Maria Eleonora

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 253 ]

MARIA ELEONORA.

På tornets höga spira, på korsets fridsbanér,
I ljusa stjerneqvällen den fromma Skalden ser.
Snart darrar öfver kinden en helig minnestår,
Af sångens anda fattad, sin luta så han slår:

För Herrans helga lära, för jordens dyra frid,
På Tysklands vida slätter drog Hjelten ut i strid.
I borgen bad Maria, vid himla-harpors ljud,
Och slöt i trofast sinne sin Konung och sin Gud.

Sin lott, i glans och oskuld, så Drottnings-liljan bar,
Och Gustaf Adolphs hjerta dess enda rike var.
Der sökte sig Maria den myrtenkrona blott,
Som lika herrligt lyser i hydda och i slott.

Förtärd af trogen längtan i tjusfull ungdomsbarm,
Hur’ fann hon kungaborgen på glädjeblommor arm!
Hon hastar öfver hafvet till ärans kämpefält,
Der döden, eldbevingad, framsusade så gällt.

Der möttes Tapperheten, och Troheten så mild:
Ack, när de båda famnas, hur’ skön är Sveas bild!
I Gustaf Adolphs armar Maria, ljuf och öm,
Än njöt i salig tjusning sin kärleks första dröm.

På Lützens hedar skalla kanonens vilda ljud;
Hvat knall, hvart rop ett afsked ifrån en älskad brud.
En kulen aning breddes för Gustaf Adolphs själ,
Då han (för sista gången) Maria böd farväl.

[ 254 ]

I Weissenfels hon dröjde i enslig saknads håg;
Och bidade med andakt sin Hjeltes segertåg.
Snart kom han ock från striden, i blodig purpur klädd;
Än frisk var hjessans lager, men båren var hans bädd.

Marias hjerta ägde på jorden dock en tröst,
Att än med tårar värma sin Älsklings kalla bröst.
Och hem, den långa färden, hon följde kistan åt,
Till Riddarholmens grafvar i dyster kungaståt.

Sin store Konungs hjerta, som förr så mäktigt slog,
Af minnets balsam räddadt ur griftens hvalf hon tog.
Inom en gyllne dosa sitt Allt hon gömde då,
Och kärleken i tårar skref tänkespråk derpå.

Och stängd för dagens strålar i svartklädd Drottnings-sal,
Så närde stads Maria ett ljuft och heligt qval.
I bönen säll hon kysste sin smärtas altar-skatt,
Då bleka stjernor logo i Nordens vinternatt.

Så hvilar sorgens dufva, se’n åskan tystnat har
Vid pelarns sista spillra, som förr ett tempel bar.
Förgäfves ler Naturen, se’n vilda stormen bröt
Det kärleksblida nästet, der hon sin himmel njöt.

När lifvets kärna saknas, hvad båtar väl dess skal?
En själ, som blott kan älska, — hvi smädar man dess qval?
Begabbad blef Maria med högvist klanders hån,
Tills grafven fick tillbaka det dyra Hjertats lån.

[ 255 ]

Än var af hopp ett skimmer hos trogna makan väckt:
En minnestelning växte af Wasas ädla slägt. —
Ack! äfven Dottren rycktes ur Modrens armar snart,
Och spände lefnadsvingen till snillets ljungeldsfart.

Den lysande Christina en tacklös blomma var
Inom det enkla Eden, som Modershjärtat bar.
Väl glänste blommans krona af alla färgor grann,
Men aldrig känslans flamma till hennes hjertblad hann.

En praktfull, drifven planta, hon kyldes vid vår pol;
Och sökte snart i Södern en mera herrlig sol.
I bittra afskedsstunden, vid tårens heta svall
På bleka moderskinden, stod Dottren — stolt och kall!

Ej nöjd med att förakta sin Svenska ätte-thron,
Nu fann hon ock för torftig sin Faders religion:
Hon öfvergaf den lära, som kostat Gustafs blod,
Som fästat helgonkronan uppå hans ärestod!

Då fick Marias hjerta sitt sista djupa sår,
Snart tempelklockan kallar och fridens timma slår:
Den döende Maria, skild från hvart jordiskt band,
Gick att i himlen finna sin kärleks fosterland.

I skumma kungaborgen, vid dystra facklors prakt,
Kring trogna Hjeltebruden Guds englar höllo vakt.
De flägtade med palmer kring hennes hvilas ro;
Och Wasa-grafven talar om hennes lif och tro.