Markens gröda/Kap 08
| ← Kapitel 7 |
|
Kapitel 9 → |
VIII.
Åren gå fort? Ja, för den som åldras.
Isak led varken av ålderdom eller av kraftlöshet, för honom blevo åren långa. Han arbetade på sin gård och lät sitt röda skägg växa som det ville.
Då och då bröts enformigheten i vildmarken av en lapp, som gick förbi, eller en tilldragelse med något av kreaturen, sedan blev allt som förut igen. En gång kommo många män gående, de vilade på Sellanrå och åto och fingo mjölk och frågade Isak och Oline om vägen över fjället, de skulle utstaka telegraflinje, sade de. En annan gång kom Geissler — ingen mindre än Geissler. Han kom verkligen rask och välbehållen vandrande upp från bygden och hade med sig två man med gruvverktyg och hacka och spade.
Den Geissler! Han var den samme som förr, alldeles oförändrad. Han hälsade god dag, talade med barnen, gick in i stugan och kom ut igen, beskådade åker och äng, öppnade dörrarna till fähus och lada och tittade in. Utmärkt! sade han. Isak, har du kvar de där små stenarna ännu? — Stenarna? frågade Isak. — De små tunga stenarna, som pojken din lekte med, när jag var här en gång?
Stenarna hade kommit ut i visthusboden och lågo som tyngd på var sin råttfälla, och nu blevo de framtagna. Länsmannen och de båda männen undersökte dem och talade om dem, knackade litet på dem och vägde dem i handen. Kopparlasur! sade de. — Kan du följa med upp i fjället och visa oss, var du funnit dem? sade länsmannen.
Det bar av till fjälls med allesammans, och det var inte långt till fyndorten, men de vandrade likväl i fjället ett par dagar och sökte efter malmådror och sköto skott. De kommo ned till gården med två säckar, tunga av småsten.
Isak fick nu tala med Geissler om hela sin ställning, om gårdsköpet som belupit sig till hundra daler i stället för femtio. — Ja, det spelar ingen roll, sade Geissler lättvindigt. Du har kanske värden för tusental här uppe i fjället ditt. — Jaså, sade Isak. — Men du skall ställa om, att du får lagfart på köpet så fort som möjligt. — Ja. — Så att inte staten börjar krångla med dig, förstår du. — Isak förstod. Men det värsta är med min Inger, sade han. — Ja, sade Geissler och funderade ovanligt länge för att vara han. Saken kunde kanske tas upp igen. Om allt komme i dagen, skulle hon väl få litet nedsättning i straffet. Men vi kunde kanske ansöka om nåd och vinna ungefär detsamma med det. — Jaså, I tror det? — Men nåd kan vi inte ansöka om ännu. Det får lov att gå en tid. Vad jag skulle säga: Du har varit hos min familj med både kött och getost; vad är jag skyldig? — Nej, kommissarien har betalat så mycket förut. — Jag? — Och varit oss till så stor hjälp. — Nej, sade Geissler kort och lade upp några dalersedlar. Tag det här! sade han.
Det var en karl, som inte ville ha något gratis, och nog såg det ut, som om han hade gott om pengar i sin plånbok, så tjock var den. Gud vet, om det verkligen stod så rätt till med honom.
Men hon skriver, att hon har det bra, sade Isak, som bara tänkte på sitt. — Jaså, din hustru? — Ja. — Och sen hon fick den lilla jäntan — hon har fått en stor och välskapad jänta. — Det är utmärkt! — Ja, och sedan hjälper de henne allesamman och är snälla, säger hon.
Geissler sade: Nu skickar jag de här små stenarna till sakkunniga och får veta, vad det är i dem. Är det gott om koppar, så får du mycket pengar. — Jaså, sade Isak. Och när tror I vi kan ansöka om nåd? — Om en tid. Jag skall skriva åt dig. Jag kommer igen längre fram. Vad var det du sade, har din hustru redan fått ett barn, sedan hon reste? — Ja. — Då ha de fört bort henne havande härifrån. Det hade de inte rätt till. — Jaså. — Det är ännu ett skäl till att släppa ut henne om en tid. — Det var väl det då! sade Isak tacksamt.
