Männen som gjorde det/Kapitel 8

←  Kapitel 7

Männen som gjorde det av Ernst Didring Kapitel 8

Kapitel 9  →

8

De fem hästarna stretade sig fram genom snödrivorna med var sin tung proviantfora efter sig.

Kring var häst stod ett tätt dimhölje, som troget följt med genom den isande natten. Inne i dimhöljena satt skjutsbönderna i sina vargskinnspälsar. Händerna hade de nedstoppade i fickorna, tömmarna lindade om högra armen, sälskinnsmössorna djupt nerdragna över öronen och de breda, tjocka yllehalsdukarna lindade flera varv kring halsen så att de täckte näsa och mun och bara en smal strimma blev öppen för ögonen.

Egentligen var även den strimman obehövlig; alla karlarna sov, halvfulla, och litade på hästarna, som var vana vid proviantvägen. Där uppe på den raka vägen längs Tornejaur fanns ingen fara för att köra utför fjället. Vägen gick snörrätt mellan stakarna, och natten var tillräckligt ljus med snö, stjärnor och norrsken för att hästarna skulle hitta väg.

Det besvärligaste skjutsbönderna hade var att emellanåt hala fram brännvinsbuteljen och ta sig en klunk. Det skedde också mycket trevande och försiktigt, och de öppnade inte sina sömniga ögon förrän buteljens kyla brände läpparna på dem och de kände gudadrycken rissla ner genom strupen. Sedan var det bara att stoppa till fotsacken igen och köra händerna med de håriga renskinnsvantarna i vargskinnspälsarna på nytt.

Färden gick långsamt framåt timme efter timme medan det tunga föret gnisslande ilsket för slädmedarna. I dimhöljena kring hästarna syntes endast mularna sticka fram, och därifrån pustade med jämna mellanrum två strömmar av ånga fram. Med huvudena knyckande för vart steg stretade sig de fem hästarna ihärdigt och säkert framåt.

Uppe på himlen rullade norrskenet ljudlöst sina skimrande ljusvågor. Ibland steg en gulgrön flamma upp, stor och mäktig, bakom de mörka snöfjällen i norr, ringlade uppåt som en eldorm och delade sig i blekgröna floder, som famnade zenit i salig längtan, ibland hängde sig en lysande spiral ner från polstjärnan, djupblå i det inre och med en rosenröd bård längs hela spiralslingan, och så vecklade spiralen upp sig och böljade ut i regnbågsskimrande vågor, som vaggade ut i den nattblå rymden och blev borta bland stjärnorna.

Skjutsbönderna såg ingenting, och hade de sett det hade de inte brytt sig om det. De var vana vid det där narrspelet. Allt vad de visste om det var att det nästan alltid bebådade sträng kyla. Och nu var kylan tillräcklig.

När första foran körde fast och hästen inte lät rubba sig av piskslagen måste de ut och hjälpa till, och då kunde de nätt och jämnt stå på benen, så stelnade var de trots de stora skinnstövlarna.

Med förenade krafter lyckades de äntligen baxa loss foran. Hästarna stretade igen några hundratal meter framåt i den djupnande snön, men så stannade de.

De halvfulla bönderna dividerade en stund om vad som fanns att göra.

En ville lämna fororna åt sitt öde och vända tillbaka till Tornehamn med hästarna, en föreslog att man skulle sova på fororna och vänta tills det blev dager, då plogen kanske kom, två ville köra vidare om så hästarna skulle stupa, men den femte satte sig utan ett ord på foran och började supa. De andra fyra grälade och trätte och stampade för att hålla sig varma, och hästarna vände sig stundom om och såg på dem med stora, trötta ögon, medan dimhöljena började lösa sig från hästarna och stiga upp i luften.

Hästarna skakade rysande sina seldon.

En av bönderna, som så småningom började nyktra till av stampandet och grälet, fick syn på en jordkoja ett stycke från vägen. Där kunde man kanske få sova. Han arbetade sig dit upp genom snön och klev in i kojan. Han lyste med en tändsticka. Kojan var tom. Inte en människa fanns där. Men mitt i kojan stod en järnspis med ett rör som stack upp genom taket, och en hel hög björkknuvar låg bredvid. Några klädtrasor hängde på spikar i stängerna, några kokkärl och kantstötta kaffekoppar låg strödda här och var, medan ett par nötta renhudar och annan lump låg på jorden, halvt täckta av snö.

