Manon Lescaut/Kapitel 02

[ 23 ]

ANDRA KAPITLET.

Våra giftermålsplaner voro förgätna redan i Saint-Denis. Vi förgrepo oss på kyrkans rättigheter och funno oss makar, innan vi hunnit tänka oss för.

Säkert är, att med min ömma och trofasta natur [ 24 ]skulle jag ha varit lycklig i hela mitt liv, om Manon förblivit mig trogen.

Ju mer jag lärde känna henne, desto fler älskvärda egenskaper upptäckte jag hos henne. Hennes livliga sinne, hennes hjärta, hennes ljuvhet och skönhet bildade en så förtrollande boja, att jag skulle ha satt hela min lycka i att aldrig slippa loss ur den.

Förskräckliga omstörtning! Det som orsakar min förtvivlan skulle kunnat skapa min sällhet! Jag har blivit den olyckligaste bland människor just genom denna trofasthet, av vilken jag hade rätt att vänta mig den ljuvaste lott och den fullkomligaste kärlekslön.

Vi hyrde en möblerad lägenhet i Paris. Det var vid V …gatan, och till min olycka bredvid det hus, där herr de B… en känd generalförpaktare, bodde.

Tre veckor förgingo, under vilka jag var så helt uppfylld av min passion, att jag föga tänkte på min familj och på den oro min far måste känna över min frånvaro. Då emellertid mitt levnadsätt icke hade någon anstrykning av liderlighet, och Manon likaledes uppförde sig mycket ordentligt, bidrog det lugn vari vi levde till att småningom påminna mig om min plikt.

Jag beslöt, att om möjligt försona mig med min far. Min käresta var så älsklig, att jag icke betvivlade, att hon skulle behaga honom, om jag kunde finna någon utväg att låta honom lära känna hennes förtjänster, kort sagt, jag hoppades av honom kunna erhålla tillstånd att gifta mig med henne, [ 25 ]sedan jag förlorat hoppet att kunna göra det utan hans samtycke.

Jag meddelade Manon denna plan och lät henne förstå, att förutom kärlekens och pliktens bevekelsegrunder även nödens kunde driva oss härvidlag, ty våra tillgångar hade smält ihop betänkligt, och jag började frångå min mening, att de voro outtömliga.

Manon mottog detta förslag med märkbar kyla. Men som de invändningar hon gjorde och de svårigheter hon förebar endast tycktes härröra från hennes ömhet och fruktan att förlora mig, om min far motsatte sig vårt giftermål, hyste jag icke den minsta misstanke om det grymma slag, man beredde sig att tilldela mig.

Då jag framhöll nödvändighetens bud, svarade hon, att vi ännu hade medel till vårt uppehälle under några veckor, och att hon därefter skulle finna hjälpkällor hos några tillgivna släktingar i landsorten, vilka hon skulle tillskriva. Hon förmildrade sin vägran med så ömma och lidelsefulla smekningar, att jag, som endast levde i henne och som icke hyste den ringaste misstro till hennes hjärta, gav mitt bifall till alla hennes invändningar och alla hennes beslut.

Jag hade överlåtit åt henne att förfoga över vår gemensamma kassa och ombestyra våra dagliga utgifter. En kort tid därefter märkte jag, att vårt bord var rikligare försett och att hon hade skaffat sig några smycken av ansenligt värde. Då jag nogsamt visste, att vi näppeligen kunde ha mer än tolv [ 26 ]eller femton pistoler kvar, uttalade jag min förundran över denna uppenbara ökning i vårt välstånd. Hon bad mig skrattande att vara utan bekymmer.

— Har jag inte lovat dig, sade hon, att jag skulle skaffa tillgångar!

Jag älskade henne alltför trohjärtat för att häri finna någon anledning till oro.

En dag, då jag hade gått ut efter middagen och underrättat henne om, att jag ämnade stanna ute längre än vanligt, vart jag vid min hemkomst förundrad över att man lät mig vänta ett par tre minuter vid dörren. Vi hade ingen annan betjäning än en liten tjänstflicka, som var ungefär vid vår ålder. Då hon kom och öppnade, frågade jag, varför hon dröjt så länge. Hon svarade med förlägen uppsyn, att hon icke hade hört mig knacka. Jag hade blott knackat en gång, därför sade jag:

— Men om du inte har hört mig, varför kom du då och öppnade?

