den långa ledningen färdig fram till Nuolja, där man under tiden börjat borra med handkraft. Det var några outsägligt högtidliga ögonblick, när den första stötborrmaskinen med sin åttio millimeters kolvdiameter började knacka. Algren tyckte att berget jämrade sig för var stöt, men arbetarna hurrade och Hjort var blek av sinnesrörelse.

Man hade hurrat för tidigt. Vildmarken hämnades. Efter några veckor hängde Abiskoälven stel och frusen, stannad i sitt rytande av en kyla som lapparna inte tänkt sig, när de försäkrat ingenjörerna att älven aldrig i mannaminne varit frusen.

Det blev bistra tider. Hela den stora, stolta anläggningen låg där till ingen nytta. Allt var stilla och dött. Blev det lite mildare några dagar högg det sedan i så mycket mer ilsket kallt, och Hjort begrep snart att han inte lyckats befalla över naturen.

I veckotal drev han uppe vid älven och funderade och beräknade, tills han slutligen måste erkänna sig besegrad. Det tog ett djupt tag i hans viljekraft. Hans förstånd böjde sig för det oundvikliga, oberäkneliga, men hans tjurnacke böjde sig inte, och man måste se länge i hans ansikte innan man märkte de två, små nya vecken vid näsroten.

I ensamheten hade han sina bittra stunder, och den halva miljonen, som låg bortvräkt i vildmarken till ingen nytta, solkade hans kalkyler, även om han tröstade sig med att han inte var ensam ansvarig utan att det delades på flera. Men det tog ändå på honom som man och vattenbyggare att ha misslyckats så kapitalt, och när drömmarna plågade honom riktigt hörde han borrstålen hacka som fågelnäbbar inne i Nuolja-tunneln.

Baningenjörerna hade för länge sedan förstått att något var på tok vid kraftstationen, och det hade sina stora svårigheter att undgå att komma in på ämnet, när Hjort var närvarande. Riktigt uppklarade blev inte förhållandena förrän Hjort en lördagskväll kom in till Gerell, som hade Landström, Algren och några andra ingenjörer hos sig på vira och konjaksgask.

Man spelade vid två bord, och glädjen stod så högt den kunde i det låga taket. Skrattsalvorna skakade tobaksmolnen när Gerell drog sina historier om Svarta Björns alla kärleksäventyr, som inte hörde till de allra mildaste. Algren äcklades också i början av Gerells realistiska skildringskonst, då han bevisade att Svarta Björn var alla rallarnas gemensamma egendom, men när några timmar rusat bort i samvaro med människor skrattade han lika tokigt som de andra. Kaminen dånade av härligt luftdrag, och värmen hade stigit så att kavajerna slängdes av och man dobblade i skjortärmarna med de svarta Narviks-cigarrerna i mungipan.

"Och jag minns särskilt", fortsatte Gerell, "när hon lurade Dygdiga Hansson med sig, han som är bas för Tjugosjuan ni vet och inbillar sig vara den ende lycklige ägaren av Maja. Svarta Björn låg avsvimmad vid en jordskärning, när Dygdiga Hansson kom förbi. Han såg bara att det var en kvinna som låg där i mörkret vid banvallen. Han kvickt ner förstås och lyfte upp henne, för han är en hygglig karl i grund och botten. Hon låtsades att hon inte kunde stå för sig själv. Då måste han bära henne. Och att bära Svarta Björn i mörkret kan vara farligt. Hon är mjuk och rund. Det gick inte heller så länge, för då började Svarta Björn att fnissa. Den natten kom inte Dygdiga Hansson hem till Maja i Tjugosjuan och inte Svarta Björn till Tjugotrean. Det var den tokigaste natt jag haft, sade Svarta Björn, när hon berättade det för mig. Vi sov i en stenskreva hela natten; Dygdiga Hansson och jag. — Ja, akta er för avsvimmade kvinnor här uppe. De är så fulla av drift", slöt Gerell rätt tvetydigt och skrattade mest själv.