Isak kände inte till, att myndigheterna redan hade måst skicka många och långa skrivelser fram och tillbaka om den havande kvinnan. De hade på sin tid av två skäl underlåtit att häkta henne i hemorten: de hade ingen arrest till henne i byn, och de ville vara milda. De hade inte beräknat följderna. Sedermera, när Inger skulle hämtas, hade ingen frågat om hennes tillstånd, och hon själv hade ingenting sagt. Kanske hade hon också tegat med vilja för att få ha ett barn i sin närhet under de svåra åren. Om hon uppförde sig väl, skulle hon väl få se det då och då. Kanske hade hon bara varit slö och likgiltigt gått in på att föras hemifrån trots sitt tillstånd?…
Isak arbetade och strävade, han dikade och bröt på sin mark, han högg upp råskillnad mellan sig och staten. Veden blev åter ett års famnved. Men då han inte längre hade Inger att arbeta för, slet och släpade han mer av vana än av verklig lust. Så hade han nu också vid två ting försummat att få köpebrevet lagfaret, för att det inte låg honom om hjärtat, äntligen nu i höst hade han kommit sig för med att få det gjort. Det var inte, som det skulle vara med honom. Han var tålig och lugn — visst var han det, men han var tålig och lugn, för att det blivit hans vana. Han sökte fram skinn, för att det måste göras, getskinn, kalvskinn, han lade dem i bäcken och vekade dem, lade dem i bark, gjorde dem färdiga till att sy skor av. På vintern, redan vid den första tröskningen, tog han av sitt utsäde för nästa vår för att ha det gjort, det var bäst att ha det gjort, han var en ordningens man. Men det hade blivit grått och ensamt för honom, hå hå, ja ja, ogift karl nu igen och det ena med det andra.
Vad glädje var det nu för honom att sitta om söndagarna i sin dagligstuga, tvättad och i fin, röd skjorta, när han inte hade någon att vara fin för längre! Söndagarna voro de längsta av alla dagar, de dömde honom till sysslolöshet och sorgsna tankar, han bara drev omkring på ägorna och såg på allt som skulle varit gjort. Var gång hade han småpojkarna med, alltid en av dem på armen. Det var roligt att höra på deras prat och svara på deras frågor.
Gamla Oline hade han, för att han inte hade någon annan. Oline var i själva verket inte så tokig att ha, hon kardade och spann och stickade strumpor och mulvantar och ystade getost hon också. Men hon hade ingen lycklig hand, och hon arbetade utan kärlek; intet som hon satte sina händer till var ju hennes. Isak hade en gång under Ingers tid köpt en mycket vacker ask hos handelsmannen. Den stod på hyllan, var av lergods och hade ett hundhuvud på locket, egentligen var det väl en sorts tobaksdosa. Oline tog av locket och tappade det i golvet. Inger hade lämnat efter sig några fuchsiaplantor i en trälåda. De stodo under glas. Oline tog av glasen och tryckte på dem igen hårt och elakt — dagen efter voro alla plantorna döda. Det var nog inte så lätt för Isak att åse detta. Han tog kanske på sig en min, och som det inte fanns något vekt eller mjäkigt hos honom, så var det kanske en farlig min. Oline stod på sig, hon sade förargad: Kunde jag rå för det! — Det vet jag inte, sade Isak, men du kunde ha låtit dem vara. — Jag skall inte röra hennes blommor mera, sade Oline då. Men nu voro de döda.
Och varför kommo lapparna så ofta inom på Sellanrå nu för tiden? Os-Anders, vad hade han här att göra, kunde han inte gå förbi utan att titta in? Han kom två gånger över fjället på en sommar, och Os-Anders hade ju ingen ren att se till, men levde av att tigga och vara hos andra lappar. När han kom till nybygget, släppte Oline, vad hon hade för händer och började sladdra med honom om folk från bygden. När han sedan gick, var hans påse tung av mångt och mycket. — Isak teg lugnt i två år.
Så skulle Oline ha nya skor igen, och då teg han inte längre. Det var på hösten, och Oline slet skor var dag i stället för att gå i lappskor eller trätofflor. Isak sade: Det är vackert väder nu om dagarna, hm! Så började han. — Ja, sade Oline. — Var det inte så, Eleseus, att du fick det till tio getostar på hyllan i morse? frågade Isak. — Jo, svarade Eleseus. — Nu är det inte mer än nio.
Eleseus räknade än en gång och funderade med sitt lilla huvud och sade: Ja, och så den som han Os-Anders fick. Med den blir det tio.
Det blir tyst i rummet. Lille Sivert skulle ju också räkna och upprepade broderns ord: Med den blir det tio.
Tystnad igen. Då måste Oline slutligen förklara sig. Ja, han fick en liten ost, jag trodde inte det skulle göra något. Men så snart barnen växer upp, visa de vad som bor i dem. Och nog kan jag förstå och räkna ut, vem de brås på, för inte är det på dig, Isak, det vet jag.