Denna fråga förbryllade henne så svårt, att hon, då hon ej ägde sinnesnärvaro nog att besvara den, brast i gråt och bedyrade, att det inte var hennes fel utan att frun förbjudit henne att öppna dörren, innan herr de B. avlägsnat sig genom den andra trappuppgången, som gränsade intill sängkammaren.

Jag blev härav så förvirrad, att jag icke hade styrka att träda in i bostaden. Jag tog mitt parti att gå ned igen, föregav ett ärende och befallde flickan att säga sin matmor, att jag skulle komma igen om [ 27 ]en stund, men icke låta henne veta, att hon sagt något till mig om herr de B.

Min bestörtning var så stor, att jag fällde tårar, under det jag gick utför trappan, utan att ännu veta, av vad slags känsla de härrörde.

Jag gick in på närmaste kafé, där jag satte mig vid ett bord och lutade huvudet i båda händerna för att söka reda ut, vad som försiggick i mitt hjärta. Jag vågade icke påminna mig, vad jag hört. Jag ville helst betrakta det som en villa, och ett par gånger stod jag i begrepp att återvända till bostaden utan att röja något av det jag erfarit. Det tycktes mig så omöjligt, att Manon skulle ha bedragit mig, att jag var rädd att förnärma henne genom en misstanke. Jag tillbad henne, så mycket var säkert, jag hade icke givit henne flera kärleksbevis än jag fått av henne… varför skulle jag då anklaga henne för att vara mindre uppriktig och mindre trofast än jag? Vilket skäl skulle hon väl ha att bedraga mig? Det var icke mer än tre timmar sedan hon överhopat mig med sina ömmaste smekningar och med hänförelse mottagit mina, jag kände icke mitt eget hjärta bättre än hennes.

— Nej, nej, upprepade jag för mig själv, det är inte möjligt, att Manon bedrar mig. Hon vet ju så väl, att jag lever blott för henne, hon vet alltför väl, att jag dyrkar henne! Det är sannerligen ingen orsak att hata mig.

Icke desto mindre vållade mig herr de B:s besök och hemliga avlägsnande åtskilligt bryderi. Jag på[ 28 ]minde mig även Manons små inköp, vilka tycktes mig överskrida våra nuvarande tillgångar. Detta syntes tyda på en ny älskares frikostighet. Och den tillit, hon ådagalagt, till hjälpkällor, som voro mig obekanta! Jag har svårt att åt så många gåtor giva en så gynnsam tydning, som mitt hjärta krävde.

Å andra sidan hade jag ju knappast någonsin förlorat henne ur sikte, sedan vi anlänt till Paris. Sysselsättningar, promenader, förströelser, allt hade vi företagit tillsammans. Min Gud, ett enda ögonblicks skilsmässa skulle ha bedrövat oss djupt. Vi måste oupphörligt säga varandra, att vi älskade varandra, eljest skulle vi ha förgåtts av oro. Jag kunde sålunda svårligen föreställa mig ett enda ögonblick, som Manon kunde ha varit upptagen av någon annan än mig.

Till slut trodde jag mig dock ha funnit lösningen på denna gåta.

— Herr de B., sade jag för mig själv, är en man, som gör omfattande affärer och har många förbindelser, Manons släktingar ha begagnat sig av honom för att tillställa henne litet pengar. Hon har kanske redan fått något av honom, och i dag kom han för att lämna henne mer. Utan tvivel har hon gjort sig en förnöjelse av att dölja det för mig för att sedan bereda mig en angenäm överraskning. Hon skulle måhända ha talat om det för mig, ifall jag gått in som vanligt, i stället för att gå hit och göra mig onödiga kval. Då jag talar med henne, kommer hon säkert inte att göra den ringaste hemlighet av saken.

[ 29 ]Denna åsikt upptog mig så fullständigt, att den hade förmåga att i hög grad skingra min oro. Jag återvände genast till min bostad och omfamnade Manon med min vanliga ömhet. Hon mottog mig synnerligen väl. Jag kände mig till en början frestad att yppa för henne mina antaganden, vilka jag nu mer än någonsin ansågo säkra, men jag betvingade mig och väntade i förhoppning att hon skulle förekomma mig genom att omtala alltsammans för mig.