Då knackade det på dörren och Hjort steg in.

"Godafton! Förlåt att jag stör", sade han. "Jag ville bara säga till dig, Gerell, att jag ger mig av neråt banan i morgon bitti. Nuoljatunneln får du klara med handkraft så gott ni kan hädanefter, för kraftstationen är täppt. Älven är bottenfrusen för första gången på hundra år. Det finns inte en droppe vatten att få. Det som finns går genom släpporna i berget. Till sommaren får vi naturligtvis vatten igen, men vi har inte tid att vänta. Alltså — jag litar på dig. Godnatt! Jag är tillbaka om en månad."

Han tryckte deras händer och gick.

Det blev en stunds tystnad efter honom.

"Tja!" började Landström. "Jag sade från början att älven skulle frysa. Ett sånt förbannat land som det här, med snö och is och norrsken och mörker varvtals hela året om, med en usel nypa grönt vid midsommar och tusen ton myggdjävlar på köpet."

"Det blir en dyr historia", framkastade en av ingenjörerna.

"Det kan ingen hjälpa", sade Landström. "Här gäller det att komma fram. Sen får riksdagsgubbarna korsa sig bäst de vill och slå i pulpetlocken också under gråt och tandagnisslan."

"Vad säger överingenjörn om saken?" frågade Algren och gav.

"Överdjävuln, menar herrn? Ja, den skulle jag vilja se. Han dör väl av slag eller gallförgiftning när han får reda på det. Och det unnade jag honom", svarade Landström.

"Är det han som kommit upp med planen?" frågade Gerell.

"Naturligtvis. Alla dumheter som görs här uppe är hans fast Hjort och jag officiellt får bära hundhuvudet. Så var det med skärningen bortom Kaisepakte, så var det med Nuolja-sträckningen. Engelsmännen var mera förståndiga. De stakade banan nästan nere vid träsket, men den där envisa gubbsaten skulle gudbevars klättra högre upp med banan här på Nuolja för att få snöskreden färskare. Jo, den gossen har kostat staten pengar! Och ändå lever han som en vettvilling över vad jag ger ut. Men vad han själv kostar staten, det aktar han sig nog att tala om. Och så till på köpet det vidriga sätt han har att alltid komma som en tjuv om natten och falla över en utan förberedelse för att försöka få fatt i något, som inte passar i hans kalkyler! Han kom till mig en vinterkväll förra året och slog ner som en bomb mitt i min konjaksgrogg och började fräsa och spotta som vanligt. Men jag lyfte ut honom i snödrivan, och där fick han sitta några timmar och svalka sig. Sen var han spak några månader. Skål!" Landström tog en stadig klunk ur glaset.

"Med mig bråkar han alltid om osedligheten", tog Gerell vid. "Vad ska jag göra åt det? Inte överensstämmer det med de allra bästa etiska förhållanden att låta fjorton till tjugo stora, starka karlar sova i samma barack som en ensam kvinna. Men inte är det mitt fel! Han kunde kosta på ordentliga bostäder åt folket så slapp han åma sig över osedligheten. Dessutom ska väl karlarna ha någon som lagar mat och kläder åt dem. De kan inte leva på renlav. Och det sade jag åt honom."

"Vad svarade han då?" frågade Landström, medan han plockade ihop gask på fyra.

"Han väste något om att han lagat både mat och kläder åt sig själv varenda gång han legat på byggnad och att folket levde som änglar då", svarade Gerell.

"Store Jupiter, sån lögnhals!" utbrast Landström. "Han åt på ingenjörsmässen nere i Gällivare när vi lade om banan. Och vad det änglalika folket beträffar, så har väl rallarna aldrig levt rövare som där. Det var målskjutning med revolver varenda kväll, och gossarna såg ut som schweizerost allesammans. Bara hål. Han gnällde väl över spriten också?

"Det är ett enda pipande var gång han är här", svarade Gerell.