Bonden rev några näverbitar från stängerna, tände på och hyvade in i järnspisen. Sedan fyllde han på med ris och björkknuvar, och snart dånade och knastrade elden i spisen. Bondens anletsdrag tinade upp. Han skakade av sig renhudarna, makade dem närmare spisen och satte sig ner. Han mojade sig. Värmen strömmade honom redan till mötes, och det röda glimmandet mellan spisringarna gjorde genast stämningen gladare. Han tyckte närapå att han satt hemma i sin egen varma kammare i Rombaksbotten. Den illusionen värmde långt nere i magen. Han nickade åt spisen och höll fram sina frusna händer. Han småskrattade. Här hade man det riktigt rart. Spisen började bli röd på ena sidan. Bonden halade upp buteljen ur den djupa sidfickan och tog en stadig klunk.

Han hade inte slutat när dörren rycktes upp och de andra fyra bönderna tumlade in, morrande som arga hundar och svärande över att han inte varskott dem om att det fanns eld där uppe.

Men värmen inne i kojan stillade deras vrede, och snart låg de i ring kring den rödglödgade spisen och diade i full endräkt ur buteljerna. De sjöng och dillade fosterländska sånger. Ruset brann och surrade i deras hjärnor lika vilt och hetsigt som elden i spisen, som de oavbrutet proppade full med björkknubbarna.

En gång försökte en av dem resa sig och gå mot utgången, medan han mumlade någonting om hästarna, men så ramlade han och stöp och brände ena handen på spisen så att han gallskrek av smärta och de andra stortjöt av glädje. Och så slogs de, söp och somnade över och om varandra, medan elden dånade i full fyr.

Nere på vägen stod de fem hästarna ensamma i natten. De hade för länge sedan upphört att svettas. Dimhöljena hade försvunnit alldeles. Hästarna hade i stället fått en tät fäll av rimfrost, som under buken hängde i långa fransar. Stundom skakade de till av frossbrytningar, men för det mesta stod de stilla med hängande huvud och sov. Någon gång sträckte de huvudena som om de sökte efter en osynlig vårdare framför sig. Ibland skrapade de till otåligt med hovarna i den djupa snön. En lång stund stod den fjärde i ordningen av hästarna och såg upp mot kojan, där röken steg vit mot natthimlen, men så vred han huvudet rätt igen och sänkte det mot snön, trött och övergivet.

Timmarna led. Kallare och kallare blev det. Till och med norrskenet slocknade. Men polstjärnan gnistrade ännu klarare. Nu stod hästarna alldeles stilla, och huvudena hängde djupt ner mot snön. Ingen av dem rörde sig mer. Hade någon sett dem, kunde han ha trott att de sov. Det enda märkvärdiga med dem var att deras andedräkt inte syntes mer, trots den förskräckliga kylan. Där de stod liknade de en svart skulptur i den isbleka natten och mot den vita snön. — — —

Överingenjören och Hjort kom åkande upp till Tornehamn tidigt på morgonen.

De var inbyltade till oigenkännlighet där de låg nerbäddade i släden, och de båda rallarna, som måst följa med för att skotta vägen fri här och var, måste storspringa för att hålla sig någorlunda vid liv.

Överingenjören var på sitt vanliga, älskliga humör. Han hade funnit allt på tok och gormat vid vartenda lag hela vägen upp och uttalat sin förvissning om att banan aldrig skulle bli färdig i tid. Hjort försökte som avdelningschef säga emot, men han hade tröttnat. Sedan de lämnat baracken där de legat över natten hade de inte växlat ett ord med varann. Hjort var visst inte vid dåligt lynne, men han tyckte det kunde göra den andre gott att få känna på vad man hade att kämpa mot ute på själva banan.