Kvällsvarden serverades, och jag satte mig till bords med glättig min. Men vid skenet av det ljus, som stod mellan henne och mig, tyckte jag mig se bedrövelse i min älskades ögon och anletsdrag. Denna tanke väckte även hos mig samma känsla. Jag märkte, att hennes blickar fäste sig vid mig på ett annat sätt än de brukade. Jag kunde icke avgöra, om det var kärlek eller ömkan, ehuru det tycktes mig vara en mild och trånande känsla.

Jag betraktade henne med samma uppmärksamhet, och törhända hade hon icke mindre svårighet att döma om mitt hjärtas tillstånd efter mina blickar. Vi tänkte varken på att tala eller att äta. Slutligen såg jag tårar falla från hennes vackra ögon… falska tårar!

— Store Gud, utbrast jag. — Du gråter, min älskade Manon, du är bedrövad ända till tårar, och du säger mig inte ett ord om det, som plågar dig!

Hon svarade mig endast med några suckar, vilka stegrade min oro. Jag steg upp, skälvande, jag besvor henne med kärlekens hela övertalningsförmåga [ 30 ]att yppa orsaken till dessa tårar, jag fällde själv tårar, under det jag avtorkade hennes, jag var mer död än levande. En barbar skulle ha rörts av vittnesbörden om min smärta och min ångest.

Under det jag sålunda var helt upptagen av henne, fick jag höra ljudet av flera personer, som gingo uppför trappan. De bultade sakta på dörren.

Manon gav mig en kyss, slet sig därpå lös ur mina armar och skyndade in i sängkammaren, vars dörr hon stängde efter sig. Jag föreställde mig, att hon ville dölja sig för de kommande, emedan hennes klädsel var litet i oordning. Jag gick själv och öppnade.

Jag hade icke väl öppnat, förrän jag fann mig gripen av tre karlar, vilka jag igenkände såsom min fars betjänter. De övade intet våld mot mig på annat sätt än att, sedan två av dem fattat mig under armarna, undersökte den tredje mina fickor, varur han drog upp en liten dolk, som var det enda vapen jag bar på mig. De bådo mig om ursäkt för det tvång, som ålade dem att brista i vördsamhet mot mig och sade, som naturligt var, att de handlade på min faders befallning samt att min äldre bror väntade mig utanför i en vagn.

Jag var så bestört, att jag lät mig bortföras utan att vare sig göra motstånd eller svara. Min bror väntade verkligen på mig. Man satte mig i vagnen vid hans sida, och kusken, som hade sina order, körde oss i raskt trav ända till Saint-Denis. Min bror omfamnade mig ömt, men han yttrade icke ett ord [ 31 ]till mig, varför jag fick all den tid jag behövde för att begrunda mitt olycksöde.

Till en början fann jag allt höljt i ett sådant dunkel, att jag icke kunde se någon ljusning för det ringaste antagande. Jag var grymt förrådd, men av vem? Tiberge var den förste, som jag misstänkte.

— Förrädare, sade jag. — Det är slut med dig, om mina misstankar bli bekräftade.

Jag betänkte likväl, att Tiberge var okunnig om min vistelseort, och att man följaktligen ej kunnat erfara den genom honom. Att anklaga Manon… till det vågade mitt hjärta icke göra sig skyldigt. Denna ovanliga bedrövelse, av vilken jag sett henne liksom överväldigad, hennes tårar, den ömma kyss hon hade givit mig, innan hon drog sig tillbaka, allt detta föreföll mig visserligen gåtfullt, men jag kände mig böjd att tolka det som en förkänsla av vår gemensamma olycka, och allt under det jag kvaldes av min förtvivlan över den händelse, som bortryckt mig från henne, var jag nog godtrogen att inbilla mig, att hon var ännu mer beklagansvärd än jag.