"Det kunde jag tänka mig!" sade Landström. "Liksom om den här banan någonsin skulle bli färdig utan sprit! Berglund gjorde ett försök där nere på Trettiotvåan. Han slog två langare fördärvade en gång i våras. Vad tror ni rallarna gjorde? De köpte salubrin och skosprit i stället så de brände upp magarna och han fick lägga dem på sjukstugan alldeles svarta om truten. Nej, då är det hälsosammare att dö av riktig sprit. Och folket behöver något starkt i detta ishelvete! Brrr!" Han fyllde på sitt glas och drack.

"Pastorn där nere i Tornehamn", fortsatte Landström, "dillade de första månaderna också någonting om att man skulle ge folket varm mjölk i stället. Javisst, det tycker jag också, bara det fanns någon att få. Mjölk här, där det inte finns en ko på trettio mil och man inte kan få köpa en mjölkskvätt för guld! Narviksborna talar jag inte om. De har jämt att göra att hålla sina egna barnungar vid liv. Och sjukstugan är glad om den kan få några liter om dagen. Nu tar pastorn själv en sup till maten, och det både klär och värmer, påstår han. Och med tiden blir han nog en ordentlig karl han också." Landström, som gått hem gasken, tog småleende en röd bet ur pullan.

"Skål, gubbar! Ner med rusdryckerna!" hojtade han och drack i botten.

"Rövarn — ni känner väl Rövarn?" — fortsatte han, "han med ögat ni vet, det andra tappade han i Gällivare en midsommarnatt för sex år sedan, han som langar all spriten här uppe på norra biten och ljuger som en häst travar, han kom till mig en dag i förra veckan och sade, att Svarta Björn super ihjäl sig. Ja, vad ska jag göra åt det?"

"Hon är väldigt vacker, den där norskan", sade en av ingenjörerna.

"Visst är hon vacker, men det är bara skalet också. Kärnan är lagom fin, tänker jag. Akta dig för henne!" varnade Landström.

"Varifrån är hon egentligen?" envisades den varnade.

"Hon lär vara från Bergen. Pappan är kapten på en av de där stora kustångarna och är en pampig karl. Modern är en fin kvinna. Men flickan har alltid varit galen. Hon var inte mer än fjorton år när hon rymde hemifrån. Fyra gånger lyckades modern få hem henne, men jäntan kom alltid undan igen. Hon är karlgalen, det är klart. Och lika galna är karlarna i henne. Det har växlats många knivhugg för hennes skull längs norska kusten. Här uppe har vi fått lappa ihop några tiotal rallare, som inte kunde samsas om henne. En av dem halkade ner i Hundalen när vi anlade linbanan, och jag tror inte det var alldeles ofrivilligt. Hur det gick till fick jag aldrig reda på, och han själv kunde inte tala om något. Den som ramlar ner tvåtusen fot är inte vidare språksam av sig. Doktorn påstår att hon förstör hela folket här uppe och vill ha bort henne, men rallarna släpper henne inte. Vet ni hur gammal hon är?" slöt Landström och blandade korten, som fått vila en lång stund.

Det visste ingen. De gissade mellan trettio och fyrtio.

"Tjugo!" knep Landström av.

"Det är förskräckligt!" utropade Algren utan att tänka. Han rodnade också som en ungmö när ingenjörerna började skratta.

Men Landström slog honom förtroligt på axeln.

"Det hedrar herrn, ta mig fan! Ska vi inte förbrödra oss?" Landström lyfte sitt glas och Algren och han drack brorskål.