Solen var ännu inte uppe, men Hjort såg genom sprickan i yllehalsduken en smal guldkant tändas i sydost, och dagen lovade alltså att bli vacker. Han hade visserligen avrått den andre från att fortsätta färden i sådan kyla, men då denne trilskades var det bäst han fick sin vilja fram så kanske han teg en annan gång, när det blev tal om hur långsamt det gick med banan. Han skulle bara ha vetat vad folket fick gå igenom där uppe, både ifråga om mat och kyla. Och att skälla och träta över tunneln där borta vid Nuolja var idiotiskt, eftersom det ju varit han själv och inte Hjort som kommit på idén att utnyttja Abiskoälven. De borde väl vara i närheten där snart, tänkte Hjort.

Han makade försiktigt undan en större tittglugg i yllehalsduken.

Mot den klart ljusblå himlen stod Nuolja lysande gulvit. Hela snökalotten var fri och klar från moln, och på östlutens nedre del gapade tunnelhålet för banan bläcksvart i allt det vita.

Det förde Hjorts tankar andra vägar. Han mindes några uttalanden som Algren påstods ha fällt om att tunnelaxeln var felräknad på två och en halv meter. Jo, det skulle också bli en skön skandal, tänkte han. Två och en halv meter! Nå, det var Bomans sak att ansvara för den saken, Bomans och överdjävulens! Kanske alltihop bara var skvaller. Bäst att tala vid Algren själv och känna honom på pulsen ordentligt. Var det sant fick man reda upp saken i god tid. Den där pojken Algren brukade inte prata i vädret om han än var lite underlig. Styv i matematik var han. Kom nog att gå långt en gång. Professor i högskolan.

Släden stannade.

"Vad är det?" väste överingenjören ur pälsen.

"Snö", svarade skjutskarlen. "Och så står det flera skjutsar på andra sidan drivan."

Hjort reste sig på armbågen. Rallarna var redan i färd med att skotta. Hjort svor för sig själv över att man inte kunnat vänta tills man hunnit ploga. Nu fick man ligga här och vänta en halvtimme minst bara för att den där envisa gubbtjuven skulle ha sin vilja fram.

"Vad är det för skjutsar?" frågade Hjort skjutskarlen.

"Visst proviant — fem stycken. Fast jag ser inte till kuskarna."

Hjort lade sig ner igen i släden och väntade. Överingenjören bredvid honom sade inte ett ord, låg orörlig inne i allt pälsverket. När de väntat en rundlig tid rullade överigenjörn sig upp på sidan.

"Varför skottar ni inte, latrackare?" röt han till rallarna. De svarade inte. Han såg dem stå stilla i snööppningen som de skottat, och i öppningen syntes hästarna och fordonen på andra sidan drivan.

Rallarna klev bort till hästarna.

"Vad är det?" skrek gubben efter dem. "Vad står ni och fånar efter? Kör på!" ropade han och dunkade skjutskarlen i ryggen.

"Det går visst inte", svarade denne. "Vi kommer inte fram för fororna där."

"Det ska vi bli två om!" skrek överingenjörn, slängde undan skinnfällarna, rullade sig ut ur släden och sprang framåt.

Hjort följde honom, mer för att se hur det skulle gå än för något annat. Det var ingenting ovanligt att man hade svårt att komma förbi varandra vintertid, i synnerhet innan det var plogat. Det var ingenting annat att göra än att vänta.

"Vad står ni och gapar efter?" skrek överingenjören, innan han var framme vid rallarna.

Ingen av rallarna svarade, men den ene av dem pekade på den första hästen.

Överingenjörn såg ett ögonblick på rallaren, sen böjde han sig ner mot hästen för att se den i ögonen. Han slet ena handsken av sig och lade handen på hästens hals. Han ryckte genast bort den och gick framåt från häst till häst och kände på dem.

"Såna uslingar!" skrek han. "Var är de?"

Hjort, som kände hur den ena blodströmmen efter den andra rusade till ansiktet, visade på spåren upp till jordkojan.

Med överingenjörn i spetsen stormade de dit och ryckte upp dörren.

I en hög om varann låg skjutsbönderna och snarkade i sina pälsar. Elden i järnspisen var för länge sedan utbrunnen, och glasskärvor glänste bredvid.

