Månskens-fantasi
| ← Landsvägs-poesi |
|
Herr Jöns eller Rådmansvalet → |
Månskens-fantasi.
Jag stod på höjden utaf Djurgårds-stranden,
Då dagens oro ändtligt somnad var.
Och stilla voro sundena och landen,
Och på kung Bellmans byst sken månen klar.
Så måtte han sett ut, då han om striden
På Rostock sjöng med inspirerad själ.
Han hade mage då, och något i den —
Men byster ha ej magar nu för tiden,
Så var det säkert fordomdags jemväl.
Min ungdom föll uti de solskensstunder.
Då Bellmans-sången ljöd mer frisk och skär;
Då Axel Raab, en tolk utaf dess under,
Lät verlden glömma sorger och besvär.
Hvad norden evigt vill: en skald som känner
Sin egen kraft, stod åter fram med glans.
Och fan kom lös bland kärringar och männer,
Tegnér bars upp af alla sångens vänner,
Och verlden blef förtjust att Esaias fanns.
Att ”mannen hör från början till de fria”,
Ett non plus ultra var i harpolek.
Hvar pojke önskade sig en Maria,
Och slogs som Axel, stödd emot en ek.
Tegnér satt lif i minnet af vår ära
Och våra bragder i de fordna dar.
På ryggen såg man Frithiof Ingborg bära,
I Frithiof alla flickor blefvo kära,
Och snart hvar symamsell en Ingborg var.
Då sjöng Stagnelius med lif och anda,
Men mest mot molnen riktades hans håg.
I solen såg han ständigt sin Amanda,
På jorden knappt en städerska han såg.
I mörka drömmar sig Vitalis söfver,
Att han en ensling uti öknen var.
Han hade dock sin tös att dikta öfver,
En sötnos, det förstås, en skald behöfver,
Och Laura jemt han uti kjolen drar.
Nikanders hjerta af förtjusning skälfde
Vid drömmen om Hesperiens gyllne strand.
Han stora tankar i sitt hufvud hvälfde,
Och Runesvärdet vägde i sin hand.
”Framåt!” han tänkte, och tog vandringsstafven,
Och hänryckt flög i gamla Romas famn.
Han sjöng och brann — kom åter öfver hafven,
Begärde bröd, och fick en sten på grafven,
Som Akademien högg uti — hans namn.
Gif plats, gif plats! Carl Fredrik Dahlgren nalkas,
En frisk fysik i sångens glada lund.
Hör hur han sjunger, hur den skälmen skalkas,
Och binder rosor omkring Bacchi sprund.
Och vind och vårbäck tumla om hvarannan,
Med flickan leker Zephir gladt och sött.
Han sjunger molnen från den rynkta pannan,
Man vill ha mer, man hugger tag i kannan,
Och qval och sorg — allting blir rosenrödt.
J höga skuggor, ädle sångarfäder!
Jag afsked tar af edert visa lag.
Kanhända snart, om det blir hyggligt väder,
Jag söker opp ert samqväm som i dag.
Men ack! man har så mycket fläng på jorden,
Så länge kroppen går och larfvar här.
Jag måste nu till bålarna och borden
Till Klingbergs, på en sexa bjuden vorden,
En sak, som J försmån — men som är oss så kär!