Det var en hänsyftning, som Isak måste avvisa. Det är ingen fara med barnen, men kan du säga mig, vad det är för välgärningar han Os-Anders har bevisat mig och de mina? — Välgärningar? säger Oline. — Ja? — Han Os-Anders? säger hon. — Ja? Efter jag skall ge honom getostar? — Oline har fått tid på sig och svarar nu: Nej, Gud bevare mig för dig, Isak! Är det jag, som har börjat ge mig i lag med Os-Anders? Om jag så mycket som nämnt hans namn, så vill jag aldrig komma levande ur fläcken!
Utmärkt. Isak måste ge sig som mången gång förut.
Oline gav sig inte: Och är det så, att jag skall gå alldeles barfotad här frampå vintern och inte äga en läderbit till skor på fötterna, så säg bara ifrån. Jag talade om skor för både tre och fyra veckor sedan, men jag ser inte till några, och här går jag, som jag gick. — Isak frågade: Vad är det för fel med trätofflorna dina, efter du inte använder dem? — Vad det är för fel med dem? frågar Oline överrumplad. — Ja, det vill jag fråga. — Trätofflorna? — Ja? — Du talar inte om att jag kardar och spinner och sköter kräken och håller barnen i ordning, det talar du inte om. Och hur det är, så gick väl inte heller hustrun din, som är på fästning — hon gick väl heller inte barfotad i snön. — Nej, hon gick i trätofflor, sade Isak. Och när hon skulle till kyrkan eller till rejält folk, så gick hon i lappskor, sade han. — Ja, ja, svarade Oline, hon Inger, hon var nu så mycket förmer! — Ja, det var hon. Och när hon gick i lappskorna om sommaren, så hade hon bara hö i dem. Men du — du har strumpor i skorna hela året om.
Oline sade: Vad det beträffar, så får jag väl slita ut trätofflorna. Jag trodde inte det hastade med att prompt slita ut så goda trätofflor. — Hon talade sakta och lågmält, med halvslutna ögon och ett slugt uttryck i ansiktet: Hon Inger, sade hon, bortbytingen, som vi kallade henne, hon gick nu bland mina barn och lärde både det ena och det andra i alla de år. Nu ha vi tacken. När dotter min i Bergen går i hatt, så är det kanske det hon Inger gör söderut hon också. Hon har kanske rest till Trondhjem för att köpa sig en hatt, hä, hä!
Isak steg upp och ämnade gå ut. Men nu hade Oline öppnat dörren till sitt hjärta, till sitt svarta inre, ja, hon utstrålade mörker och tillstod, att ingen av hennes döttrar var uppsliten i ansiktet som ett eldsprutande rovdjur, kan man gärna säga, men de fick väl duga i alla fall. Det var inte alla, som hade handlag med att ta livet av barn. — Nu är det bäst du aktar dig! ropade Isak, och för att göra sig solklart förstådd tillade han: Ditt satans kvinnfolk! Men Oline aktade sig inte. Hä, hä, sade Oline och satte näsan i vädret och antydde, att det verkligen var att missbruka harmyntheten att gå med den som visst folk. Det fick vara måtta på allt!
Isak var rätt glad att äntligen slippa ut ur stugan. Och vad annat hade han att göra än skaffa Oline skor? En nybyggare i skogen var inte i den lyckliga ställningen, att han kunde lägga armarna i kors och säga till sitt tjänstefolk: Gå! En så oumbärlig hushållerska, hon var i säkerhet, vad hon än sade eller gjorde.
Nätterna äro kyliga och månljusa, myrarna frysa till, så att de nätt och jämnt bära en karl, om dagen tinar solen åter upp dem igen och gör dem oframkomliga. Isak går ned till bygden en kylig natt för att beställa skor åt Oline. Han har med sig två getostar till fru Geissler.
Halvvägs dit ned har nu nästa nybyggare slagit sig ned. Han var väl förmögen, efter han haft timmermän från byn att uppföra huset åt sig och dessutom lejd hjälp att plöja upp en bit sandmyr till potatisland. Han gjorde föga eller intet själv. Mannen var Brede Olsen, länsmansbiträde och fjärdingsman, en man att vända sig till, när doktorn skulle hämtas, eller när prästfrun skulle ha sin gris slaktad. Han var ännu inte trettio år men hade fyra barn att försörja och dessutom hustrun, som också var så gott som barn. Med Bredes förmögenhet var det väl inte så mycket bevänt, det inbragte inte mycket att vara faktotum och fara omkring på utmätning; nu skulle han försöka sig på jordbruk. Han hade lånat i banken till sitt hus i ödemarken. Hans ställe hette Breidablick, det var länsman Heyerdahls fru, som hittat på detta präktiga namn åt honom.