Resultatet av mina betraktelser blev den övertygelsen, att jag blivit sedd på Paris' gator av några personer bland mina bekanta, vilka underrättat min far om var jag bodde. Denna tanke tröstade mig något. Jag hoppades att slippa undan med några förebråelser och bannor, som jag finge tåla av den faderliga myndigheten. Jag beslöt att tålmodigt fördraga allt och lova allt, som krävdes av mig, för att därigenom lättare bereda mig tillfälle att så snart [ 32 ]som möjligt återvända till Paris och återgiva livet och sällheten åt min kära Manon.

Vi anlände inom kort tid till Saint-Denis. Min bror, som förundrade sig över min tystnad, trodde att den härrörde sig från fruktan. Han tog sig för att trösta mig, i det han försäkrade, att jag ingenting behövde frukta av min fars stränghet, om jag blott var redo att undergivet återgå till min plikt och göra mig förtjänt av den tillgivenhet, han hyste för mig.

Min bror lät mig tillbringa natten i Saint-Denis och vidtog det försiktighetsmåttet att lägga de tre betjänterna inne i mitt rum. En kännbar smärta vållade det mig, att jag befann mig på just samma värdshus, där jag tagit in med Manon på vägen från Amiens till Paris. Värden och betjäningen kände igen mig och gissade sig till min historia. Jag hörde värden säga:

— Ah, det är den unge herrn, som för sex veckor sedan var här tillsammans med en liten mamsell, som han var så rasande kär i! Besitta, vad hon var förtjusande! Och så de stackars barnen smektes! Det är ta mig knäveln synd att skilja dem åt!

Jag låtsades ingenting höra och visade mig så litet som möjligt.

Min bror hade i Saint-Denis en tvåsitsig schäs, vari vi avreste tidigt på morgonen och följande dags eftermiddag voro vi hemma.

Min bror uppsökte min far före mig för att söka göra honom gynnsamt stämd genom att berätta, hur [ 33 ]undergivet jag låtit mig bortföras. Till följd härav blev jag mindre strängt emottagen än jag väntat. Min far nöjde sig med att göra mig några allmänna förebråelser för min förseelse att begiva mig bort utan hans vetskap och tillstånd. Vad min käresta beträffade, sade han, att jag till fullo förtjänat vad jag undfått genom att överlämna mig åt en okänd kvinna, och att han hyst bättre tankar om min klokhet, men han hoppades, att detta lilla äventyr skulle göra mig förståndigare för framtiden.

Jag uppfattade detta tal endast i den mening, som överensstämde med mina planer. Jag tackade min far för hans godhet att förlåta mig och lovade honom att iakttaga ett ordentligare uppförande. I djupet av min själ triumferade jag, ty såsom sakerna nu gestaltade sig, tvivlade jag ingalunda på att jag skulle få tillfälle att rymma hemifrån, kanske redan samma natt.

Vi satte oss till bords för att äta kvällsvard, och de mina skämtade med mig om min erövring i Amiens och min flykt med denna trogna älskarinna. Jag höll god min vid deras spydigheter och fägnade mig till och med över att få tala om det, som alltjämt upptog mina tankar. Men några ord, som min far lät undfalla sig, kommo mig att spetsa öronen med den största uppmärksamhet. Han talade om svek och om en tjänst, som herr de B. i sitt eget intresse skulle ha gjort honom. Jag blev bestört, då jag hörde detta namn uttalas, och bad honom ödmjukt förklara sig närmare. Han vände sig då mot min [ 34 ]bror och frågade denne, om han icke berättat mig alltsammans.

Min bror svarade, att jag förefallit så stilla och undergiven på vägen, att han icke trott mig behöva detta botemedel för att tillfriskna från min dårskap. Jag såg, att min far tvekade, om han skulle fortsätta sin förklaring, men jag besvor honom så enträget därom, att han tillfredsställde mig eller rättare sagt förkrossade mig med den mest förskräckliga berättelse, man kan tänka sig.

Han frågade mig först, om jag hela tiden varit nog enfaldig att tro på min älskarinnas kärlek och trohet. Jag svarade helt djärvt, att jag var förvissad därom, och att ingenting kunde komma mig att tvivla därpå.

— Ha ha ha, skrattade han av alla krafter. — Det är verkligen inte illa! Du är en godtrogen tok, och jag kan inte annat än tycka om dig, sådan du är. Det är stor skada, min stackars chevalier, att låta dig inträda i Malteserorden, eftersom du har så goda anlag för att bli en tålmodig och eftergiven äkta man.