Överingenjörn hoppade mitt in i högen och svor och sparkade. "Förbannade as! Sathundar! Djävlar!" skrek han och ryckte och slet i dem. Innan de sovande hunnit vakna riktigt hade Hjort och rallarna hjälpt till med att kasta ut dem i snön, där de tumlade om varann utan att veta hur det gått till.

Till slut fick de upp ögonen, där de yrvakna låg och kravlade omkring. En av dem rusade på Hjort, som stod närmast, och riktade ett dråpslag mot honom. Det skulle han aldrig ha gjort: innan slaget träffat hade Hjort parerat det och med en förskräcklig vänstersving slagit bonden vid örat så att han handlöst rullade nerför snösluttningen flera varv.

Detta lugnade de andra skjutsbönderna något, i all synnerhet när de fick syn på de båda rallarna, som fattat sina spadar och tycktes hågade att fortsätta avbasningen. Bönderna stod och gungade i snön och glodde från den ena till den andra, medan ett par av dem torkade bort något rött från näsorna. Äntligen kom en av dem sig för att fråga vad de gjort för ont, eftersom man misshandlat dem på det viset. Det skulle länsman få ta hand om!

Då kom störtfloden från överingenjörn.

"Förbannade uslingar!" skrek han. "Ska ni komma och tala om länsman, era fähundar! Hängas skulle ni varenda en, hängas i den högsta björk som finns här uppe! Länsman? Ja, han skulle få ta hand om er, som super er så fulla att ni låter hästkrakarna stå och frysa ihjäl. Ja, titta ni! Ni har kanske fått upp ögonen ordentligt nu, era lymlar! Stå inte och glo på oss utan vänd er om och titta på hästkräken där nere, som har stått och väntat på er hela natten, medan ni sov ruset av er, era rackare! Nå, ser ni?"

Bönderna hade så småningom vänt på sig och starrbligade neråt vägen, medan rallarna knöt händerna hårdare om spadskaften.

Hjort reste upp bonden som gått överända för slaget och ställde honom på benen. Han var alldeles yr efter det, och Hjort fick leda honom ända ner till vägen. Först när han kom dit fick han en aning förnuft tillbaka, stapplade fram till den första hästen, samlade tyglarna, krängde sig upp på foran och smackade för att få hästen igång. Han slet och drog i tyglarna, tills han måtte fått klart för sig att det var något besynnerligt med hästen. Han kravlade sig ner från foran och fram till hästen. Han famlade kring hans djupt nerböjda huvud både länge och väl för att försöka lyfta upp det. Så med ens förstod han och satte i med ett hiskligt vrålande och kastade sig ner i snön, storgråtande. En annan av bönderna talade allehanda vackra ord till sin häst och strök den ömt över mulen, men de andra tre skjutsbönderna stod stilla och bara gapade, och deras ansikten blev vitare och vitare av köld och sinnesrörelse.

"Nu är det inte tid att stå här och fåna längre. Ni får ta och spänna ifrån så vi kommer fram här!" kommenderade överingenjörn.

Skjutsbönderna lydde mekaniskt men fumlade så att både rallarna och Hjort måste hjälpa till. Sedan lyckades de med förenade ansträngningar föra fororna åt sidan. Men när hästarna skulle vältas överända för att man skulle få dem ur vägen, fick bönderna göra det själva. De stora, tunga djuren föll med en dov duns i snön. Vägen var fri.

Ingenjörerna kröp ner i släden igen, sedan Hjort sagt till bönderna att de fick gå till nästa barack för att skaffa hjälp att få fram proviantfororna.

Sedan åkte ingenjörerna vidare. Ingen av dem sade något. De hade för mycket att tänka på, och båda två syntes ligga och skaka av kyla under pälsar och skinnfällar. Och efter skumpade de två rallarna huttrande i solen och med spadarna på axlarna.

Allt omkring låg fint, rent och vitt. Fjällens marmorslott lyste, snön glittrade som kattguld, och över alltsammans välvde sig himlen isblå, klar, oändlig.

Högt uppe vid banan syntes silhuetterna av de arbetande rallarna underligt små och förkrympta, men korta och klara kom ljuden av hackor och släggor där uppifrån, perecis som ett väl uppdraget urverk, som inte stannade för småsaker. Hjort slöt ögonen, men han såg ändå länge de fem hästarna framför sig.