Isak skyndar förbi nybygget och ger sig inte tid att titta in. Men det är redan fullt med barn i fönstret, så tidigt på morgonen det än är. Isak skyndar sig, ty han tänker hinna tillbaka så långt som hit på nästa nattföre. Det är mycket en man i ödemarken måste tänka ut och få att passa på bästa sätt. Han har inte så bråttom med arbete just nu, men han är bekymrad för smågossarna, som äro hemma hos Oline.
Medan han nu går, minns han sin första vandring hit upp. Tiden har gått, de två sista åren ha varit långa. Mycket har varit gott på Sellanrå, och en del har varit ont, hå hå, ja ja. Nu hade det alltså blivit ett nybygge till i ödemarken. Isak kände väl igen sig här, det var ett av de ställen han själv hade undersökt på sin vandring, men sedan gått förbi. Det låg visserligen närmare bygden, men skogen var inte så bra. Det var jämn mark, men myr. Jorden var lätt att gräva upp, men svår att dika. Den gode Brede fick nog inte åker bara genom att gräva upp myr! Och vad var meningen, tänkte Brede inte sätta upp ett skjul till redskap och åkdon på ena ändan av ladan? Isak lade märke till att en kärra stod mitt ute på gården under bar himmel.
Han uträttar sitt ärende hos skomakarn, och fru Geissler har nu rest härifrån, så han säljer sina getostar till handelsmannen. Sedan beger han sig på hemväg på kvällssidan. Det fryser på mer och mer, så att det är lätt att gå, men Isaks gång är tung. Gud vet, när Geissler nu kom igen, när hans hustru hade rest, kanske kom han aldrig igen. Inger var borta, tiden gick.
Han går inte in till Bredes nu på återvägen heller, nej, han tar en omväg vid Breidablick och går förbi. Han vill inte tala med folk, han vill bara gå. Ännu står Bredes kärra där, månntro den skall få stå där? tänker han. Nåja, envar har sitt! Nu har han ju själv — Isak själv — både kärra och skjul till den, men är för den skull inte bättre ställd: hans hem är bara halvt; det var en gång helt, nu är det halvt.
Då han tidigt på dagen kommit så långt, att han ser sitt hem borta i liden, ljusnar hans sinne, ehuru han är trött och förbi efter ett par dygns vandring: där ligga husen, rök stiger upp ur skorstenen, båda småpojkarna äro ute; så snart de få se honom, komma de emot honom. Han går in. I dagligstugan sitta två lappar. Oline reser sig överraskad upp från trästolen och säger: Va — är du redan här!
Hon kokar kaffe på järnspisen. Kaffe? Kaffe!
Isak har nog lagt märke till det förut: när Os-Anders eller andra lappar ha varit här, kokar Oline kaffe i Ingers lilla kittel en lång tid efteråt. Hon gör det, när Isak är i skogen eller på åkern, och när han oförhappandes kommer på henne och ser det, tiger han. Men han vet, att han för varje gång blir en getost eller en ulltott fattigare. Därför är det bra gjort av Isak, att han inte tar Oline mellan fingrarna och klämmer ihjäl henne för hennes nedrighets skull. På det hela försöker Isak i sanning att bli en bättre och bättre människa, vad han nu har för tanke med det, antingen han gör det för husfridens skull, eller han hoppas, att Gud skall fortare ge honom Inger tillbaka på så sätt. Han har fallenhet för grubbel och övertro, till och med den bondeslughet han har är oskuldsfull. Först nu på hösten visade det sig, att torvtaket på hans stall började ge sig ned på hästen. Då tuggade Isak några gånger på sitt röda skägg, men sedan log han som en karl, som förstod skämt, och stöttade upp taket igen med sparrar. Inte ett ont ord undslapp honom. Ett annat drag: Den bod, där han förvarade hela sitt matförråd, var uppförd endast på höga stenfötter i hörnen. Nu kom det småfåglar in i boden genom de stora öppningarna i väggen och flaxade runt därinne och hittade inte ut igen. Oline klagade över att talgmesen hackade i matvarorna och åt av spickeköttet och gjorde vad som värre var på det. Isak sade: Det är på tok, att småfåglarna ska komma in och inte hitta ut igen! Och fastän det var bråd tid, bröt han sten och satte igen springorna i stenfoten. Gud vet, vad han menade med det, om han hoppades på att få Inger igen med det snaraste, när han uppförde sig så väl