Han fortsatte att gyckla på samma sätt över vad han kallade min dumhet och lättrogenhet.

Då jag alltjämt förblev tyst, sade han slutligen, att Manon i enlighet med den tid, som förflutit sedan min avresa från Amiens, hade älskat mig i tolv dagar.

— Ty, tillade han, jag vet, att du lämnade Amiens den 28 i förra månaden, vi ha nu den 29, det är elva dagar sedan herr de B. skrev till mig, jag an[ 35 ]tar, att han behövt åtta för att stifta full bekantskap med din käresta. Om man nu drar elva plus åtta från de trettioen dagar, som ligga emellan den 28 i förra månaden och den 29 i denna, så återstå tolv dagar eller så omkring.

Efter dessa ord vidtogo skrattsalvorna åter. Jag lyssnade till allt detta under en hjärtebeklämning, som jag fruktade att ej kunna behärska ända till slutet av den bedrövliga komedin.

— Du bör således veta, återtog min far, eftersom du var okunnig därom, att herr de B. vunnit din prinsessas hjärta, ty han vill blott hålla mig för en tok, då han uppger, att han ville låta bortföra dig av oegennyttigt nit och för att göra mig en tjänst. Kan man tänka sig bara att röna ett sådant ädelmod av en man, sådan som han, och som dessutom inte känner mig! Han har fått veta av henne, att du är min son, och för att skaffa dig ur vägen underrättade han mig skriftligen om din vistelseort och ditt oordentliga leverne och lät mig förstå, att det tarvades en stark hand för att försäkra sig om dig. Han erbjöd sig till yttermera visso att bereda mig tillfälle att taga dig vid kragen, och genom hans och din älskarinnas egen anordning fann din bror tillfälle att överrumpla dig. Lyckönska dig nu till varaktigheten av din triumf! Du förstår att segra ganska raskt, min käre chevalier, men du förstår inte att behålla dina erövringar.

Jag hade icke styrka att längre uthärda ett tal, varav varje ord genomborrade mitt hjärta. Jag [ 36 ]reste mig från bordet för att lämna rummet, men jag hade icke tagit fyra steg, förrän jag föll medvetslös till golvet.

Man väckte mig till sans genom ögonblicklig hjälp. Jag öppnade ögonen för att gjuta en ström av tårar och munnen för att utstöta jämmer och veklagan. Min far, som alltid innerligt älskat mig, gjorde allt för att trösta mig. Jag lyssnade till honom, men utan att förstå hans ord. Jag kastade mig till hans knän, jag besvor honom att låta mig återvända till Paris för att stöta ned herr de B.

— Nej, sade jag ivrigt, han har inte vunnit Manons hjärta, han har övat våld mot henne, han har förfört henne med trollmedel eller med gift, han har kanske brutalt tvingat henne… Manon älskar mig, det vet jag så väl. Han har kanhända hotat henne med dolken i hand för att tvinga henne att övergiva mig. Vad kan han inte varit i stånd till för att frånröva mig en så förtjusande flicka? O gudar, gudar, skulle det vara möjligt att Manon kunde förråda mig och upphöra att älska mig?

Då jag alltjämt talade om att genast återvända till Paris, och till och med oupphörligt reste mig i detta syfte, insåg min far till fullo, att intet skulle vara i stånd att hejda mig, i det uppskakade själstilistånd, vari jag befann mig.

Han förde mig till ett rum, som var högt beläget, och där lämnade han två tjänare kvar att bevaka mig.

Jag var alldeles utom mig. Jag skulle velat giva [ 37 ]tusen liv för att få vara blott en timme i Paris. Då jag nu så öppet förklarat mig, förstod jag, att man skulle göra allt för att förhindra mig från att lämna rummet. Jag mätte med blicken avståndet från fönstret till marken, och då jag ej såg någon möjlighet att undkomma på denna väg, vände jag mig saktmodigt till de båda tjänarna och förband mig med mångfaldiga eder att en dag göra deras lycka, om de ville låta mig rymma. Jag sökte övertala dem, jag bad och hotade, men allt var förgäves.