"Visst är det förskräckligt, som du säger", började Landström på nytt, "men det går över! Ingenting förskräcker här uppe, bara man hinner vara med tillräckligt länge. Och om två, tre år har vi hela banan klar, och då kommer de små snälla turisterna gungande hit upp i sovvagnar med tandborstar, spritkök, servetter och maggördlar och kravlar omkring här i fjällen och leker indianer i urskogen. Men då slår man inte ihjäl några ripor med spadar som rallarna gör nu var dag, och alla björnarna i Abiskodalen och bortåt Kårsåjökeln har knallat sin kos. Då, gossar, då är vi gömda och glömda och bara banan är kvar, där malmtågen rullar miljarderna till Narvik. Då kan man sitta på tåget och häpna över de här barackerna vi levat i, om de ens finns kvar då. Och de fina damerna i silkesstrumpor och lackskor kan stiga av och peta med sina röda sidenparasoller i de tomma konservburkarnas kjökkenmöddingar och känna sig som fullflätade arkeologer. Och en och annan rövarhistoria kommer nog att gå om oss. Men det ska vi inte vara ledsna över, gossar! Det var i alla fall vi som gjorde det — en gång. Skål för äventyret! Leve det!" ropade han.

Alla hurrade och drack. Spelet gavs förlorat, och man samlade sig i ett stort gemensamt bunkalag vid Landströms bord.

"Jag", sade Landström, "hade en sån där grönskolling till turist hos mig i somras borta vid Vassijaur. Han hade visst krupit halva vägen, för han var som en disktrasa när han kom fram. Ögonen stod på skaft över allt vad han såg, och så många dumma frågor på en gång har jag aldrig hört förr. Han trodde visst vi järnvägsbyggare var något slags djur som levde på lämlar och ugglor. Jag har aldrig sett någon så flat som han, när vi bräckte av honom med en finare middag, bestående av bordduk, smörgåsbord, röding, renstek, ripa och konservaprikoser. Sen fick han kaffe och Martell och Narviks-stinkadoros ute i det gröna tillsammans med Boman och hans rara lilla fru, som är världens modigaste kvinna. Och när då herr turisten satt där i vår fina korgstol och lapade konjak som en kattunge och slickade sol, då fick han se ångbåten som de höll på att spika ihop nere vid Tornehamn. Då utbrast han: 'Ja men här har ni det ju härligt!' Vi hade inte hjärta att säga emot honom. Vi skålade hövligt och civiliserat. Och vi har det härligt, gossar! Åtminstone nu! Inte sant?" frågade Landström med överströmmande humör.

"Jo", rungade det till svar från allihop. Och så hurrade de för banan, för rallarna, för varann och för Lappland.

Det blev ett ordentligt pokulerande hela natten, och när de äntligen skulle ge sig iväg från Gerell på morgonsidan var de rätt ankomna allesamman och hade det trassligt nog att få skidorna på sig.

Himlen stod likblå. Hela Tornejaur låg i en blågrönskimrande snöglans med svartblå skuggor i drivorna bortåt Nuolja. De kullblåsta dvärgbjörkarna utanför Gerells stuga liknade stora daggmaskar, som frusit ihjäl under hopplösa försök och vridningar att komma ner i jorden. Fjällen mot söder stod hårt mot den glasgröna himmelsväggen, som bådade gryningen, men i norr flöt fjällsträckorna ut i ett isigt blekgrönt. Nuolja själv hade svept in sig i ett sotsvart flor, genom vilket man knappt kunde skönja trädgränsen.

Och över alltsammans, ett gott stycke under zenit, gnistrade norrskenet som en oerhört stor julgransstjärna av järnfilspån. Ljusknippena fladdrade och flämtade där uppe. Stundom sköt miljoner guldspjut ut i den nattblå rymden, stundom krympte stjärnuddarna och tycktes slockna, men så sprutade järnfilspånet blixtsnabbt igen och glimmade och gnistrade värre än en kraschan i briljanter.

Under detta fyrverkeri skidade var och en till sitt.

När Algren kom in i sitt rum ville han ställa sig vid fönstret för att se på norrskenet. Men rutorna var rimfrostiga och han såg bara, genom den fantastiska silverskogen med palmer och ormbunkar, hur det flämtande skenet utanför tändes och slocknade, tändes och slocknade i en evig kretsgång.

Då kastade han sig påklädd som han var i sängen och slocknade själv.