Då förlorade jag allt hopp. Jag beslöt att dö och kastade mig på sängen i avsikt att icke lämna den levande. Jag avvisade den föda, man bar till mig. Hela natten och den följande dagen tillbringade jag på detta sätt.

På eftermiddagen kom min far in till mig. Han var nog god att söka lindra min smärta med de mest tröstande ord, han kunde finna. Han tillsade mig så enträget att förtära något, att jag gjorde det av vörnad för honom.

Några dagar förflöto, varunder jag ingenting förtärde annat än i min fars närvaro och för att lyda honom. Han fortfor alltjämt att för mig framställa sådana skäl, som kunde återföra mig till förnuft och ingiva mig förakt för den trolösa Manon. Det är sant, att jag icke längre aktade henne… hur skulle jag kunna akta den mest flyktiga och trolösa av alla skapade varelser? Men hennes bild, de förhäxande drag som jag bar i djupet av mitt hjärta, kvarstannade där alltjämt, och jag kände det med välbehag.

[ 38 ]— Jag kan dö, sade jag, och jag borde det till och med, efter så mycken skam och sorg, men om jag än lede tusen dödar, skulle jag dock inte glömma den otacksamma Manon.

Min far förundrade sig över att alltjämt se mig så starkt betagen. Han visste, att jag var en rättsinnad yngling, och då han icke kunde betvivla, att hennes förräderi ingav mig förakt, föreställde han sig, att min ståndaktighet mindre härrörde från denna särskilda passion än från en allmän, naturlig böjelse för kvinnor. Han fäste sig så vid denna tanke, att han, driven av sin tillgivenhet för mig, en dag kom och delgav mig densamma.

— Chevalier, sade han, hittills har jag haft för avsikt att låta dig bära Malteser-korset, men jag märker, att din håg inte ligger åt det hållet. Du tycker om vackra kvinnor, och jag vill söka ut åt dig en, som kan behaga dig. Säg mig uppriktigt, vad du tänker därom.

Härpå svarade jag, att jag inte längre gjorde någon åtskillnad på kvinnor, utan att jag efter det som hänt mig, avskydde dem alla lika mycket.

— Jag skall söka ut åt dig en flicka, återtog min far småleende, som liknar Manon, men som är mera trofast.

— Ah, om ni vill vara god mot mig, min far, sade jag, så är det Manon ni bör återge mig. Var säker på, min käre far, att hon inte förrått mig, hon skulle inte vara i stånd till en sådan svart och nedrig låghet. Det är den falske B. som bedrar oss, er, henne [ 39 ]och mig. Om ni visste, hur ömhjärtad och uppriktig hon är, om ni kände henne, så skulle ni själv älska henne.

— Du är ett barn, svarade min far. Hur kan du vara så blind, efter allt vad jag berättat dig om henne? Du borde glömma till och med hennes namn, och om du vill vara förnuftig, draga nytta av det överseende jag har med dig.

Jag insåg alltför väl, att han hade rätt. Det var en ofrivillig impuls, som drev mig att sålunda taga min trolösas parti.

— Ack, sade jag efter ett ögonblicks tystnad, det är blott alltför sant, att jag är det olyckliga offret för den uslaste falskhet. Ja, fortfor jag, gråtande av harm, jag ser nog, att jag inte är annat än ett barn. Det var icke svårt för dem att föra mig bakom ljuset, så lättrogen som jag var. Men jag vet också, vad jag bör göra för att hämnas.

Min far önskade veta, vad jag hade för avsikt att göra.

— Jag skall fara till Paris och sätta eld på herr de B:s hus, jag skall innebränna både honom och den falska Manon.

Denna uppbrusning kom min far att skratta och medförde blott, att jag ännu noggrannare bevakades i mitt fängelse.

Där tillbringade jag hela sex månader, varunder till en början ingen förändring försiggick i min sinnesstämning. Alla mina känslor utgjordes blott av en ständig växling mellan hat och kärlek, mellan [ 40 ]hopp och förtvivlan, alltefter den skepnad, i vilken Manon föresvävade mig. Än såg jag i henne intet annat än den mest älskliga ibland alla flickor och trånade efter att återse henne, än såg jag endast en falsk och trolös älskarinna och svor tusen eder att uppsöka henne blott för att straffa henne.